Ingemar Berglund: Socialdemokraterna och skolpolitiken

Det är oroande att den rapport som tycks bli särskilt betydelsefull för socialdemokraterna när de ska forma den framtida skolpolitiken är så snäv, så relativt okunnig och så inriktad enbart på mätbara kunskaper. Rapporten är skriven av Mats Wingborg och ligger till grund för ett studiematerial som ska användas i partiarbetet.

Kunskapsmål och demokratimål hör tätt samman och har varit de centrala målen i våra läroplaner under lång tid, menar artikelförfattaren. Håller socialdemokratin på att nedprioritera demokratimålen? Så kan man i varje fall tolka rapporten. (red)

Läroplanerna för den obligatoriska skolan har sedan de två första, och enda, ”socialdemokratiska” läroplanerna för grundskolan, Lgr 62 och Lgr 69, haft två huvudmålsättningar, att meddela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter (kunskapsmålet) samt att i samarbete med hemmen främja elevernas utveckling till harmoniska människor och dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar (demokratimålet)”.

Dessa mål utgjorde §1 i skollagen, men i läroplanerna vände man på ordningen och satte demokratimålet först och därefter kunskapsmålet. Detta gjorde man förmodligen med insikt om att det inte är fruktbart att skilja målen åt. Därigenom kunde kunskapsmålets hegemoni brytas och de båda målen göras mer likvärdiga.

Författaren och journalisten Mats Wingborg har på tankesmedjan Arena Idés uppdrag skrivit en rapport, Idéer för mer kunskaper i skolan. Denna rapport ligger till grund för ett studiematerial Socialdemokraterna och ABF nu erbjuder. Rapporten kommer förmodligen att ha stor betydelse för hur den framtida socialdemokratiska skolpolitiken utformas.

Jag har stor respekt för Mats Wingborg som journalist och författare och han har gjort ett omfattande arbete med rapporten.  Men jag tvivlar på att han har den teoretiska överblick och erfarenhet som fordras för att kunna göra det vetenskapliga urvalet av relevant forskning.  BFL uttyds i rapporten som bedömning av lärande. Den som är något insatt i bedömningsforskningen vet att BFL betyder bedömning för lärande och kallas formativ bedömning. Denna bedömning, som eleven och läraren gör tillsammans i en kontinuerligt pågående dialog, syftar till att befrämja lärandet, att hjälpa eleven att forma sitt eget lärande. Bedömning av lärandet däremot kallas summativ bedömning och görs efter avslutad kurs, oftast av läraren ensam som sätter betyg. En forskare jämför den summativa bedömningen med en obduktionsrapport och den formativa med en diagnos.

Urvalet av pedagogisk forskning och utvecklingsprojekt i rapporten är enligt min mening mycket snävt. Den svenska forskare som i första hand refereras till är Lennart Grosin, och de skolutvecklingsprojekt som nämns är Nossebro och Haninge. Detta gör att rapporten har slagsida mot det som brukar kallas ”framgångsrika skolor” – en strömning inom pedagogiken som av någon anledning anammats i stor utsträckning av politiker och ekonomer men mindre av det pedagogiska forskningssamhället, vad jag kan förstå.

Studiematerialet riktar huvudintresset mot de begränsade delar av kunskapsmålen som är mätbara. Mer svårfångade kunskapsmål som förståelse och förtrogenhet finns inget utrymme för. Demokratimålen, läroplanens övergripande mål som inte är inskrivna i kursplanerna, förväntas man uppenbarligen nå utan någon som helst systematisk och strukturerad pedagogisk aktivitet och de blir inte heller bedömda.

Framgångsrika skolor kännetecknas enligt Grosin av en syntes mellan den traditionella kunskapsskolan och omsorgsskolan. Om den framgångsrika skolan är syntesen måste väl den traditionella kunskapsskolan vara tesen, och omsorgsskolan antitesen? Om jag har förstått Hegel rätt är syntesen inte bara en mix av tes och antites utan något kvalitativt nytt på en högre utvecklingsnivå.

Jag förmodar att begreppet omsorgsskola här används som benämning på den skola som i den skolpolitiska debatten beskyllts för att ägna sig för mycket åt ”annat”, d.v.s. demokratisk fostran och det som har med personlig utveckling, inflytande, jämlikhet, jämställdhet, solidaritet etc. att göra. Den skola som i debatten anses vara socialdemokratisk och som förorsakat ”förfallet”. Märkligt är dock att även de läroplaner som lagts av moderata skolministrar och som nu styrt vår skola i över trettio år (!) innehåller dessa målsättningar – så även Björklunds Lgr 11.

När förespråkarna för ”framgångsrika skolor” talar om omsorg handlar det om strikta spelregler – vem bestämmer dessa? – auktoritet, disciplin, höga förväntningar, ordning och reda etc. Även bestraffning av lindrigare art förordas. Eleverna inordnar sig i skolans verksamhet och blir därigenom objekt, men om de skall fostras till harmoniska och duglig samhällsmedborgare måste de väl få vara subjekt i en lärandeprocess tillsammans med sina kamrater?

Jag får intrycket att omsorgen i ”framgångsrika skolor” får sitt berättigande genom att den anses ge mer kunskaper och inte genom att stödja elevernas demokratiska utveckling. Ger man bara eleverna lite omsorg kan man lura på dem den kunskap man vill. Lite socker i botten – och den beska medicinen går ner!

Vilka vetenskapliga teorier man väljer till stöd för skolutveckling beror givetvis på hur man tolkar skolans uppdrag. Hur man gör denna tolkning beror i sin tur på egna värderingar och vilka betydelser man ger begrepp och formuleringar. Med den mycket vida målsättning de svenska läroplanerna har räcker det inte med teorier som bara fokuserar på de delar av kunskapsmålen som är mätbara och möjliga att betygsätta.

I de dominerande teorierna inom den pedagogiska forskningen, om jag förstått dessa rätt, är elevens tänkande om sitt eget lärande centralt, liksom uppfattningen att kunskap inhämtas och genereras och att lärande sker i ett sociokulturellt sammanhang då kommunikation mellan människor uppstår, exempelvis vid gemensam problemlösning. Elevernas studiemotivation beror främst på hur lärarna kan etablera relationer till och kommunicera med eleverna kring lärande och kunskapsmål: ett ömsesidigt respektfullt och demokratiskt förhållningssätt uppstår. Det är alltså inte ålägganden, krav, prov, yttre kontroll, betyg och liknande som bäst leder till den vida kunskap som är läroplanens mål. Tyvärr domineras den skolpolitiska debatten av just detta.

En undervisning som leder mot både kunskapsmål och demokratimål handlar för mig om att lärandeprocesser initieras, motiveras och vidmakthålls. Dessa processer startar i elevernas förförståelse och närs av deras nyfikenhet och frågor – enskilt och kollektivt – utifrån deras upplevelser av världen eller situationer de försätts i av pedagogiska skäl genom problembeskrivningar, drama, rollspel, litteratur, konst etc.  Undervisningen måste vara upplevelserik.

Den skolpolitiska debatten snävar allt mer in mot mätbara kunskaper och politiker från alla läger talar obekymrat om kvalitet som om det vore detsamma som kvantitet. Skolans målsättning reduceras till behörighet för gymnasiet. En i sammanhanget mycket oroande tendens i debatten är att insikt om hantverkets och de konstnärliga uttrycksformernas intellektuella innehåll tycks vara obefintlig.

Socialdemokraterna har under de senaste decennierna bidragit till en utveckling av skolan som står i stark kontrast till de egna grundläggande värderingarna: frihet, jämlikhet och solidaritet. Det fria skolvalet är en chimär. För att kunna göra ett fritt val krävs att man har kompetens att göra ett sådant val. Denna kompetens är starkt beroende av socioekonomisk och kulturell bakgrund. Den som har hög status i samhället, god kännedom om samhället, ett arbete med stor självständighet och som är van att fatta beslut har givetvis större inneboende möjligheter att välja än den som bara har att utföra tilldelade arbetsuppgifter. Resultatet av det fria skolvalet har därför blivit en katastrofalt ökad segregation.

Det ”språk” som kännetecknar framgångsrika-skolor-konceptet används nu alltmer inom det socialdemokratiska partiet. Material som under senare år distribuerats till arbetsgrupper, föreningar och partimedlemmar inför diskussioner i rådslag, förtroenderåd, programkommittéer och kongresser bär tydliga spår av detta språk.

(Ingemar Berglund är pensionär och f.d. rektor, Örebro)

8 kommentarer till “Ingemar Berglund: Socialdemokraterna och skolpolitiken

  1. Tack Ingemar Berglund för denna reflektion som för mej avslöjade bedrövliga nyheter. Hur kan socialdemokratiska partiet ta så lätt på skolpolitiken att man ger en journalist/författare utan dokumenterade kunskaper om skolan och skolforskning detta uppdrag? Tragiskt nog resulterade det tydligen i att Lennart Grosin har fått föra fram sina uppfattningar i studiematerialet. Verkligen synd när vi har så många seriösa skolforskare som i sin forskning har breda kontakter i den svenska lärarkåren som nu alltmer visar framfötterna genom att själva beforska sitt yrke.

  2. Jag är så tacksam för Ingmar Berglunds artikel. Jag har sedan i juni månad försökt att få till stånd en debatt kring detta studiematerial inom socialdemokraterna i min kommun. Jag har även kontaktat Ibrahim Baylan för att diskutera det som Berglund här tar upp för diskussion. Tyvärr så har jag inte fått någon som helst respons, och Baylan lyser med sin frånvaro.
    Jag hoppas innerligt att socialdemokraternas skolpolitik och ovannämnda studiematerial lyfts upp och diskuteras.

  3. Man kan mycket väl vara vänsterinriktad och ändå tycka att skolan behöver kontroll, prov och betyg. Om man verkligen vill att elevernas skiftande bakgrund i hemmet skall neutraliseras och att alla ska få lika chans i så hög utsträckning som möjligt så bör strukturen vara rätt stram. I en eftergiven skola med friare arbetsmetoder
    för eleverna är det ju främst de med högre utbildningsbakgrund som tar för sig. Sådana här mekanismer
    har tyvärr ignorerats sedan grundskolans inrättande, vilket bl.a. Siw Fischbeins forskning tidigt visade.

  4. Tack för tankevärd artikel. Tycker Bertil T har en poäng, som jag och flera andra också har varit inne på tidigare. Man kan vara vänster och ändå hävda att betyg och annan kunskapskontroll är viktiga instrument för att dokumentera och följa elevers kunskapsutveckling. Kunskapskontroll måste dock kombineras med adekvata resurser och stödjande åtgärder, ifall resultaten visar på problem. Här har SAP traditionellt skjutit sig i foten och lämnat över fältet åt Fp, som ju så lätt kammat hem billiga poäng på flumskole- vs kunskapsskolediskursen.

  5. Demokrati och kunskapskriterier står inte i ett motsatsförhållande till varandra, utan är varandras förutsättningar.
    I en skola där lärare ansvarar för att eleverna utvecklar förmågor som att kunna formulera sig,reflektera
    ta ställning och stå för sin åsikt, argumentera i frågor, motivera sitt ställningstagande,tolka och kritiskt granska information, värdera och dra slutsatser etc..Samtidigt måste elverna få kunskaper som grund och stoff för att utveckla dessa förmågor och verktyg, detta för att nå de kunskapskrav som bedöms.Det behövs en tydlighet i vad som är elevers ansvar och vad som är lärares ansvar. Lärares uppgifter är att möjliggöra för samtliga elever att på olika sätt nå läroplanens kunskapskrav, viílka utgör underlaget för bedömning och är därmed det mätbara. För att nå samtliga elever är det viktigt att den metod/sättet att arbeta bygger på den forskning vi har om lärande ex. eleven ska ha kontoll på lärandet, vara berörd, utgå från elevens erfarenheter,arbeta med igenkännande mönster, berättande, det sociokulturella lärmiljön, och inte minst elevers inflytande med tillhörande ansvar.
    I en undervisning där elever utvecklar dessa förmågor är det givetvis inte någon ”tyst i klassen”- miljö. Vill vi ha aktiva medborgare som vill ta ansvar för hur vårt samhället utvecklas, måste metoder användas som utmanar den ”tradtionella ” undervisningsmiljön.
    För att dessa metoder ska fungera för samtliga elever, behövs det tydliga gemensamma ramar för vad som gäller som samtliga berörda gemensamt arbetat fram och tar ansvar för, jag skulle vilja säga ännu tydligare ramar – än i en mer kontrollerande undervisningsform.
    Bedömning i sig är en viktig och positiv funktion, men det gäller att göra det viktiga möjligt att bedöma, och att utveckla elevernas egen förmåga att bedömma kunskapskvaliteer. Betyg för mig underordnat bedömning och i nu-läge ett instrument för att sortera/hantera intagning till nästkommande utbildning.

  6. Bertil T! Jag har inte förordat en strukturlös skola som är eftergiven. Tvärtom önskar jag en skola med ”stram” struktur som bl a inte tillåter att ”de med högre utbildningsbakgrund tar för sig”. Krav på att eleverna skall ge uttryck för vad de tycker, tänker och vill och tillsammans med andra bestämma om vad man skall arbeta med och på vilket sätt, hur arbetets resultat skall presenteras och utvärderas är ett mycket större krav än om man ålägger dem att inhämta kunskaper någon annan bestämt och som betygsätts av läraren utifrån fastställda kriterier. Det handlar alltså inte om någon eftergivenhet och strukturen är mycket tydlig.
    Longitudinella undersökningar har visat att elever, som fått den här sortens undervisning, senare i livet uppvisar ett större intresse och engagemang för samhällsfrågor och i högre grad deltar i föreningslivet än andra. Jag skulle vilja se andra förslag om hur skolans demokratiuppdrag skulle kunna förverkligas. Genom att läsa en bok om demokratins principer och återge innehållet på ett prov kanske?
    Forskning som visar hur framgångar i skolan har samband med socioekonomisk och kulturell bakgrund har ju kommit i en strid ström sedan 60-talet. Märkligt nog mottas resultatet av varje sådan undersökning med samma förvåning. Att ”framgångsrika skolor” skulle ha löst dessa problem är för mig en naiv tanke.
    De internationella jämförelser som gjordes under 60- -80-talet visade att den svenska skolan klarade sig mycket bra. I en av OECD:s rapporter från slutet av den perioden står att läsa:
    ”Sverige är anmärkningsvärt bland världens industrinationer genom att ha lyckats uppnå en hög grad av både kvalitet och jämlikhet i den obligatoriska skolan. Mellan åldrarna 7 och 16 går svenska barn i skolor som har en extraordinärt hög kvalitet, vad man än jämför med.”
    Regeringen Carl Bildt tillträdde strax därefter och skulle göra slut på den ”socialdemokratiska” flumskolan. Skolan blev marknad och han lovade att den svenska skolan skulle bli den bästa i världen. Socialdemokraterna tappade greppet om skolan och resultatet visar sig nu. Att man i vanlig ordning försöker rätta till misstag med det som förorsakat problemen betyder att man kommer att misslyckas, som bl a Sven-Eric Liedman påpekat.
    Bertil T och Eric C! Jag har lite svårt för att förstå att synen på kontroll, prov och betyg inte också är en vänster-högerfråga. Det är ju bara att se vad de politiska striderna handlat om. Att striden nu flyttat in i socialdemokratin blev tydligt då partiledningen under kongressen 2005 fick bakläxa på frågan om nationella prov i åk 3.
    Pedagogikprofessor Lars Lindström skriver i Pedagogisk bedömning: ”Baskunskaper i att läsa, skriva och räkna är inte tillräckligt. Förändrade kvalifikationskrav i arbetslivet i förening med ett demokratisk medborgarideal, grundat på värden som deltagande, dialog och reflektion, ställer krav på förmåga till kritiskt tänkande, kreativt skapande, kommunikativ förmåga, o s v. Det gäller i dag för skolan att göra även dessa och andra s.k. nyckelkompetenser bedömbara – och att inte falla för frestelsen att göra det enkelt mätbara till det viktigaste.”
    Så vi kanske bör rensa ut, omdefiniera och införa nytt i den pedagogiska begreppsapparaten, som man brukar göra vid paradigmskiften.

  7. Det är betecknande för läraryrkets status, alla kategorier, att det är en författare och journalist som skriver en sådan här rapport. Sådana missförstånd som det om formativ respektive summativ bedömning blir smått katastrofala om de får spridning i en diskussion om skolfrågor. Som lärare säger jag: det är viktigt att ha kompetens och utbildning för det man ska undervisa i. Och det är viktigt att den som skriver ett studiematerial för en grupp om kan komma att få stort inflytande över kommande skoldebatt och skolorganisation, också har kompetens på området. Men som sagt, det är betecknande. //Stella Sjögren, fil lic svenska med didaktiskt inriktning

  8. En något senkommen kommentar till denna utmärkta artikel, som jag just hittade till genom Ingemar Berglunds egen hänvisning på Dagens Arena 31/10.

    Min kommentar riktar sig till Bertil Törestad, och andra som hävdar att en stramare och mer ”objektivistisk” undervisning och betygssättning gynnar barn med arbetarklassbakgrund. Jo, om grundskole/gymnasieutbildningens enda uppgift är att sortera barn för tillträde till högskoleplatser har ni förstås rätt. Men om själva innehållet i undervisningen är av underordnat intresse vore det väl ännu mer rättvist att sätta betyg efter ögonfärg, födelsedatum eller någon annan garanterat klassoberoende faktor.

    Medelklassbarn besitter, genom sin uppfostran och hemmiljö, en del attraktiva egenskaper: förmåga till generalisering, abstrakta resonemang och ett nyansrikt språk. I den skola vi har nu ger dessa egenskaper god utdelning vid betygssättning. Kunskapskraven är nämligen väl designade för att premiera just dessa egenskaper.

    Det betyder ju inte att detta inte är värdefulla egenskaper. Enligt min uppfattning borde skolan arbeta för att alla barn ska kunna tillägna sig dessa förmågor, även de barn som inte får dem i sin hemmiljö. Sen kan man nog hitta betydligt bättre vägar att fördela platser på högskolan än betyg, som sällan är relevanta i sammanhanget.

    Nej, jag vet vad du tänker. Så: betyg kan vara en meningsull aktivitet för att kommunicera mellan elev, lärare och föräldrar. Någorlunda tydligt formulerade kunskapsmål ger oss ett underlag att diskutera styrkor och svagheter, och strategier för att komma framåt. Ett absolut betyg i form av godkänt eller inte kan ju också ha sitt värde, till exempel körkort eller elinstallationsbehörighet. Men som instrument för sortering av människor i olika köer: nä, det blir inte bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter