Henrik Birkebo: Sluta med snuttifierandet på gymnasiet

Om skolans svenskundervisning ska kunna fylla sitt allt mer angelägna läsfrämjande uppdrag, krävs att snuttifieringen av ämnet upphör skriver Henrik Birkebo. (/red.)

Låt mig återge tre scener ur verkliga livet.

  • Svensklärarstudenten har följt mig några dagar och efter att ha varit med på lektioner i olika klasser där vi läser, samtalar om och diskuterar romaner uttrycker hon att hon tycker det är roligt att få följa med. Jag frågar henne nyfiket vilka romaner hon själv läste då hon gick på gymnasiet? Svaret kommer dröjande: ”Inga … jag tror inte vi läste några romaner alls”.
  • Lärare diskuterar för sjuttiosjunde gången vad som möjligen avses med formuleringarna i kunskapskraven för kurserna i svenska på gymnasiet. Det nämns ord som ”verk” och ”texter”, och att eleven ska kunna diskutera innehåll och form i dessa. Men vad menas med ”verk”? Många lärare tolkar det som att en novell kan betraktas som ett verk. Av detta följer situationer som beskrivs i punkten ovan.
  • Det finns svensklärare som på fullaste allvar hävdar att de kan vara ”fantastiska” (sic!) lärare utan att någonsin läsa romaner.

Min avsikt med den här texten är inte att raljera över någon enskild person. Ovanstående exempel är dock inga undantag, utan de visar istället på en trend som breder ut sig.

Den allmänna tidsandan gör att allt färre orkar ta sig igenom längre texter. I multimedialitetens tidevarv läser man hellre sammanfattningar eller hoppas på att ”filmen” snart släpps.

Det kan inte vara rimligt att ungdomar går ur gymnasiets studieförberedande program utan att ha läst en enda roman i vare sig svenska eller engelska.

För skolan gäller tyvärr att det i styrdokumenten inte finns något som närmare dikterar en lägstanivå för läsningen, och då kan golvet bevisligen bli hur lågt som helst (typ, på källarnivå, vill jag mena).

Frågan är om vi vill ha det så? Är det bra för Sverige?

Låt oss för resonemangets skull plocka in Aristoteles. Han lanserade nämligen två begrepp som kan hjälpa oss här – telos och ethos.

Begreppet telos handlar om att definiera vad som är själva målet med vår verksamhet: ”Vad är det egentligen vi sysslar med och vad syftar det till?”. Varje verksamhet och varje yrke har således ett telos.

Marknadsförare brukar säga att företagets/organisationens telos ska få plats på en t-shirt, och det ska helst fastna i minnet. Vad gäller skolans telos finns det artikulerat mångordigt i läroplanen, men i koncentrerat form skulle man kunna säga att vi som skola utbildar medborgare, medarbetare, medmänniskor.

Vad fordras då av framtidens medborgare, medarbetare och medmänniskor? Det fordras givetvis en hel palett av kompetenser, och en del av dessa jobbar vi med i svenskundervisningen.

I svenskundervisningens fokus måste stå funktionalitet, av det enkla faktum att många eftergymnasiala utbildningar och många yrken ställer stora krav på förmågan att kunna överblicka, bearbeta och analysera stora textmängder.

På samma gång behöver undervisningen beakta även sådant som har att göra med att bejaka vår mänsklighet och att exempelvis kunna hantera existentiella frågor.

I ämnet svenska tränar vi därför grundläggande läs- och skrivförmågor, på samma gång som att vi ”djupdyker” i texter och tankar som andra tänkt före oss.

Som svensklärare öppnar vi upp klassrummet i både tid och rum. Kulturskatten handlar långt ifrån enbart om fernissa. Tillsammans med våra elever lär vi oss att tala, men minst lika mycket att lyssna till vad andra säger och har sagt.

Att döma av senare års PISA-mätningar går det dock inte odelat bra för oss. Nu kommer det dessutom forskningsresultat som visar på att yngre människor presterar mätbart sämre på högskoleprovets ordförståelsedel än äldre personer.

Trender som pågått en del år börjar ta ut sin rätt, och olika läsvanor leder till olika resultat. Givet att allt fler ungdomar läser allt mindre på sin fritid, av såväl skönlitteratur som sakprosa, leder detta till en allmän försämrad läsförmåga.

Skolan är i många fall enda anledningen till att ungdomar läser någonting över huvud taget, utöver korta nyhetsnotiser och textremsan på tv-serien.

Aristoteles andra begrepp, ethos, handlar om förtroende: att med sin karaktär och personlighet uttrycka värden och kompetenser som den andre uppfattar som åtråvärda och viktiga. Det är då som förtroende uppstår.

När det gäller gymnasieskolan har varje ämne ett givet ethos (för annars skulle det inte finnas med i schemat), och ungdomar är också oftast beredda att tro sina lärare om gott.

På samma gång vet dock också varje lärare om att ethos måste förtjänas, man kan inte få för mycket av det, fast det kan å andra sidan också lätt förspillas.

Det är viktiga är långsiktigheten. De flesta lärare kan vara en ”skön snubbe” ett tag och frestelsen att sänka kraven på eleverna – genom att till exempel nöja sig med att låta dem läsa endast kortare texter – möter knappast motstånd från något håll, vare sig från elever, föräldrar eller övriga berörda aktörer.

I det långa loppet är bilden delvis en annan. Studenter kommer in på högskolan fast upptäcker då att de inte är tillräckligt förberedda för studierna. De frågar sig då hur detta kan komma sig? Betygen var ju bra?
Ja, hur kan detta komma sig?

Helt klart är att vill vi som samhälle säkerställa att skolans – i synnerhet svenskundervisningens – telos och ethos bevaras krävs en viss uppstyrning.

Det kan inte vara rimligt att ungdomar går ur gymnasiets studieförberedande program utan att ha läst en enda roman i vare sig svenska eller engelska. Detta måste få ett slut!

Vaga formuleringar behöver åtminstone kompletteras, så att ord som ”texter” och ”verk” närmare definieras. Våra elever är medborgare, medmänniskor och framtida medarbetare, och de behöver bästa möjliga utbildningen för detta.

Alla svensklärare som fattat galoppen behöver också på ett ännu tydligare sätt kunna argumentera gentemot omgivningen varför det är viktigt att i undervisningen också läsa längre texter än August Strindbergs ”Ett halvt ark papper”.

Sluta med snuttifierandet, låt svenskundervisningen vara på riktigt!

Henrik Birkebo är leg. lärare i svenska och engelska och undervisar sedan 2001 på Magnus Åbergsgymnasiet i Trollhättan

3 kommentarer till “Henrik Birkebo: Sluta med snuttifierandet på gymnasiet

  1. Läsningen är jätteviktig. Men vad gör vi gymnasielärare med de elever som kommer till oss och knappt kan läsa. Som inte förstår innehållet i en text.
    Jag undervisar i Biologi och Naturkunskap där det är viktigt att eleverna förstår sammanhang, orsak och verkan.
    När och var tappas läsningen bort?

  2. Min käpphäst som aktiv gymnasielärare i svenska ( nu pensionär sedan ett år tillbaka)var ämnesintegration . Jag tycker vi lyckades några gånger svenskläraren och samhälls/historieläraren Eleverna läste ( ja under tvång med läsloggar och allt annat pedagogiskt , som gjorde att de inte kunde undvika bokläsning för godkända resultat i både i svenska och i samhällskunskap/ historia . )Det blev Utvandrarna / lMina Drömmars stad m fl men också moderna noveller / romaner. Det som “förr” utgjorde kanon.

  3. Som gymnasielärare i engelska, moderna språk och sociologi, och även med doktorsexamen i bagaget, häpnas jag för varje termin jag undervisar om mina vuxenstudenters oftast totala avsaknad av samhälls- och humanistiska kunskaper och de insikter som följer med. Dessa typer av kunskaper skiljer sig från faktakunskaper så tillvida fakta uppfattas som inlärning av de “rätta” svaren. Att utveckla ett förhållningssätt till kunskap som tvingar en att tänka, att kritiskt reflektera, krävs mer än den kortsiktighet som oftast råder när det gäller att höja resultaten, att uppnå minst E i betyget. En annan del av problemet gäller styrningen av skolans och lärarnas undervisning. Lärarna vill jag hävda tvingas in i ett kortsiktigt förhållningssätt till skolkunskap ibland, där kunskapsmålen, matriser, metodtrender, digitala verktyg, förberedande inför prov har blivit till en stark incitament och symbol för undervisningskvalité. Det missbrukade begreppet “lärande” kännetecknar denna trend vill jag hävda då det uppfattas som ett fritt svävande föremål som kan ske varhelst och närhelst och att vilka kunskapsformer som helst äger samma kvalité och giltighet. Vad detta olyckliga förhållningssätt beror på är skolans styrningsfilosofi sedan 90-talets början där skolan bedrivs numera som ett fält för effektivisering. Som ett företag i NPM-anda. Härom veckan gick våra rektorer runt till lärarnas lektioner beväpnad med Skolinspektionens “observationsschema” i tron om att fånga “det goda lärandet” och den skickligaste läraren. Denna syn på kunskap och lärande som schemat är ett uttryck för liknar inspektion på produktionslinje i någon storfabrik. Kvalité på kunskap och lärande samt enskilda lärarnas “skicklighet” tycks fångas i en rad kvalitétmarkörer som rektorerna bockar för. Jag undrar i detta sammanhang om rektorernas och Skolinspektionens bildning räcker till förståelsen av begreppet kjesarens kläder.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter