Kjell Tormod: Förföljelsen av adjunkterna

Ytterst är det lärarna som är motorerna i skolutvecklingen. Det betyder att de behöver största möjliga förtroende och mesta möjliga utrymme för att kunna vara goda professionella lärare. Men så har det inte blivit, säger Kjell Tormod, lärare på gymnasiet och i grundskolan under 42 år. Kjell Tormod är adjunkt och just adjunkterna har av skolmyndigheterna varit en oönskad, förtalad och kontrollerad lärargrupp under 40 år. Vi har kommit långt ifrån 1946 års skolkommissions höga tankar om skolans lärare, menar Kjell Tormod. (red)

Min lärare i matematik på gymnasiet var född på 1800-talet. Hennes lektioner präglades av dialog, strategier för problemlösningar, att se mönster och samband och att med delarna bygga helheter. Vidare fick hon oss att förstå varför det var viktigt att kunna matematik och hur man kunde använda matematiken.

Under mina 42 år som lärare har jag haft henne som förebild. Lärarutbildning fick jag 1968 vid Lärarhögskolan i Uppsala. Det var året då vi protesterade mot UKAS, kriget i Vietnam och alla möjliga falska profeter. Lärarhögskolan gav grunden för hantverket eller konsten att undervisa – om man så vill. Motivation, aktivitet, konkretion, instruktion och samarbete blev hörnpelare i den kommande lärarrollen. Jag har lärt mig att för vara en bra lärare måste man förutom att behärska sina ämnen vara en god berättare, en god lyssnare som kan sätta sig in i hur eleverna tänker och som kan samtala och föra en dialog med eleverna och deras föräldrar.

Jag är alltså en produkt av den gamla auktoritetsskolan, katederskolan, Caligulaskolan och alla andra tröttsamma epitet som klistrats på oss genom åren. Som adjunkt med behörighet för både grundskolan och gymnasiet tillhörde jag en lärargrupp som redan i slutet av 60-talet var oönskad i den nya skolan. Vi har under årens lopp förtalats och trakasserats. Det började med att 1946 års skolkommissions ordförande Stellan Arvidson ansåg att vi ”borde utrotas”. Alva Myrdal sa, att ”den nya skolan inte blir färdig förrän vi får en ny lärargeneration”.

Skolforskare har alltid levererat vad som förväntats av dem. När de nya läroplanerna skulle implementeras på 70- och 80-talen och det inte gick som det var tänkt, var det vi adjunkter som fick skulden. Vi kallades ”konservativa”,” nuorienterade” och ”individualister”.  Torsten Husén kallade oss skolans ”cementerare”. I själva verket var vi självständiga realister,  som utvecklade motståndsstrategier för att göra det möjligt att genomföra läroplanerna i miljonprogrammets förortsskolor.

Det fanns en stor tilltro till ny teknik. Den finns än i dag.  En skolforskare sa i början av 70-talet att matematiklärarna skulle bli överflödiga. De skulle ersättas av olika programmerade läromedel och senare av datorer. Kanske får han rätt. I dag råder en nästan hysterisk feber kring de så kallade ”en-till-en” satsningarna.

Med kommunaliseringen av skolan såg Göran Persson till att adjunkterna, som var motståndare, straffades med höjd arbetstid och sämre löneutveckling än alla andra lärargrupper. Förföljelsen av adjunkterna handlade nu om stress och utsvältning.
Utbildningsplatserna till de naturvetenskapliga utbildningarna på lärarhögskolorna står i dag tomma och skolans resultat blir sämre och sämre.

Egentligen har aldrig lärarna fått chansen att utveckla sin egen professionalitet. Tid efter annan har skolbyråkrater, skolforskare och en och annan politiker definierat nya lärarroller. Olof Palme hade t.ex. detaljerade synpunkter på hur lärarna skulle arbeta i klassrummen.  Ofta skulle lärarrollen förändras i samband med nya läroplaner, men också i samband med besparingar. Den ultimata lärarrollen var de så kallade ”lärarlösa lektionerna” i början av 80-talet. I dag är det datorerna och nya arbetsformer som skall vara lärarersättande – men det säger ingen rakt ut.

Efter kommunaliseringen blev det SKL (tidigare Kommunförbundet) som började lägga sig i skolans inre arbete.  I samband med Avtal 2000 (1996) skrev Kommunförbundet ett pedagogiskt dokument (En satsning till två tusen) som undertecknades av de båda förbundsordförandena utan någon som helst förankring bland förbundens medlemmar. Läroplanen riktar sig direkt till lärare och rektor, men nu började alltså Kommunförbundet tolka läroplanen åt lärarna. I dokumentet står det om den nya lärarrollen: ”Det innebär en tyngdpunktsförskjutning från kunskapsförmedling till att skapa lärande situationer för eleverna”.  Detta dokument gav skolledare legitimitet att börja förändra arbetssätt, byråkratisera skolan och hålla tillbaka lärarna. ”Det ni har lärt er på universitetet är gamla kunskaper. De gäller inte längre. Utvecklingen av nya kunskaper går fort. Nu måste ni anpassa er till en helt ny lärarroll”, sa skolchefen i min kommun när han höll ett tal till gymnasielärarna.

Skolans styrning började handla om makt och kontroll av lärarna. Före kommunaliseringen var lärarnas autonomi mycket stor i den regelstyrda verksamheten. Rektor var en bland lärarna. Inte sällan var rektor primus inter pares, ämneskunnig och en pedagogisk förebild. Pedagogiken var i centrum. I dag styrs skolorna med byråkrati, arbetslag, tomgångskonferenser, statistikterror, ständiga kvalitetskontroller och individuella löner. Lärarnas autonomi är yrkets själ, men nu stängs de in och tuktas.

1946 års skolkommissions syfte var att auktoritetsskolan skulle ersättas av en aktivitetsskola där eleven känner medansvar och läraren undervisar. Skolkommissionen ställde mycket höga krav på framtidens lärare. De skriver att lärarens personlighet är avgörande för undervisningens resultat. Läraren måste ”vara en bildad människa”, och ha en gedigen allmänbildning och ämneskunskaper långt utöver de som fordras för stadiet och skolformen. Grogrunden för all undervisning är kärlek och lyckokänsla, och tyngdpunkten i lärargärningen är konsten att undervisa, skriver skolkommissionen. Det är lätt att hålla med. Mycket av det skolkommissionen skrev för 65 år sedan gäller än i dag. Men en del har gått snett under åren. Kanske får Alva Myrdal rätt med att det var vårt fel.

Dock finns det hopp. Alla partier verkar numer inriktade på att återupprätta läraren, och ge lärarna chansen att verkligen kunna arbeta som lärare.

(Kjell Tormod har varit gymnasielärare och grundskollärare, handledare för lärarstudenter)

6 kommentarer till “Kjell Tormod: Förföljelsen av adjunkterna

  1. Jag vill först rätta ett missförstånd; den gamle rektorn som sade: ”Det ni har lärt er på universitetet är gamla kunskaper” hade fel. Det viktigaste man kan lära sig på universitetet är ett genuint kritiskt tänkande, metodologisk kunskap och överblick. Att arbeta som adjunkt (i gymnasiet eller på högskolan) utan ambitioner att forska vidare till åtminstone en licentiatexamen tycker jag borde anses som närmast tjänstefel. Fördjupning i sitt ämne är verkligen påkallat under hela den yrkesverksamma tiden. Tyvärr har pedagogiken fått företräde framför ämneskunskaper på många lärarutbildningar och där har vi adjunkterna, som undervisar och undervisar, och har en tung arbetsbörda, men som ingen vart kommer ämnesmässigt.

    De lärare som ska forska når inte heller några vidare resultat. Se min recension av ett typiskt försök i Jönköpings län. De adjunkter och lärare som ska vidare måste bli mer vetenskapligt sinnade och få bättre handledare.

    http://torestad.blogspot.com/2011/10/nar-larare-ska-forska.html

  2. Pingback: En gammal lärare men …. « Jans Syrliga KaramelLer

  3. En skön och härlig läsning, en bild av att vi lärare har gjort storverk sedan oerhört lång tid tillbaka. När jag läser den här artikeln känner jag glädje i att arbeta i ett så härligt viktigt yrke. Jag hoppas att du har rätt när du tror:

    ”Alla partier verkar numer inriktade på att återupprätta läraren, och ge lärarna chansen att verkligen kunna arbeta som lärare.”

  4. KJELL, jag tror att du vet hur man utbildar goda studenter och väcker intresse för ämnet matematik.
    Den största förändringen borde även för dig under alla dina år som lärare, ha varit skiftet av bedömningssystem från relativa till målrelaterade betyg? Ett icke obetydligt paradigmskifte i svensk undervisningsväsende.
    Som god pedagog, vilket du verkar vara, hade du säkert hittat ditt sätt att undervisa med kvalité långt innan dess? Jag tror att det är den mest krävande förändringen, en bra förändring, som svenskt skolsystem har haft svårast för att anpassa sig till. Att synliggöra för studenten och sig själv HUR och VILKA mål som skulle uppnås har inte varit lätt. Som framgångsrik lärare i matematik kanske det är ovan nämnda krav i olika skepnad som tyngt oss mest då kraven ibland tagit sig absurda former. Som goda erfarna pedagoger borde vi hanterat bra och dåliga idéer på ett bättre sätt, oftare ställt oss mer kritiska och på ett tydligare sätt förkastat rent av dumma idéer. Gjorde vi det? Handlar ditt inlägg verkligen om de välutbildade adjunkterna eller om vår egen passivitet över tid?

  5. Helt korrekt beskrivning av verkligheten till sista bokstaven. TACK! Efter 30 år som mellanstadielärare och speciallärare kan jag nu åter älska mitt jobb: Som pensionär. Jag kan vikariera och åter igen BARA ägna mig åt eleverna och undervisningen. Slipper all den totalt meningslösa, improduktiva och kränkande verksamhet som tar död på läraren. Idag är de dumma som styr de kloka överallt. Ett samhälle som avväpnar sin lärarkår är dömt att återgå till det utgårdarike det en gång var. Och det är ju inte bara lärarkåren som går i kvav. Samma förfall sker inom alla de institutioner som som är samhällets stöttepelare. TYVÄRR!

  6. Många verkar ha behov av att få gråta ut och tacka för att äntligen få läsa något från en lärare som säger ifrån. Zaremba i DN utlöste sådana reaktioner. Själv tycker jag mig läsa in en ganska ensidig berättelse i Tormud. Visserligen kan man såsom med hemmafruarna säga att de förtalats och förminskats under många år. Det är helt sant att gamla läroverkslärare sågs som bromsklotsar i arbetet för en mer modern och ‘elevaktiverande’ skola under fr.a. 70- och 80talet. Men Tormuds tirader hamnar i en närmast hejdlös hyllning till det samhälle och fr.a. den skola som man föreställer sig fanns FÖRR. Ungefär på 50- eller 60-talet. Debattörer närstående Björklund, som som historieprofessorn Hans-Albin Larsson har på allvar utnämnt 1960 som det år då svensk skola började sin resa nedför. Är det en händelse att var då som man på allvar började införa den svenska grundskolan?

    Jag säger inte att det inte funnits en motsatsställning mellan reformatörerna och adjunkterna under några decennier i svenskt skolliv. Och det är säkert en historia att berätta och diskutera! Jag säger att med den nostalgiska och ensidiga historia som berättas här – och av vår utbildningsminister och hans koryféer – så kommer vi knappast framåt med svensk skola.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter