Johannes Westberg och Johan Prytz: Farliga föreställningar präglar debatt om skolan

Flera av de förklaringar till skolans problem som givits i debatten bygger på felaktiga föreställningar om hur skolan fungerar och kan knappast bidra till att lösa skolans problem. Det menar Johannes Westberg och Johan Prytz. S.O.S. publicerar deras debattinlägg från Svenska Dagbladet den 19 januari. (red.)

Som utbildningshistoriker har vi studerat flera tidigare skoldebatter. I ljuset av dessa väcks ständigt frågan om huruvida de senaste årens skoldebatt, i många viktiga avseenden, är sämre än vad den någonsin varit.

Ständigt dessa floskler om postmodernism, flum och katederundervisning, vilka saknar all den precision som ett intellektuellt samtal förutsätter. Ständigt denna tanke om att skolan var bättre förr i ett alltid lika oklart angivet förflutet, och ständigt denna tankefigur om en kris som låser fast debattörernas tankar vid ett hastigt skeende som plötsligt drabbat oss, som om skolan inte ansetts befinna sig en nästintill ständig kris. Ständigt dessa språkvetare, naturvetare, medicinare och filosofer som kategoriskt uttalar sig om ett forskningsområde som de själva knappt deltar i.

För den som ägnat sig åt det svenska skolväsendet och dess historia finns det alltså mycket att anmärka på. Vid sidan av felaktiga påståenden och ovan nämnda floskler finns också föreställningar som är rent av skadliga.

Den kanske farligaste föreställningen, som tyvärr är kännetecknande för stora delar av dagens skoldebatt, handlar om att politiska och pedagogiska idéer uttryckta i utredningar och läroplaner styr skolväsendet helt i linje med dessa idéer. Förvisso en gammal föreställning som genomsyrade skolhistorisk forskning under 1900-talets första hälft. Men sedan 1960-talet är den på goda grunder starkt ifrågasatt och övergiven av utbildningshistoriker; i takt med samhällsvetenskapens utveckling började även skolväsendet placeras in i ett socialt, ekonomiskt och kulturellt sammanhang. Därtill finns det otaliga exempel på reformer som inte har fallit ut på det sätt som planerades. Läroplaner och andra policydokument kan alltså inte antas vara en verklighetsbeskrivning av hur skolan fungerar. Det senare måste undersökas empiriskt.

Denna insikt har dock inte letat sig fram till, alternativ försvunnit ifrån, debattsidorna där pedagogiska idéer, läroplaner och “kunskapssyn” ofta står i fokus.

I uppmärksammade inlägg har exempelvis pedagogen Jonas Linderoth bett om ursäkt för 1990-talets pedagogiska idéer (DN 24/8 2016), och Magnus Henreksson med flera hävdat att “Synen på kunskap är skolans största problem” (SvD 20/8 2017). I inget av fallen grundas dock argumenten på en empirisk analys av vilket genomslag som en eventuell kunskapssyn eller -idé faktiskt har haft, och i vilken mån de 99 336 lärare som tjänstgjorde i den svenska grundskolan (2016) faktiskt hyste sådana föreställningar. Därutöver finns det ett stort antal läromedel som inte heller har undersökts.

Det säger sig självt att en sådan gigantisk organisation är trögrörlig och beroende av så många andra, och mer grundläggande faktorer, är kunskapssyn. Mottagligheten för ideologiska modenycker torde också vara begränsad hos en organisation där medelåldern fortfarande är hög: år 2016 var mer än 35 000 grundskolelärare över 50 år.

Ett exempel på hur illa det kan gå är debattartiklarna och debattböckerna om den svenska skolan av Inger Enkvist, professor i spanska. Hon menar att grundskolereformens egalitära ideal och progressiva pedagogiska idéer, så som de uttrycks i läroplaner och utredningar, har haft en nedbrytande effekt på skolan. Enkvist har dock aldrig studerat det faktiska skolväsendets utveckling. Enkvist tycks vara ovetande om den ofta låga men alltid varierande kvalitet som kännetecknade det svenska skolväsendet under 1900-talets första hälft. Enkvist tycks också bortse från det faktum att svenska elever presterade bra eller mycket bra i internationella kunskapsmätningar under 1980- och 1990-talen, då resultaten i matematik till och med förbättrades.

Dessa resultat motbevisar Enkvists tes. Om det funnits en nedbrytande effekt så borde den ha märkts 30 år efter grundskolans införande, i synnerhet då de progressiva idéerna varit framträdande i skoldebatter under hela 1900-talet, inte minst har de omfamnats i lärartidningar och metodiklitteratur. (Dessa felaktigheter har påtalats och utreds närmare här och här. Tyvärr är inte Enkvist ensam om denna felaktiga historieskrivning, vilket beskrivs mer utförligt här.)

Vår kritik mot dylika debattinlägg grundar sig dock inte enbart i att de är fyllda av felaktiga beskrivningar av den svenska skolans utveckling eller att debattörer uppvisar märkliga kunskapsluckor. Inte heller debattinläggens inneboende motsägelser, till exempel att tyckande om skolans utveckling framförs av dem som kritiserar kunskapsrelativism, och att den ständigt växande forskningen om det svenska skolväsendet inte används av dem som förespråkar en faktabaserad skola. Faran med dessa debattinlägg, där idéer och antaganden om idéernas stora påverkan står helt i fokus, är att de baseras på en illusion av hur skolan fungerar. Detta när viktiga beslut om skolans framtid måste baseras på en realistisk syn på skolväsendet och hur det fungerar som ett system där många och olika faktorer samverkar. För att lösa grundskolans komplexa utmaningar måste vi motverka en infantilisering av skoldebatten. Man kan inte fortsätta att spotta ur sig plattityder om flum och kunskapssyn, utan vi måste ta tag i konkreta (och ofta politiskt laddade) systemfrågor som handlar om allt från statens, kommunernas och marknadens roller, till mer specifika frågor rörande frågor om lärarlegitimation, arbetsmiljö, läraryrkets popularitet och läromedelsproduktion. Dessa problem löses inte av att politiker enas om en aldrig så fin kunskapssyn.

Johannes Westberg, professor i pedagogik och docent i historia, Örebro universitet

 Johan Prytz, docent i didaktik och doktor i matematik, Uppsala universitet

13 kommentarer till “Johannes Westberg och Johan Prytz: Farliga föreställningar präglar debatt om skolan

  1. Den här artikeln har rätt i att skolan är trögrörlig och att de postmoderna idéerna mötts av kompakt motstånd. Tyvärr är det också så att skolan är trögrörlig när det gäller att få bort de postmoderna idéer som till slut tvingats in. Detta förändrar i grunden behovet av att kritisera de postmoderna och gör det viktigt att påvisa deras destruktiva effekt.

    • Det du skriver är väl ett utmärkt exempel på det som artikeln förtjänstfullt kritiserar. Floskler som postmodernism och den skada de åstadkommit är just ett sådant exempel.
      Viktigare vore att klarlägga i vilken mån lärare har tillämpat metoder som innebär att elever lämnas utan hjälp och stöd och föröka klarlägga vad en sådan förändring i så fall har för bakgrund.

  2. Instämmer helt i kritiken av en skoldebatt fylld av teoretiskt mumbojumbo, floskler, principer, teorier och intellektuell pajkastning. Varför inte föra ner skoldebatten till det plan där den kan göra nytta. Där eleverna och framför allt de skolsvaga eleverna finns. Diskutera vad man kan göra för att underlätta för dem att lyckas i skolan och i livet efter skolan. Och begrunda vad som är viktigast. Att skolan lämnar från sig människor med en stor säck med mätbara kunskaper. Eller att skolan lämnar från sig människor med gott självförtroende, lust att lära vidare, förmåga att finna och värdera ny kunskap och beredskap att klara av nya situationer. .
    Om skoldebatten ska kunna bidra till att även skolsvaga elever lyckas måste man ta ställning till konkreta åtgärder. Den fråga som mer än andra försvårar för de skolsvaga eleverna att ta sig ”helskinnade” ur skolan gäller betygen. Att inte fler skoldebattörer engagerat sig i denna fråga är en gåta. http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/betygenTudelar.pdf
    Länkar till fler konkreta åtgärder som behövs och borde lyftas upp i skoldebatten finns här
    http://www.perackeorstadius.se/pdf/kritiskaTankar24Apr%202017.pdf
    För att kunna ta ställning till sådana konkreta åtgärder krävs att man lever nära eleverna och lärarna. Dessvärre lever de flesta högröstade skoldebattörer långt ifrån denna verklighet . Därför blir mycket av skoldebatten bara slag i luften.

    • Ifall man för ner debatten till praktiken, lärarens vardag i att hjälpa de elever som är mest utsatta så kan man observera att det filofiskt abstrakta har en parallell i vardagen. Böcker som kunskapssynen och pedagogiken ger lärare en välbehövlig hjälp i att formulera sina vardagsupplevelaet i generella termer. Då kan den långa processen som för många elever är nödvändig förankring av begrepp och fakta få större utrymme innan vi svingar iväg oss i postmoderna perspektiv som kräver en bredare förförståelse

  3. Riktigt bra formulerat! Mitt i prick på så många punkter! Upplyftande läsning!

    Mvh
    Åsa Ljunggren, doktorand i pedagogik vid Linnéuniversitetet.

  4. PS
    Extra plus för att du skriver att det behövs empiriskt underlag för att uttala sig och att detta eviga plöjande i läroplaner ger en mycket endimensionell bild!

  5. Enligt SCB avlade 23234 elever realexamen 1960 i olika typer av realskolor. Det handlade inte om elitskolor utan om skolor med höga krav, mycket välutbildade lärare och kunskapsresultat som vi bara kan drömma om. Det räcker att granska realskrivningarna för att få bekräftelse! Förändringen till en grundskola för alla var en bra reform men misstaget socialdemokraterna begick var att av ideologiska skäl sudda ut alla spår av den framgångsrika realskolan.

    Inger Enkvist har helt rätt i att progressiva pedagogiska idèer drevs under 70 -och 80-talet, men de fick inte fäste eftersom lärarna var välutbildade, hade status och självförtroende i sitt arbete. Vändningen kom med nedmonteringen av lärarutbildningen, kommunaliseringen, sjunkande söktryck och därmed lägre status. De progressiva idèerna fick fäste under 90-talet och det är inte floskler att kalla det som sker i många klassrum i dag för flum. Det blir så när läraren inte leder undervisningen.

    Författarna har rätt i att reformer och läroplaner inte är en säker bild av hur skolan fungerar. Däremot kan man vara rätt säker på att förändringar på sikt påverkar verksamheten i någon riktning. I Finland har man inte ”kastat ut barnet med badvattnet” utan systematiskt lagt politiska ideologier åt sidan och successivt anpassat skolan till samhällsutvecklingen och behållit det som varit bra. I Sverige har ideologierna varit viktigare än elevernas kunskapsutveckling.

    • Jag är lite för ung för att ha egen erfarenhet av realskolesystemet, men vad jag kan läsa mig till så borde de som tog realexamen ha varit ungefär 15 år när de tog sin examen. Det innebär i så fall att mindre än 20% av årskullen kom så långt. D v s 80% av årskullen fick sex års folkskola, eller slogs ut från realskolan före examen.
      Du är ju bra på siffror, Hans-Gunnar. Känner du till hur stor andel av realskolestudenterna som nådde fram till examen? D v s hur stor var utslagningen? Hur stor andel av realskolestudenterna gick vidare till högre studier?
      Ska man jämföra utbildningssystem kan det ju vara lämpligt att jämföra hela systemet, och inte bara plocka russinen ur kakan. Jag vill påstå att dagens ungdomar har en genomsnittligt betydligt högre kunskapsnivå än årskullen som föddes 1945. Jag dristar mig till att också påstå att de 20 % som har de mest omfattande kunskaperna har en betydligt vidare och djupare kunskap om världen de lever i än dina realskolestudenter, även om man säkert kan visa fläckvisa försämringar. De kan nog inte lika avancerad matematik, och helt säkert är de väsentligt sämre på latin. Men fasen så mycket bättre på ljuddesign och plattektonik.

      • Kjell,
        jag har inte exakt statistik men ca hälften av de som gick i realskolan gick direkt till gymnasiet ett år före realexamen och av dessa tog nästan alla studentexamen. En stor andel av de som faktiskt tog realexamen gick därefter också vidare till gymnasiet eller fortsatte med specialutbildningar. En person som tagit realexamen hade väsentligt bättre kunskaper i de flesta ämnen än de som idag lämnar grundskolan efter 9 år.
        Jag är själv född 1945 och vet att jag kunde mycket mer än dagens ungdomar vid 15 års ålder. Definitivt tillräckligt för att med hjälp av gymnasium och teknisk högskola kunna utveckla sådant som dagens ungdomar kan njuta av. Utvecklingen går framåt men det kräver tillräckliga kunskaper i faktaämnen för att det ska ske. Det räcker inte att vara en social individ och veta hur man hanterar diverse apparater även om det är bra egenskaper.

      • Jag är född 1958, och gick i grundskola efter att linjevalet i årskurs nio redan avskaffats. Jag kunde också vid femton års ålder mer om mycket än genomsnittet av dagens ungdomar. Det mesta av det jag kunde hade jag lärt mig på informell väg, tack vare lågutbildade men bildade föräldrar och genom folkbildning i studiecirklar med äldre kamrater. Några år senare fylldes denna något brådmogna bildning på ytterligare genom fackliga studier, i studiecirklar och på fackliga kortkurser. När jag så småningom faktiskt hamnade på universitetet var jag bitvis mer beläst än en del av mina lärare.
        Du kan inte jämföra dig och dina realskolekamrater, en ganska liten minoritet av årskullen, med genomsnittet av dagens grundskoleelever. Jag vidhåller att dagens 20% “elitelever” har en vidare och djupare kunskap om världen de lever i än 1945 års realskolekull.

    • Hans-Gunnar!

      Jag tror vi behöver precisera vilken ideologi, t.ex. liberal, konservativ, neoliberal, socialdemokratisk etc. som vi antar ha påverkat skolans verksamhet. Att skolan skulle stå utanför samhället och inte vara påverkad av dominerade ideologier i ett samhälle tror jag leder fel.

      Vad gäller kunskapsutveckling ser jag inte heller detta begrepp som helt ideologilöst. Sven-Erik Liedman (med flera) brukar tala om skolans tre bildningsideal: en ekonomisk bildning (förberedelse för ett yrkesliv), en humanistisk bildning (personlig utveckling) och en demokratisk bildning (kvalificera för ett politiskt handlande och ställningstagande).

      Det är väl hur kombinationen av dessa tre bildningsideal har förändrats över tid i det svenska utbildningssystemet som jag uppfattar har kritiserats ideologiskt.

  6. Kjell!

    Du verkar inte läsa vad jag skriver. Bl.a. pekar jag på att övergången till en grundskola för alla var en bra och nödvändig reform. Realskolan var underdimensionerad och selekterade efter betyg. Däremot borde man behållit de delar av realskolan som dels gav så goda kunskaper när det gällde läsa, skriva, räkna och dels kunde passat in i en grundskola för alla.

    Du för inte en seriös debatt när du talar om latin i realskolan och om teknik som inte var utvecklad 1960. Sanningen är att förutsättningen för kunskaper om världen (globalisering p.g.a. internet) och den teknikutveckling som skett de senaste 50 åren har åstadkommits av realskoleelever från 30, 40 -och 50 talen. Du är nog rätt ensam om att den dramatiska försämring som skett när det gäller läsa, skriva och räkna i den svenska skolan kan betecknas som ”fläckvis”.

    När det gäller statistiken kan du gå in på statistisk årsbok. Generellt var utslagningen betydligt mindre än i dagens skola.

    • Jag är inte alls säker på att de som lämnade den sexåriga folkskolan läste, räknade och skrev väsentligt bättre än de som idag lämnar gymnasiet med ofullständiga betyg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter