Lisa Backhans: Öppet brev till beslutsfattare om musikundervisning

Det pågår en nedmontering av kulturen i skolan. Kommunerna är inte intresserade, säger Lisa Backhans i den här artikeln.  Detta ointresse ska ses mot bakgrund av en långvarig politisk retorik. Redan på 90-talet var Jan Björklund på krigsstigen mot de praktiskt-estetiska ämnena, som han ansåg tog alldeles för mycket plats. Det måste bli mer skola i skolan var hans budskap: ”Borrmaskin och symaskin hör till livet utanför och bör stanna där!” Gäller det musik också? (red)

Kraften att skriva den här texten mynnar ur ilskan jag känner när jag läser informationen på Stockholms stads hemsida ”En skola i världsklass”. Informationen på webbsidan beskriver på ett övergripande sätt hur vi ska jobba för att både vara kostnadseffektiva och bedriva en skola med kvalitet. För mig blir det hela ett spel för gallerierna. Vackra ord som formulerats av människor som inte jobbar i verksamhetens kärna, beslut som fattats av chefer, som inte har tagit hänsyn till lärarnas kunnande och behov.

Jag arbetar som musiklärare på en kommunal skola i Stockholm med en hög andel barn som har annat modersmål än svenska. Jag har efter 12 års aktiv kamp äntligen fått fungerande musiksalar med hyfsat relevant utrustning. Sedan två år tillbaka har jag fått ner antalet elever i undervisningen till halvklass. Beslutet om halvklass kom efter diskussioner med min nuvarande arbetsgivare, som själv arbetat som professionell musiker i 20 år och förstår ämnets värde i sig samt de positiva effekter musikundervisningen får för de andra ämnena.

Förutom musikundervisningen har jag och en kollega i svenskämnet sedan några år tillbaka arbetat med ett teaterprojekt delvis finansierat av skapandeskolapengar. Eleverna på skolan får genom undervisning i musik, men även i dans, drama, bild, media och form, jobba med uttryckssätt som de kan använda när de själva skapar en föreställning utifrån sina kunskaper och erfarenheter. I skapandeskolaprojektet skriver eleverna eget manus, musik, dans, gör egen dekor och spelar upp sin pjäs på en riktig teaterscen med professionella ljud- och ljustekniker.

Att jobba med estetiska lärprocesser under längre lektionspass under hela läsåret med ett gemensamt mål i sikte, innebär att eleverna befäster kunskap på ett djupare plan än vad de gör i kortare pass i andra ämnen. De förstår att små delar bildar en helhet. Skolan blir en plattform där man vågar uttrycka olika åsikter och vara den man är. Alla människor har ett naturligt behov att skapa och våra elever får göra det utifrån sina känslor, sin tillvaro och historia. Detta innebär också att de får en ökad förståelse för vad de egentligen tycker om olika saker och hur man kan uttrycka sig i olika konstformer. Genom professionell handledning, lagom stora grupper, tillräckligt med tid och övande, hittar de egna verktyg att förmedla sina kunskaper och hållningar till andra människor. Dessa färdigheter har de användning av i alla ämnen i skolan.

Men – när jag läser olika undersökningar (t.ex. Skolinspektionens ”Är du med på noterna rektorn?”), statistik på obefintligt utrustade musiksalar och stora grupper (helklass i musik), blir jag beklämd över den okunskap som finns hos politiker och rektorer. Jag frågar mig varför Skolverket inte ger direktiv som begränsar antalet elever i musikundervisningen, ställer krav på utrustning, lokalförutsättningar eller fattar beslut om ökad timplan i musik då innehållet i den nya kursplanen är enormt omfattande. Nya läroplanens innehåll är fantastiskt, men inte i förhållande till ovanstående omständigheter. Inga politiker och få rektorer lyfter värdet av vad god musikundervisning för med sig, trots att forskning visar att lära sig spela musik positivt påverkar inlärning, problemlösning, intelligens och koncentrationsförmåga.

Min skola är ett tydligt bevis på att musikämnet har en avgörande roll för att elever ska hitta en positiv ingång till sitt lärande och utvecklas som skapande individer. Eleverna har ett enormt behov av att få uttrycka sig med musikens språk, ett språk som de ägnar mycket tid åt på fritiden. Mina elever ber om att få stanna kvar efter lektionstid för att få fortsätta spela, och de gitarrer och syntar som finns att tillgå i korridorer utanför musiksalarna övas det flitigt på. De ägnar mycket fritid till att skriva egna texter och musik och de visar stort intresse för att skapa musik på digitala verktyg både i skolan och hemma.

Ett litet barn musicerar utan att någon leder det. Musiken är ett naturligt sätt att uttrycka sig, barn dansar när de hör musik och nynnar på sånger när de leker och pysslar. I skolan ska musikintresset utvecklas. Om barnet kommer till en skola där man varken har utbildade musiklärare, lämpliga salar eller instrument hämmar man istället barnets musikintresse och ursprungliga musikaliska uttryckssätt. Om barnet kommer till en musiklärare som jobbar i helklass får hon inte möjligheten att lära sig spela utifrån läroplanens mål, då läraren har för lite tid att undervisa individuellt på olika instrument och sång. Den musikaliska upplevelsen vid ensemblespel är dessutom omöjlig att nå med 30 elever som lär sig spela. Eleven kommer inte heller att bli bedömd på ett rättvist sätt då läraren omöjligt kan hinna bedöma hennes färdigheter samtidigt som läraren leder 29 andra elever.

För att kunna lära ut de musikaliska färdigheter som kursplanen i musik beskriver måste politiker förstå att det innebär kostnader. Kostnader för lämpliga musiksalar, relevant utrustning och en begränsning av antalet elever i musikundervisningen. Rektorer har idag inte budget till det. Även om rektorn förstår vikten av en god musikundervisning, med ett begränsat elevantal, och anställer en ytterligare musiklärare blir det på bekostnad av t.ex. speciallärare, lärare i svenska som andra språk, kuratorer o.s.v. Vilka rektorer vågar eller vill göra det?

Min önskan är att debatten lyfts. Ämnet håller på att urholkas: fler obehöriga lärare, stora klasser, dåligt utrustade musiksalar och en kursplan med alltför omfattande innehåll i förhållande till timplanen. Ska vi nå höga resultat i PISA test som Finland och Kanada (där man har mer undervisningstid i musik med en inte lika omfattande läroplan) måste man lägga resurser på ämnet och ge eleverna de verktyg som kan leda Sverige tillbaka till höga resultat. Flera av mina duktiga musiklärarkollegor, som jobbat i ca 10-15 år, lämnar nu yrket antingen på grund av utbrändhet eller hörselskador. Många söker sig till kyrkans verksamhet, där förutsättningarna att lära ut musikens språk är rimliga och lönen i många fall bättre. Det är fantastiskt att kyrkan får tillgång till så välutbildade och kreativa människor men den verksamheten når ju inte alla barn, vilket skolan gör.

Politiker måste vakna upp och ta ansvar i denna viktiga och akuta fråga. Hur ser ni på saken? Tycker svenska politiker att musikundervisningen är viktig? Vilka kunskaper har ni om musikundervisningens positiva effekter på barns förmåga att uttrycka sig, få ökad självinsikt och förståelse för skapande processer? Ska alla elever ha rätt till likvärdig utbildning i musik? I dagsläget upplever jag det som att politiker i Sverige inte har någon kunskap om musikämnets fantastiska potential eller att man inte anser att det är viktigt att alla barn ges möjlighet att utveckla sina musikfärdigheter. Jag är rädd för att man alltför sent kommer att inse att en av våra mest fantastiska källor till kreativitet håller på att sina i den svenska skolan.

(Lisa Backhans är musiklärare på Kungsholmens grundskola 6-9)

11 kommentarer till “Lisa Backhans: Öppet brev till beslutsfattare om musikundervisning

  1. Hej Lisa! Viktigt att du skriver och ger offentlighet till denna allvarliga problematik som det är med de estetiska ämnena i skola och i lärarutbildningen också- tänker på UVK den utbildningsvetenskapliga kärnan.
    I oktober kom min bok Konstens betydelse om konstarter och litteratur i skola och samhälle. Den tar upp dessa frågor och många till som har just det fokus du efterlyser om konstarterna i demokratin.
    Jag bor i Stockholm och är kopplad till SMI bl.a. . Det vore roligt att träffas och prats – vid något tillfälle.
    Länk till boken, http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9173314439

    Tack för viktig artikel.
    Hälsningar Madeleine

  2. Oj, det här var på tiden….
    Musikämnet i grundskolan är på väg mot botten. Enligt resultatet av en enkät i programmet ”skolministeriet” i P1 är det över en fjärdedel av skolorna som saknar utbildad musiklärare. 15 % av skolorna saknar en utrustad musiksal. Nära 60% av musiklärarna upplever att de är överkänsliga för ljud.
    Siffror, siffror…… bakom dem finns en verklighet där duktiga, entusiastiska musiklärare slipas ner av för höga ljudnivåer, dåligt stöd av rektor, för stora undervisningsgrupper. (Finns det NÅGON som läser denna artikeln som känner till en enda musiklärare som orkat arbeta ända fram till pension? )
    Verkligheten rimmar väldigt illa med vår minst sagt ambitiösa kursplan, som förespråkar musicerande på väldigt hög nivå. Om elevernas förmåga att musicera ska utgöra det viktigaste betygsunderlaget förutsätter detta TID i musikämnets timplan för en-till-enhandledning och TID för bedömning på en nivå som ingen politiker eller rektor verkar förstå, ändå är det bara dem vi kan vända oss till och böna och be om resurser. Vi måste få MINDRE grupper i musikundervisningen, om vi ska kunna lära barn som inte äger instrument hemma att musicera på ackords- melodi och slagverksinstrument i vanlig obligatorisk grundskola. Men – det finns inga föreskrifter för hur stora grupperna kan vara i musikundervisningen, eftersom skolans resurser inte regleras statligt. Rektorer och politiker utnyttjar detta faktum, eftersom det bara handlar om EN (musik-)lärare i alla skolor.
    Det är så lätt att bortse från en ensam musiklärares svaga protester, men vad händer om vi musiklärare går ihop och protesterar mot detta vansinne?

  3. Det låter som mycket viktig och intressant bok Madeleine. De estetiska ämnenas plats i svenska skolan är så självklara och viktiga av många anledningar och ett är i syftet att skapa ett demokratiskt samhälle. Ett mångkulturellt och öppet samhälle där befolkningen kan uttrycka sig på fler sätt en i tal och skrift. Ändå glöms de estetiska ämnena bort i skoldebatten, de hamnar längst ned i hierarkin, vilket inte stämmer överens med hur vi förhåller oss till dessa ämnen annars i samhället och privat. Varför? Ren okunnighet bland beslutsfattare eller har vi helt enkelt inte råd att ge individen dessa redskap?

    Barns möjlighet att utveckla sina tankar och färdigheter med musikens språk har blivit en klassfråga. De föräldrar som har råd ser till att deras barn får möjlighet att utveckla sin musikalitet utanför skolan eller så är föräldrarna så medvetna om musikundervisningens positiva effekter att de väljer en av de få skolor där musikundervisningen har en stark position som exempelvis Adolf Fredriks musikklasser.

    Jag och flera kollegor kommer inte att ge upp debatten kring kvaliteten på musikundervisningen i svenska skolan. Tack Lisa Bengter för att du lyfter de alarmerande resultaten från enkäten angående behöriga musiklärare och utrustade musiksalar . Det blir intressant att följa vilka politiker och vilka partier som är kloka nog att delta i debatten angående musikundervisningen. Är politiker över huvudtaget intresserade av att förbättra skolan måste en av uppgifterna vara att ta in och respektera de kunskaper vi besitter men även inse att kvalitet ibland innebär ökade kostnader.

    Vi som jobbat länge vet att musikundervisning med kvalitet är ett vinnande koncept för kunskapsinhämtande sett ur många perspektiv, de föräldrar jag har haft kontakt med under årens lopp tycker att det är oerhört viktigt att deras barn får en kvalitativ undervisning. Jag får ofta frågan “Varför inte mer musikundervisning i timplanen?” av såväl elever som föräldrar när de väl erfar vilka positiva effekterna musikundervisningen för med sig. Barnen får vara med i en process där de utvecklas till skapande, kreativa och tänkande individer. Är inte det ett fantastiskt mål att försöka uppnå i ”En skola i världsklass”?

  4. Jättebra att det finns sådana som ni som orkar kämpa med detta! Själv tillhör jag gruppen av musiklärare som ledsnat rejält på hur skolan ser på musikämnet. Vi får inte de förutsättningar som krävs för att våra elever ska få ut det bästa möjliga, arbetsmiljön ger mycket mer att önska och lönen ska vi inte ens tala om… Jag söker mig till kyrkan likt många andra då jag tycker att mitt jobb värdesätts mer där. Där får jag bättre förutsättningar för att göra ett bra jobb och bättre lön! Är less på skolan!

  5. Bra att detta lyfts fram. Björklunds politik tycks drivas av något slags hat och inre privata ideologiska motiv mot allt som byggts upp i den svenska skolan under de senaste 40 åren. Det rör trivselfrågor, kultur i skolan, demokratifostran mm. Nu ska kunskap, alltså riktig kunskap, bockas av i matriser och levereras i betygsrapporter och i lättförståelig statistisk form så att inspektioner och medier snabbt ska kunna ögna och döma. Att så många dessutom köper snacket om ordning och reda är oroväckande. Känns talet om tuffa lösningar (som inte grundar sig på något annat än att de är tuffa i sig) på svåra problem igen? Kan någon erinra sig när en sådan hållning fick avsedd effekt.? Har det hänt att det bara förvärrar tillståndet?

  6. Har just varit och sökt jobb i en skola som ska anställa en musiklärare för första gången till hösten 2012. Skolan satsar mycket på de estetiska- och praktiska ämnena, enligt rektorn, och har nu en annan musikskola som går in och undervisar i den här skolan. Rektorn är nu tvungen att anställa en musiklärare pga den nya Läroplanen. Det är ju bra. Problemet är att kunskapen inte riktigt verkar finnas hur en fungerande musikundervisning ska gå till. Självklart vet jag att det är den som blir anställd som bestämmer hur undervisningen ska se ut. Men hur vet jag att jag får det jag kräver och ska ha som musiklärare. Nu finns ett rum på 15 kvm med ett elpiano. Rektorn verkar tycka att det har ju fungerat hittills så det ska väl gå i fortsättningen också, i källaren i ett ännu mindre rum står ett trumset + diverse instrument, som man inte vet vems det är. Jag behöver ett ordentligt klassrum, halvklassuppsättningar med syntar, gitarrer, en sånganläggning, en stereo, en smartboard, datorer, etc, ja ni vet. Medvetenheten lyser med sin frånvaro hos denna rektor. Vågar jag säga ja om jag skulle få jobbet och hela tiden kämpa med att kräva det jag behöver. Vilken ände ska man börja i.

  7. Exakt! Exakt!
    Precis så är det Malena. För du har INGEN med dig, du ska stå där själv och förklara för din rektor vad kursplanen kräver i form av resurser. Nej, jag vet inte heller var man ska börja…….. ska musiklärare våga ta jobb på skolor? Eller blir det Svenska kyrkan direkt? Det är MÅNGA av mina kursare som numera jobbar i kyrkan. Ett par år håller man som musiklärare, sen gör man andra saker.

    Jag skulle så gärna vilja att det gick att se en annan framtid. Att din rektor kommer att inse att du inte kan vara ensam, förmodligen kommer de flesta skolor behöva anställa en till musiklärare, utrusta TVÅ musiksalar med allt du skrev…… för vi måste ju ha mindre undervisningsgrupper, och då ökar kraven på lokaler och behöriga lärare. Jag håller med dig Lisa Backhans. Det är ett fantastistk perspektiv du målar upp, det är lätt att glömma bort i debatten vilket VIKTIGT ämne vi har, hur stimulerande det är för elevernas personliga utveckling. Jag passar på att hänvisa till facebookgemenskapen ”Musiklärare för halvklass i musik”. Där är vi numera många som samlats och diskuterar hur musikämnet kan stärkas.

    Tack igen för en bra artikel!

  8. Håller med föregående ”talare”. Gå med i Facebook-gruppen ”Musiklärare för halvklass i musik”. Tillsammans är vi starka!!

  9. Pingback: Världens bästa skitskola « ©lektorio …tycker till!

  10. Tack för alla kloka kommentarer, det inger förtröstan att få dela kunskap med er. Med fortsatt öppen diskussion och inlägg i skoldebatten kan vi förmedla kunskap som leder till en skola med ökad kvalitet.

    God fortsättning på det nya året!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter