Gunnar Berg: Rektorer som pedagogiska ledare – vad innebär det?

Vem ska fixa skolan? Frågan ställs i en braskande annons i DN och SvD den 15 februari 2011. Annonsörer är Skattebetalarna och i annonstexten hävdas att rektor är en förutsättning för skolans framgång, men att dagens rektorer inte ens får behålla hälften av sina surt förvärvade inkomster. Vad leder då detta till enligt Skattebetalarna, jo att ”… färre vill axla ansvaret för utflykter, bråk, personal och lokaler”.  Slutsats: Slopa värnskatten och får vi en bättre skola!

Jag ska inte här diskutera den måhända något långsökta kopplingen mellan värnskatt, rektorers löner och kvaliteten i skolors arbete. Det intressanta i sammanhanget är snarare hur Skattebetalarna (som en röst i det civila samhället) uppfattar kärninnehållet i rektorers arbete. Vi kan då konstatera att exemplen på typiska skolledaruppgifter som framförs knappast är av en sådan art att de knyter an till skolans kärnverksamhet – framförallt undervisning enligt det politiskt korrekta skolspråket – och därmed inte heller till den rektorsroll som svarar mot undervisningsuppdraget och som vanligtvis benämns pedagogiskt ledarskap. Denna term tillhör dock en flora av ord som det är lätt att nicka instämmande till och att vara överens om, utan att man egentligen vet vad pedagogiskt ledarskap närmare bestämt står för. Frågan är om denna term kan omformuleras till ett analytiskt begrepp som rentav kan tjäna som bas för empiriska skolledarstudier. I det följande diskuteras denna fråga på så sätt är att några konsekvenser för skolors ledarskap som faller ut ur den struktur som i dagsläget präglar den svenska skolan som statlig institution i samhället lyfts fram. För ett mer utförligt resonemang om denna problematik hänvisas till Berg (2011).

Skolans kontrollregim

I slutet av 1990-talet påbörjades en omstrukturering av skolan som statlig institution i samhället från en struktur präglad av decentraliserad målstyrning till en annan där den centraliserade resultatstyrningen stod i centrum. Dagens centraliserade och resultatstyrda struktur bygger på att kopplingarna mellan stat och skola utmärks av att staten kontinuerligt kontrollerar, utvärderar, utövar tillsyn och genomför kvalitetsgranskningar av skolors verksamheter. Konsekvensen av detta är att det professionella frirummet (originalreferens: Berg & Wallin, 1983) är formellt sett mer begränsat än det var under den decentraliserade målstyrningens era.

Den centraliserade regelstyrningen – eller skolans kontrollregim (Forsberg & Wallin, 2006) – tar sig i dagsläget en mängd olika uttryck. Det förmodligen mest flagranta är den omfattande skolinspektion som under 2000-talets första år etablerades inom ramen för Skolverkets verksamhet, och som sedan 2008 är en egen myndighet. Som påpekas av Nytell (2006) vilar kontrollregimen på antagandet att en ökad kontroll leder till en förbättrad verksamhet, men det problematiska i denna tes är att skolans uppdrag i grunden är av kvalitativ och moralisk art och därmed svårligen låter sig kvantifieras i standardiserade granskningsmodeller (jfr. Forsberg & Wallin, 2006).

Kontrollregimens konsekvenser för rektorskapet

Rektorers arbetsvillkor kan skönjas i förlängningen av kontrollregimens institutionella struktur. Översiktligt bottnar dessa villkor i korstrycket mellan samstämda och motstridiga krav och förväntningar som har med såväl skolans yttre och enskilda skolors inre effektivitet att göra. För att en rektor professionellt ska kunna hantera denna komplexitet krävs att hon/han har en kompetens och ett förhållningssätt att i vardagsarbetet hantera arbetsuppgifter som såväl har med skolans styrning som skolors ledning att göra. Styrning förknippas vanligtvis med mål, regler, ramar, resultatkrav, politik, uppdragsgivare, huvudman etc., medan ledning associeras till arbete, uppgifter, åtaganden, profession, förvaltning, organisation etc.

Detta leder fram till att rektors professionella yrkesutövande handlar om att agera i spännvidden mellan ett förvaltande/administrativt chefskap och ett pedagogiskt ledarskap. Chefskapet vilar på den yttre effektiviteten som sätter skolans styrning i centrum. Om en sådan chefsposition renodlas innebär den att rektors koncentreras på att ansvara för att uppdrag, regler etc kommuniceras till lärare, elever m.fl., och på att kontrollera att medarbetare och andra aktörer rättar sig efter givna styrningsdirektiv. Om vi på ett motsvarande sätt renodlar rektors pedagogiska ledarskap sätts fokus på rektors processorienterade roll att som arbetsledare genomföra vardagsnära aktiviteter med bäring på skolarbetets inre effektivitet. Detta innebär att frågor som t.ex. har en direkt koppling till elevers lärande och kunskapsutveckling, personalens kompetensutveckling, skolutveckling etc hamnar i centrum.

Det ovan sagda kan sammanfattas så att de krav och förväntningar som kontrollregimen skjuter framför sig i fråga om rektorers arbete och arbetsvillkor kan uttryckas i orden rektor som resultat- och verksamhetsansvarig. Resultatansvaret betraktas då i ljuset av den yttre effektiviteten, skolans styrning och rektor som förvaltande och administrativ chef. Verksamhetsansvaret belyses på ett motsvarande sätt i perspektivet av skolors inre effektivitet, ledning och pedagogiskt ledarskap. Tillspetsat uttryckt lägger resultatansvaret tonvikten på ”piskan” i rektorskapet, medan verksamhetsansvaret mer vilar på ”moroten”.

Vad är då pedagogiskt ledarskap?

Mot denna bakgrund kan vi måhända åtminstone antyda ett svar på den inledande frågan om termen pedagogiskt ledarskap kan omvandlas till ett begrepp. Som framgått kan det pedagogiska ledarskapet lyftas fram som en konsekvens av kontrollregimens krav och förväntningar på rektorer att som verksamhetsansvariga ledare värna om sin skolas inre effektivitet men allt vad detta innebär. Men detta är alltså långt ifrån det enda krav som emanerar ur kontrollregimens institutionella struktur. Ytterligare krav som går utöver det pedagogiska ledarskapet har att göra med att rektorer som resultatansvariga chefer förväntas svara för områden som har med den aktuella skolans yttre effektivitet (måluppfyllelse) att göra. Vi kan alltså avskilja det pedagogiska ledarskapet från det administrativa/förvaltande chefskapet och på detta sätt laddas båda dessa termer med ett begreppsbildande innehåll. Att på detta sätt göra en tydlig åtskillnad mellan rektors position som resultatansvarig (förvaltande/administrativ) chef och rektors roll som verksamhetsansvarig (pedagogisk) ledare öppnar även för att komplexiteten i det professionella skolledarskapet kan nagelfaras, bestämmas och kritiskt granskas. Om och i så fall hur det överhuvudtaget är möjligt för rektorer att fullt ut leva upp till denna minst sagt mångfacetterade kravprofil är en empirisk fråga väl värd ett eget forskningsprojekt.

(Gunnar Berg är professor i pedagogik)

Referenser:

Berg, Gunnar. 2011. Skolledarskap och skolans frirum. Lund: Studentlitteratur.

Berg, Gunnar. & Wallin, Erik. 1983. Skolan i ett utvecklingsperspektiv. Lund: Studentlitteratur.

Forsberg, Eva & Wallin, Erik. 2006. Skolans kontrollregim – ett kontraproduktivt system för styrning? Stockholm: HLS Förlag.

Nytell; Hans. 1996. Från kvalitetsidé till kvalitetsregim. Om statlig styrning av skolan. (Diss.) Uppsala Studies in Education, 114. Acta Universitatis Upsaliensis. Uppsala universitet.

9 kommentarer till “Gunnar Berg: Rektorer som pedagogiska ledare – vad innebär det?

  1. Mycket tänkvärt av Gunnar Berg i dag den 15 mars – en månad efter annonsen, när Jan Björklund och Metta Fjelkner på svd.se/opinionom ropar ”Dags att låta staten ta över skolorna”. De avslöjar att det finns stor okunnighet om hur styrningen av skolan sett ut över tid och vad det var som hände 1989.

    Ulf P Lundgren medverkar i en hemsida http://www.lararnashistoria.semed tre artiklar om styrningen av skolan. De tre korta artiklarna går igenom hur skolans styrning utvecklats – i artiklarna 2 och 3 med tyngdpunkt på 1900-talet.

    Artiklarna visar hur decentraliseringen av skolan är en process som pågått under lång tid under förra århundradet och att den ”kommunalisering” som Björklund och Fjelkner talar om som något som hände ”för tjugo år sedan” bara innebar en anpassning av lärarnas lönereglering till rådande förhållanden – lärarna var redan innan kommunalt anställda och statsbidragssystemet och övriga styrningsfunktioner hade decentraliserats långt tidigare (som framgår av Lundgrens artikel 2 och 3).

    Det finns goda professionellt motiverade skäl till varför en decentralisering av beslut som rör skolan bör ligga så nära de utövande lärarna som möjligt – men just nu verkar det mest angeläget att ta fram fakta om hur decentraliseringen (och ”kommunaliseringen”) har gått till under de senaste 50 – 60 åren, och hur de olika politiska partierna har ställt sig i denna process.

    Kanske kan Ulf P Lundgrens artiklar vara intressanta för dem som vill ha verklig kunskap om hur styrningen av skolan sett ut över tid?

    http://www.lararnashistoria.se/article/skolans_huvudmannaskap

    http://www.lararnashistoria.se/article/skolans_huvudmannaskap_2

    http://www.lararnashistoria.se/article/skolans_huvudmannaskap_3

  2. Strålande inlägg i debatten, Gunnar! 🙂
    Vänligen,
    Carina Schedvin
    doktorand i pedagogik inr skolledare och skoleffektivitet

  3. Hej – bra artikel!

    Min högst privat syn på begreppet ”rektor som pedagogisk ledare”. Jag har alltid trott att begreppet myntades i herrbastun på någon rektorsutbildning. När de blivande manliga rektorerna efter några whiskypinnar samlades för en trevlig stund i herrbastun började de prata om dagens utbildningssession och även utbyta historier om omöjliga utvecklingsfientliga gnälliga lärare på hemmaplan. Helt säkert hade de fått information om någon fantastisk skola som hade lyckats höja resultatet – levererat av någon inbjuden föreläsare. Några groggar senare hade de lyckats övertyga varandra om att de var de blivande skolreformations stålmännen. Det skulle hem och ”röra om i grytan” och visa var ”skåpet skulle stå”.

    Tyvärr så fungerade det inte riktigt när de återvände, rektorsrollen alla omöjliga krav, uppstyckade arbetsdag och skolans allmänna tröghet gjorde att med tiden så omvandlades pedagogiskt ledarskap mest till ett dåligt samvete hos våra rektorer.

    Skämt åsido – Rektor som pedagogisk ledare är ett feltänkt på många sätt. Det är ingen som skulle komma på att begära att rektorn för Lunds universitet skulle vara forskningsledaren. Finns ingen rektor som har möjligheten att sätta sig in i var forskningsfronten ligger inom alla ämnen på lunds universitet. Forskningsledarna på universitetet är givetvis de som leder de enskilda forskningsgrupperna.
    På samma sätt så finns det ingen gymnasierektor som kan hantera och vara bevandrad i all ämnesdidaktik inom gymnasiet. Det finns inget mer skrattretande än att sitta på det årliga utvecklingssamtalet med rektorn och höra hans förslag till ämnesdidaktisk utveckling.

    Det pedagogiska ledarskapet måste ligga på oss yrkeverksamma lärare – med alla våra brister.
    Tyvärr möjliggör begreppet också att vi lärare kan skjuta över ansvaret för pedagogisk utveckling på skolledningen. Kompetens utveckla mig, det finns inga pengar så jag kan inte utveckla mig osv.
    Det är dags för oss lärare att skrota begreppet och ta över och driva den pedagogiska utvecklingen. Rektorns uppgift blir då att leda en ”serviceavdelning” som hanterar, budget, utbildningsförvaltningen, marknadsföringen och skolverket.

    Raljerar Henrik 🙂

  4. Jag frågar mig om det är möjligt med ett pedagogiskt ledarskap när det inte finns någon pedagogisk uppföljning. Det borde verkligen finnas utrymme i rektors roll för att följa upp sina medarbetares viktigaste arbetsuppgift.

    Historiken kring varför problemen uppstått är lite svåra att kommentera för mig men jag lyfter fram att den skiljer sig märkbart från vad exempelvis Gunnar Ohrlander beskriver i boken ”Den gudarna älskar”. Frågeställningarna kring rektors uppdrag var dock ytterst intressanta.

  5. HAN ÄR INTE DÄR!

    En rektor kan inte vara pedagogisk ledare. Det är orimligt. Han behärskar inte ämnespedagogiken. Det står i skollagen att rektor skall ha både pedagogisk utbildning och erfarenhet av pedagogiskt arbete, Det har han/hon inte. På högstadiet skall han vara pedagogisk ledare för 20 olika ämneslärare.

    Alla vet att rektor är rädd att lägga sig i lärarnas arbete. Den enda gången en rektor lade sig i mitt arbete, så måste jag anmäla att han satte sig över de säkerhetsregler som gällde för laboratoriarbete. Han blev kallad till länskolnämnden som talade om vilka bestämmelser som gällde.

    Han är inte där! Han känner inte elevernas prestationer eller förutsättningar. Han kan ingenting, vet ingenting och förstår ingenting. Han har inga möjligheter att hjälpa elev eller lärare.

    Han har inga förutsättningar för att klara av administrativt arbete. För det behövs folk som har utbildning och erfarenhet. De kommuner som centraliserat administrationen för alla skolor har fått en mycket bättre administration och sparat stora pengar.

    Rektor kan inte stoppa mobbing. Det kan bara göras om alla elever, lärare och föräldrar gemensamt tar tag i problemen. Han kan inte tala ”bråkstakar” tillrätta. Det är en uppgift för psykologer, kuratorer, läkare, poliser o s v, som vet hur ADHD skall botas, eller hur elever skall räddas ur knarkberoede.

    Rektor, oavsett hur snäll han är, är ändå bara i vägen. Han vill ha ständigt fler medarbetare – byråkrater – och kostar oerhörda summor som kan användas till speciallärare, kuratorer o s v.

    De gånger vi själva lett vårt arbete och aldrig haft en rektor i närheten, så har ekonomin blomstrat, trivseln varit helt fantastisk och effektiviteten otroligt hög.

    Jag säger: Gör skolan, eleverna och lärarna en tjänst – fota ur rektorn. Han duger inte som pedagogisk ledare, som administratör eller för att hålla ordning. Det behövs riktiga specialister till det – inte amatörer. Ni vet att bara bra lärare ger en bra skola – okunnigt folk fördärvar den.

  6. Bra artikel, Gunnar!!
    Bra kommentarer, Henrik Hedman och Göran Tullberg!!

  7. Hej
    Jag tänker att pedagogiskt ledarskap är att leda och organisera lärares lärande genom att skapa ett kalendarium som innebär att det finns mötesplatser. Lärmöten som innebär att det finns ett klart syfte med träffarna, en viss form och att det dokumenteras. Självklart är det inte rektor som skall lära andra men rekror ska givetvis bidra till att det bjuds motstånd till det traditionella tänkandet som på vissa skolor är tydligt.

  8. Intressant och utmanande artikel Gunnar!

    Göran Tullberg ser rektorn utifrån sitt perspektiv och med den trad. roll som rektor haft genom närmsta seklet. Han avslöjar att det på hans egen skola finns en rädsla hos rektor att vara pedagogisk ledare och närma sig lärarnas undervisning. Jag menar att rektor ska inte vara den som utgör en säkerhetsrisk i olika pedagoigska moment. Däremot ska rektor leda och vara förtrogen med lärprocessen på skolan. Vem är ytterst ansvarig för elevernas resultat? Utifrån skollagen så är det rektor. Därför ska staten och universiteten skapa förutsättningar för att rektor ska kunna utveckla en förändrad skolkultur där rektor och lärare tillsammans med eleverna fokuserar kring lärandet. En kultur där rädslor är något förlegat i en forntid där det fanns ”osynliga” kontrakt mellan rektor och lärare om respektive roller. Beträffande rektors roll som byråkrat så är det problematiskt med två huvudmän, staten som beställare och kommunen (friskolor) som utförare. Där finns också goda exempel på kommuner som ger ett bra stöd till rektorer.

    Göran! Intressant med din tanke om rektorslös skola om man bortser från skollagen. Själv tror jag på en styrning/ledning på våra skolor oavsett vad vi kallar det (rektor, arbetslag e.t.c)

    Framgångsrika skolor i vårt land kännetecknas av engagerade och kompetenta skolledare som har höga förväntningar på lärare och elever!

    Tack för ordet!

    Johan

  9. Johan Broman och Gunnar Berg. Ni har fel! Det finns inga exempel där en rektor ger en skola bättre resultat eller bättre trivsel. Det kan bara bra lärare åstadkomma. ”Klass 9A” visar klart att det helt beror på bra lärare om skolan skall bli bra. Lomma låg länge i täten när det gällde bästa skola. Någon kommun i Norrland gick om genom att köpa in bättre lärare via högre löner.

    Kan ni ge något exempel på en skola med svaga lärare som har bra trivsel och bra resultat beroende på rektor? Skolans trivsel och resultat beror bara på bra lärare. En rektor kan bara försämra skolan inte göra den bättre. Han och hans byråkrater kostar för mycket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter