Ingrid Lindell: Rättning i ledet! Om Nationella prov och utbildning

Nu genomförs de nationella proven i gymnasieskolan. Prov som bland annat syftar till att få en mer likvärdig betygssättning. Men på grund av provens utformning och omfattning får de även en rad andra och negativa effekter för såväl elever som lärare, skriver Ingrid Lindell. (red)

Att göra en ansats att kvalitetssäkra den svenska skolan med hjälp av nationella prov i många ämnen är behjärtansvärt. Likvärdighet i bedömning och betygssättning är mycket viktigt. Men skola och utbildning är en komplex verksamhet som kräver att man tänker i flera led. Trots det ska jag försöka beskriva de konsekvenser som den nya organisationen kring nationella prov får för a) elevernas lärande, b) lärarnas arbetstid och yrkesroll.

Just nu haglar de nationella proven (NP) i ämnen som Svenska, Engelska, Matematik för både elever och lärare på gymnasiet. De stora bristerna med detta nya system är att de alla inträffar på vårterminens andra del, att man har prov bestående av tre-fyra delar och detta i flera kurser inom varje ämne, de är konstruerade på tidsödande sätt för den som ska rätta. I sin helhet blir det pedagogiska problemet att allt fokus landar på dessa prov, vare sig man vill eller inte.

Elevperspektiv: Utöver alla andra examinationer i slutet på alla andra kurser som också är färdiga vid terminsslutet, har varje elev ett NP i EN och ett i SV vid två terminsslut . Varje prov består av 4 resp. 3 olika delar (tala, läsa, skriva, lyssna). I mars börjar med nödvändighet förberedelserna för provet, då eleverna behöver göras bekanta med provformen och kanske ha ett övningsprov. Nästa steg är att de får förberedelsematerial som ska instuderas och leda till exempelvis muntliga anföranden som en del av provet.  Alla i en klass skall ha ett anförande inför grupp vilket sker på lektionstid, alla skall i par tala engelska och då en lärare bedömer kvaliteten på insatsen. Därefter bryts reguljär undervisning för att ha de andra provdelarna vilka rättas för hand.

Under denna tid på året är det svårt att göra något annat än ha prov och examinationer av andra slag.  Om vi följer en årscykel för en elev i t.ex. gymnasiets första kurs i engelska börjar vi i augusti med att diagnosticera, dvs var befinner du dig nu med din engelska. I klassen kontrolleras att de flesta har med sig baskompetens innan vi lär vidare.  Skissartat kan vi konstatera att i oktober har olika elevers lärprocess förhoppningsvis börjat erövra nya färdigheter i engelska men denna process måste brytas i mars för då ska vi förbereda nationella provet. I realiteten är minst en tredjedel av kursens timmar kvar, men dessa måste läggas på NP. Meningen med kursen för elevens del tycks bli detta prov och dess reslutat. Det är inte tänkt att det ska bli så, men i verkligheten är detta resultatet.

Lärarperspektiv: Den snabbtänkta och empatiska läsaren har redan räknat ut vilken effekt denna organisation har fått detta den nya gymnasiereformens första år.  En lärare i SV/EN bryter reguljär och processinriktad undervisning i mars för att förbereda för, läsa in instruktionsmaterial för, administrera och genomföra muntliga prov och inte minst rätta alla sina kursers nationella prov. Utöver detta gör man så kallad sambedömning i SV av uppsatser vilket innebär att jag läser en annan lärares klass, men också mina egna elevers. Utöver allt detta skall de flesta av oss vakta när eleverna skriver.

En heltidsarbetande lärare har ungefär 7 kurser på ett år där det i ärlighetens namn tar i genomsnitt 3 tim/elev och kurs att hantera NP. Proven ges i SV1, SV3 och EN5, EN6, där SV har 3 delprov/kurs, EN har 4 delprov. I omlopp på en skola har vi då i april/maj 14 olika prov i dessa ämnen med olika instruktioner och bedömningsmallar.  Om vi lågt räknat säger att varje kurs har 25 elever kan tidåtgången för NP för en lärare vara totalt 525 timmar!  Om vi jobbar 50-timmarsvecka (!) tar det 11 veckor att hinna med….. Överdriver jag – nej.

En lärare lägger således enorma mängder tid på NP som skulle kunna användas till undervisning och hjälp och stöd åt elevernas lärande. För var ska tiden tas till alla dessa prov?  Ska jag både undervisa OCH rätta alla dessa prov? När ska jag förbereda och efterbearbeta? Samtala med eleverna?

Provens utformning är säkert korrekta ur pedagogiskt hänseende vart för sig, men om vi vidgar synfältet till att också inkludera en verklighet med hur ett läsår ser ut, hur elevens lärande ser ur, hur lärarnas arbetssituation ser ut förskjuts nu hela utbildningssystemets fokus från lärande till bedömning och mätning. Av provet kan vi inte tillsammans lära vidare då det är sekretessbelagt, utan NP blir mätning och bedömning. I ett vidare perspektiv kan vi se hur Skolverket, Utbildningsdepartementets, styrning på detta sätt ger med ena handen och tar med den andra. Vi ska arbeta pedagogiskt med bedömning så den blir en del av elevens lärande, vilket är vettigt, OCH, samtidigt, ska vi fokusera mer än någonsin på de avslutande kursproven.  Från ett håll föses vi in i ledet där lärprocesser bryts upp för att det ska mätas än hit än dit. Från ett annat håll får vi höra att vi dömer och segregerar med betyg.

Bristen på enhetlighet i den nya reformen är ju också uppenbar då vi i Nationella provmaterialet ges olika bedömningsmodeller i engelska och svenska samt utefter olika principer, för att inte tala om skillnaden mellan olika ämnens kunskapskrav. Att på bred front köra NP utan att man i grunden tänkt igenom vilka konsekvenser det får i verkliga livet, om det finns en rimlighet i det föreslagna med en helhetsbild för både lärare och elev, är oerhört respektlöst mot alla.

Att skänka all denna tilltro till att varje kurs ska ha nationellt likvärdiga prov är också att helt underkänna lärares kompetens. Kunde det inte räcka med ett nationellt prov i varje ämne under det tredje och sista året på gymnasiet som kontrollinstans? Om vi ska ha alla dessa prov – digitalisera och gör all kunskap kvantifierbar. Snart har vi lyckats få in eleverna i ledet och skickat bort alla de som inte duger. De får inte mycket chans att lära sig nytt i lugn och ro.

Egentligen har jag inte tid att skriva denna debattartikel, jag borde rätta alla mina nationella prov. Trots det hoppas jag att på detta sätt rikta sökarljuset på oss lärare och våra elever som står mitt i denna anhopning av ogenomtänkta reformer. Kan vi få lite hjälp och rätta till det som håller på att barka åt pipsvängen snabbt!?

Ingrid Lindell. Lektor i svenska och ämneslärare i SV/EN sedan 26 år

7 kommentarer till “Ingrid Lindell: Rättning i ledet! Om Nationella prov och utbildning

  1. Tack för att du tog dig tid Ingrid! Utöver ditt budskaps rika och meningsfulla innehåll ger det oss alla en tankeställare och förklaring till varför inte fler kolleger inte orkar eller hinner delta i skoldebatten även om de gärna skulle önska.

    Med ovan initierade redovisning utformad utifrån två agentperspektiv, krävs varken lärarerfarenhet eller akademisk examen för att inse problemets omfattning och situationens allvar. Lärarna har av allt att döma hamnat i en yrkesroll som de själva inte valt och därför vantrivs med och eleverna tvingas avbryta sin lärande funktion för att i stället redovisa vad de kan och inte kan. Resultatet av detta kan bara bli ett: en försämrad undervisning.

    Totalt sett är det inte lätt att se vad man vinner med ett system som detta. Den som försvarar de nationella provens existensberättigande hävdar mycket riktigt betydelsen av likvärdighet i bedömning och betygssättning och framhåller detta som ett bevis på kvalitetssäkring av den svenska skolan, vilket ju också Ingrid Lindell mycket riktigt påpekar är ”mycket viktigt”. Men, skulle man kunna invända: hur viktigt är det och finns det inget annat sätt? Vilka är vinnarna? Och varför är kravet på likvärdighet så viktigt?

    Betyg har alltid varit intimt förknippade med all slags skolaktivitet alltifrån vitsord i form av bokstäver till siffror och alltifrån relativa betyg till absoluta betyg. I vissa fall har skriftliga omdömen kunnat ersätta betygen. I inget av dessa fall har det dock varit möjligt att jämföra betyg från en klass till en annan på grund av att det handlat om en subjektiva bedömning. Syftet med de nationella proven är att reducera den subjektiva påverkan men den går inte helt att utesluta. Dessutom innebär deras ökade betydelse för den slutgiltiga betygssättningen av eleverna att deras insatser i övrigt minskar i betydelse liksom den bedömning som läraren gör av varje elev grundad på det löpande arbetet under skoltid.

    Man kan därför lätt konstatera att vinnarna är elever som lyckas bra på de nationella proven. Hur de sedan lyckas under resten av skoltiden förefaller dock vara av väsentligt mindre betydelse. Som förlorare förutom lärarna framstår de elever som lyckas mindre bra på de nationella proven oavsett hur de klarat sig under resten av skoltiden. Mot denna bakgrund kan det vara svårt att förklara och försvara ett system med så många förlorare och så få vinnare. Som en något förenklad förklaring kan man uppfatta det bakomliggande syftet med nationella prov – att grovsortera ungdomar till högre utbildning.

    Denna väldiga sorteringsapparat som vi benämner nationella prov avgör vilka som går vidare till högre studier och vilka som inte gör det. Eftersom det i vårt land saknas utbildningsplatser till alla så måste det ske en utgallring som är så rättvis som möjligt. Underförstått är att de nationella proven inte hade behövts om det funnits tillräckligt många utbildningsplatser. Alternativet hade varit att i stället för nationella prov införa särskilda inträdesprov till universitet och högskolor. Vore då inte detta att föredra? Det hade då varit möjligt att använda såväl lärarens betyg som inträdesprovets resultat som underlag för att avgöra vilka elever som bedöms klara högre studier och vilka som inte gör det.

    Det finns en annan viktig aspekt som Ingrid Lindell inte berör i sin artikel. Den handlar om hur proven påverkar elevernas lärande. Vikten av det livsånga lärandet som dessutom ska grundas på förståelse och insikt har betonats starkt under senare år i diverse propositioner, utredningar och förslag. Erfarenheterna visar dock att den här typen av prov huvudsakligen leder till korttidsinlärning av faktakunskaper. Förutom att undervisningen blir lidande av att lärarna tvingas arbeta med rättning och bedömning av nationella prov i stället för undervisning så tillkommer denna omständighet att eleverna lär för skolan och inte för livet. Man kan med fog ställa frågan om kravet på likvärdig betygsättning nödvändigtvis måste ske till detta höga pris. Att döma av Ingrid Lindells beskrivning jämte liknande vittnesbörd från olika delar av vårt land så finns det väl egentligen bar ett vettigt svar: NEJ!

  2. Den gamla regelstyrningen har alltså ersatts av att alla inblandade underkastar sig de centrala provens diktatur. En god lärare eller elev fokuserar uteslutande på vad som kan tänkas komma på provet. Därmed har alltså de gamla bildningsidealen om att lära sig för livet och att vara nyfiken på kunskapen perverterats till ”inte för livet, utan för proven lär vi oss”. Ett slags mental likriktning som får den gamla regelstyrningen att framstå som ett under av tolerans och frihet (eftersom man med lite skicklighet kunde kringgå reglerna).

  3. Intressant perspektiv men jag håller inte med om att provförberedelser skulle vara negativa för elevens lärande. Jag är en stor förespråkare av variation i undervisningen och den här typen av exempelhärmande undervisning med många mönster demonstrationer är mycket effektiv, när eleverna fått se många olika perspektiv och fått upptäcka mönster på egen hand i tidigare undervisning.

  4. Instämmer! Det är prov prov och prov för eleverna från slutet av april till slutet av maj. Intressant att man inte har nationella prov i Finland. Har man ett utbildningssystem utan vinstintresse och med en högt utbildad och välbetald lärarkår behövs dessa inte.
    Är själv engelsklärare och mentor för en åk 1.

  5. I den summativa storm som nu härjar för de flesta gymnasielärare och rektorer så kan det kanske kännas helt fel att vidarebefordra en artikel som speglar denna utsatta tillvaro. Jag har ändå dristat mig att göra det till mina kollegor i Borås för jag tycker att Ingrid Lindell på ett klokt vis reflekterar över de nationella provens effekter för elever och lärare ur ett likvärdighets- och bedömning för lärande perspektiv. Det som slår mig är att då vi i dag talar om likvärdighet i svensk skola så är det alltid likvärdighet i betygssättning som avses, vilket är viktigt. Men frågan är om inte likvärdighet i betydelsen rätt till likvärdigt lärande oavsett bakgrund avseende kön, klass, etnicitet osv är en viktigare fråga att uppmärksamma i svensk skola i dag. Vad har nationella prov i varje kurs för betydelse ur det likvärdighetsperspektivet?

  6. Hej och tack! Detta är en diskussion som jag själv startade för ett tag sedan och jag har också haft en del debattinlägg i media kring det hela.Det är otroligt skönt att fler o fler hakar på diskussionen. Jag är själv aktiv folkpartist och har nästan! daglig kontakt med herr Björklund och hans kansli samt hela utbildningsutskottet i bl.a. den här frågan.
    Hälsningar
    Lena
    Numera pensionerad (passionerad!) gymnasielärare, lärarutbildare vid Malmö högskola,aktiv facklig förespråkare och politiker.

  7. Lyckönskar till att du valt ”rätt” sida i diskussionen om de nationella provens vara eller inte vara!
    Man kan då bara önska att ditt inflytande i partiet är så pass slagkraftigt att du också kan övertyga Jan Björklund om nödvändigheten att skrota ett opedagogiskt för att inte säga destruktivt urvalsinstrument som detta. Kan man i Finland klara sig bra utan dessa prov så borde inte vi vara sämre. Låt högskolorna sköta intagningen till högre studier så att vi kan få arbetsro i grund- och gymnasieskolan. Kör hårt Lena!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter