Maria Paterson: Kattungar är söta och pizza är gott

-Har du själv gått i skolan på 80-talet? säger han.

-Ja, säger jag lite överrumplad. Vad…

-Om man nu själv hade en bra skolgång har man ju tendens till att glorifiera den pedagogiken som användes då.

Jag sitter längst bak i salen bredvid fönstret med de långa och starkt mönstrade gardinerna. Vänder jag blicken till vänster så ser jag hur våren håller på att spricka ut i all sin grönska och precis där gräsmattan tar slut tornar en brant hoppbacke upp sin mäktiga mantel. Framför mig sitter ett femtiotal pedagoger från olika skolor. Utan att blandas med varandra är vi placerade i grupper runt små och lättflyttade bord. Den björkbetonade inredningen viskar om ett förflutet nittiotal och den höga furupanelen om en tid långt innan dess. I två hela dagar har detta gymnastiksals liknande rum varit vår hemvist. Vi är här för att förkovra oss i entreprenöriellt lärande så att våra elever blir entreprenöriella.

Som jag förstått det ska detta vara receptet på hur vi ska dra Sveriges elever ur den tillfälliga tjugoåriga kunskapsformsvackan, samt så småningom råda bot på bristen på egna företagare. Jag känner hur mina kinder hettar till av hans svar. Impulsiv rädsla förvandlas till en våg av ilska.

-Vad menar du? frågar jag. Inga av de argument jag använde baserade jag på min egen skolgång. Du kan ju inte bakbinda mig till att inte få referera till skolan på 80-talet bara för att jag själv råkade gå i skolan då. Eller?

Det blir tyst i den stora föreläsningssalen. Solen kastar sina bleka strålar genom salens många höga fönster och de landar skarp på de gulnande borden i björkfaner. Min blick söker bland pedagogerna efter stöd. Alla är för en sekund märkligt stilla med blicken fäst rakt fram. Alla förutom föreläsaren som väger från for till fot. Snart börjar några skruva på sig och andra böjer sig ner för att anteckna.

Men så där, mitt i folkhavet av svårtydda gestalter nickar en skäggig man. Han är lugnt tillbakalutad på den sakta gungande stolen, armarna vilar korslagda över den rutiga koftan. En varm blick plirar mot mig över de smala läsglasögonen som glidit långt ner på näsryggen. Efteråt vid bullfikat ska han komma fram och berömma mig. Säga hur hoppingivande det är att det finns unga med så sunda värderingar, men där och då säger hans mun ingenting.

Föreläsaren bryter tystnade och pratar vidare. Jag mins inte riktigt om vad, men det var inte svar på min fråga. Jag har slutat lyssna. Om han vore en seriefigur och jag dess skapare så skulle hans t-shirt nu vara höjden av en halv fot och de blåa jeansen aningen mindre. Hade det någonsin funnits en respekt för hans person så har han nu skrynklat ihop den till oigenkännlighet. Jag börjar istället fundera på härskartekniker och vilken av dem som skulle kunna passa in på just det här angreppet. Tankarna vandrar sedan vidare i genusträsket och jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om mannen med koftan hade ställt samma fråga.

En gäspning påminner mig om nattens dåliga sömn och gårdagens tidiga uppstigning. Till morgonpigga fågelkvitter stod jag med omsorgsfullt packade väskor och väntade på skjuts. Tänk att jag fick åka med, att de kom ihåg en föräldraledig mamma som mig. Jag undrar om vi verkligen har råd med detta? Det ryktas om att det till och med ska finnas ett spa där. Förra året drog de in specialpedagogerna. Jag leker med tanken på hur många specialpedagoger vi skulle kunna anställa om vi istället hade varit kvar på skolan som vi brukar. Mina tidigare så ivrigt vita klackskor ter sig plötsligt lite sorgsna under de gråvitrandiga kapribyxorna. Nästa utandning blir lång och suckande. Ansikten på de barn som miste sitt stöd fladdrar förbi. Jag blir medveten om min tunga väska och ställer ner den framför mina fötter.

Ljudet av bildäck som snabbt rullar fram över asfalten rycker mig ur de tärande grubblerierna och i en säker inbromsning ser jag Anitas glada mule kika fram bakom rutan. Skorna klackar lätt mot marken i hopp om pedagogiska utmaningar och filosoferande med likasinnade. Jag förundras lite över att tanken på att få grotta ner mig i läroplaner kittlar så hisnande. Entreprenöriellt lärande, jag försöker säga ordet men kommer bara till entrepre innan jag fastnar.

Smaken av kallt kaffe tar mig tillbaka till nuet. Dricker alltid för långsamt för att hinna med en hel varm kopp. Borde ta en halv, men naturvetaren inom mig säger att det svalnar ännu fortare då. Verkligheten tränger sig sakta på och trots att jag strävar emot lever mina öron nu ett eget liv och lyssnar reflekterande över det som den lilla t-shirten säger. Påståendena svävar som små moln genom hörselgångarna och in i mitt huvud. Där vrids och snurras de. Plockas isär och byggs ihop, men pusslet stämmer inte och hur jag än kämpar med min gåsdräkt så lyckas jag inte värja mig. Kan inte finna någon substans i det han säger. Frågorna bubblar på nytt. Det ska vara roligt att lära och eleverna ska hitta sin egen drivkraft. Vem håller inte med om det? Skriver de en saga så tryck den till en bok, visst finns pengar och tid, vem säger emot? Allt känns lika självklart och ostimulerande som en diskussion om kattungar är söta och pizza är gott. En fritidspedagog säger att hon skulle vilja mena att de senaste 20 åren har de nog jobbat så här på hennes arbetsplats. Härligt, svarar föreläsaren. Fysiken förråder mig och handen åker upp. De små jeansen stannar, hans blå ögon söker utvägar men verkar inte finna några. Jag får ordet.

Vad frågade jag egentligen? Kanske undrade jag om det fanns någon statistik eller forskning som visade att entreprenöriellt lärande verkligen bidrog till att eleverna lärde sig mer. Kanske ville jag ha svar på om metoden verkligen var genomförbar i realiteten med klasser upp till 30 elever. Kanske ville jag veta mer om hur jag i praktiken skulle göra för att alla skulle kunna jobba efter egen lust och motor, få fullfölja specialintressen och ändå i slutändan täcka in alla mål och kriterier. Så att vi återigen kan få tillbaka 80-talets glänsande Pisaplaceringar. För det var väll dit vi alla skulle? Han replikerar något i stil med att då entreprenöriellt lärande är så pass ungt finns det inte mycket forskning gjort ännu. Vidare menar han att det kanske bör vara runt 15 elever i gruppen för att det ska vara genomförbart med bra resultat. De sista frågorna låter han gå obesvarade förbi. Sedan väger han från fot till fot. Går framåt i salen för att sedan backa tillbaka till sitt blädderblock. Motvilligt lutar jag mig tillbaka och lägger armarna i kors över den nystrukna blusen.

(Maria Paterson är lärare på Centralskolan i Floda)

5 Comments on “Maria Paterson: Kattungar är söta och pizza är gott

  1. Visst känner jag igen mycket av det du beskriver om t ex tondöva föreläsare och stumma mötesdeltagare som får tillbaka talförmågan efteråt i korridoren när inga andra hör. Men det som gjorde att jag läste om ditt inlägg tre gånger var ditt fantastiska språk. Du borde lätt kunna livnära dig som novellförfattare om du tröttnar på att fabricera entreprenörer.

  2. Hej Maria! Härligt att din text får läsas av fler! Ha det gott! Monica

  3. Mycket bra skrivet. Jag känner igen allt av vad du skriver. Från föreläsare som bara kan föra fram det de har repat in för dagen (ja det känns ju så ibland eftersom de inte kan svara på intelligenta frågor som ifrågasätter det de står och predikar om) till hur tankarna och respekten fladdrar bort och ut ur rummet. Ifrån den nu lilla figur som står där framme när de inte kan slita sig ifrån de manus de har eller när de fått en fråga som de inte kan svara på. Jag menar, om man inte kan svara på en fråga så kanske man ska bolla vidare den ut till åhörarna, få hjälp med den och diskutera den. För man tycker ju att föreläsaren också borde vilja veta svaret, eller?

    Jag har ofta varit den som ifrågasatt för att skapa en diskussion. Även om jag håller med föreläsaren! För jag tycker inte att man ska köpa det föreläsaren säger bara för att chefen betalat för kursen. Kunskap som uppenbarar sig måste diskuteras och ifrågasättas för att man ska fatta vad det handlar om och vad det INTE handlar om.
    Jag gillar detta inlägg och delar vidare det på fb så alla våra kollegor kan se detta och kanske förhoppningsvis också börja ifrågasätta mera.

    Tack för en väldigt intressant läsning som skapade mycket av funderingar i mig.

    Med vänlig hälsning, Elin

  4. Hej Maria! Vad bra du skriver, det är inte svårt att känna igen sig men för det mesta sitter man tyst och tankarna åker iväg någon helt annan stans. Fortsätt så här och jag säger till dig som din mor-mor alltid sa om dig, ” det är gott gry i den tösen”.

  5. Jättebra! Maria nu får du ta och börja på dina ungdomsböcker. Ser fram emot att Nils ska läsa dem. Kramar

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »