Jan Thavenius: PISA 2009

Så kom då PISA 2009 och rubrikerna ropade ut nya ras för den svenska skolans kunskapsnivå. Till och med i Finland fick tidningsläsarna morgonkaffet i vrångstrupen. ”Finland faller i Pisarankingen” kunde de läsa i Hufvudstadsbladet (från toppen till tredjeplatsen, huu). Och vår skolminister – känd för att tycka att ”svensk skola är sämst i världen” – garderade sig för fortsatt sjunkande siffror i nästa mätning 2012. Det kan man kalla lågt ställda förväntningar. (red)

Det finns förvisso anledning till oro. PISA har nu mätt femtonåringars kunskaper i läsning, matematik och naturvetenskap fyra gånger sen år 2000 och Sverige har gått från en tätposition till en mer medelmåttig i rankinglistorna. Det är den bild som media och opinionsbildare nu förmedlar till svenska folket. Men det finns så mycket mer och så mycket mer intressant att hitta i Pisamaterialet.

En som gjort det är Malin Ullgren i DN (101212) som skriver att ”undersökningen och forskarnas försiktiga analyser av statistiken är oerhört viktig läsning. Om man instinktivt har misstänkt att något har hänt efter den High Chaparall-aktiga friskolereformen och efter tjatet om den gamla ”flumskolan” som skulle ersättas av elitsatsningar, så tycks det bekräftas av rapporten. Den visar att elever med högutbildade och ekonomiskt starka föräldrar är överrepresenterade på friskolorna. Ändå halkar även de eleverna efter, i internationell jämförelse.”

Det finns alltid skäl att ta omfattande mätningar av komplicerade förhållanden med en nypa salt. Vid det här laget deltar sextiofem länder med vitt skilda skolsystem i PISA. Även om man inskränker sig till de trettiofyra OECD-länder som är själva kärnan i undersökningarna kan skillnaderna vara stora mellan säg Turkiet, Chile och Island. Andelen femtonåringar som går i skola kan variera liksom andelen invandrare med främmande modersmål och en del har gått nio, andra tio år i skolan vid mättillfället. Även om varje skillnad är liten kan de tillsammans bidra till att snedvrida jämförelserna.

Till detta ska läggas att länderna kan ha olika mål för sin skola. Ju mer man funderar över hur dessa undersökningar är gjorda desto försiktigare blir man. Man gör klokt i att hålla sig till de tendenser för enskilda länder som man kan urskilja i de fyra mätningarna 2000, 2003, 2006 och 2009. Jämförelserna mellan länderna är osäkrare och mer diskutabla. De som gör undersökningarna påpekar de svagheter som finns och lyfter fram mer nyanserade resultat. Men den som inte själv läser deras rapporter får mest veta hur länderna ligger till i den rangordning som baserar sig på ett genomsnitt.

Bortom rangordningarna finns det viktiga saker att fundera över. En är att den svenska skolan inte längre lyckas ge en så likvärdig utbildning som tidigare. Från att ha varit en av de bästa i tidigare undersökning är Sverige nu ett genomsnittligt land. Det beror inte på att andra länder har kommit i kapp Sverige utan likvärdigheten har försämrats under 2000-talet. ”Dels har skillnaderna mellan hög- och lågpresterande elever ökat, dels ha skillnaderna mellan hög- och lågpresterande skolor ökat och dessutom har betydelsen av elevers socioekonomiska bakgrund förstärkts” skriver man i den svenska PISA-rapporten. ”Sverige har blivit ett land där samhällsklass spelar allt större roll för vad barnen lär sig” kommenterar Malin Ullgren.

I själva verket beror Sveriges sjunkande rang i listorna främst på att lågpresterande elever, särskilt pojkar, presterar sämre för varje mättillfälle. De högpresterande håller däremot sina ställningar. Det är knappast satsningar på elitklasser med gräddfil till universitetet som kommer att förbättra Sveriges resultat. Däremot har det uppenbarligen hänt något som försämrat chanserna för dem som har de sämsta förutsättningarna.

Några tänkbara förklaringar finns i PISA-materialet. Det har visat sig att länder med högre grad av konkurrens mellan skolorna inte har bättre resultat. Däremot minskar likvärdigheten och segregationen ökar. Med andra ord sorteras eleverna i hög- och lågpresterande. De högpresterande blir inte bättre av detta men de lågpresterande förlorar jämfört med om de hade gått tillsammans med de högpresterande. Konkurrens, friskolor och fritt skolval ökar segregationen men höjer inte landets resultat i PISA-mätningarna.

En annan intressant förklaring kunde vara ökad ”individualisering i form av eget arbete och en förskjutning av ansvar från lärare till elev och även från skola till hem”. ”Om ett ökat ansvar läggs på elever och hem är det heller inte överraskande att betydelsen av den socio-ekonomiska bakgrunden på resultat ökar, vilket är precis vad PISA visar har skett” säger rapporten. ”På det sättet” menar Malin Ullgren ”får en väldig massa ungar aldrig en chans. Är inte det fullständigt oacceptabelt?”

Finns det inget positivt att rapportera? Vi har hört en massa om den stökiga svenska skolan, ”värst i världen”. Utan att vilja skönmåla vill man gärna lyfta fram att sedan 2000 har ”både relationen mellan elever och lärare samt det disciplinära klimatet förbättrats i Sverige”. Sverige skiljer sig inte från andra länder i Västeuropa. Det är på det stora hela positivt för elevernas möjligheter att göra bra ifrån sig.

Slutorden i PISA 2009 förtjänar att citeras i sin helhet. ”PISA, liksom andra internationella kunskapsundersökningar, ger en bild av kunskapsläget inom ett antal kunskapsområden i förhållande till andra länder och ger dessutom en unik möjlighet att mäta resultatutveckling över tid. Men det finns samtidigt många aspekter av kunskap som inte låter sig mätas vare sig med internationella eller nationella instrument. Resultaten behöver därför nyanseras, problematiseras och värderas i ett större sammanhang där även andra underlag kompletterar bilden av den svenska skolan.

Det kanske viktigaste resultatet som PISA, nu efter sin fjärde undersökning visar, är att det inte behöver finnas något motsatsförhållande mellan höga genomsnittliga resultat och likvärdighet. Flertalet av de länder som presterar som allra bäst enligt PISA, såsom Finland, Sydkorea och Kanada, uppvisar inte bara höga genomsnittliga resultat utan dessutom en hög grad av likvärdighet. Sverige tillhör tyvärr inte den gruppen (längre) men om andra länder kan uppnå både goda kunskapsresultat och god likvärdighet borde det också vara möjligt för Sverige. Utan PISA hade vi kanske förletts att tro att detta är en utopi.”

3 kommentarer till “Jan Thavenius: PISA 2009

  1. Internationella jämförelser i all ära men vad är det egentligen vi jämför och varför?
    Vid alla jämförelser av det här slaget förutsätts att det som mäts är väl känt och tål att jämföras. Men är det i själva verket så enkelt? Vad vet vi om olika länders mätmetoder? Hur förhåller det sig med andra länders grundförutsättningar beträffande elevmaterialet? Hur påverkar exempelvis vår generösa invandringspolitik resultatet? Hur förhåller det sig med närvaroplikten? Hur påverkar olika länders närvaroplikt resultaten? Är det överhuvudtaget meningsfullt att göra jämförelser av detta slag givet de olika grundförutsättningar som råder? Vem tjänar egentligen på jämförelser av ett slag som detta och vad är egentligen syftet?

  2. 2003 utnämndes HELENE-LANGE-SCHULE i Wiesbaden till landets bästa skola utifrån årets Pisaundersökning. Året därpå 2004 skrev skolans rektor ENJA RIEGEL boken SCHULE
    KANN GELINGEN.En bok som visar teoretiskt och praktiskt hur en skola kan ” für das Leben lernen”.
    http://www.fischerverlage.de – ISBN 3-10-062940-x
    En intressant och fascinerande läsning, där man får nya perspektiv på vad skola är och kan vara.
    Den är tyvärr inte översatt till svenska.
    Ulla Wagner lärare och författare

  3. En ideologisk kommentar från Thavenius. Ett förvånande resultat i PISA-studien är att 27% av eleverna i Hongkong nådde högsta nivå i matematik. I Sverige var det endast 2% Att de bästa svenska studenternas
    kunskaper i matematik är sämre i dag än i början av 90-talet har dokumenterats vid Chalmers. Allt färre
    når toppresultat i diagnostiska prov i matematik. och nedgången är kontinuerlig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter