Leif Mathiasson: Lärarförbundets nya tidningspolitik – en sorglig historia

Kommunikationsavdelningen ges inflytande över det publicistiska arbetet i Lärarförbundets nya tidningspolitik. Den riskerar att skapa åsiktskorridorer och är ett hot mot en fri och självständig fackförbundspress menar Leif Mathiasson.  (red.)

Den strid som stått omkring Lärarförbundet och dess tidningsverksamhet, och som landets lärare kunnat följa i medierna, är en synnerligen sorglig historia. Dessutom rent av kontraproduktiv för såväl Lärarförbundet som dess medlemmar, lärarna själva.

Förbundsledningen har förförts av fagra konsultfloskler om spetsiga strategier och djärv kommunikation och om vikten att tala med en röst. Det är säkert ändamålsenligt och bra om man säljer tvål eller bilar.

Men det är kontraproduktivt när handlar om demokratiska folkrörelser. Grundbulten i en demokratisk organisation är just att det finns många röster, att det gemensamma samtalet genomsyras av olika åsikter, att skilda perspektiv bryts – och det är i den processen som genomtänkta och kloka beslut formas.

I moderna demokratiska organisationer behövs förvisso både kommunikation och journalistik. Kommunikation är ledningens kanal att föra sitt budskap och sin politik – en god kommunikationsverksamhet gör den begriplig och effektiv. Journalistik är medlemmarnas kanal att hålla debatten om de egna yrkesfrågorna och den egna organisationen levande och vital. Självständiga och oberoende tidningar och tidningsredaktioner är garanten för att den debatten görs synlig och når alla medlemmar. Det är ytterst en fråga om att ge lärarna som medlemmar förutsättningar att vara med i den demokratiska dialogen, i stället för att passivt förväntas lyssna till ledningen.

I det nya redaktionella program som Lärarförbundets styrelse antagit har man på ett olyckligt sätt blandat ihop kommunikation och journalistik. Kraven på att tidningarnas planering ska göras i samarbete med kommunikationsverksamheten och att den ”gemensamma processen” ska ange teman och inriktning för innehållet är oförenligt med ett journalistiskt uppdrag. Journalistik kan inte, som det framförts i debatten, vara delvis oberoende – antingen är man oberoende och utför sitt uppdrag utifrån det eller så är man inte det.

Beslutet innebär också att man sätter ”överrockar” på chefredaktörerna genom redaktionskommittéer utsedda av förbundsstyrelsen som tillsammans med chefredaktörerna ska, som det heter, följa upp tidningarnas verksamhet i relation till syfte och uppdrag. Jag menar att det står i strid med det ensamansvar som chefredaktörernas ansvarig utgivarskap innebär. Och det är definitivt inte förenligt med ett journalistiskt uppdrag.

I det redaktionella programmet har dessutom tidningarnas uppdrag att granska förbundet tagits bort. Argumentet att det är förbundets revisorer, inte tidningarna, som ska stå för granskningen av förbundets verksamhet är mycket märkligt. Det är som att hävda att riksdag och myndigheter granskas av revisorer, alltså behövs inte public service – eller, varför inte ta steget fullt ut, en fri och oberoende press över huvud taget.

Nu är det dags för eftertanke. Att ta ett steg tillbaka, att sansa sig och tänka efter i det här läget är inte ett nederlag. Tvärtom, det vittnar om att man tar det demokratiska uppdraget på djupaste allvar, att man är beredd att lyssna på andra argument och framför allt beredd att tänka om.

Jag hoppas att Lärarförbundets nuvarande ledning och styrelse har modet att omvärdera sitt beslut. Jag hoppas att de inser värdet och betydelsen av en mångsidig och mångröstad debatt och att det är själva kärnan i en levande demokratisk folkrörelse. Och att självständiga och oberoende tidningar är en omistlig del i en sådan rörelse.

Leif Mathiasson, tidigare chefredaktör för tidningen Förskolan, Pedagogiska magasinet och Chef & Ledarskap

 

7 kommentarer till “Leif Mathiasson: Lärarförbundets nya tidningspolitik – en sorglig historia

  1. Värdet av tidningar som är megafoner för ett intresse är lika med noll. Då blir det bara husbondens röst i odemokratisk värld. Världen utvecklas, som Leif skriver, när åsikter och fakta bryts mot varandra. Det är demokratins väsen. Därför är Lärarförbundets idéer lika kontraproduktiva som när LR gjorde samma sak med Skolvärlden.

    Så gör om och gör rätt Lärarförbundet!

  2. Den kommande förändringen kommer att ge Lärarförbundets tidningar samma läsvärde som socialdemokraternas “Aktuellt i politiken” eller varför inte “Pravda”.
    Jag läser alltid med intresse Lärarnas Tidning och Pedagogiska Magasinet. Men framtiden för dem kanske är att sorteras med reklamen och gå till soptunnan på vägen till ytterdörren.

  3. Jag instämmer helt och fullt med Leif Mahtiasson och tillägger:risken är att medlemmarna inte uppfattar den information som publiceras från förbundet som saklig, sann och välgrundat OM det inte också finns en fri, granskande journalistik.

  4. Tar de inte sitt förnuft till fånga på förbundet är det lika bra att säga upp alla prenumerationer på en gång. Bra rutet Leif Mahtiasson!!

  5. Så fantastiskt klokt och bra skrivet om den här sorgliga “affären” Leif!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter