Kim de Bruin: Mina bästa lektioner

Hej lärare! Jobbar ni som jag på en skola där datorn är ett självklart verktyg i den moderna skolan? Där varje elev har egen laptop? Den nya moderna IT-skolan, som erbjuder framtidens teknik, som lockar med smidiga lektionsupplägg. Inga pappersläxor att tappa eller glömma, allt finns på Fronter! Entreprenöriella lärare som med sina entreprenöriella elever jobbar med datorn som främsta verktyg. Sök, sålla och bearbeta, beroende på mål!

AGNETHA.JPGDet talas mer och mer om sociala medier. De har slagit stort även i vårt land där snart varje kotte är på internet. Min generation frossar i återfinnandet av gamla barndomsvänner. Unga människor blir till, i mötet med egna och andras statusuppdateringar. ” …hatar allt”, ”tionde ölen skål!”, ” är nu singel”…. Upprörda röster som vill förbjuda facebook på arbetsplatserna börjar höras i leden. En halvtimme om dagen per arbetskraft blir många förlorade tusenlappar för arbetsgivarna. Mediebarometern låter meddela att dagens unga ägnar sig i snitt 3-4 timmar per dygn åt dylika, vissa är uppkopplade dygnet runt.

Förvandlingen pågår, vi är mitt inne i en omvälvande utvecklingsfas. Alla har tillgång till allt. Sökmotorn visar dig vad du vill. Om du vet vad du vill, för annars visar sökmotorn vad den räknar ut att du vill, utifrån det du ville förra gången du sökte.

Hur gör era elever? Kastar de sig hungrigt över kursmålen, är de uppmärksamma under lektionen ”källkritik vid sökning på internet”? Eller gör de som mina elever, har igång facebook, Youtube, bilddagboken, msn, Spotify, Blocket, Jesper och World of Warcraft så fort datorn är påslagen – samtidigt som de påstår att de lyssnar och hör vad du säger?

Vad har jag att komma med som lärare?  Finns jag alls på deras karta, eller bleknar jag bland hormonstormar och youtubeklipp?

På den lilla gymnasieskola där jag arbetar hittar man endast enstaka elever som så där hungrigt tar de första stegen på sin välplanerade akademiska karriärbana. Det stora flertalet är ett gäng underbart spretiga individer som valt praktiska program, och som högaktningsfullt struntar i akademiska eller teoretiska mål.  De vill ha jobb, punkt. De har valt vår lilla skola på landsbygden av olika anledningar.  Kanske för att det är nära hem, eller för att det är litet och tryggt.  Eller som några säger ”det är päs*!”. De flesta bär på drömmar, men få vågar uttala dem högt. Jantelagen härskar ännu i dessa trakter.

Så kommer då jag där, med mina 220 högskolepoäng och min brinnande iver att omvandla dem, förebereda dem för framtiden. Vidga deras vyer, öka deras förståelse genom Kafka och Shakespeare, satsdelning, gloslistor och entreprenöriellt lärande. Göra dem till demokratiska samhällsmedborgare genom att visa dem ordets och logikens makt. Men möts av ett till synes kollektivt gapskratt: ”Jag har inte läst en enda bok, och tänker då inte göra det heller!”, sekunden senare får jag ännu en gång påminna om att man inte ska surfa under lektionen. Med andra ord, jag befinner mig i en gigantisk klämma, fast mellan Björklund, kursplan och betygssystem, och den chattande kicksökande ungdomskulturen. Hur ska jag hamna på deras karta? Vad har jag att komma med? Hot om beslagtagning av datorn? Hm…..

Min kunskap, mina ädla medelklassvisioner och högskolepoäng rör dem inte i ryggen. Ska jag få dem att lyfta blicken från sina displayer och skärmar, eller alls stanna kvar i lektionssalen, måste jag beröra dem. Jag måste beröra det allra innersta i dem. Jag måste se dem med mitt hjärta, inte enbart med mitt förnuft och mitt intellekt. För om jag försöker se dem enbart utifrån min lärarroll, då dissar* de mig. Då finns det fräckare inspiratörer på Youtube. Och för att beröra dem måste jag också vara helt ärlig med vem jag är. Dagens unga människor går inte att lura. De kan lukta sig till en lögnhals på mils håll, sånt lär de flesta sig på internet redan som 11-åringar.

Jag har inte arbetat många år som lärare. Ännu befinner jag mig på nybörjarnivån, famlar efter erfarenheter, gör misstag, lär om och anpassar mig. Men redan nu är jag fullständigt övertygad om att jag måste vara fullständigt närvarande med mitt hjärta varje sekund jag möter eleverna. Med enbart didaktiska metoder, god lektionsplanering, skolans elevpolicy, värdegrundsdokument eller trivselregler kommer jag inte någonstans. Mina bästa lektioner har jag de gånger jag gör bort mig, ber om ursäkt och kommer igen. Mina bästa lektioner har jag när jag blir arg på riktigt och lyckas reda ut saker. Mina bästa lektioner har jag när jag visar hur jag tänker, även när jag inte vet vad svaret blir. Mina bästa lektioner har jag när jag överraskar eleverna med att bjuda på mig själv utan att gömma mig bakom min profession. Mina bästa lektioner är när jag tvivlar som mest.

(Kim de Bruin är lärare i svenska och estetisk verksamhet på Tanums Gymnasium)

4 kommentarer till “Kim de Bruin: Mina bästa lektioner

  1. ”Mina bästa lektioner har jag när jag överraskar eleverna med att bjuda på mig själv utan att gömma mig bakom min profession.”

    Jag blir nyfiken! Vad betyder detta? Är det så att lärarutbildningens besatthet vid didaktik, ämne, bedömning har skapat någon form av bekvämt avstånd som gör att vi inte behöver visa oss för barnen?

    Jag tänker att tvivel och reflektion betyder samma sak – då blir det inte lika underligt att du lyckas fånga dem i det ögonblick du funderar över vad du håller på med.

    Ibland tror jag att mina bästa lektioner är de minst planerade och strukturerade – men det är en väldigt förbjuden tanke i en skola som är mån att framstå som välorganiserad och effektiv.

  2. Eländesdiskurs eller utmaning?

    Är det inte lite spännande att få lov att vara med på resan, att få vara med i denna omvälvande utvecklingsfas? Varför inte börja där på You Tube eller Twitter, så får ni en gemensam referensram…
    Ett par citat att tryggt luta sig mot när det stormar:
    .”Det finns inga tecken på att datorkommunikation medför sämre språkbruk” (avhandling om E-post av Ylva Hård af Segerstad 2002)
    ”För läraren finns det anledning att bejaka utvecklingen och bygga vidare på den skrivglädje och uppfinningsrikedom som styr ungdomarnas privata skrivande” ( Britt-Louise Gunnarsson, professor i modern svenska)

  3. Hur berör man? En lika intressant som grundläggande fråga. Egentligen är det ganska enkelt. Man vill lära sig om något är intressant, roligt eller användbart inom som längst en snart framtid. Det svåra ligger snarare att skapa en kombination av detta i en så kraftigt taggig klassprofil bestående av knappt 30 individer. Lättast är helt enkelt att fråga eleverna. Vad vill ni? Det brukar ge en bra grund att stå på. Sen tolkar vi målen tillsammans och försöker skapa en vettig undervisning tillsammans. Men visst handlar det även om att bygga relationer. Ju närmare relation, oavsett situation, så underlättas kommunikationen.

  4. Mats: Jag tror inte att det är lärarutbildningen primärt som skapar detta avstånd. Snarare människors egen inre rädsla att framstå som misslyckade, beroende på egna tidigare erfarenheter. För min egen del var jag glatt överraskad av lärarutbildningens bredd och djupt humanistiska grundton. Budskapet var tydligt, inte minst under LAU (allmänna utbildningsområdet). Man skulle utgå från humanistiska ideal. Sen beror det ju på vad man gör med det. Ofta tycks lärare, väl installerade på sin tjänst, hamna i kläm mellan betygskrav, rektors förväntningar , föräldrars krav och elevers behov. Och en människa som känner sig trängd, försöker slå sig fri, skapar sig handlingsutrymme. Vissa genom att vara så professionella som möjligt, då kan ingen komma åt dem. Logiskt. Andra genom att satsa allt, och kanske bränna ut sig på kuppen. Och visst är det som du säger – i en tid då skolorna slåss om eleverna och därmed granskas på alla tänkbara sätt, inte minst genom mätbara resultat – kan det framstå som en förbjuden tanke att vara tvivlande, osäker och reflekterande mitt framför näsan på både elever och kollegor.
    Louise: Utmaning, absolut! Jag är ivrig förespråkare för arbetssätt som inbegriper elevernas egen drivkraft, egna intressen och lust, så länge de går att ”baka in” i kursmålen. Mitt tvivel grundar sig dock på mina erfarenheter med elever som kanske delvis är skolskadade (ett begrepp hämtat från parets Westlunds bok ”Så tänds eldsjälar”), eller omotiverade, i behov av stöd eller har andra svackor. Med dessa hugger jag i sten, verkar det som. Att förse dem med en personlig bärbar dator, som de har påslagen under lektionerna, tycks ha samma effekt som att bjuda hungriga barn på torra rågmackor samtidigt som bordet är dukat med stora skålar godis.
    Dessutom får jag ibland en känsla av att jag till vissa delar är delaktig i en ”Kejsarens nya kläder”-thriller. IT-boomen tycks ju så oantastlig, få tycks kritisera den eller höja varningens fingrar. De som gör det stämplas som bakåtsträvare. Jag har letat efter forskning som beskriver effekterna på gymnasienivå, men inte funnit mycket, och det vore otroligt intressant att få reda på vad som har kommit fram hittills. Hur är skillnaden mellan skolor där den yttre studiemotivationen är hög, jämfört med skolor där det är lätt att komma in, skolor som lockar med ”en laptop till varje elev”? Hur upplever lärare att studiemotivationen ökar eller minskar med ständig tillgång till nätet? Hur fångar man eleverna att vilja gå på djupet, istället för att ständigt studsa vidare mellan chatten och youtubeklippen? Missförstå mig inte, med elever som redan är inställda på att prestera inom skolans ramar,är det oftast inga större problem att jobba med personliga bloggar, skoltidning på nätet eller podradioproduktion, för att nämna några exempel. Det är med eleverna som inte tror att skolan är till för dem, som svårigheterna gör sig gällande. Hur ska vi göra med dem? Hur får vi dem att börja använda sina resurser inom skolans ramar?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter