Jacobsson/Oscarsson/Karlsson: Blir svenska elever allt sämre i naturvetenskap?

Vad är orsaken till de försämrade resultaten i naturvetenskap för svenska elever som redovisas i PISA 2009? Här diskuterar svenska forskare och ansvariga för PISA Sverige några möjliga förklaringar. Det är inte faktakunskaperna som har blivit sämre, det är elevernas förmåga att tillämpa dessa kunskaper. Och den viktigaste förklaringen till det som hänt tycks vara den accelererande segregationen i det svenska skolsystemet.

I dagarna presenterades resultaten från PISA-2009 om svenska grundskoleelevers prestationer i matematik, naturvetenskap och läsning. De skiljer sig inte nämnvärt från den nedåtgående trend som PISA- och TIMSS-studier indikerat under hela 2000-talet. Från en relativt hög internationell nivå tycks de svenska eleverna ha halkat ner rejält och presterar idag medelmåttigt i både matematik och naturvetenskap jämfört med elever i andra länder. I politiska sammanhang och i media ställs allt oftare frågor om vad som har hänt med svenska elevers kunskaper och vad som kan förklara denna utveckling.

Om man analyserar elevernas prestationer i naturvetenskap utifrån PISA-resultaten under 2000-talet framträder en något mer komplex bild än vad media vanligtvis brukar rapportera. Bilden visar nämligen att samtidigt som man inte kan säkerställa en statistiskt signifikant nedgång mellan två efterföljande mätningar indikerar resultaten ändå en nedgång på längre sikt. Förklaringen ligger i att de svenska eleverna presterade signifikant över OECDs medelvärde år 2000 men något under medelvärdet år 2009, vilket ger en nedåtgående tendens.

Under samma tidsperiod har det pågått en internationell debatt om värdet av denna typ av studier. Flera forskare hävdar att studierna egentligen inte representerar elevernas verkliga kunskaper utan endast mäter deras prestationer i artificiella och kontextlösa situationer som inte på något sätt motsvarar den komplexa verklighet där eleverna behöver använda sina kunskaper. Kritiken har, i detta sammanhang, varit särskilt hård när det gäller PISA-organisationens sätt att presentera resultaten i form av ”OS-tabeller” över de deltagande ländernas medelvärden eller som endimensionella beskrivningar över hur landet ifråga lyckas med skolorganisation och undervisning. Men resultaten från PISA-studierna kan också analyseras utifrån helt andra perspektiv och med andra målsättningar.

Ökad segregation leder till sämre resultat

En noggrann analys visar nämligen att vid PISA- undersökningen 2000 hade de lågpresterande eleverna i Sverige 25 poäng bättre än motsvarande elever i andra länder i naturvetenskap. I PISA 2009 hade samma grupp 15 poäng lägre än motsvarande OECD-länder. De medelpresterande eleverna hade 12 poäng bättre resultat än motsvarande grupp år 2000 men 10 poäng lägre än motsvarande grupp år 2009. En liknande trend finns även i matematik. De mest högpresterande eleverna behåller sin relativa position – de presterar nu liksom tidigare på ungefär samma nivå som de duktigaste eleverna i andra länder. Den svenska nedgången under 2000-talet beror således på att medel- och lågpresterande elever försämrat sina resultat.

Vad kan då förklara nedgången? En möjlighet är att undersöka resultaten i naturvetenskap utifrån det som kallas ”mellanskolevarians” vilket är ett mått på spridningen mellan enskilda skolor. En sådan analys visar en tydlig trend där skillnaden mellan låg- och högpresterande skolor i Sverige nästan tredubblats under perioden 2000-2009. Analysen visar till och med att Sverige är det land av alla deltagande länder (67 st år 2009) som har den högsta ökningen under perioden. Viktigt att notera i detta sammanhang är alltså att de högpresterande skolorna egentligen inte har förändrat sina resultat utan att det är de låg- och medelpresterande skolorna som kraftigt har försämrat sina resultat under perioden.

Vad vi ser är en tydlig trend av förstärkt segregering i svenska skolor under 2000-talet. Trenden går att förklara utifrån att de välmotiverade och högpresterande eleverna i allt högre utsträckning väljer vissa skolor men att detta val inte påverkar deras resultat nämnvärt. Koncentrationen av dessa elever medför alltså inte att de presterar bättre än tidigare. Däremot tycks det fria skolvalet få en tydlig påverkan på de låg- och medelpresterande elevernas prestationer.

Preliminära analyser visar också att de svenska eleverna generellt presterar sämre än medelvärdet när det gäller att tillämpa sina kunskaper, lösa problem och förstå hur naturvetenskapliga kunskaper skapas. Däremot presterar man minst lika bra eller bättre på uppgifter som avser att mäta faktakunskaper och reproducerbara ämneskunskaper.

Det finns med andra ord mycket som pekar på att det är just den förstärkta skolsegregationen som utgör en av de avgörande förklaringarna till de svenska elevernas generella resultatförsämring i naturvetenskap och matematik under 2000-talet. Resultaten visar också att det naturvetenskapliga ämnesområdet alltmer framstår som det område där det finns störst skillnad mellan hög- och lågpresterande elever i Sverige. Frågan är vilken betydelse dessa resultat får när Sverige samtidigt måste rekrytera alltfler naturvetare och tekniker för att täcka framtidens behov av dessa yrkeskategorier. Dessutom är goda kunskaper inom dessa områden avgörande ur ett demokratiskt medborgarperspektiv och för att allmänheten skall kunna delta i en debatt om framtiden i ett alltmer högteknologiskt Sverige.

Bilden av den svenska skolan som en sammanhållen enhet, där det inte har haft en avgörande betydelse vilken skola man går på, håller successivt på att förändras. Sverige har i dessa sammanhang tidigare framstått som ett land med en väl sammanhållen grundskola där skillnaderna mellan hög- och lågpresterande har varit relativt små jämfört med andra länder. Just detta förhållande brukar också innebära att man generellt presterar bra på de stora internationella studierna. I detta sammanhang kan man ta Finland som exempel där eleverna presterar toppresultat på PISA samtidigt som man har en sammanhållen skola med små skillnader mellan hög- och lågpresterande elever och framför allt en mycket liten spridning mellan skolor.

En möjlig förklaring till den förstärkta segregationstrenden i Sverige är alltså att det fria skolvalet har fått funktionen av ”sorteringsmaskin” där föräldrarna till välmotiverade och högpresterande elever i allt högre utsträckning väljer vissa skolor och väljer bort andra. Detta har i sin tur skapat en situation av ökad spännvidd mellan skolorna som också blir tydlig i resultatbeskrivningen. Analysen pekar på att det framförallt är de skolor som förlorar sina välmotiverade elever som drabbas, vilket tycks ha medfört en utarmning av undervisningen på dessa skolor. En förklaring till de sjunkande resultaten under 2000-talet blir därför att de kvarvarande eleverna tycks prestera sämre på testerna än tidigare medan de elever som flyttar från skolan inte nämnvärt har förändrat sina resultat.

Det finns idag en stark politisk konsensus när det gäller det fria skolvalet och möjligheten att fritt välja skola har under senare år blivit en etablerad rättighet i Sverige. Samtidigt kan man påstå att det just är det fria skolvalet som på senare år resulterat i en utveckling av förstärkt skolsegregation. Bilden av Sverige med en sammanhållen skola med relativt små skillnader mellan låg- och högpresterande elever håller successivt på att förändras. Avgörande frågor till det politiska samhället blir; önskar vi denna utveckling och vilka visioner finns egentligen för framtidens skola i Sverige?

(Anders Jakobsson är docent vid lärarutbildningen vid Malmö högskola, Magnus Oscarsson, Mittuniversitetet, är projektansvarig för PISA Sverige och Karl-Göran Karlsson är docent vid Mittuniversitetet)