Ingela Bursjöö: Den bortglömda lektorn?

Vad gör en lektor? Ingela Bursjöö lyfter fyra viktiga arbetsuppgifter: Utveckla ämnesundervisning, bidra till kompetensutveckling, delta i ämneslärarutbildning samt bidra till allmän skolutveckling. Hon uppmanar lärare att söka de forskarutbildningar för lärare som just nu finns att söka vid lärosäten runtom i landet. (red.)

2013 genomfördes karriärtjänstreformen och sedan dess har det tillsats i storleksordningen 12 000 förstelärare och färre än 200 lektorer[1]. Förstelärarna är fördelade i god paritet med elevunderlaget, men lektorerna är mycket ojämnt fördelade enligt Skolverkets statistik. Det är överraskande få lektorer i grundskolan[2].  De studier som genomförts hittills har påvisat en spretig bild av framgången i reformen, som dessutom oftast benämns förstelärarreformen snarare än karriärtjänstreformen. Vi har läst om välfungerande lösningar såväl som beskrivningar av en mindre lyckad förstelärarsituation med otydliga uppdrag och onödiga sprickor i lärararbetslagen[3]. I media bevakas oftast den del av reformen som berör försteläraruppdraget. Men karriärtjänstreformen har många ansikten, det skapades även lektorsuppdrag.

Det finns därför anledning att titta närmare på lektorsuppdraget, hur det kan användas för att driva skolutveckling. I flera rapporter har samlats in data som pekar åt skilda håll, dels att de lektorer som arbetar med skolutveckling trivs med sitt uppdrag och gör nytta[4], dels att de erbjuds fortsätta med sin gamla tjänst, utan skolutvecklingsinnehåll[5]. Frågan är vad det beror på, finns det osäkerhet kring vad en lektors arbetsuppgifter kan vara? Trots allt finns det ingen tradition i kommunerna av att ha forskarutbildade lärare.

Min egen erfarenhet efter att ha varit lektor i grundskolan i drygt 5 år är att vi har många relevanta arbetsuppgifter, som verkligen kräver forskningskompetens. För att konkretisera kan jag belysa med några alldeles vanliga arbetsuppgifter en alldeles vanlig termin.

  • Den största delen är undervisning, i mitt fall är det kemi, biologi, fysik, teknik och matematik. Jag är också klassföreståndare för en klass i årskurs 9. Här ligger kärnan i läraruppdraget, utveckla ämnesundervisningen, arbeta med elever, kollegor och vårdnadshavare. Jag anser det därför viktigt att inte släppa taget om undervisningen. Nu handlar det mycket om förändringar i styrdokumenten och det är viktigt att se hur vår tillämpning har stöd i forskning, och att vi själva bidrar med forskningsunderlag.
  • En viktig del i mitt lektorsuppdrag handlar om kompetensutveckling, och jag har sedan 2013 ett ansvar för att förankra denna plan i forskning och i samråd med skolledare och förstelärarnätverket planera, genomföra och utvärdera alla våra gemensamma insatser. Rent konkret har detta arbete utmynnat i en långsiktig kompetensutvecklingsplan[6]. Det har varit stora behov att fylla! Vi har arbetat med formativt förhållningssätt, Reading to learn och andra modeller för språkutvecklande arbetssätt, neuropsykiatriska funktionshinder, medie- och informationskompetens, digitala verktyg, programmering, våld i nära relationer, normkritiskt förhållningssätt, och givetvis alla ämnesfortbildningar. Efter omfattande utvärderingar ser jag att modellen fungerar, vi har tex kompetensutvecklingstid varje vecka för alla pedagoger, hela arbetsåret, ett stort steg framåt för att driva utvecklingsarbetet på en kontinuerlig basis.
  • Den tredje stora delen i lektorsuppdraget utgår sedan tre år att arbeta på Göteborgs universitets naturvetenskapliga fakultet, bland annat med undervisning av blivande ämneslärare och arbeta vidare inom mitt forskningsområde lärande för hållbar utveckling. Samarbetet med universitetet är nödvändigt för att hålla forskningskompetensen vid liv. Det ger även universitetet en värdefull inblick i vad som händer i klassrum och undervisning. Samarbete mellan högskola och skola är definitivt en av de arbetsuppgifter en lektor måste vara mycket engagerad i, bidra till välfungerande kontaktytor.
  • Den fjärde delen kan jag sammanfatta med ”allmän skolutveckling i stadens tjänst”. Det är allt ifrån att få uppdrag av politikerna i utbildningsutskottet som önskar en forskningsgenomgång av ett aktuellt ämne, till att göra analyser av stadsdelens nationella prov, bidra till tjänsteutlåtanden, representera vår verksamhet i regionens utvecklingsarbete, samarbeta med alla aktörer som behövs för skolutveckling, ex förvaltningar, företag, Skolverket, science centers, media… Den här sortens nätverkande är viktig för att vi är många som behöver samarbeta för att svensk skola ska klara av sitt uppdrag.

Så, frågan är då varför vi ändå har så pass få lektorer i landet? Vi som finns sitter ju inte direkt och rullar tummarna, tvärtom finns det en aldrig sinande källa till massor av intressanta skolutvecklingsarbeten. Vi kan arbeta ännu mer med lärarutbildningen, vi kan arbeta ännu mer med Erasmus och andra internationella projekt. Vi kan arbeta ännu mer med praktiknära forskning, ännu mer samarbete med omgivande samhälle, ännu mer med organisationsutveckling.

Min arbetsgivare vill anställa fler lektorer, men vad är det som gör att så många andra skolhuvudmän ännu inte har tagit steget? Efter dessa fem år ser jag det som mycket rimligt att varje skola har en lektor, med undervisning, skolutveckling, forskningskontakt och kompetensutveckling som exempel på tydliga arbetsuppgifter. Eftersom det krävs en formell forskningskompetens är lektorsuppdraget inte så kontroversiellt som försteläraruppdraget visat sig vara. Ett bra steg för att skaffa kompetensen i den egna verksamheten är att låta en intresserad lärare genomföra forskarutbildning på halvtid samtidigt som tex undervisning på skolan. Just nu är ansökan till årets antagning öppen till forskarskolan Centrum för utbildningsvetenskap och lärarforskning, CUL[7], och det finns fler forskarutbildningar runtom i landet. Utan tvekan är behovet av att uthålligt arbeta med framgångsrika undervisningsmetoder stort, vi behöver ständigt utveckla en utbildning som klarar alla krav som vi ställer på vårt skolsystem. Svensk skola har utrymme för och behov av fler lektorer, i alla fall om vi tar skollagens krav om vetenskap och beprövad erfarenhet på allvar.

 

Ingela Bursjöö, lektor Göteborgs Stad Centrum och adjungerad lektor vid Institutionen för fysik, Göteborgs universitet.

[1] https://www.skolverket.se/kompetens-och-fortbildning/larare/karriartjanster-for-larare

[2] http://www.statskontoret.se/globalassets/publikationer/2016/201601.pdf

[3] https://www.forskning.se/2017/12/06/larare-mer-hierarkiskt-med-forstelarare/

[4] https://www.skolverket.se/polopoly_fs/1.234286!/Vad%20g%C3%B6r%20f%C3%B6rstel%C3%A4raren.pdf

[5] https://kfsk.se/wp-content/uploads/2015/04/Serder-M.-2016.-Tillbaka-i-skolan-som-kommunlektor.pdf

[6] https://pedagog.goteborg.se/forskande-larare-larande-forskare/2017/03/30/kompetensutveckling-varje-vecka-hela-arbetsaret/

[7] https://cul.gu.se/CUL+forskarskola

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter