Körling/Lehtinen/Lönn: Inte hårdare tag utan ett pedagogiskt grepp om skolans elever

I artikel efter artikel står att läsa hur samhället måste ta till tuffare tag mot elever som inte rättar sig in i ledet, som stör och är utåtagerande. Skolan ska få fler disciplinära möjligheter för att få bukt med dessa elever. I en skola för alla pekas på detta sätt vissa elever ut. De som beskrivs som problembarn. Med några ord har också lärarens auktoritet suddats ut.

04Diskussionen kring hur elever och föräldrar behöver straffas till lydnad återfinns i hela samhället. Det är inte konstigt. Det är mänskligt. Det är naturligt att bråkiga och aggressiva elever väcker en lust att slå tillbaka, en reaktion på den skam och hjälplöshet som väcks av att skolsystemet misslyckas om och om igen. Att straffa elever och föräldrar är också ett bekvämt sätt att skjuta ansvaret ifrån sig och att visa en kraftfull fasad utåt för att dölja hur maktlös man står inför ett känsligt problem. Straff är också en förrädiskt lättbegriplig metod och således något som lätt får populistiskt gensvar. Straff föder dock mer skam och mer aggression hos den bestraffade, vilket i sin tur leder till högre risk för fler oönskade beteenden åtföljda av fler och hårdare straff. Den onda cirkeln kan enbart brytas genom kunskap och ett förändrat förhållningssätt hos dem som möter eleverna.

Att skjuta ifrån sig ansvaret till barn och föräldrar är inte lösningen. Straff är en relativt ineffektiv metod för beteendeförändring och vi frågar oss vad hårdare tag gör med skolan och skolans betydelse för eleven, vad det gör med professionen och skolans betydelse i stort och för framtiden? Istället för disciplinering behöver lärare bättre redskap för att kunna relatera till eleverna. Enbart genom lärare som eleverna kan knyta an till och känna sig trygga med kan eleverna få en meningsfull tillvaro i skolan med syfte att tillägna sig kunskap.

Skolans tradition har i alla tider vilat på fostran, omsorg och kunskap. I olika tider har olika perspektiv vägt tyngre än andra. Just nu riktas det skarpa ljuset på fostran medan de andra perspektiven hamnat i skugga. Genom fostran ska skolan komma tillrätta med hur eleverna lär sig. Men i skuggan hamnar också elever och lärare. Det är bättre att rikta ljuset på det som är viktigare – pedagogikens hjärta – hur elever lär sig, hur lärare utvecklar detta lärande och hur undervisningar påverkar och verkar för elevernas möjligheter till lärande och om den viktiga och ansvarsfulla uppgiften att verka för demokrati och tolerans. Det handlar alltså om en värdig människosyn. Rop om fostran och åtgärder och tal om lärares brist på makt förringar skolan och dess uppdrag.

Skolans arbete och uppdrag kräver vuxet engagemang, medkänsla, undervisning och en utvecklad och medveten syn på människan och hennes kunskapsbildande. Detta i sig fostrar. Barn lär sig av vuxna och av varandra. Elever skall få uppleva en trygg relation till en lärare och genom denna relation lära sig att reglera sina känslor och beteenden och utforska såväl sig själva, sitt samspel med andra och sina kunskaper om människan och världen. Det är alldeles för lätt att välja de hårda straffens väg – men det är en mycket kortsiktig lösning. Att välja den andra vägen, den som har med tilltro och relaterande att göra är oändligt mycket svårare, men just detta är skolans roll. Och visst ska föräldrarna vara välkomna till skolan men inte för att städa upp efter skolans misslyckanden. Föräldrarna har ett viktigt ansvar, men utan att ansvarsfördelningen förskjuts bort från skolan.

Forskning visar att lärarens betydelse för elevernas kunskapsutveckling är avgörande. Istället för införandet av fler straff behöver läraren därför få utvecklas och få redskap och långsiktiga möjligheter att verka pedagogiskt. Det betyder inte att läraren är okunnig, utan att läraren ska få utvecklas i relation till dagens elever och deras lärande och förstå kraften i att utveckla undervisning. Yrket behöver poleras fram och få tydligare konturer, i elevens tjänst. Lärandet handlar inte om disciplin utan om ett förhållningssätt och ett värdigt grepp om innehåll och fokus d.v.s. att generöst erbjuda eleverna lärande, tilltro och utmaningar.

Det betyder också att gruppen är en förutsättning för lärandet. Det talas alldeles för lite om klassen och klasskamraternas betydelse för kunskapsutveckling och hur gruppen i sig är grunden för att förstå och verka i en demokrati och att vara människa bland människor. Gruppstorlek spelar viss roll. Men det avgörande är vad som sker i gruppen, oavsett storlek. Att sätta elever i små grupper har alltför ofta blivit en standardlösning för elever med störande beteenden. Snarare än att bidra till att lösa problemen bidrar placeringen till exkludering för elever vars problem ofta bottnar i att de redan har svårt att relatera till kamrater och vuxna. Placeringen blir då en bekräftelse på det som de redan blivit speglade i genom sina relationer i klassen, att det är något fel på dem och att de hör hemma någon annanstans. Sådana processer motverkar snarare än underlättar utveckling och inlärning. Frågan om gruppernas och klassernas storlek borde snarare pedagogiskt utvecklas till att bli en fråga om hur lärare kan utveckla samspelet mellan elever och därmed tillskriva gruppen värde och mening. Gruppens potential för lärandet varken diskuteras eller ses som en resurs, vilket i sin tur betyder att den inte utnyttjas eller räknas med.

*

Ansvaret för eleverna och elevernas lärande är skolans. Detta är det grepp om eleverna vi ska ta och hålla! Skolan är en mötesplats för människor och socialiserar in i gemenskap med andra och runt ett innehåll. Detta ställer krav på skolan. För att leva upp till dessa krav räcker inte de formella befogenheternas ensidiga upptrappning till utan det behövs ansvarstagande, samspel och kommunikation med fokus på vad och varför vi går i skolan. Just nu har Sveriges skolor tagit emot elever för en ny utmanande hösttermin, samtidigt som ett inre arbete för att förstå en ny skollag och förbereda mottagandet av en ny reviderad läroplan pågår. Låt detta arbete handla om pedagogik, inte om straff och hot.

(Anne-Marie Körling är grundskollärare och läs-och skrivutvecklare, Tuija Lehtinen och Patrik Lönn är skolpsykologer. De arbetar alla i Haninge kommun.)

6 kommentarer till “Körling/Lehtinen/Lönn: Inte hårdare tag utan ett pedagogiskt grepp om skolans elever

  1. Jag känner inte igen att det talas om hårdare krav och straff från något håll. Det talas bara om att lärare och skola ska ha rättigheter att låta vissa beteenden ha tydliga konsekvenser. Bilden av läraren som pedagogik fixar allt upplever jag som oerhört farlig och ledande till att lärare alltid ses som misslyckade.

    Lärares rättigheter! Rättigheter för läraren med tinitus att beslagta mobiltelefoner som stör för att skydda sig från situationer de inte klarar. Rättigheter för lärare med syn och hörselnedsättning att begära att eleverna tittar på dem och inte har störande klädesplagg. Rättigheter för skolan att ha regler för att skydda lärare från situationer som de inte klarar av. Vi lärare bygger upp vår pedagogiska portfölj för att kunna falla tillbaka på en elevrelation som det bästa sättet att bedriva undervisning och ta konflikter. I ett kreativt yrke som vårt är det dock nödvändigt att tillåta misslyckanden om inte yrket ska stagnera. Sambandet mellan kreativitet och tillåtelse till misslyckanden är mycket starkt. Ge lärare rättigheter att inte vara fulländade.

    En annan frågeställning att verkligen begrunda är när skolan breddar sitt uppdrag för mycket. Är det realistiskt att tro att vi kan ta över uppfostringsansvaret eller är det så att föräldrarna fortfarande har det. Vilka redskap har skolan när en förälder mer eller mindre uppmanar sitt barn att ta mycket makt och utrymme med de andra barnen som övningsobjekt? Är det realistiskt att tro läraren kan använda någon smart pedagogisk metod för att ta sig ur en sådan situation?

  2. Jag instämmer i artikelförfattarnas klarsynta analys av de negativa effekterna av repressiva åtgärder och behovet av en pedagogik, som möjliggör att även de icke priviligierade eleverna ges förutsättningar att lyckas i skolan. Ca 40 000 elever i grundskolan är ”sämst” i klassen, ytterligare ca 100. 000 tillhör de 3-4 ”sämsta” eleverna. Detta blir de genom den tidiga betygssorteringen förtvivlat medvetna om. De flesta inser också snart att deras försök att förbättra sina betyg är fruktlösa. Dagligen får de veta hur viktigt det är att få höga betyg så att de kan får bra utbildningar och bra jobb i framtiden. Att några då i protest mot sin situation börjar stöka till det i klassen eller skolka från skolan är knappast förvånansvärt. Att i denna situation försöka ”lösa” problemen genom till synes handlingskraftiga förbud och bestraffningar gör bara ont värre för eleverna. Men de fyra femtedelar av eleverna, som klarar sig bra i skolan, och dessas mera röststarka föräldrar kan gilla åtgärderna. Det är ju inte de som blir drabbade av dem.

    Fokuseringen på mätbara kunskaper har bidragit till en förskjutning av lärarrollen i riktning mot forna dagars katederlejon. En förskjutning som ytterligare försvårar för en långsam elev med bristande språkkunskaper att följa med i undervisningen. Trots Barnkonventionen har det nu blivit mera av läraren och lärarens behov i centrum än av eleven och elevens behov. Jan Levander hälsar uppenbart denna utveckling med tillfredsställelse

  3. Jag hälsar inte denna utveckling med tillfredställelse men ser hur satsning på att ta bort mätbarhet har gett de svagaste eleverna negativ feedback på ännu mer försåtliga och skadliga sätt.

  4. För att förtydliga den här debatten vill jag lyfta fram debattören Johan Kant. Johan har bloggat mycket om mätbarhet och betyg som en del i en framgångsrik pedagogik. Läser man noggrant kring vilken undervisningsfilosofi Johan använder kan man finna betydande likheter med det som Anne-marie berättar om i sin blogg. Den likhet som är allra tydligast är att båda deras hjärtan klappar varmt och starkt för de elever som har störst svårighet i skolans värld. Johan hävdar dock med emfas att mätbarhet är bra för de svagaste.

    Det finns ingen koppling mellan ens syn på mätbarhet och hur mycket man bryr sig om de svaga eleverna.

    Jag hävdar också att om vi gör det lättare för lärare att undervisa utifrån sina förutsättningar så är det till nytta för alla elever även de svagaste.

    Här är en länk till ett exempel på vad Johan skriver om mätbarhet: http://johankant.wordpress.com/2010/06/03/betygens-tydliga-kraft/

  5. Pingback: Obey and keep quiet… « reflektioner och speglingar – Alice Miller II…

  6. Pingback: Fem minuter ger frånvaroanmälan – är det rimligt? | Lagerstedt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter