Jonas Sjölander: Kompletterande kompetenser – inte bara avlastning

Skolor, särskilt i multikulturella eller socioekonomiskt utsatta områden, behöver ökade möjligheter att anställa personal med andra kompetenser än lärarkompetens, inte minst kompetenser i att bygga relationer mellan elever och föräldrar, och kanske även kompetens att integrera “svenska” elever bättre i sammansatta skolmiljöer. I Malmö görs nu ett försök med elevkoordinatorer för sociala och relationella uppgifter i skolan. (red.)

Frågan om vad skolan kan göra för att bryta mönster av exkludering och överbrygga hinder för elever att växa är en avgörande fråga för oss som arbetar inom skolans värld. Men det kanske inte är så ofta vi ställer frågan till oss själva och låter den ange tonen för hur verksamheten organiseras rent konkret.

I Malmö pågår nu ett intressant försök med elevkoordinatorer som arbetar med mer sociala och relationella uppgifter i skolan. Tanken är att de ska avlasta lärare så att de får mer tid att ägna sig åt det som är kärnan i professionen.

De nya befattningarna inom Malmös skolor har kommit till mot bakgrund av den stora lärarbristen i Malmö. Även om det huvudsakliga syftet med elevkoordinatorerna är att frigöra lärarna från vissa arbetsuppgifter är det redan nu möjligt att se andra positiva effekter av befattningarna.

Malmö är en stad med stora socioekonomiska klyftor. Hela 31 procent av befolkningen är född utomlands. Över 50 procent av Malmös skolelever har utländsk bakgrund. Av 330 000 invånare är hälften under 30 år. Barnfattigdomen är störst i Sverige och utlandsfödda är starkt överrepresenterade bland de ekonomiskt utsatta familjerna. Sedan 2015 har över 1 000 nyanlända barn registrerats i grundskolan varje år.

Mottagandet av nyanlända flyktingar och formerna för detsamma har varit en återkommande fråga för diskussioner och utredningar i staden. En av de största utmaningarna för kommunen och skolförvaltningarna har under det senaste decenniet varit att bryta reproducerande mönster av segregation, stigmatisering och social exkludering.

Segregationen uppstår som en konsekvens av flera faktorer. Den forskning som finns på området visar att föräldrarnas utbildningsbakgrund och sociala position har stor betydelse. Men det går inte ignorera att underliggande normer och förväntningar på ”den Andre” också spelar roll.

Det kan inte längre anses vara en självklarhet att segregationen bryts enbart via åtgärder som syftar till att integrera elever med utländsk bakgrund. Istället är det kanske så att ”svenska” elever behöver integreras i mer sammansatta och multikulturella skolmiljöer, inte minst i en stad som Malmö där en majoritet av eleverna har utländsk bakgrund.

Att inpränta ”grit” och jävlar anamma i eleverna är något som idag ofta framförs som en lösning på dålig måluppfyllelse. Men den som någon gång har besökt de mest segregerade skolorna i Malmö och de omkringliggande bostadsområdena där förstår nog att det inte är ”fixed mindset” bland eleverna som är problemet. Frågan är mer komplex än så och därför måste även åtgärderna vara mångfaldiga.

Elevkoordinatorerna kan komma att spela en viktig roll i det trygghetsskapande arbetet på skolorna. De kommer framför allt vara en resurs för eleverna utanför klassrummet, bortom undervisning och de ständiga kraven på bedömning och resultat. De ska bygga relationer med eleverna och föräldrar på ett långsiktigt och proaktivt sätt, men de ska även utföra en del administrativt arbete.

Tjänsten kräver en akademisk utbildning, men det behöver inte nödvändigtvis röra sig om en utbildning med inriktning mot skolan. Behoven kan skilja sig åt i olika skolor och sammanhang. Det kan röra sig om socionomer, psykologer eller andra personer med meritering som på ett eller annat sätt har med relationsbyggande och sociala sammanhang att göra. Det måste också finnas möjlighet för skolorna att rekrytera personer efter lämplighet. Det kan exempelvis finnas personer som passar väl i rollen genom att de har vuxit upp i ett specifikt område eller har en bakgrund som möjliggör och underlättar byggandet av relationer.

Det finns många metoder att göra våra utbildningsinstitutioner mindre rigida och fyrkantiga. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Skolorna behöver i större utsträckning anpassas till de mänskliga och sociala behov som finns bland eleverna. Skolan ska inte bara vara till för kunskapsförmedling.

Skolan måste vara en plats där elever blir sedda och bekräftade, en plats där de får en tro på sig själva och där de kan växa. Detta förutsätter att det finns vuxna i skolmiljön med förmåga och kunskaper att se eleverna som sociala varelser med potential på många olika plan.

Det är inte säkert att just lärare alltid har de förutsättningar (tid, resurser och förmåga) som krävs för att klara av att leva upp till det i sin profession. Det finns en mångfald av behov, som inte alltid är knutna till undervisningen och ju bättre skolorna blir på att möta dem, desto bättre blir förutsättningarna för ökad måluppfyllelsen bland eleverna.

Många skolor har insett detta, som till exempel Hermodsdalsskolan och de andra skolorna i Malmö som under hösten har anställt elevkoordinatorer. Även om lärare och elevkoordinatorer gör olika saker är ytterst huvuduppdraget gemensamt, nämligen att hjälpa eleverna till kunskaper och till att de uppfattar sig själva som fullvärdiga medborgare den dag de lämnar skolan för vuxenlivet.

Lärarbristen är stor och när det inte finns några sökande till lärartjänster måste skolorna improvisera. Skolorna har ibland inget val och ytterst är det eleverna som drabbas av otryggheten och kortsiktigheten – inte skolbyråkraterna eller lärarnas fackliga företrädare.

Ökade möjligheter för skolorna att anställa vuxna med andra kompetenser än lärarens kan bidra till att skapa bättre arbetsmiljö för både lärare och elever.

Ett annat ibland omdiskuterat förslag som på allvar borde övervägas är att obehöriga lärare ges bättre möjlighet att skaffa sig behörighet. Då kunde även de som nu hoppar från det ena tillfälliga vikariatet till det andra i och mellan skolor få anställningstrygghet och drägliga arbetsvillkor. Det kräver effektiva samarbeten mellan kommuner och universitet och det skulle vara en långsiktig investering för hela samhället.

På alla samhällsnivåer och vid universiteten behöver det tänkas nytt kring ytterligare satsningar som kan bidra till att göra skolorna till tryggare miljöer för alla som är verksamma i dem. En mindre rigid och fyrkantig skola som anpassas efter mångfalden av behov kan göra stor skillnad för eleverna som växer och snart är vuxna – oberoende av om de råkar vara födda här eller någon annanstans.

 

Jonas Sjölander är forskningsledare för Pedagogisk Inspiration i Malmö stad och docent i historia 

Texten är tidigare publicerad på Pedagog Malmö

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter