Jan Thavenius: Elevers kunskaper och erfarenheter

Jan Thavenius skrev för några veckor sedan en artikel om att elevers kunskaper och erfarenheter är viktiga utgångspunkter för en lärare som planerar och genomför undervisning. Han lovade då att återkomma med en text om erfarenhetspedagogik. Den kommer här. (red)

Med till synes små medel och små barn kan man åstadkomma genomgripande ting. Exemplet handlar om undervisningen i en lågstadieklass. Det är hämtat från Anne Haas Dysons bok Writing Superheroes med den talande underrubriken Contemporary Childhood, Popular Culture, and Classroom Literacy (1997).

I boken redovisar Anne Dyson ett längre forskningsarbete. Grundmaterialet är de observationer hon gjorde i en klass med 34 barn från ett tiotal etniska grupper i årskurserna 2 och 3 samt ett antal intervjuer med elever och lärare. Hon var framför allt intresserad av hur barnens språk utvecklades som en social och kulturell kompetens. Det var alltså inte den formella språkbehärskningen som stod i centrum utan förmågan att använda språket för olika syften i olika sociala situationer.

Hon riktade blicken mot hur barnen deltog språkligt och på andra sätt i olika aktiviteter, inte bara de vuxenstyrda. Hon undersökte både hur de utnyttjade och bidrog till att utveckla det gemensamma språket. Hur lärde sig barnen att med språkets hjälp delta i klassens sociala liv? Vad betydde identifikationer med andra och konflikter av olika slag för deras språkutveckling? Kunde de med Anne Dysons ord ”uppfinna nya sätt att leva tillsammans i en värld präglad av kulturell mångfald”.

Hon undersökte också hur klassrummets kulturella mångfald kunde vara en resurs för både individuell och kollektiv, både social och språklig utveckling. Frågan var om barnen genom skillnaderna blir medvetna om att språket kan användas på olika sätt, om att olika språk är förbundna med olika sociala världar.

Dessutom var hon intresserad av populära medier som centrala för barns uppfattning av världen och sig själva och för deras sociala liv. Hon utgick från att populärkulturen är problematisk både genom sina sociala stereotypier och sitt konfliktfyllda förhållande till skolan. Men hennes hypotes var att barn kan vara aktiva tolkare och omtolkare av de populärkulturella berättelserna men också att vuxna kan spela en roll för deras sätt att använda och tolka populära medier.

I det klassrumsarbete som Dyson följde kan man urskilja fyra olika delar. I praktiken var de naturligtvis inte åtskilda:

1. Klassen hade en daglig tid avsatt för ”fri skrivning”. Friheten öppnade för berättelser och hjältar från populära medier (TV, video, dataspel, serier, leksaker), medan den påbjudna läsningen introducerade skoltexter, bland annat grekiska myter som en jämförelse med de moderna hjältesagorna. Skrivandet resulterade i kortare texter men också bilder som ledsagade texterna.

2. I klassen fanns en regel att den som hade skrivit en berättelse också hade rätt att läsa upp eller återberätta den för klassen. Formen för detta kallades Författarens stol.

3. En annan undervisningsform gick under namnet Författarens teater. Var och en som hade skrivit något hade också rätt att uppföra ett rollspel på grundval av berättelsen. Författarna valde klasskamrater som uppförde deras texter. Själva regisserade de och berättade storyn, någon gång spelade de också med.

4. Slutligen fanns det ännu ett stående inslag under dessa timmar. Hela klassen samlades regelbundet till samtal om texterna och rollspelen. Under dessa samtal kunde eleverna diskutera innehållet i berättelserna och uppförandet av dem. De kunde ta upp konflikter, ge sig in i förhandlingar och komma överens om krav och regler för klassrumsarbetet. Teman som togs upp i dessa diskussioner handlade bland annat om allmakt, gott och ont, makt och fysiskt våld, manligt-kvinnligt, flickroller, kärlek och relationer, rasförhållanden. Men man diskuterade också kvaliteter hos texterna och rollspelen.

Vad läraren och eleverna hade skapat var alltså ett slags offentligt forum i klassen.

*

Jag ska berätta om en liten men illustrativ del av klassens omfattande arbete. Huvudpersonen i den heter Tina. Hon är en afroamerikansk flicka med arbetarklassbakgrund. Hon tillhör de mer aktiva i klassen där hon skaffat sig en stark ställning. Hon ifrågasätter superhjältarnas manliga värld. Påfallande mycket av barnens skrivande har kommit att ta upp figurer och handlingar från superhjältarnas värld. Men Tina tillhör dem som ivrigast frågar varför inte också flickor kan vara starka. Varför finns det inte några roller för flickor? Kan inte flickor i värsta fall spela manliga hjältar?

Under klassamtalen kommer Tina i konflikt med Victor. Tina menar att det inte är rättvist med denna skevhet. Victor å sin sida insisterar på att historierna är sådana. Det kan vi inte göra något åt. De manliga hjältarna hjälper de försvarslösa flickorna. En av eleverna ifrågasätter Viktors argument och påstår att pojkarna bara väljer ut manliga hjältar. Läraren ger sig också in i diskussionen och säger att varje författare kan bestämma över sin historia. Ingen är bunden vid en eventuell förlaga.

I det här läget skriver Victor en berättelse om X-Men med nio manliga roller som mest slåss och en kvinnlig, spelad av Tina, som bara deltar med en kort replik. Tina protesterar, Victor ursäktar sig med brist på tid. Men nu protesterar flera flickor och det bryter ut en ny diskussion om vad flickor kan göra. Tina insisterar med att ifrågasätta pojkarnas föreställningarna om flickor och skriver flera berättelser där populärmediernas svaga flickor tar hjältens plats. Bland annat skriver hon denna historia sedan de också läst en del grekiska sagor i klassen:

”Venus Tina

Det var en gång en pojke och en flicka i parken och två män gick förbi parken och männen såg de två barnen. Så de två männen började springa efter dem och barnen sprang. En man jagade flickan. Den andra sprang efter pojken. Pojkens namn var Aloyse och flickans namn var Asia . Så när Venus Tina hörde om det blev hon arg. Så hon kom ner. Hon såg männen springa efter barnen. Hon blev ändå argare. Hon kom snabbare och plockade upp barnen på sin magiska flygande häst. Hästen var en flicka. Och hon tog de två barnen till himlen. Det var en stor park på ett moln. Det var en massa barn som lekte på flygande hästar. De hade glass och godis. Sen tog hon dem hem. De sa: ”Vad med de två elaka männen?” Venus Tina gjorde dem snälla. Och på jorden var det roligt igen. Hon gjorde parkerna säkra för oss barn på jorden. Av Tina.”

Vad är det Tina åstadkommer? Hon utvidgar uppsättningen av tänkbara berättelser och för upp diskussioner på dagordningen om rättvisa, flickor och pojkar, texters framställning av verkligheten och textförfattares möjligheter att välja – och detta sker på lågstadiet!

Vad är det läraren gör? Hon tar elevernas kunskaper, erfarenheter och frågor på allvar. Hon bäddar för deras berättelser och för samtal och reflexioner kring innehållet. Hon sätter igång fruktbara diskussioner av elevernas kulturer. Hon låter eleverna lära av varandra. Hon skapar en klassrumsoffentlighet som barnen själva kan utveckla.

 

 

2 kommentarer till “Jan Thavenius: Elevers kunskaper och erfarenheter

  1. Thavenius refererade exempel från Dysons “Writing Superheroes” fyller mig med tillförsikt inför den värld som kanske inte alltid blir bättre men som ändå rymmer möjligheter. Tina visar oss att fiktionen, litteraturen,fantasin, skapandet ger oss möjligheter att gå utöver oss själva. Hon utmanar köns- och åldershierarkier på ett fantasiskt sätt, men Dyson romantiserar inte barnet som en naturkraft fritt svävande utan i dialog med en intresserad och mycket skicklig pedagog.
    Här står vi alla i vår dagliga lärargärning och lyckas och misslyckas med att skapa utvecklande lärmiljöer.
    I Södertälje har vi just avslutat en utställning på konsthallen med titeln “Vi knyter vänskapsband”. Våra nio förskolor har under ett par år arbetat i ett storskaligt projekt som numera är ett permanentat arbetssätt där de olika barngrupperna brevväxlar, utbyter texter, historier, bilder, experiment och livserfarenheter med varandra mellan de olika starkt segregerade bostadsområdena. Barnen, som är mellan noll och fem år, har även besökt varandra och visat de bästa lekplatserna och andra roliga ställen för att på så sätt skapa en gemensam hembygd. Detta utbyte av meddelanden kompletteras numera också av bokkoffertar fulla med böcker där barnen, men även pedagogerna utbyter tankar om litteraturen. För att göra detta menar vi att det är nödvändigt att tro på en aktiv pedagog i dialog med barn. Utan aktiva, intresserade, utmanande, frågvisa, givande och lyssnande pedagoger – inga rika barn. Pelle Norlin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter