Leif Blomqvist: Leder de nationella proven till ökad måluppfyllelse i skolan?

 

Jag satt som provvakt på ett nationellt prov i engelsk hörförståelse, vilket fick mig att börja fundera på en central del av vårt yrke, nämligen bedömning. Ett nationellt prov gick ut på att eleverna skulle lyssna på ett konstgjort engelskt radioprogram, som avbröts med korta mellanrum då eleverna skulle svara på frågor. För en del av eleverna innebar provet att de var stressade, att de inte kunnat sova under natten, att de under provet försökte tjuvkika på varandra och att deras självkänsla blev knäckt om de inte lyckas svara på frågorna. Det fick mig att ifrågasätta om de nationella proven är nödvändiga för skolans verksamhet.

Syftet med de nationella proven är enligt Skolverket i huvudsak att:

  • stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning,
  • ge underlag för en analys av i vilken utsträckning kunskapskraven uppfylls på skolnivå, på huvudmannanivå och på nationell nivå.

De nationella proven kan också bidra till:

  • att konkretisera kursplanerna och ämnesplanerna,
  • en ökad måluppfyllelse för eleverna.

Oavsett syftet med de nationella proven är det min erfarenhet att resultaten från proven har använts på varierande sätt. En del lärare använder resultaten för att forma den kommande undervisningen för att hjälpa eleverna vidare. Men det finns också lärare som använder de nationella proven som ett hot genom att tala om för eleverna att om de inte klarar godkänt så får de inget betyg. Då är det inte konstigt om eleven inte kan sova eller blir stressad eller till och med försöker fuska.

Leder då de nationella proven till att utveckla elevernas kunskaper? Enligt Lundahl (2010) kan man stärka elevernas kunskap genom att efter ett genomfört prov ge eleverna återkoppling för att utveckla det som ”saknades” av kunskaper på provet. Genom att läraren utvecklar de områden som behöver stärkas kan fokus skiftas från poäng på provet till att kunskaper ska utvecklas. Detta bekräftar även Jönsson (2010).

Det innebär att om vi använder de nationella proven på ett formativt sätt, till exempel genom att använda resultatet från provet i den kommande undervisningen, så kommer eleverna få mer kunskaper än om resultatet bara registreras in till Skolverket. Och även om det finns inbyggda formativa syften i de nationella proven så finns inga instruktioner om hur man kan använda proven på ett formativt sätt.

Wiliam (2010) redovisar studier som undersökt effekterna av att använda poäng/betyg eller feedback eller både poäng och feedback. Det effektivaste var endast använda framåtsyftande feedback som rättningsmetod efter ett prov. Det kan till och med vara så att poäng motverkar elevens lärande. Även poäng tillsammans med feedback hade dålig effekt utom för de elever som redan från början nådde höga resultat (se även en tidigare artikel i S.O.S. Skriftliga omdömen i grundskolan).

Att bra feedback ger goda resultatet beskriver även Hattie (2009) i sin forskningsöversikt ”Visible learning.” För att de nationella proven ska leda till ökat lärande och därmed ökad måluppfyllelse, krävs att läraren använder resultatet till att föra undervisningen framåt. Annars kommer resultatet bara blir en sammanställning över elevernas resultat.

För att kunna använda bedömningen för ökad måluppfyllelse och därmed även ökad kunskap krävs att bedömningen är formativ. Ett arbetssätt är bedömning för lärande (BFL) som utvecklats av bland annat Dylan Wiliam.

BFL-arbetet har tre fokusområden (Black & Wiliam, 2001)

– Var befinner eleven sig (vad kan eleven)?

– Vad är målet med den förväntade inlärningen?

– Hur  ska eleven göra för att ta sig till målet?

Detta sker genom att använda fem nyckelstrategier i planeringen av undervisningen.

Strategi 1: Att tydliggöra målen och få eleverna att dela skolans intentioner och skolans kriterier för framgång.

Strategi 2: Att möjliggöra effektiva klassrumsdiskussioner, frågor, aktiviteter och uppgifter som skapar synliga tecken på elevernas lärande.

Strategi 3: Att ge feedback som utvecklar lärandet.

Strategi 4: Att aktivera eleverna som resurser för varandra.

Strategi 5: Att förmå eleverna att ta lärandet i egna händer. (Lundahl, 2011)

Tanken med BFL är att eleverna  ska vara delaktiga i sin egen bedömning. De ska nå en medvetenhet som de i traditionell undervisning inte skulle ha fått. Genom att de blir ägare av sin och sina kamraters bedömning, får de en större makt att styra lärandet vidare. Lärare och elev samt elev och elev, ska uppleva saker tillsammans och därigenom få olika perspektiv på tillvaron. (Kernell, 2002)

Men det är inte så enkelt att det bara är att be eleverna att ge varandra feedback. Lundahl (2011) menar att uppföljningen måste innefatta hur uppgiften/arbetet utförts, vad målet är och hur uppgiften/arbetet kan utvecklas. Det innebär att vi måste lägga ner tid på att lära eleverna att ge konstruktiv feedback. Genom att vi använder kamratbedömning och självbedömning utvecklas elevernas lärande genom att de blir tvungna att använda betygskriterier och mål. De blir tvungna att sätta sig in i vad som krävs för att nå de olika stegen i en betygsskala.

De nationella proven verkar vara här för att stanna. De fyller ingen funktion för läraren när det gäller att kontrollera elevernas kunskaper, men kanske finns det ett behov på huvudmannanivå för att säkerställa likvärdigheten. Men varför ska vi enbart göra summativa bedömningar som inte leder eleven vidare? Jag hävdar att det är nödvändigt att använda formativ bedömning (BFL) för att de nationella proven ska leda till ökad måluppfyllelse.

Det ligger i vårt uppdrag att lära eleverna att blir goa, schyssta, trevliga och bra samhällsmedborgare (Båth, 2011). Ett sätt att göra detta på är att arbeta med bedömning för lärande. Men även om vi jobbar med bedömning för lärande så behöver det inte utesluta att ett summativt prov används, men det gäller att vi har de formativa tankesättet i bedömningarna med oss i vardagen för att komma en bit på vägen till goda kunskaper och ett lustfyllt lärande.

(Leif Blomqvist är lärare på Särlaskolan i Borås)

Black, P & William, D. (2001). Inside the black box – Raising Standards Through Classroom Assesment.

Hattie, J (2009) Visible Learing.

Jönson, A (2010). Lärande bedömning

Jönsson, A (2011). Skola och samhälle http://www.skolaochsamhalle.se/lararutbildning/anders-jonsson-likvardig-bedomning-och-nationella-prov/

Kernell, L-Å (2002). Att finna balanser

Lundahl, C (2011), Bedömning för lärande

Skolverket (2011), Nationella prov och övriga bedömningsstöd, frågor och svar

http://www.skolverket.se/polopoly_fs/1.64833!Menu/article/attachment/Kommentarmaterial_np_reviderat_07022012.pdf

Skolverket (2012), Om nationella prov

Muntliga källor

William, D (2010). Konferens om bedömning för lärande i Borås 28-30 september 2010

Båth, S (2011), föreläsning vid PDA 303 vid institutionen för didaktik och pedagogisk profession, Göteborgs universitet 2011-10-18

6 kommentarer till “Leif Blomqvist: Leder de nationella proven till ökad måluppfyllelse i skolan?

  1. Det är bra att de nationella proven diskuteras. Blomqvist gör dock ett litet tankefel då han resonerar om att de nationella proven kan användas formativt. De flesta nationella prov kommer i slutet av kursen för att mäta hur mycket man har lärt sig. Då kan man ju inte använda provet formativt, eftersom kursen nästan är slut. Om man i stället lägger provet i början av kursen har man ju inte hunnit lära sig något. Möjligtvis skulle provet då bli ett slags diagnostiskt prov.

    Jag tycker snarare att vi lägger alldeles för stor vikt vid mätande och betyg, som om betygen var målet för skolan. Nu är vi på väg in i rena kontrollsamhället med fler nationella prov och en hovrande skolinspektion som ska slå till när termometern visar fel gradantal.

    Tänk om vi skulle fokusera på lärandet i stället för mätandet.

    P-O Olsson

  2. Jag håller med dig P-O Olsson. Vi lägger alldeles för stort fokus på mätandet. Det är det som ligger bakom min lilla artikel. På grund av att vi lägger så stort fokus på att summativt bedöma eleverna tappar vi kärnan i vårt uppdrag att bilda morgondagens medborgare.
    Visst har jag kanske missat att de nationella proven är för sent i kurserna eller på terminerna för att de skall kunna användas formativt. Om man skall ha kvar någon form av nationellt prov så kanske det vore idé att lägga dem tidigare i kursen eller på terminen för att de skall vara användbara för utveckling av elevernas kunskap. Nu är jag medveten om att de nationella proven är i första hand till för att göra bedömning och betygsättning likvärdig men precis som P-O skriver så borde vi fokusera mer på lärandet än på mätandet och ett kraftfullt redskap för detta är ”bedömning för lärande”
    /Leif

  3. Hej!
    Då jag har tre barn i skolåldern som skriver Nationella prov, så måste jag få säga hur jag som ”lekman” ser på dessa.
    Förra året gick min yngsta son i åk 3 och hade således en månad fylld av prov innan sommaren. Han var både orolig och hade ont i magen innan han skrev sitt första prov. Sedan gick det lättare, men hurvida det påverkade hans resultat vet jag inte.
    Min äldste son fick skriva nationella prov två år på raken, då systemet ändrades…

    Men de här veckorna i skolan hade man faktiskt kunnat ägna mer åt bättre saker, och när jag bla frågade varför vi inte fått veckobrev sedan februari, (detta var i april) så sa läraren att de inte hann med veckobrev för det var så många prov att rätta, hur ska jag som förälder då veta när det är läxa, inlämning eller vad det nu är som vi ska ta hänsyn till hemma?? Dessa veckobrev tycker jag är otroligt bra!!

    Själv tillbringade jag ett läsår i USA för en himla massa år sedan, och där fick man poäng för bla
    * närvaro vid lektion (ex 5p)
    * inlämning av läxa (obs! ej betyget på läxan, utan att den var inlämand i tid) ex 10p
    * Prov hade vi mycket sällan vad jag minns, men både skrifliga och muntliga redovsingar hölls ofta, och många mindre prov och läxförhör.
    Alla dessa poäng räknades ihop, och ett medelvärde på alla inlämningar. Man kunde också få extra poäng, genom att ta chansen och göra extra uppgifter de gånger läraren erbjöd detta. Och var man då ambitiös så kunde man ta igen ett dåligt provresultat tex. Summan av kardemumman blev ditt betyg. Jag tyckte att systemet var väldigt bra, för hemma var man van vid att 2 eller 3 stora prov per termin utgjorde ditt betyg. Nu kan jag inte gå in närmare på betygssystemet, men som sagt, ALLT du gjorde räknades! Läraren hade en liten mall, som fylldes i så fort du lämnade in något (papper och penna på den tiden).
    Nu kanske detta inte visar på VAD du har lärt dig, men med ambition kommer man också långt, och framför allt så kände jag det som elev; att jag FÖRÖKTE, även om det inte alltid blev rätt. Självkänsla.

    Med tre barn som har gått igenom låg- och mellanstadie snart, har jag fått en mycket bra insyn på hur olika lärare och skola kan jobba, men det är en helt annan diskussion!

  4. När jag var gästprofessor i USA upplevde jag det amerikanska systemet att utvärdera studenter som mycket mer seriöst och noggrant. Man talade inte så mycket om formativ eller summativ bedömning. Jag tror att skoldebatten här hemma lider av en alltför stor teoretisering. Olika debattörer talar sig varma för olika metoder att utvärdera studenters kännedom om det aktuella kursinnehållet. Tyvärr finns då en alltför stor koncentration på om sättet att bedöma bidrar till lärande. Jag tycker att det är ett onödigt teoretiserande. Bedömningar är främst till för att avgöra om studenten har tillägnat sig de förväntade insikterna. Att tala om ”att äga sin egen bedömning” är just sådant fikonspråk som vi måste bort ifrån.

    Lärande äger rum i alla sammanhang, dygnet runt, ofta på en omedveten nivå. Att försöka skapa ett lärande genom utvärdering är att blanda ihop skolans olika funktioner;
    att lära och att utvärdera lärandet. Då¨går det som det går.

  5. Nationella prov bidrar knappast till att öka elevernas nyfikenhet, intresse eller motivation. De har med andra ord inte tillkommit för elevernas skull och knappast för lärarnas skull heller för den delen. De är helt och hållet en produkt av ett samhälle som rangordnar medborgarna efter begåvning, studieresultat och betyg. De har införts av våra styrande politiker för att underlätta sortering och urval till yrkesutbildningar och högre studier. Den enkla sanningen är den att om det funnes tillräckligt många utbildningsplatser så hade vi inte behövt varken nationella prov eller betyg och eleverna hade inte studerat för att de måste utan för att de fått utlopp för sin nyfikenhet, sina intresse och sin motivation. För många hade skolan då inte behövt framstå som något nödvändigt ont. Målinriktad undervisning förutsätter inte, som man gärna vill ge sken av, att man väljer att utnyttja nationella prov i undervisningen. Ett målinriktat lärande tjänar mer på att tillämpa inre motivationsfaktorer än yttre dito. Detta vet varje pedagogikstuderande. Ändå envisas våra skolpolitiker och skolmybdigheter i stat och kommun att hävda motsatsen genom sitt envisa försvar av prov i allmänhet och nationella prov i synnerhet. När skall egentligen ansvariga skolpolitiker lära sig att respektera den pedagogiska forskningens resultat vad gäller elevers meningsfulla lärande inför framtida utmaningar?

  6. Pingback: Två artiklar om poäng och betyg som feedback | Utbildning i Svedala

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter