Johannes Westberg: 15 riktlinjer för den offentliga debatten om skolan

Låt oss undvika att producera historiska myter om hur skolan fungerar, för skolans bästa. Johannes Westberg ger några råd till de som vill bidra till en mer konstruktiv debatt om skolan. (red.)

Svensk skoldebatt är så mycket, och ibland kan det kännas som om den är för mycket. I kontrast till eftertänksamma samtal, där man strävar efter att belysa en fråga ur olika synvinklar i syfte att verkligen förstå den, står debattens ofta hysteriska tonläge där olika aktörer beskylls för olika slags felsteg. För de av oss som verkligen är intresserade av att förstå hur vårt skolväsende fungerar, och har fungerat, kan alltså debattklimatet kännas otillfredsställande. Innan jul formulerade jag därför ett antal riktlinjer för en bättre och mer givande debatt. Som ordet antyder, var deras syfte inte att ifrågasätta, argumentera eller tillbakavisa, utan snarare att presentera en vision för hur skoldebatten skulle kunna föras. Dessa riktlinjer är inte utan blinkningar till några av de debattörer som tar stor plats i skoldebatten. Men de är publicerade i all välmening och med gott humör.

  1. 1. Skolväsendets utveckling bör inte i första hand vara föremål för tyckande och tänkande, utan kan empiriskt studeras. Basera därför dina argument på aktuell utbildningshistorisk forskning, om du inte vill uppfattas som postmodern, i negativ mening.
  2. 2. Är du egentligen expert inom ett annat område (säg spanska, fysik, eller filosofi): rådfråga de många forskare inom skolhistoria som kan ge litteraturtips, och kan hjälpa till med rimliga tolkningar.
  3. 3. Tänk på att nostalgi är en känsla, inte en vetenskaplig metod.
  4. 4. “Flum” och “flumpedagogik” är utmärkta begrepp för att uttrycka en känsla och ett missnöje, men (på samma sätt som begreppet “geggamoja” inom kemin, antar jag) saknar begreppen den konkretion som krävs för att kunna förstå och förklara skolans utveckling.
  5. 5. Tänk på att läroplaner kräver en del kunskap för att förstå och tolka på ett rättvisande sätt.
  6. 6. Tänk på att läroplaners intentioner och deras realisation i skolan är två olika saker. Talar man om den svenska skolan, bör man alltså basera sina påstående på kunskap om hur skolan faktiskt fungerar, snarare än en kursiv genomgång av digitalt tillgängligt material.
  7. 7. Ägnar man sig åt hur skolan fungerar, förstår man snart att den är mycket mer komplicerad än vad begrepp som kunskapssyn ger sken av. Skolans utmaningar beror inte på sådant, utan på en kombination av alla sociala, ekonomiska, kulturella och politiska processer som är skolan.
  8. 8. Fall inte för vad som brukar kallas för politikens illusion, det vill säga föreställningen att all förändring emanerar ur lagstiftarens penna.
  9. 9. Så, snälla, låt debatten ägna sig åt viktiga frågor som exempelvis läromedelsmarknadens funktion, lärarkårens sammansättning och skolans organisation. Det vi behöver diskutera är alltid systemfrågor.
  10. 10. Glöm inte att skolans kris och dess förfall inte är en ny debatt, utan den har ledsagat skolans historia. Låt er inte fångas av den debattens logik!
  11. 11. Tänk på: Redan i Svenska Dagbladet (1912) kritiserades ”pjoskpedagojan” i skolan, och redan 1915 fanns de som ansåg att faktakunskaperna nedvärderats i läroverken, där “silkesvantarnas pedagogik” hölls högt. Kritiken av flummig pedagogik har alltså en lång historia.
  12. 12. Jämför inte dåtidens elitskolor (läroverken i Stockholm) med medelmåttiga skolor idag. Elitskolor ska jämföras med elitskolor.
  13. 13. Vill man påstå att 1800- eller 1900-talets folkskolor var bättre än dagens grundskola, så måste det bevisas. Fortfarande 1920 var varannandagsskola vanligt i betydande delar av Sverige.
  14. 14. Vill man föra en diskussion om skolans utveckling, måste man noga definiera vilken slags skola man diskuterar, och under vilken tidsperiod. Småskolor var inte detsamma som folkskolor, och folkskolor inte detsamma som olika slags läroverk.
  15. 15. Tänk på: dessa tips är publicerade i all välmening, och med glatt humör. I den andan måste också skoldebatten föras.

Den kanske viktigaste med dessa riktlinjer är att de vänder blicken framåt. För att förstå varför det svenska skolväsendet fungerar som det gör är det naturligtvis nödvändigt med ett historiskt perspektiv. Den skola som vi har idag, är resultatet av ett längre historiskt samspel mellan skola och samhälle som vi med hjälp av historiskt orienterad forskning kan klarlägga. Detta innebär dock inte att alla historiska reflektioner är meningsfulla. För att ta beslut om vad som behöver göras, behöver fokus vara stadigt fäst vid samtiden, och hur den situation som vi har idag kan förbättras.

Johannes Westberg, professor i pedagogik och docent i historia, Örebro universitet

4 kommentarer till “Johannes Westberg: 15 riktlinjer för den offentliga debatten om skolan

  1. Debatten om skolan är så bred och komplex att vi bör vara mycket glada över att utomstående ger sig in i debatten. Skolfrågor berör ofta många ämnen där “pedagogerna” inte är experter, exempelvis filosofi, biologi och nationalekonomi. Vi behöver inget revirtänkande här utan istället bör vi sträva efter att få många perspektiv från olika discipliner.

    • Jo, för all del. Experter inom olika områden har säkert ett och annat att tillföra i debatten. En biolog kan t ex ha relevanta synpunkter på när skoldagen bör börja och längden på lektioner och raster. Men man ska akta sig för auraeffekter där… hmmm, slumpvis valt…, en neurolog, ges stor tilltro när det gäller… låt se, slumpvis valt…, betygssystemets utformning.

  2. Jovisst behöver skoldebatten styras upp. Den debatt som förs påverkar ju politikernas och ämbetsmännens beslut när de formar skolan. Så den påverkar därmed också hur eleverna lär sig och hur de mår i skolan. Och det är väl därifrån en uppstyrning av skoldebatten borde starta. I frågorna om vad eleverna behöver för att lyckas i skolan och hur man ska kunna ge dem det. http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/vadEleverBehover.pdf

    Jag kan utan vidare ställa mig bakom de flesta av de råd som Westberg ger. Men det nionde rådet har jag problem med. Dvs ” Så, snälla, låt debatten ägna sig åt viktiga frågor som exempelvis läromedelsmarknadens funktion, lärarkårens sammansättning och skolans organisation. Det vi behöver diskutera är alltid systemfrågor.”

    Som jag ser det måste vi först diskutera vad eleverna, och särskilt då de skolsvaga eleverna, behöver. Först därefter kan vi bilda oss en uppfattning om hur läromedelsmarknaden, lärarkårens sammansättning och skolans organisation bör utformas. Som jag ser det är frågorna om elevernas behov de överordnade och systemfrågorna de underordnade. http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/overordnadeOch.pdf

  3. Och här kommer riktlinje nummer 16-18, som bygger helt och hållet på riktlinje nr 15:

    16. Må vi experter i pedagogik föregå med gott, vänligt och tålmodigt exempel och trots allt lyssna till dem som vet mindre än oss, som professorer i spanska eller rentav en helt vanlig spansklärare, på det att de kanske också må lyssna till oss med gott humör. Vi, experterna i pedagogik, har både bibliotek och våra egna specialområden och därutöver kanske en och annan — förvisso övergående men ändå — blind fläck.

    17. Ity ramarna för skolan beslutas politiskt (skollag, skolans organisation, dess tilldelning av medel, formerna för tillsyn) och knådas av marknadskrafter (läromedel, vinst, konkurrens om kompetens, skolval, urbanisering) måste vi, experterna i pedagogik, glatt tugga i oss att folk, som varken läst riktlinje 1 eller 2 eller ens de övriga, också tänker kring skolan. Även då bistår vi med litteraturtips och med uppmuntran!

    18. Låt oss därför, i namn av vår klokskap, vara försiktiga med auktoritetsargument.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter