Ingemar Berglund: Hjärnan är som en skog

Den utbildningspolitiska debatten utgår ifrån ett snävt perspektiv på hur hjärnan fungerar.  När det gäller lagring av sinnesintryck och kunskaper och hur vi minns, finns det i den moderna hjärnforskningen stöd för att se hjärnan som en skog där våra tankespår är som stigar. Dessa stigar bildar nätverk i skogen och ju mer vi rör oss utefter dem, desto mer upptrampade och lättframkomliga blir de. När vi möter andra människor, deras värderingar, kunskaper och erfarenheter eller blir utmanade av litteratur, konst, musik, teater etcetera, lockas vi att göra utflykter i den obanade terrängen, trampa upp nya stigar och tänka i andra banor.

Vi blir då helt enkelt öppnare för intryck, mindre fördomsfulla, mer fantasifulla och kreativa och vår förmåga att ta till oss annars mer svårfångad kunskap blir bättre. Sinnesintryck, upplevelser och kunskaper vi har och får, sammanfogas till helhetsbilder som lagras i hjärnan, men inte som bilder i ett kartotek utan som fysiska förändringar (topografiska dispositiva representationer) i olika nervcentra i hjärnan, ända ner i enstaka cellers strukturer. Det är som om vi springer runt i de nätverk stigarna i skogen bildar och gör markeringar på olika ställen. När vi skall minnas kan vi alltså inte bara plocka fram minnesbilder utan vi måste ”springa runt på stigarna”, ”läsa av markeringarna” och försöka rekonstruera dessa bilder. Det är på det sättet som vår samlade kunskap är lagrad och på det sättet vi kommer åt den.

Den franske 1600-talsmatematikern och filosofen René Descartes ansåg att kropp och själ, eller förnuft och känsla, är oberoende av varandra. Det är ett synsätt som fortfarande är vanligt. Hur ofta hör vi inte någon bli beskylld för att vara känslomässig och inte förnuftsmässig och därför inte kan tas på allvar?

Descartes´ uppfattning vederläggs av modern hjärnforskning. Den portugisisk-amerikanske professorn Antonio Damasio visar i boken Descartes´ misstag, att känsla och förnuft inte går att särskilja. Det är samma hjärnstrukturer som aktiveras. Damasio studerar särskilt känslolivet och han följer upp Descartes´ misstag med På jakt efter Spinoza. Spinoza var, som Descartes, en 1600-filosof och hade en teori om känslor som intresserar Damasio.

Damasio visar hur våra emotioner och känslor skapas och påverkar hela våra liv, ja hela vår civilisations struktur; lagar, etik, politik etc.  Den som är känslomässig i sina beslut kan vara lika förnuftig som den som anser sig styras av intellektuella överväganden. Alla de beslut vi fattar i vardagliga situationer förutsätter en hjärna där olika centra kan samverka utan hinder. Med strikta förnuftsmässiga kalkyler kommer vi inte långt, det handlar i stället om att åstadkomma balans mellan förnuft och känsla. Eller som filosofen Arne Næss säger i sin bok Livsfilosofi: ”Följ ditt förnuft, låt alltså känslorna råda.” Men också: ”Följ dina känslor, låt alltså förnuftet råda.”

Damasio säger att vår hjärna kan nå fram till kloka beslut, även i mycket komplicerade frågor, inom loppet av sekunder, eller minuter. Han menar att det måste finnas andra förklaringar till detta än det ”känslobefriade” rationella tänkandet. Minnet förmår helt enkelt inte hålla kvar alla mellanleden i de tankekedjor som kan behövas för att komma fram till beslut i komplicerade sammanhang. Hans hypotes är att tidigare kunskaper och erfarenheter bildar somatiska markörer som gör att man helt enkelt känner i maggropen när man står inför ett handlingsalternativ som kan få negativa konsekvenser.

Skolpolitiken ser inte hjärnan som en skog

I den skolpolitik, som nu med rasande fart förändrar skolan, sätts ”kunskapen” i centrum utan att man egentligen definierar vad kunskap är. I den nya läroplanen görs kunskaperna i de enskilda skolämnena ”tydligare”, vilket trivialiserar kunskapsbegreppet. Kunskap reduceras till något som är begränsat till vissa skolämnen och som är lätt mätbart. Att bedriva ämnesövergripande studier för att ge eleverna en helhetsuppfattning om problemområden blir i det närmaste omöjligt. Hur skall man exempelvis kunna studera och förstå utvecklingen i mellanöstern och mellanösterns betydelse för kulturens och vetenskapens transitering från Asien till Europa, om man läser historia, geografi, religion och samhällskunskap var för sig, kanske vid olika tillfällen och i värsta fall med olika lärare, som ska mäta och betygsätta elevernas prestationer i varje enskilt ämne utifrån fastställda kriterier.

De praktiskt estetiska ämnena sätts dessutom på undantag, på gymnasieskolan slopas de till och med helt, i stället för att göra det möjligt att integrera dem med övriga ämnen. De praktiskt estetiska ämnena kan aktivera våra emotioner och känslor och göra undervisningen mer upplevelserik och genom att uttrycka och gestalta kunskap på en mer abstrakt nivå kan svårare teoretiska kunskaper göras mer tillgängliga.  På Stanforduniversitetet har man exempelvis visat att läkarstudenter, som parallellt med sina medicinstudier fått utbildning i konstanalys, blivit bättre på att ställa diagnoser än de som inte utbildats i konstanalys.

I Björklunds skola skall eleverna fösas runt på de redan upptrampade (ämnes)stigarna som blir allt djupare för att till slut bli som diken och förhindra utflykter i det okända.  Hur detta skall kunna skapa den goda samhällsmedborgaren, som också är så kreativ som vi alla är överens om att vi behöver vara i den allt hårdare globala konkurrensen, är för mig en gåta.

(Ingemar Berglund har varit rektor i Örebro)

 

 

8 kommentarer till “Ingemar Berglund: Hjärnan är som en skog

  1. Det är bra att Ingemar Berglund diskuterar hjärnforskningens relation till minnet och kunskapen. Många fördomar och även brist på kunskap vidlåder många inom skolvärlden. Jag har t.o.m. på denna blogg sett uppfattningar framföras som menar att djupare kunskaper och kritisk tänkandet inte alls har med minnet att göra utan är något fristående, vilket ju är en grav missuppfattning.

    Ett litet misstag tycker jag att Berglund gör sig skyldig till i en annars mycket intressant artikel. Det är inget fel att börja med delarna (biologi, geografi, religion) innan man tar itu med helheten. Om man börjar med det övergripande kommer man att sakna de grunder i de olika ämnen som utgör helheten.

    Sedan är Berglund lite väl optimistisk när det gäller vår förmåga att fatta goda beslut. Den magkänsla han åberopar som grund för vårt beslutsfattande är ett svagt underlag, som ingalunda är pålitligt. Magkänsla bygger nämligen på tidigare erfarenheter av liknande situationer. Det trista är emellertid att vi sällan får återkoppling om när vi gjort rätt eller fel och vi kan därför inte lära av erfarenheterna så väl.

    Att undervisning i estetiska ämnen skulle göra teoretiska ämnen mer tillgängliga är en djärv hypotes, som låter vacker, men som svårligen låter sig bevisas.

  2. Jag tycker Ingemar Berglunds artikel lyfter fram det viktiga i hur dagens ungdomar arbetar och tänker. Den i mitt sätt att se det, förlegade tron att man måste arbeta enbart med grunder innan man kan ge sig på helheten stämmer inte in på hur kunskap skapas i dagens samhälle. I mitt sätt att se det så kan man arbeta med både och, samtidigt. Jag håller med Bertil Törestad om att återkoppling ofta är bristande. Dock tycker jag att “platt” återkoppling som rätt eller fel inte är konstruktiv återkoppling. Björklunds skola med ett oreflekterat testande avigt och rätt, kommer inte att bidra till en bättre skola eller att elever bär med sig mer kunskaper. Möjligen blir de väldigt duktiga på att klara tester!
    Vad gäller undervisning i estetiska ämnen så går det enkelt att ta del av t ex “Bunkefloprojektet” som talar sitt tydliga språk. Addu Ott, Carl-Eric Olivecrona och Peter Gärdenfors är moderna hjärnforskare och kognitionsforskare som väl underbygger Ingemar Berglunds resonemang. Detta med vetenskapliga belägg.

  3. Bertil menar, att om man börjar med det övergripande, kommer man att sakna de grunder i de olika ämnen som utgör helheten. Men om man saknar dem blir man väl motiverad att inhämta dessa grunder? Jag tror att man måste röra sig växelvis från del till helhet och från helhet till del. Risken är stor att man lätt fastnar i ämnesstrukturer och får svårigheter att motivera eleverna. De upplever ju inte verkligheten som att den är uppbyggd av dessa ämnesstrukturer. Att utgå ifrån elevernas upplevda verklighet är ju en enkel princip som framhålls i alla läroplaner. Att det är lättare att ta till sig kunskap när man sätter in den i ett sammanhang är ju knappast ett kontroversiellt påstående.
    En egen erfarenhet jag har är min utbildning till gymnasieingenjör på 50-talet. Den utbildningen var en fackidiotutbildning. De första åren ägnades helt åt matematik, fysik, kemi, håll-fasthetslära, mekanik, materiallära etc. Sista året ägnades i huvudsak åt konstruktionsarbete då de ämneskunskaper som inhämtats under tidigare år skulle användas. Senare ändrades undervisningen så att man utgick från konstruktionsexempel och motiverade på det sättet studier i relevanta ämnen.
    Vad är förresten del och helhet. Helhet utgör ju som regel del i en större struktur. Därför före-slog Arthur Koestler ett nytt begrepp, holon (heldel).
    Vad beträffar min optimism när det gäller vår förmåga att fatta beslut utifrån magkänsla så utgår jag ju från en hypotes formulerad av Antonio R. Damasio, en av världens främsta hjärnforskare. De ”somatiska markörer” han föreslår som förklaring sitter givetvis inte i mage utan i hjärnan. Det får förstås inte gå så långt som det exempelvis gör i finansvärlden, där denna förmåga tillskrivs en del aktörer och värderas till miljardbelopp.
    Det är möjligt att hypotesen att undervisning i estetiska ämnen skulle göra teoretiska ämnen mer tillgängliga är djärv. Jag vet inte vad Bertil kräver för bevis men om Stanforduniversitet använder kvalitetskonst för att göra medicinstudenterna bättre i diagnostik finns det säkert en del sanning i denna hypotes. ”Tyst kunskap”, som Ludwig Wittgenstein använde i sin språk-vetenskap, omtolkades av den norske filosofen Tore Nordenstam till ”förtrogenhetskunskap”, ett begrepp som brukar användas inom pedagogiken. Förtrogenhetskunskap brukar förknippas med sinnliga upplevelser och dessa skulle givetvis kunna spela en roll här. Jag har utgått ifrån detta i min text och en lång rad exempel, förutom Stanford, men som det inte funnits utrymme för.

  4. Mats & Ingemar

    Hjärnforskningen direkta nytta för pedagogiken kan starkt ifrågasättas. Forskningsområdet har inte nått så långt som skulle behövas för att nyttiga lärdomar ska kunna dras.

    Tester ger ett bättre lärande är repetitivt lärande, vilket är internationella forskningsfynd som hemmablinda svenskas pedagoger har svårt att diskutera. Estetiska ämnens påverkan på teoretiskt lärande ställer jag mig mycket tveksam till. Forskningsresultat kan ofta åberopas till stöd för än det ena än det andra.

    Det är bra att det nu medges att man inte kan börja med helheten inom ett undervisningsområde. Delarna gör helheten och inte tvärtom. Det Damasio tänker på är automatisk bearbetning (på sistone aktualiserat av Nobelpristagaren Kahnemann) där lärande sker på ett omedvetet plan. Sådant lärande äger ständigt rum (även utanför klassrummet alltså!) och skapar en grund för det vi kallar intuition eller “förtrogenhetskunskap”. Problemet här är att det snabba automatiska lärandet ofta visar fel, varför det knappast är pålitligt.

  5. Ingemar berglund inleder pedagogiskt och intressant med att förklara hur hjärnan kan ses som en skog där stigar trampas upp i minnet. Det han skriver efter denna inledning finns anledning att kommentera.

    I sin kommentar till några av debattinläggen kallar Berglund den gamla gymnasieingenjörsutbildningen för ”fackidiotutbildning” – det är ytterst anmärkningsvärt. Hans motivering är att man läste nödvändig teori innan man tog sig an tillämpningar. Vid civilingenjörsutbildningen var och är upplägget ännu mer inriktat på matematik och naturvetenskap de första två åren eftersom avancerad teknik förutsätter detta. I konsekvensens namn anser Berglund alltså med sitt uttalande, att även civilingenjörsutbildningen är en ”fackidiotutbildning”. Vad som tydligen gått Berglund förbi, trots att han gått på ett tekniskt läroverk, är den fantastiska matematikutbildning eleverna fick tack vare det upplägg man hade. Matematiken tillämpades kontinuerligt i fysik, mekanik, hållfastighetslära och termodynamik. Det gav motivation och utvecklade en förmåga att använda differential –och integralkalkyl i nya situationer. Enligt min och många andras mening, däribland företrädare för industrin, anser att den gamla gymnasieingenjörsutbildningen är den bästa gymnasiala yrkesutbildning vi haft. Dessutom var den samtidigt en utmärkt språngbräda till högre studier, jag kan intyga detta.

    När det gäller Berglunds slutsatser och hypoteser av hjärnforskningen kan jag inte kommentera med några fackkunskaper, det bidrar Bertil med. Jag har emellertid läst psykologen och nobelpristagaren Kahnemans bok ”Tänka, snabbt och långsamt”. Han delar upp det snabba tänkandet i vardaglig intuitiv förmåga och professionell förmåga. Han beskriver, som Bertil påpekat, vilka spratt den vardagliga intuitionen kan spela oss. När det gäller den professionella intuitionen understryker han att det finns en utbredd mytbildning om denna som en magi. I sammanhanget nämner han Herbert Simon, som studerade stormästare i schack. Kahneman citerar Simon ”Situationen har genererat en signal; signalen ger yrkespersonen tillgång till information som finns lagrad i minnet och denna information tillhandahåller svaret. Intuition är detsamma som igenkänning, varken mer eller mindre”.

    När det gäller hypotesen om konstens positiva inverkan på andra förmågor kan jag ge ett exempel. För ett antal år sedan kom forskare i USA fram till att elever som lyssnar på klassisk musik får bättre matematisk förmåga. Detta väckte uppmärksamhet så andra forskare gjorde om studien och fann inget samband – inte ovanligt när det forskas om lärande.

    Berglund skriver ” I den skolpolitik, som nu med rasande fart förändrar skolan, sätts ”kunskapen” i centrum utan att man egentligen definierar vad kunskap är. I den nya läroplanen görs kunskaperna i de enskilda skolämnena ”tydligare”, vilket trivialiserar kunskapsbegreppet”. Detta skriver de flesta krönikörer på denna blogg, det har blivit ett ”följa John”. Märkligt att ingen har granskat de nya läroplanerna och jämfört med tidigare. Hade man gjort det kunde man konstaterat att det inte är kunskapsmålen som gjorts tydligare utan de har ersatts av en tydlig innehållsförteckning. Den ska givetvis diskuteras men hur drar man slutsatsen att kunskapsbegreppet trivialiserats p.g.a. denna åtgärd?

    På tal om vad kunskap är finns anledning att citera vad neurologen Martin Ingvar skriver om att lära barn läsa, jag citerar; ”Och enda sättet att bli bra, enligt de senaste tjugo årens forskning i neurovetenskap och psykologi, är att träna och åter träna. Det är här hela felet ligger. De pedagoger och politiker som var trötta på korvstoppningsskolan lanserade på 1980-talet nya ovetenskapliga pedagogiska metoder, där man missade en så enkel sak som skillnaden på kunskaper och färdigheter”. Exakt samma misstag har begåtts sen 90-talet i matematik. Didaktiker har trott att man kan hoppa över färdighetsträning och gå direkt på konceptuell kunskap. Hade man bemödat sig att ta del av internationell forskning hade man funnit att det råder stor enighet om att procedurell kunskap och konceptuell kunskap går hand i hand för att utveckla djup förståelse i matematik.

    Berglund skriver i början av krönikan ” Dessa stigar bildar nätverk i skogen och ju mer vi rör oss utefter dem, desto mer upptrampade och lättframkomliga blir de”. I slutet av krönikan ska han, sin vana trogen, ge Björklund en känga och skriver ” I Björklunds skola skall eleverna fösas runt på de redan upptrampade (ämnes)stigarna som blir allt djupare för att till slut bli som diken och förhindra utflykter i det okända”. I det ena fallet blir stigarna mer lättframkomliga ju mer man rör sig på dem, medan stigarna i det andra fallet blir till diken ju mer man rör sig på dem. Hur ska du ha det?

    Jag ser det så här; De färdighetsstigar som såväl Martin Ingvar som Jan Björklund förespråkar leder in i den konceptuella skogen. Trampas dessa färdighetsstigar inte upp ordentligt når man inte konceptuell kunskap.

  6. Hans-Gunnar Liljenvall!
    Tack för att du uppmärksammar min artikel och lägger sådan energi åt att kommentera den. Jag har en del synpunkter på dina kommentarer och delger dig en del av dem här.
    Du reagerar starkt på att jag kallar den gamla gymnasieingenjörsutbildningen för ”fackidiotutbildning” och jag borde veta att den gav eleverna en fantastisk matematikutbildning tack vare det upplägg man hade. Den beskrivning du sedan gör tycker jag bekräftar att det var en ”fackidiotutbildning”. Samhället utanför existerade inte. Den blivande ingenjören skulle bli ingenjör och inget annat.
    Jag tycker att det är viktigt att varje utbildning också tar upp frågor om hur vår omvärld ser ut, hur samhället bör organiseras och varför, men framför allt etiska och moraliska frågor; hur vi vill förhålla oss till varandra, det man skulle kunna kalla bildning.
    Filosofen Hans-Georg Gadamer beskriver en bildad individ ungefär så här: En bildad individ har en beredvillighet att erkänna bättre alternativ, att egna försanthållanden kanske måste överges eller modifieras då de betraktas utifrån andra perspektiv. Genom att bli kultiverade förvärvar vi inte bara bättre normer, värden osv. Vi förvärvar framför allt förmågan att för-värva sådana.
    Gadamer pekade på den ökning av socialt oförnuft som följer av det tekniska förnuftets hegemoni. Gadamer ser i dialogen en grundform för mänsklig existens och förståelse. Det gäller inte bara förståelse mellan människor utan även förståelse av texter, konstverk och andra kulturella eller meningsbärande föremål.
    Att konstnärliga uttrycksformer kan ha ett intellektuellt innehåll och vara meningsbärande torde bara förnekas av dem som inte tror på annat än mätvärden och statistik.
    Sven-Eric Liedman berättar i sin fantastiska bok Ett oändligt äventyr Om människans kunskaper, om universitetslektor Leif Alsheimer på Internationella Handelshögskolan i Jönköping som upptäckte att hans studenter, blivande jurister med höga betyg från gymnasieskolan, var påtagligt obildade. De hade svårt att uttrycka sig, stavade dåligt och visste inte vem Kafka var. Alsheimer tog initiativ till ett bildningsprogram och nu läser de juridikstuderande vid sidan av sina ordinarie kurser också en lång rad romaner, arbeten i humaniora, samhällsvetenskap och populariseringar av modern naturvetenskap.
    ”De har blivit bättre rustade att ta itu med de problem som deras blivande yrke kommer att erbjuda dem. … Det är alltså ett antal färdigheter som bildningskursen i första hand ger. Språket blir rikare, och utan ett rikt och böjligt språk kan ingen beskriva eller ens riktigt fatta komplicerade sammanhang. Men påverkan gäller också betydligt mer svårfångade storheter som fantasin och därmed inlevelseförmågan, ja, förmågan att förstå processer”
    Ett annat exempel är att vetenskapsteater kan vara ett uttryck för insikten om att kunskap kan utvecklas och uttryckas, även på hög nivå, genom konstnärlig verksamhet. Det är ungefär så som medicinprofessorn och dåvarande rektorn för Karolinska institutet, Hans Wigzell, svarade på en fråga om hur han ser på vetenskapsteater. Han har själv ägnat sig åt vetenskapsteater tillsammans med flera kända skådespelare.
    Inom svensk polarforskning är det tradition att konstnärer deltar i forskningsexpeditioner. Från början var konstnärernas uppgift att i första hand bidra med dokumentation. På senare tid har konstnärerna fått en mer självständig roll och har inga förpliktelser gentemot polarforskarna. Anders Karlqvist, föreståndare för Polarforskningssekretariatet, menar att stimulerande möten uppstår när olika kreativa människor (forskare och konstnärer) möts. Konstnärerna når också ut långt med sina upplevelser till allmänheten.

    Exemplen kan mångfaldigas.

    Du tycker att vi är många på den här bloggen som leker följa John och skriver att kunskaps-målen i de enskilda skolämnena gjorts tydligare och därigenom trivialiserat kunskapsbegreppet. Jag har inte gjort den analys du själv tydligen gjort och jämfört kunskapsmålen i den nu gällande och den förra läroplanen. Men det är väl ändå så att det nya betygssystemet med fler betygssteg och betygskriterier inneburit att friutrymmet för vad som skall studeras blivit kraftigt begränsat. Ni som inte följer John utan Jan borde väl ändå observerat att han ideligen betonar just tydligheten i skolans kunskapsmål.
    Du beskyller politiker och pedagoger för att på 80-talet ha lanserat nya och ovetenskapliga metoder och att de missat en så enkel sak som skillnaden mellan kunskap och färdigheter. Men missar du själv inte, att färdigheter, sedan Aristoteles dagar, ses som en form av kunskap och inte något som är skilt från kunskap. Du påstår också att didaktiker gjorde sig skyldig till samma fel på 90-talet då de trodde att man kunde hoppa över färdighetsträning och gå direkt på konceptuell kunskap.
    Du hänvisar till internationell forskning om att procedurell kunskap och konceptuell kunskap går hand i hand för att utveckla djup förståelse i matematik. Där har du givetvis rätt, men konceptuella kunskaper har större påverkan på inlärning av procedurell kunskap än vice versa. Konceptuell kunskap är mer kopplad till helhet och sammanhang, vilket ökar förståelsen. Jag tror inte att några didaktiker sagt att vi bara skall använda oss av konceptuellt inriktat lärande, däremot att vi skall förskjuta fokus mer mot det konceptuella. Matematikundervisningen har ju av tradition i Sverige varit starkt inriktad mot procedurell kunskap, en undervisning som säkert bidragit till att matematikämnet upplevs som besvärligt av många elever.

    Så till den motsättning du finner i min beskrivning av våra tankespår som stigar i en skog. Ju mer vi rör oss på stigarna desto mer lättframkomliga blir de. I konsekvens med detta slits ju stigarna mer och blir djupa som diken om vi bara använder ett fåtal men desto oftare. Kanske jämförelse med motorväg hade varit bättre men de brukar ju inte uppstå p.g.a. att man springer i skogen. Huvudpoängen är, att ju mer sällan vi ger oss ut i terrängen för att hitta nya svampställen desto svårare blir det då den växer igen.

    I kinesiskan finns inget r-ljud. En kines som aldrig hör r-ljud kommer aldrig att röra sig utefter ” r-stigen” som därför växer igen, och kinesen kommer aldrig kunna finna den senare i livet.

  7. Ingemar

    Tack för ditt långa svar. Det är inte så många av krönikörerna som deltar i debatten. De flesta inläggen är berömmande och instämmande så det borde inte vara alltför betungande att kommentera de få mothuggen. Det är viktigt att räta ut frågetecknen.

    Vad jag reagerade på när det gäller ”fackidiotutbildningen” var att du motiverade med tågordningen som man läste de olika ämnena i. Ser man på innehållet och jämför med de allmänna gymnasierna så fanns med de allmänna ämnena matematik, fysik, kemi, svenska, engelska, tyska och psykologi. Man läste även en avancerad kurs i projektionslära som hade kontaktytor till konst. Med tanke på att gymnasieingenjörsutbildningen var en kombination av yrkesutbildning och förberedelse för högre studier tycker jag att det är en grov överdrift att kalla den för en ”fackidiotutbildning. Jag är övertygad om att många matematiskt och naturvetenskapligt begåvade elever skulle gått förlorade när det gäller högre utbildning om vi inte hade haft de tekniska gymnasierna.

    Jag instämmer i mycket av det du skriver beträffande betydelsen av bildning, men även det myntet har två sidor. De människor som besitter den bildning du beskriver intar inte sällan en överlägsen och fördömande attityd – annan bildning är inget värd. Enligt min erfarenhet är det mycket vanligt med osämja, förtal, smutskastning och nedvärdering vid humanistiska fakulteter. Svenska akademin är ett praktexempel på detta. Vid naturvetenskapliga och tekniska fakulteteter råder oftast ett betydligt bättre arbetsklimat. Man kan göra en annan jämförelse. De allmänna läroverken under 50-talet, med adjunkter och lektorer i svenska, historia, kristendom, filosofi, samhällskunskap, engelska, tyska, franska, latin etc. , var en fasa för eleverna. Det fanns lärare som var auktoriteter, men alltför många var enbart auktoritära. Dessa lärare ansågs bildade! Att komma från realskolan, vid ett allmänt läroverk, till ett tekniskt läroverk var en befrielse. Lärarna vid de tekniska läroverken var oftast civilingenjörer med höga betyg och de hade varit verksamma i näringslivet. De såg på eleverna som medarbetare i strävan att nå kunskap och med sina ämneskunskaper och personliga egenskaper blev de auktoriteter i klassrummet. Med detta vill jag ha sagt att bildning är bra, men det garanterar inte bättre människor.

    Vad jag saknar i skoldebatten är egna tankar som bygger på egen erfarenhet och egna studier i motsats till det som råder; klyschor och andras argument. Nobelpristagaren Kahneman skriver när det gäller oberoende bedömningar och okorrelerade fel, att vid ett möte kan en enkel regel vara: ”innan en fråga diskuteras bör samtliga närvarande uppmanas att skriva en mycket kort sammanfattning av sin ståndpunkt. På så sätt drar man störst nytta av gruppens mångfald av kunskaper och åsikter”. Ett bra exempel på detta är frågan om tydliga mål som vi inte är överens om. Som jag skrivit flera gånger tidigare går kritiken av tydliga mål som ett mantra på bl.a. denna blogg. Men ingen har granskat de nya läroplanerna och jämfört med de gamla och tänkt en egen tanke. Det verkar som att devisen ändamålet helgar medlen gäller – kritik av Björklund är ändamålet. Det är möjligt att jag uttryckt mig oklart om tydliga mål i matematik och naturvetenskap som jag granskat. I de tidigare läroplanerna fanns dels en innehållsbeskrivning i form av mycket otydliga målbeskrivningar och dels betygskriterier. Det kunde innebära att eleverna i Ystad fick lära sig hur bråk divideras medan man i Haparanda inte fick lära sig det. Björklund har i de nya läroplanerna ersatt de luddiga målbeskrivningarna med en tydlig innehållsförteckning där det framgår att division av bråk ingår i kursen. Kunskapsmålen i detta tydliga innehåll beskrivs i betygskriterierna som är generellt hållna och kräver tolkning. Detta innebär på intet sätt en trivialisering av kunskapsbegreppet utan ger en mer likvärdig skola över landet. Du skriver ” Men det är väl ändå så att det nya betygssystemet med fler betygssteg och betygskriterier inneburit att friutrymmet för vad som skall studeras blivit kraftigt begränsat. Ni som inte följer John utan Jan borde väl ändå observerat att han ideligen betonar just tydligheten i skolans kunskapsmål”. Att man ökat antalet steg i betygssystemet har -inte med vad som ska studeras att göra. En viktig anledning till denna förändring är att betyget MVG haft en så stor kunskapsvariation(många elever med MVG i alla ämnen) att lottning fått ske till populära utbildningar. Vad Jan Björklund avser finns att läsa i läroplanerna. Problemet i detta sammanhang är att ogrundade och oreflekterade påståenden blir sanningar om de upprepas tillräckligt många gånger och uppfyller då devisen ”ändamålet helgar medlen”.

    Vidare skriver du ” Du beskyller politiker och pedagoger för att på 80-talet ha lanserat nya och ovetenskapliga metoder och att de missat en så enkel sak som skillnaden mellan kunskap och färdigheter. Men missar du själv inte, att färdigheter, sedan Aristoteles dagar, ses som en form av kunskap och inte något som är skilt från kunskap”. Observera att jag citerar Martin Ingvar! Vad han avser med kunskap i citatet är faktakunskap. Jag håller helt med honom. Eftersom färdighet uppnås genom övning jämställdes det med traggling av fakta av många pedagoger.

    Du skriver att du inte tror att några didaktiker sagt att vi bara ska använda oss av konceptuellt inriktat lärande. Det har jag inte påstått. Däremot har jag sagt att man hoppat över färdighetsträning. Didaktiker åkte i mitten av 80-talet land och rike runt och bannlyste färdighetsträning i aritmetik och algebra.

    Du skriver att Konceptuell kunskap har större inverkan på procedurell kunskap än vice versa. Procedurell kunskap är begränsad till att man mekaniskt kan använda en räknelag, ett begrepp, en algoritm eller kan lösa en ekvation. Man har inte förstått varför! Konceptuell kunskap är målet och det innebär att man förstår varför, men det växer fram i små steg genom att begrepp och procedurer användes i en rik flora av tillämpningar. Procedurell kunskap är alltså en förutsättning för att nå konceptuell kunskap. Matematiken har blivit procedurell de senaste 25 åren. Enligt min mening beror det på två saker. Dels det jag diskuterat, att procedurell kunskap är en förutsättning för konceptuell kunskap och dels att man i princip har rensat böckerna på matematiska bevis. Det sistnämnda är särskilt viktigt för de som ska fortsätta med matematik efter gymnasiet.

    Slutligen några ord om Jan Björklund. Du gjorde en snygg vändning när du ändrade följa John till följa Jan. I mitt fall handlar det inte om att följa Jan, jag har tillräckligt lång erfarenhet av såväl skola som universitet för att bilda mig en egen uppfattning. Däremot stämmer Jan Björklunds synpunkter i stora stycken med min uppfattning. I fallet följa John handlar det om några få frågor där väldigt många kritiserar utan att förklara eller koppla till reformerna – det är inte seriöst.

  8. Hans-Gunnar
    Jag tror att vi börjar förstå varandras positioner även om vi kanske inte närmat oss varandra så mycket. Jag vill berätta om en händelse som betytt en del för min syn på “Teknis”.

    Några år efter min ingenjörsexamen besvarade jag en enkät från utbildningsdepartementet. Diskussioner fördes om en gymnasiereform och man ville ta reda på i vilken utsträckning man haft användning av sina kunskaper från gymnasiet i sitt arbete. För varje ämne skulle man ange detta på en skala från 0 till 5. Att ange 0 för ett ämne betydde att man aldrig använde dessa kunskaper, medan 5 betydde att man använde kunskaperna praktiskt taget dagligen)

    När jag fyllt i enkäten upptäckte jag till min stora förvåning att jag markerat 0 för varje ämne. Jag gick igenom enkäten en gång till och kom då ihåg en formel som handlade om att beräkna volymen av ett strömmande medium i en ledning utifrån hastighet och ledningsarea. En formel som jag ibland använde. (Jag arbetade då som offert- och anläggningsingenjör på Svenska Fläkt). Det är en formel av allra enklaste slag som vem som helst lär sig, och t.o.m. förstår, på några minuter. Jag kunde därefter ändra nollan till en etta för ett av ämnena.

    Jag konstaterade, att även om det av mina enkätsvar kunde se ut som min ingenjörsutbildning inte haft någon som helst betydelse för hur jag kunde klara mitt arbete, hade den givetvis haft det.
    Det måste alltså vara något annat i utbildningen som gjorde mig kvalificerad för jobbet. Denna erfarenhet har starkt bidragit till mitt intresse för det som brukar kallas tyst kunskap, det omedvetet medvetna eller förtrogenhetskunskap. Härav också mitt intresse för konstnärliga uttrycksformer i pedagogiken.

    Hade ingenjörsutbildningen varit upplagd mer enligt modernare pedagogiska principer, som jag ser det, hade jag säkert upplevt en mycket tydligare koppling mellan ämneskunskaperna och mitt arbete. Enligt professor Lars Owe Dahlgren, som forskat om relationen mellan högre studier och arbetslivet, sitter kunskaper bättre med aktiv inlärning än vid traditionell undervisning. Med aktiv inlärning menas här exempelvis problembaserad undervisning som ger svar på elevernas egna frågeställningar och där de får mer utrymme för sin kreativitet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter