Skola och SamhälleKlas Lindelöf: Det problematiska auktoritetsvurmandet
Struktur och auktoritet är uttryck för en ideologi som bärs fram av skolan. Samtidigt ryggar vi när auktoriteten manifeisteras i konkreta situationer, som i fallet med Skolverkets generaldirektör. Klas Lindelöf reflekterar kring auktoritetens dubbelhet (red).
Ett smärre lärardrev har riktats mot Skolverkets nya generaldirektör Peter Fredriksson efter att denne har uttryckt ståndpunkten att lärare borde sköta sina jobb istället för att gnälla. Bilden av Fredriksson som ”auktoritär streber” förstärks i ett beryktat klipp från UR, där denne ses ”tvåla till” rektor Lina Axelsson då hon inte rakt av köper hans idé om tvålärarsystem.
Hela denna så kallade GD-gate väcker tankar. Mest förvånande är nog att generaldirektörens beteende har gjort lärarna så förbannade. För vad trodde de?
Det ideal som omfamnas idag handlar till stor del om ordning och reda, auktoritära strukturer och starka ledare. Peter Fredriksson lever upp till detta konservativa ideal och har klättrat hela vägen till en post som generaldirektör. Så vem blir förvånad? Snarare är det väl så att en personlig profil näraliggande Fredrikssons nära nog utgör förutsättningen för att klättra i våra hierarkiska system.
Kanske beror en del av reaktionerna på att de mekanismer som konstituerar de hierarkiska systemen sällan skildras så öppet som i klippet från UR. Dessa maktkamper skall skötas diskret bakom lyckta dörrar. Grämelsen över förorätter skall utstötas viskande över blaskigt kaffe i ovädrade personalrum.
I SvD skriver hjärnforskaren Martin Ingvar att barns hjärnor är konstruerade för att följa en vägledare som lär dem nya saker. Om vi för ögonblicket bortser från att citatet utgör en grov förenkling, och bortser ifrån att Ingvar argumenterar mot en nidbild av svensk skola, ser vi att det budskap Ingvar ständigt återvänder till, är att auktoritära strukturer är det vetenskapliga svaret på skolans utmaningar.
För att skapa interna drivkrafter för inlärning hos alla elever bör lärare ha auktoritet och vara tydlig kring vad som förväntas av eleverna och hur de ska nå dit.
Läs citatet, se klippet från UR och fundera sedan på om det Peter Fredrikssons gör, inte är att följa Martin Ingvars råd. Skolans största utmaning är att lära eleverna underordning, hävdade Skolverkets GD i ett föredrag. Vem som helst kan se att Lina Axelsson, med sitt ifrågasättande av Fredrikssons ”sanning”, undergräver hans auktoritet på samma sätt som elevers postmoderna relativisering av lärarbudskap undergräver lärares.
Att sympatierna i sammanhanget hamnar på Axelssons sida ger en fingervisning om vilket komplext och dubbelbottnat begrepp ”auktoritet” faktiskt är. Det äger sin lockelse som friktionsfri ideologisk abstraktion, men förbyts ofta i magknip och illamående omsatt som hierarkisk social konkretion. Överallt där det finns en auktoritär struktur pågår en kamp om makt och revir.
Auktoritet är verkligen inget oproblematiskt begrepp.
Men det är väl ändå skillnad på barn och vuxna? Både ja och nej. Barn vet mindre och deras hjärnor utvecklas under uppväxten. De är beroende av vuxna, men att ur detta dra slutsatsen att de är programmerade för auktoritära strukturer, är helt enkelt fel.
Martin Ingvar hävdar att barns arbetsminne överlastas vid problemlösning, vilket är nonsens. Barns arbetsminnen fungerar som vuxnas, men är faktiskt vassare. Alla som har spelat ”memory” med en femåring vet detta. Arbetsminnet kan bli överbelastat, men det gäller såväl barn som vuxna. Om utmaningen är rimlig med hänsyn till ålder, förkunskaper och allmän förmåga, sker i bägge fallen inlärning. För att detta skall ske krävs ingen ”auktoritär lärare bland disciplinerade elever”. En ”trygg lärare bland harmoniska elever”, fungerar bättre.
Arbetarklassens barn sägs lida under frånvaron av auktoritära strukturer. Påståendet är en blandning av sanning och fördom. Det fördomsfulla ligger i att uttala sig kategoriskt om en så stor grupp individer. I fråga om ritualer och fostransideal ser arbetarhem ytterst olika ut.
Oftast syftar man dock på den avgränsade gruppen språksvaga pojkar som uppfostrats med korthuggna kommandon. Dessa anses behöva struktur och auktoritet. Det fick de på Monroes skolor i Harlem och det fungerade bra där och då. Jag tror för min del att man bör reflektera över varför Monroe i stort sett har förblivit en världsunik enskildhet.
Om Monres modell hade varit brett implementerbar, hade detta skett i stora delar av västvärlden. Istället är den faktiska verkligheten sådan att det i första hand är elitskolorna som präglas av struktur och auktoritet. Obegripligt, om det är i utsatta skolor modellen anses funktionell. Begripligt, som uttryck för en ideologi.
Det gamla talesättet säger att barn inte gör som man säger, utan som man gör. En auktoritär språklärare lär förutom språk ut auktoritet. Barn lär inte bara det framlagda stoffet, utan hämtar sitt lärande ur hela den närvarande kontexten. Förutom språk, lär sig eleven i det auktoritära klassrummet om sådant som makt, inflytande, över- och underordning. Det lär sig in på bara huden hur sådant som beröm och tillrättavisningar fyller kroppen med känslor av stolthet eller skam. I sådana fakta ligger våra undervisningsmodellers ideologiska dimensioner.
Samtidens auktoritetsvurm är ingen avgränsad skolfråga. Den präglar i hög grad hela samhället. Men auktoritet är och bör behandlas som ett ytterst komplext begrepp. Med alla de känslor han väcker, är inte Peter Fredriksson en udda fågel i vår svenska hage. Han utgör den auktoritära normen; som friktionsfri ideologisk abstraktion, idealisk; som hierarkisk social konkretion.
Klas Lindelöf är skoldebattör med bakgrund som lärare och skolledare. Denna artikel är en något omarbetad och kortad version av ett inlägg från bloggen Samtider.
12 Comments on “Klas Lindelöf: Det problematiska auktoritetsvurmandet”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Enligt SAOL:
Auktoritet – Person med anseende för vederhäftighet el. sakkunskap el. med makt o. myndighet
Auktoritär – maktfullkomlig, egenmäktig; diktatorisk
Jag ser inga problem med begreppet auktoritet. Däremot ser jag stora problem när man medvetet(?) blandar ihop begreppen.
Exakt så! Auktoritet och auktoritär är inte samma sak, och blandas i inlägget ihop. En “trygg lärare bland harmoniska elever” är väl definitionen på en auktoritet?
Måste helt hålla med föreg kommentar vad gäller det elementära i att skilja de två begreppen. Annars blir det meningslöst att försöka diskutera och analysera om de vuxnas auktoritet i skolan rymmer värderingar och /eller inslag som är främmande för läroplanen eller försvårar lärande. Att t.ex. tydliga normer som hålls uppe av de vuxna i skolan kan främja trygghet och ett bra lärandeklimat, tror jag finns en hel del evidens för. Men det betyder inte att “lärares auktoritet” inte är värt att skärskåda.
Skillnaden mellan auktoritär och auktoritet är fundamental, vilket alltid påpekas när någon vill problematisera auktoritetsbegreppet. Auktoriteter, exempelvis i meningen “inom sitt ämne”, utgör knappast ett problem, tvärtom. Auktoritära strukturer och tankesätt däremot, är inte oproblematiska.
Och varför gjorde du då inte distinktionen i din artikel, blir ju den givna frågan.
Därför att artikeln inte handlar om den. Den “förtjänade auktoriteten” utgör inget problem. Jag anser att vi bör implementera den i landets alla klassrum redan i morgon, om det är möjligt. Tror det skulle lösa de flesta av skolans problem.
Häpnadsväckande är att Lindelöf beskriver förhållandet med en lärare som försöker hjälpa sin elev som en ”auktoritär struktur”. Då menar han väl att elever som ”forskar” är det enda acceptabla i skolan. Analysen är i enlighet med postmodernismens maktanalys, där en primitiv analys av makten betyder allt och där elevens kunskapsinhämtning är sekundär i bästa fall. Bedömningen av lärare och ungdomsledare som vill hjälpa ungdomarna är bara att de är klandervärda och auktoritära. Vem kan förvånas over sjunkande skolresultat om sådana synsätt finns i den svenska skolan. Detta är alltså tacken till den lärarkår som släppt sin auktoritet intill självutplåning att den kåren betraktas som fortsatt auktoritär.
Lindelöf förespråkar alltså flumskolan, men varför finns flumpedagogiken bara i skolan? Varför kastas inte studerande på studieförbund ut att ”forska” och söka information på egen hand? De skulle förstås omedelbart kräva pengarna tillbaka. Det här bara våra skolelever som tvingas uppleva detta oansvariga experiment.
Lindelöf skriver att Martin Ingvar ”hävdar att barns arbetsminne överlastas vid problemlösning”. Det skriver han alltså inte! Det som Ingvar skriver är dessutom inte nytt. Motsvarande har skrivit av John Hattie. Det som Martin Ingvar och John Hattie skriver är att viktig information bör finnas lagrad i långtidsminnet för att snabbt kunna plockas fram vid behov. När informationen kan plockas fram automatiskt så kan eleven jobba effektivt och klara flera uppgifter på kort tid. Om däremot informationen inte kan plockas fram automatiskt, så föreligger risk för överbelastning.
Flumskolan, där kom den. Så auktoritet är inget komplicerat begrepp? Samtiden präglas alltså inte av auktoritära strömningar? Jag anser för min del att begreppet är långt ifrån kristallklart och förstår överhuvudtaget inte kopplingen till flumskolan.
Oj, vilken intressant artikel! Jag har också reagerat emot Martin Ingvars fyrkantiga och tvärsäkra påståenden om barns och ungdomars hjärnor, och glädjer mig åt att Klas Lindelöf bemöter dem på ett så vettigt vis. Lindelöf har alldeles rätt i att skolan i grunden är en auktoritär och hierarkisk organisation. Från slutet av 1960-talet och några decennier framåt fanns det tecken på något annat, men sådana tecken ser jag inte mycket av i dag. Av detta kan man lära sig att det verkligen inte är lätt att i grunden ändra en så tung koloss som skolan — men allt hopp kan väl inte vara ute! Det kommer säkert nya generationer som på nytt vill försöka att förändra skolan i Ellen Keys och John Deweys anda.
Tack för konstruktiv kommentar. Jag ser iofs ganska positivt på det arbete som faktiskt utförs i dagens skola. Tack och lov är själva institutionen och alla dess medarbetare mer trögrörlig (-a) än den samtida idédebatten.
Kritiska synpunkter som framförts här i kommentarsfältet som innebär att artikeln hade en svårt otydlig syftning, ses tydligen av författaren som “icke konstruktiv”. Det säger också en del. Tyvärr blev nog ingen klok efter det här. Det är säkert så att auktoritära tendenser gör sig gällande i skolan och i skolans överbyggnad, men jag har inte sett någon som visar några slående exempel på det. Att ta URklippet som exempel är rätt häpnadsväckande.
Att skolan i sig som institution har och har haft en del förtryckande uttryck och mekanismer är en delvis annan diskussion, Wallentin.
Du har rätt Mats, så till vida att det (som sagt) är en himmelsvid skillnad mellan hur den allmänna skoldiskursen ser ut, och vad som faktiskt händer i skolan. Tendensen i skoldiskursen anser jag dock, går liksom samhället i stort, i pro-auktoritär riktning, vilket bör, vidhåller jag, problematiserat. Exempel ser jag så gott som dagligen. “Graderingen” av lärare, löne- och tjänstemässigt, är ett i mängden. Enskildheterna är dock sällan särskilt uppseendeväckande. Det är summan av vad som väljs och väljs bort som pekar ut en riktning. Och en auktoritär riktning behöver per automatik inte vara fel eller förkastlig. Att förneka existensen av den däremot…
Gällande UR-klippet så valdes det därför att det cirkulerade bland lärare i sociala medier just som ett exempel på… Vad är det som är häpnadsväckande?