James Murphy: Ta ansvar för elevers läskunnighet

Skolorna och skolpolitikerna tar inte problemen med elevers försämrade läskunnighet på allvar. Diagnoser som till exempel dyslexi gör att man förklarar problemen med individens biologi. Enligt James Murphy riskerar följden bli att  skolor inte använder sig av de evidensbaserade metoder som finns för läsinlärning (red).

Trots de senaste insatserna för att främja en utbildningskultur byggd på forskningsevidens, är hela nationella utbildningssystem till stor del förlamade i sin förmåga att hjälpa de minst läs- och skrivkunniga. Förlamningen beror på missuppfattningar som har etablerat sig och genomsyrar institutioner och politiskt tänkande. När det gäller läsning, där framgång är så helt avgörande för alla elever, ifrågasätter Frank Vellutino den spridda uppfattningen att 10 – 15 % av engelsktalande elever sannolikt kommer att lida av dyslexi och tycka läsning är svårt eller rentav omöjligt.

Professor Julian Elliott påpekar att fast den här förväntan inte har någon vetenskaplig grund (och dessutom den oklara termen ”dyslexi” är till liten eller ingen nytta), så har den breda acceptansen av den hos yrkesverksamma och beslutsfattare haft allvarliga konsekvenser.

För det första har det inneburit att resurserna går till dem som är vältaliga och vet hur man ska bära sig åt för att få tillgång till dem. Det är mycket mindre sannolikt att barn till föräldrar utan sådana kunskaper erbjuds lika bra resurser. För det andra flyttas utbildningens fokus till underliggande fysiska eller neurala orsaker när den enda lösning som skolorna själva styr över är undervisning. Lärarutbildning och lärarpraktik lämnas att maktlöst fokusera på bristerna och ambitioner och förväntningar på lärare, elever och föräldrar begränsas. För det tredje, när väl förväntningar om misslyckad läsinlärning har befästs på systemnivå, så finns inte heller någon politisk drivkraft att lösa problemen.

Som ett resultat förvärras många befintliga problem i samhället genom bristfällig läskunnighet. Bristande läs- och skrivförmåga, och i vissa fall även ren analfabetism, är förknippad med högre kriminalitet, sämre psykisk hälsa, lägre sysselsättning, minskad försörjningsförmåga, sämre hälsa och lägre bostadsägande. Trots det fortlever myterna oemotsagda, och ger motivation till skolor att inte ta tag i och lösa läsproblemen.

Elliott menar att sådana myter uppfyller viktiga sociala, psykologiska och känslomässiga funktioner. För det första minskar en etikett med ett underliggande fysiskt tillstånd den skam som barn känner när de inte kan läsa medan andra kan. För det andra hjälper en diagnos också föräldrar med att lindra en potentiell känsla av skam för att fostra dåliga läsare. I båda fallen kommer skammen från en (felaktig) tro att läsförmåga är likvärdig med intelligens. För det tredje, och kanske viktigast av allt, sådana förklaringar ger skolan möjlighet att motivera avsaknad av framsteg för elever och samtidigt undvika att erkänna att det är den egna kompetensen för uppgiften som är otillräcklig. Därigenom skapas en cirkel av incitament i systemet för att förneka problem med läsundervisningen och vägen till lösningar är stängd och självförstärkande. Det som är mest oroande är att de som påverkas mest av en sådan försumlighet är de fattigaste barnen, som i sin tur är de som är mest sårbara vid undermålig undervisning.

Kan situationen lösas? Utan tvekan, och ju tidigare desto bättre. Till exempel citerar Vellutino med kollegor en studie där förekomsten av ”dyslexi” hos barn i första klass reducerades från 9 % av elevpopulationen till 1,5 % efter en till tre terminer av effektiv handledning. Författarna vidhåller att den stora majoriteten av elever med lässvårigheter är ”offer för instruktion”, d.v.s. deras problem härrör från den undervisning som de har (eller inte har) fått.

Dr Kerry Hempenstall har sammanfattat forskning om insatser för läskunnighet genom att säga att det är mycket enklare och mindre kostsamt att ingripa tidigt. Det finns också undervisningsmetoder som hjälper äldre elever att komma ikapp snabbt. Hit hör användningen av Tillämpad Beteendeanalys  för att bygga upp en kompetens med flyt i läsningen. Här ingår principer för att hantera motivation, Engelmanns koncept för direkt instruktion, att analysera och presentera kritiskt innehåll, som till exempel kunskaper i systematisk fonetisk avkodning, och Precision Teaching” där kunskaperna för varje litet steg säkerställs innan man går vidare.

Med en kombination av strategierna har de gymnasieskolor vi utbildat inom Thinking Reading rapporterat om förbättringar motsvarande fem års läsinlärning för elever med tidigare problem och det under en genomsnittlig tidsperiod på sju månader.

En effektiv träning av fonetisk avläsning under de tidiga skolåren, med lämplig justering för de fall där inlärningen mest riskerar att misslyckas, kan säkerställa att nästan alla barn framgångsrikt kan lära sig att läsa. Användning av effektiva strategier för äldre elever som fortfarande befinner sig i riskzonen, kan minska problemen med bristande läs- och skrivförmåga ytterligare till försumbara nivåer.

Hur kan vi då tillförsäkra oss om att en sådan förändring av metoder sker i våra skolor? För det första måste det finnas ett engagemang för evidensbaserad politik på statlig nivå. En sådan utmärks av informerad debatt och diskussion, snarare än ideologiskt valfläsk till någon grupp. För det andra, för att erbjuda alla barn den bästa undervisningen i våra skolsystem måste institutioner som bedriver inledande lärarutbildning bereda väg för användning av empiriska bevis istället för äldre ideologier. Slutligen, skolledare måste säkerställa att effektiv läsning för alla har högsta prioriteten i den lokala läroplanen och distribuera sina resurser, fortbildning, budget och bemanning efter detta.

Om vi kan lyckas i en sådan strävan, kommer livet för miljontals människor att förbättras genom makten i att kunna läsa – till en anmärkningsvärt låg kostnad och dessutom med vår egen höjda självaktning på köpet.

 

James Murphy har arbetat som lärare, ämnesföreträdare i engelska och rektor i Nya Zeeland och Storbritannien. Idag delar han ledarskapet av organisationen Thinking Reading, som i partnerskap med skolor utvecklar system och metoder för att få bort problemen med bristande läs- och skrivförmåga hos ungdomar.

Artikeln är översatt av Sara Hjelm, SOS-redaktionen.

 

Referenser

Elliott, J. (2005) Dyslexia: Diagnoses, Debates and Diatribes. Special Children 169: 19-23

Hempenstall, K. (Originally published 2013, updated June 2017). Older students’ literacy problems. Retrieved from https://www.nifdi.org/news-latest-2/blog-hempenstall/407-older-students-literacy-problems 29 October 2017.

Vellutino, F. R., Fletcher, J.M., Snowling, M.J., & Scanlon D.M. (2004) Specific reading disability (dyslexia): what have we learned in the past four decades? Journal of Child Psychology and Psychiatry 45:1 (2004), pp 2–40.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter