Lovisa Bergdahl: Skolan förkunnar alltid, frågan är bara vad

I dagarna utkom Skolverket med en skrivelse om vad som ”får förekomma och inte” när det gäller uppmärksammandet av advent i svensk skola. Det är okontroversiellt att sätta upp adventsljusstakar. Mer kontroversiellt är det att anordna adventssamlingar i kyrkan och om detta sker får de inte innehålla ”bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse”. Prästen får hälsa välkommen men inte förmedla något religiöst budskap.

Värd att notera är Skolverkets lutherska uppfattning om religion. Bön, välsignelse, bekännelse och predikan radas upp som bannlysta inslag vilket tyder på att en protestantisk syn på ”ordet allena” lever stark inom vår främsta skolmyndighet. Medvetenheten om kyrkorummets, symbolernas och bildernas förkunnande potential lyser helt med sin frånvaro. Kyrkorummet tycks oproblematiskt fungera som stämningshöjare, trots att det räcker med en A-kurs i religionskunskap för att veta att bilden och avbildandet är en mer kontroversiell fråga inom de tre monoteistiska religionerna. Att bilden aldrig ens blir föremål för diskussion hos Skolverket säger mig att det inte i första hand är religiösa elever som vänder sig mot avslutningar i kyrkan utan att det är den sekuläre svensken med protestantiska referensramar som protesterar. Det är därför inte särskilt troligt, vilket tidigare debatter har velat låta påskina, att det är muslimska elever som motsätter sig avslutningar och samlingar i kyrkor.

Orsaken till Skolverkets hållning tycks vara den svenska skolans integrations-problem. Om man länkar sig vidare på Skolverkets hemsida finner man nämligen att skrivelsen om advent har sin upprinnelse i ett antal anmälningar till Skolinspektionen där barn har känt sig obekväma i kyrkan. Skolavslutningar i kyrkan kan ”utestänga elever från gemenskapen”, skriver därför Skolverket, och eftersom den kommunala skolan är en skola för alla är det viktigt att avslutningar utformas så att alla kan delta. Föräldrar ska kunna skicka sina barn till skolan ”förvissade om att de inte blir ensidigt påverkade”, något som ligger i linje med läroplanens direktiv om att undervisningen ska vara ”saklig och allsidig”.

Svaret på den svenska skolans integrationsproblem tycks alltså vara att undvika samlingar där ingen känner sig utanför. Men argumentet att en samling i kyrkan är ensidig och bidrar till utestängning från gemenskapen är bara ett bra argument om det också används som måttstock på de samlingar som redan hålls i skolan.

”Lex orandi, lex credendi” säger de ortodoxt kristna. Uttrycket betyder ungefär ”som vi firar, så tror vi”. Kort sagt: hur vi firar säger oss något om vad vi tror. Tittar vi på ”firandena” i en vanlig svensk skola under ett vanligt skolår ser de ut ungefär såhär: På Lucia ställs undervisningen in och alla förväntas samlas i skolans cafeteria. Luciatåget sjunger den sedvanliga ”Sankta Lucia” men snart åker glittret av och det blir Luciarock. Inför sommarlovet är det avslutning i aulan. Mörkläggningsgardinerna dras ner och ljudet dras upp. Det är konsert, igen. Denna bryts av en krystad ”Den blomstertid” innan rektor håller tal. Han talar om Midsommar och finnar. Om nubben som ska intas och om rumlandet på höskullen. Sedan önskar han alla en ljusnande framtid. Anställningsbarhet, egen bil, och pengar i plånboken är vad han åsyftar. På allahelgona talar vi om häxor, spökar ut oss och går på Halloweenfest. Svart och djärvt ska det vara. Sedan har vi Alla hjärtans dag. Då anordnas gemensamt firande genom att RFSL kommer till skolan. De dukar upp i skolans cafeteria och bjuder generöst: ”gratis kondomer till alla!” På eftermiddagen anordnas skönhetstävling.

Vad tror vi på, när firandet ser ut såhär? På underhållning, sex, alkohol och konsumtion? Det är i alla fall vad vi firar. Med anledning av Skolverkets direktiv behöver vi dock ställa oss frågan: hur allsidigt är detta och hur väl främjar det integrationen? Kan vi på allvar mena att alla elever självklart känner sig delaktiga i den gemenskap som här beskrivs? Jag menar, hur troligt är det att en katolsk elev bejublar gratis kondomer eller att en muslimsk elev med sjal känner sig bekväm under trycket av att gå med i skolans catwalk?

Prästerna får inte förkunna. Det har Skolverket slagit fast. Men då måste Skolverket förklara på vilket sätt de firanden som äger rum i en helt vanlig kommunal skola idag inte är förkunnande.

Är det förresten någon som vet vad kyrkan förkunnar i advent, och som våra elever följaktligen ska undanhållas? Om du vågar läsa vidare kan jag berätta att adventstexterna handlar om tidens slut och om människolivets tidsbundenhet, att vi gör väl i att inse att vi inte lever för evigt och att det finns en risk att så upptas av det jordiska att vi inte ser det verkligt viktiga. Svenska Dagbladet förkunnar intressant nog ett likande budskap söndagen den första advent. Huvudnyheten handlar om klimatförändringarna och budskapet är att det extrema vädret kommer ta död på oss i förtid om vi inte minskar våra utsläpp.

Icke-konfessionalitet betyder inte neutralitet. Skolan förkunnar alltid.  Låt oss därför föra en innehållsmässig diskussion om vad skolan ska förkunna och varför. Låt oss erkänna att frågorna om utanförskap och tillhörighet i skolan är långt ifrån lösta och att skolavslutningarnas vara eller icke-vara i kyrkan utgör en försvinnande liten del av dessa problem. Låt oss alltså diskutera den misslyckade integrationen på riktigt. Den diskussionen är våra barn och unga värda.

(Lovisa Bergdahl är fd gymnasielärare, filosofie doktor i pedagogik och lektor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola)

7 kommentarer till “Lovisa Bergdahl: Skolan förkunnar alltid, frågan är bara vad

  1. Det är en gammal ingrodd föreställning att skolans uppgift är att förkunna dvs. att kungöra eller förmedla kunskaper. Det är varken skolans eller kyrkans sak att förkunna vad som är rätt eller sanning. Tiden är inne då eleverna själva måste ta ansvar för sitt eget lärande, vilket bör ske så tidigt som möjligt.

    Dagens skola är en viktig del av vårt informationssamhälle där det gäller att söka information som kan förädlas till kunskap. Detta förutsätter i sin tur nyfikenhet, vetgirighet och förmågan att finna svar på frågor som formuleras av eleverna själva. Till detta kommer skolans uppdrag att lära eleverna att ständigt ifrågasätta och kritiskt granska nyvunnen kunskap och att alltid vara beredda att ompröva gamla väletablerade sanningar. Det kan i lika hög grad gälla trosfrågor som moralfrågor eller varför inte individens roll i dagens samhälle. Vuxensamhället självpåtagna roll att ständigt förkunna tillhör en svunnen tid.

  2. Äntligen någon som går på djupet i frågan. Vem är det egentligen som är rädd och för vad? Under alla mina år som lärare har jag inte mött en enda muslimsk elev som INTE velat delta i avslutning i kyrkan eller i Luciatåg, trots att jag tidigt talat med föräldrarna och erbjudit annat eller att helt enkelt ställa in evenemangen. Det är bara i några få fall ”svenska” föräldrar som protesterat.

  3. Tycker att Lovisa Bergdahl har lyckats göra en allsidigt beskrivning av ett ganska så laddat område. Att dessutom skriva fram skolans syn på sexualitet i kontrast till kyrkans liturgi gör inte artikeln mindre intressant. Hur läroplaner skrivs fram och sedan gestaltar sig är spännande. Utfallet av Skolverkets läroplansarbete är inte alltid så rationellt när det kommer till klassrummet. Om jag hade möjlighet så skulle jag gärna studera hur olika ämnens innehåll behandlas i relation till politiska intentioner för att avgöra huruvida den politiska styrningen orsakar anarki och normlöshet eller om skolan utbildar en illusorisk världsmedborgare…

    Skolans egentliga uppdrag:
    Visst är det symaptiskt att skolan omfattar mångfald, MEN skall vi göra det på bekostnad av vår egen kultur? ”Skolan förkunnar alltid, frågan är bara vad” är intressant då artikeln speglar problemet med skolans uppdrag. Handlar det om att forma framtidens medborgare (styrd av politiska intentioner) eller att förmedla en djupare förståelse för vår kulturella mångfald? Jag sätter dessa två i motsats till varandra då jag tror att det finns en poltisk medvetenhet om att den svenske medborgare skall glömma orsaken till att vi firar t.ex. jul, lucia och midsommar. Man får gärna fira men sedan får man skapa sin ”egen Kalle Anka” för att förklara syftet med varför vi firar t.ex. julafton. Jag tror att skolans utveckling mot en ”kulturell avsaknad av själ” bottnar i att vi är påväg mot ett nytt samhälle med nya normer,

    Om jag har förstått min svenska historia rätt så styrdes mycket av Sveriges kristnande av ekonomiska intressen där kyrkan fick rollen av utbildningsinstitution. Olof Palme var den sista i en lång rad av ecklesiastikministrar. Det vi ser idag är en skola utan kyrkan som medaktör i skapandet av ett samhälle. Läroplaner är och har därför alltid varit ett politiskt instrument för att styra och forma medborgarna? Men vems ekonomiska intressen skall skolan spegla idag på 2000-talet? Vem skall bilda normerna? Är det lärarna eller eleverna? Det kanske är RFSL?

  4. Självklart är många muslimska föräldrar inte positiva till att deras barn deltar i religiösa sammankomster i en kyrka. I förskolan har några sina barn hemma på lucia, men har ingen önskan att bråka om det. De har ju valt att leva i ett till största delen icke-muslimskt land.
    Ansvaret vilar på majoritetssamhället att försöka anpassa traditioner, firande, avslutningar till de barn och unga som ska delta. Men det är ingen majoritet i Sverige som är religiöst troende. Det är viktigt att utforma de högtider vi har så att det passar så många som möjligt. Då är det väl inte fel att bry sig om även de sekulära familjer som känner sig obekväma med alltför uttalat religiöst firande.
    Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab kände sig kränkt av Lars Wilks och såg Sveriges deltagande i kriget i Afganistan som ett uttryck för hat mot muslimer. För 15 år sedan hade det varit lättare att ta för givet att vi verkar i ett sekulärt och alliansfritt sammanhang.
    Sverige har en modern historia av att verka för alla människors lika rättigheter, men i vår äldre historia har vi förföjt samer och judar och överhuvud taget icke-kristna människor. Det är viktigt att visa att de flesta i Sverige har så mycket mer gemensamt med den vanliga icke-fundamentalstiska muslimen än t.ex den amerikanska militärindustriella maktapparat som är ansvarig för kanske en och en halv miljon människor liv i Irak. Symboliska handlingar som julfirande är betydelsefulla för enormt många men de är inte neutrala. Det är därför viktigt att inte medvetet utnyttja dem för att förödmjuka små grupper som förtjänar en plats i den stora gemenskapen.

  5. Mycket bra analys. Medvetenheten om ideologins och värdegrundens ständiga närvaro i allt vi gör visar Bergdahl fram på ett mycket tydligt sätt. Det som i längden kommer att bli ett stort kulturellt problem är det andliga och kulturella tomrum som den syn på sekulariseringen som skolverket skapar. När skolans möjligheter att kunna gestalta och formulera sig mer djupgående kring frågor om identitet och människors kulturella gemenskapsgrund känner ingen sig längre berörd eller tilltalad. I detta tomrum tar marknadskrafter och trivialisering över. Att bli berörd rent av upprörd tar ingen skada av- I längden är det värre att bli lämnad tom och oberörd. Var ska energin till den den kulturella smältdegel ur vilken medkänsla, respekt och förståelse för andra kulturer komma ifrån om skolan inte kan delta?

    Kanske är lösningen: Mer kult i skolan!- Min erfarenhet är att de människor som regelbundet deltar i olika typer av religiös och kulturell gestaltning har bättre förmåga att sätta sig in i andra kulturer och i andra människors idéer och livssyn. Fördomsfrihet, jämställdhet och acceptens av oliktänkande kan man inte bara prata om eller läsa sig till. Det måste även göras och synliggöras och gestaltas.

    Tyckte Leif

  6. Självklart ska skolan syssla med vad mänskligheten vet (för tillfället). Att man i olika kulturer tror på diverse olika gudar och andar, stjärnor och öden, äter olika mat, har olika kroppsspråk, förhåller sig olika till närhet, osv, har naturligtvis också sin plats i undervisningen om olika kulturer och delkulturer. Varför man skulle uppsöka en viss kyrka/trosinriktning för att ”enas” om att vi absolut inte ska fira en solvändefest utan en yngre kultur med bara 1000 år på nacken kan ju inte vara förenligt med skolans uppdrag att förmedla kunskap och ge telningarna en chans att föra världen vidare.
    Här kommer några fler ”svenska” kyrkor: (källa: Wikipedia. Medlemmar i Sveriges Frikyrkosamråd)
    Adventistsamfundet
    Evangeliska Frikyrkan (EFK)
    Frälsningsarmén
    Metodistkyrkan
    Pingst – Fria församlingar i samverkan
    Svenska Alliansmissionen
    Svenska Baptistsamfundet
    Svenska Missionskyrkan
    Vineyard Norden

    Många av dessa har också föreningslokaler i närheten av våra skolor.

    Vi ska helt enkelt bygga gympasalar och aulor som också kan fylla rollen som högtidslokaler i samband med skolans legitima uppgift att förmedla moral- och etikvärderingar. Vilka New Age eller andra teorier enskilda medborgare ansluter sig till kan aldrig få lov att styra skolans värderingsarbete och därför är det naturligtvis inte OK att ”fira” i kyrkor, synagogor, moskéer, offerlundar eller andra platser som är samlingsplatser för trosinriktningar av olika slag.

  7. Mycket bra artikel och kommentarer. Att det finns ett tomrum i vårt delvis sekulariserade samhälle, som Leif påpekar, är jag den förste att erkänna. En värdegrund ger vägledning i hur vi skall leva och vad vi skall eftersträva. Det är något vi behöver jobba med i både hem och skola. Men varför skall denna värdegrund vara kopplad till religiösa vanföreställningar?

    Det är viktigt att skydda små barn från dessa vanföreställningar då de är så lättpåverkade. Man riskerar annars att förstöra deras intellekt och förmåga till rationellt tänkande. Detta är för mig fundamentet i ett sekulärt samhälle och bör vara vägledande då man bedömer vilka aktiviteter som skall förekomma i skolan.

    Idag har mina barn (lågstadie klass 1 och 3) haft avslutning i kyrkan, vilket jag tycker är helt vidrigt. Programmet vittnar om en ren kristen manifestation:

    * Nu tändas tusen juleljus
    * Julhälsning från prästen
    * Himlen i min famn, sång av förskoleklass
    * Gör någonting åt julen
    * Jag ser en liten stjärna, sång av år 2
    * Ett litet barn av Davids hus
    * Det bästa med julen
    * Rektors julhälsning
    * Stilla natt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter