Mats Björnsson: PISA, TIMSS och PIRLS – det nya nationella utvärderingslandskapet?

De internationella kunskapstester som Mats Björnsson diskuterar här är PISA – Programme for International Student Assessment, TIMSS – Trends in International Mathematics and Science Study och PIRLS – Progress in Reading Literacy Study (red)-

Jag vill med den här artikeln uppmärksamma det närmast totala genomslaget för de internationella kunskapsmätningarna på 2000-talet och ställa några frågor om vad de innebär, och varför vi är där vi är. Varför dessa internationella jämförelser? Är PISA så att säga svaret på vad svensk skola åstadkommer? Vad innebär det att vi fått en internationell kunskapsstandard för skolan? Vad står en nations PISA-resultat och plats på rankingen för? Hur förändras kopplingen utbildning – arbetsmarknad? Vad mäts och mäts inte och vilka konsekvenser får det?Den av bland annat Torsten Husén på 1950-talet bildade utvärderings-organisationen IEA ville se världen som ett laboratorium när man införde sina internationellt jämförande mätningar av elevers kunskaper. Det var forskningen som stod i fokus; en rationell idé om ett rationellt samhälle där forskning tänktes kunna visa vad som var rätt väg att gå och vad som inte var det. Kanske var det politiska intresset inte så stort dock för vad forskningen kom fram till. Visserligen gav ett bottenresultat i matematik på 80-talet en del eko, och dåvarande ministern Bengt Göransson stipulerade en studiedag över hela landet. Men mätningarna kom oregelbundet och levde på något sätt ändå sitt eget liv.

När OECD utvecklar sitt indikatorarbete under 90-talet och på allvar skapar vad en del aktörer länge önskat se: återkommande och brett erkända indikatorer på elevers kunskaper (’skolans resultat’), så händer desto mer. Idén om att skolan skulle bedömas inte bara efter ambition och vilja och förses med allt större resurser, utan bedömas på grundval av vad den levererade, den idén var inte helt ny när PISA-programmet sjösattes år 2000. Prov och tester var heller inte nya i skolans värld. Men utbildningssystemen hade svällt i alla utvecklade länder under andra halvan av 1900-talet, och tog alltmer resurser i anspråk. Gymnasieutbildning hade blivit något som ansågs nödvändigt för alla och högskolestudier hade börjat ta form av massutbildning. Industrisamhället hade börjat ge vika på allvar till förmån för något annat, kallat ett tjänste-, informations- eller kunskapssamhälle, där humankapitalet blivit viktigare. Samtidigt skulle skolan inte sortera för arbetskraft på samma sätt som tidigare och idéer om att skolan skulle ge alla en rejäl grundläggande skolning /bildning och ta tillvara alla ungas potential hade växt sig starkare.

Det finns skäl att hävda att utvecklingen av utbildningssystemen under 90-talet hade kommit till en ny punkt. Men också allmänna idéer om en ny styrning; modernisering av offentlig sektor, decentralisering och utvärdering, bidrog till att driva fram sådant som nya resultatmått. OECD brukar härutöver hävda att missnöjet med utbildningsinstitutionerna hade blivit utbrett; jag vet ärligt talat inte hur utbrett detta missnöje hade blivit[1]. Det var ändå intressant att utveckling av resultatindikatorer skedde på den internationella arenan. Det är svårt att se att något enskilt land hade kunnat utveckla den typ av standard och den typ av systematik som PISA-programmet kom att kännetecknas av. Bland annat av det skälet att just jämförelser med konkurrentländer växer fram som något som uppfattas helt nödvändigt att förhålla sig till – främst inom politik och media. Man kan fråga sig varför detta intresse för jämförelser med andra länder slår igenom på så bred front. Det går att tala i termer av globalisering, men det förklarar i sig inte varför just elevkunskaper skulle vara särskilt intressant att jämföra. Organisationsforskarna talar om idéer som reser och om transnationella standards etc. – nationer är organisationer som alltmer blir, och gör sig redo att bli, granskade i jämförelse med andra[2]. Eller är kanske till slut mest som inom idrotten, en besatthet för resultattabeller och placeringar[3]. Nationell prestige?

PISA infördes inte bara vid ett millennieskifte utan markerade också tror jag ett visst skifte i den faktiska styrningen av den nationella skolan. Politiskt finns i de allra flesta länder ett stort intresse för dessa studier[4]. Ett 80-tal länder är med i diskussionerna om nästa våg av PISA. Det syns fylla ett behov av dramatik, av att få upp debatt om skolan, av siffror och rangordningstabeller att förhålla sig till och med vars stöd man kan skapa nya politiska agendor. Det ropas efter internationella jämförelser. Som Daniel Pettersson framför i sin avhandling om PISA och politiken, så kan kunskapsmätningarna användas av politiker i alla läger[5].  De ger underlag för olika politisk riktning och olika debatter kommer upp i olika länder, inte bara beroende på resultaten utan just på politiskt-ideologiska förhållanden. Så som många internationella standarder så är PISA omfattande, komplext och plastiskt i den meningen att en lokal anpassning kan ske.

Utbildningssystemen hade alltså svällt och kommit till en punkt då frågor om ”value for money” ställdes. Samtidigt hade och har idén om utbildning som en kraft för social förändring överlevt. Det brukar t.o.m. ibland hävdas att utbildning är en av få politiska arenor där det fortfarande finns en tro på att man kan göra social skillnad.

Skolan ska överföra värderingar och ett kulturarv men vad innebär det och på vilka nya sätt? Ska skolan t.ex. bidra till selektering och social skiktning på ett nytt sätt? Om vi skalar bort en del av retoriken om en skola för alla, i meningen att alla kan lyckas där, och tittar på den arbetsmarknad som växer fram så ser den ut att utmärkas bl.a. av

– att långt ifrån alla får plats; det kommer till och från att finnas arméer av individer som inte befinner sig på jobbet,

– att det för allt fler blir en vandring mellan olika slags tillfälliga jobb, och

– att en del nya kompetenser räknas och värderas[6], samtidigt som det kommer att finnas jobb som i sig inte kräver någon längre skolning.

Skolan som institution anpassar sig knappast på något mekaniskt sätt efter trenderna på arbetsmarknaden. Men skolans utveckling är å andra sidan inte frikopplad från denna framväxande arbetsmarknad. En grundläggande funktion torde vara att hjälpa till att legitimera att människor får leva under olika omständigheter vad gäller arbete, stimulans, lön, status osv. och kanske också legitimera att det inte är alla förunnat att ha ett arbete, och i vart fall inte ett stadigt sådant. Visserligen ska skolan i likhet med andra ideologiskt betonade institutioner hjälpa till att inpränta vikten av ’arbetslinjen’[7], men samtidigt kanske det växer fram en form av legitimering också av det ’arbetsfria’ samhället. En långsiktig men tydlig trend på arbetsmarknaden är som nämnts att alltfler i arbetskraften har tillfälliga jobb. Enligt AKU har antalet tillfälligt anställda mer än fördubblats på 20 år. En del har menat att den utvecklingen svarar mot nya ideal. Men en rad värderingsstudier har visat att unga människor vill ha fast jobb; en del av en central trygghet.

Jag har valt att här diskutera relationen mellan utbildning och arbetsmarknad och uppfattar att detta att knyta utbildningen och dess effekter och dess mening till arbetsmarknad och ekonomi, varit en stark trend. Har detta något att skaffa med PISA och den nya styrningen av skolan? PISA bidrar till och får väl ses som en del av en accentuerad internationell konkurrens. Den bidrar till livliga nationella debatter och indirekt till att utbildningen i en del länder reformeras i hög takt. PISA säger sig därutöver fästa blicken mot sådana kompetenser hos elever i 15-årsåldern som är väsentliga för deras fortsatta liv i arbete och samhälle, inte på ’skolkunskaper’. Det skulle kunna betyda att om resultaten för en grupp är svaga i PISA så pekar inte detta i första hand mot en viss typ av jobb som väntar för denna grupp (arbetsdelningens princip), utan det pekar mer mot försämrade chanser senare i livet. Jag uppfattar att man frammanar en sammankoppling av individernas resultat i skolan och chanserna på arbetsmarknad och i samhälle. Mer än så: om en nation har svaga PISA-resultat i genomsnitt jämfört med liknande länder, så innebär det en, i vart fall potentiell, ekonomisk nackdel jämfört med dessa andra länder. Det kan kopplas samman med idén om att humankapitalet – dvs. summan av individernas kunnande och erfarenheter som kan nyttiggöras – är det som alltmer avgör en nations ekonomiska välstånd. Men finns det en logisk eller empirisk koppling mellan ett nations genomsnittliga PISA-resultat och denna nations ekonomiska utveckling? Ger PISA en bra indikation på ett lands potentiella humankapital? Tyvärr har jag inte sett någon som gett sig på att besvara den frågan.

Vad är nu problemet med allt detta? En del menar att PISA-testerna innebär att rikta krafterna åt fel håll om man vill utveckla svensk skola. Andra att det är bra att vi fått internationella jämförelsepunkter för att få upp diskussioner om var och hur vi behöver förbättra skola, undervisning och lärande. Min poäng är snarast att det behövs en debatt om vart vi är på väg med styrningen och den nationella utvärderingen av den nationella skolan. En sådan debatt bör knappast handla om huruvida PISA och andra internationella kunskapsmätningar är bra eller inte för skolan, om de bör finnas eller inte. Detta är passerat. Men det ser ut som att vi ganska hastigt, och utan att riktigt kunna se konsekvenserna av det, ha fått en internationell standard vad gäller skolans resultat, och vad gäller definitionen av viktig kunskap.

Om nationell utvärdering av den svenska skolan är något viktigt, så måste vi konstatera att vi idag inte vet riktigt hur denna utvärdering ska se ut, bara att den i huvudsak kommit att luta sig mot denna internationella standard. Det är främst en standard för centrala aspekter av de kunskaper som anses vara mest väsentliga inom språk, matematik och naturvetenskap. Vad barn och unga i Sverige har för kunnande när det gäller historia och geografi eller bild och musik, det har fallit utanför. Jag vill inte hävda det, men ställa frågan: Har vi – genom att göra nationell utvärdering till en fråga om deltagande i internationella mätningar – så att säga lagt alla ägg i samma begränsade korg? PISA och de andra stora internationella testerna må innehållsligt ligga nära de svenska läro- och kursplanerna, men vi mäter strikt sett inte längre mot nationella mål, utan mot just internationell standard. Man brukar säga, inte minst inom den europeiska unionen, att skola och utbildning främst är en nationell angelägenhet, och så har nog också de flesta brukat se det. Frågan är om vi nu raskt är på väg mot något annat, och om detta i så fall ska applåderas. Har den internationalisering av skolan som man länge talat om nu gjort entré, men från ett oväntat håll? Eller innebär PISA, TIMSS och PIRLS mest ett medialt buller, på behörigt avstånd från de klassrum där skolans kärnuppgift till sist ändå utövas?

(Mats Björnsson är ämnesråd på Utbildningsdepartementet)


[1] Det var nog i alla fall ojämnt. Det är alltid intressant att jämföra med Finland, där något utbrett  missnöje med vad skolan uträttade knappast kunde eller kan skönjas!

[2] Se t.ex. Brunsson, N., Sahlin-Andersson, K., 1998. Att skapa organisationer. I Ahrne, G., (red) Stater som organisationer, samt Rövik, K.A., 2000. Moderna organisationer. Trender inom organisationstänkandet vid millennieskiftet.

[3] Dåvarande norska utbildningsministern Kristin Clemet lär typiskt nog ha sagt i en radiointervju att PISA-resultaten var som om norrmännen skulle komma hem från vinter-OS utan en enda medalj.

[4] Då avses inte enbart PISA utan också mätningar som TIMSS och PIRLS. Dessa tre får räknas till de tyngsta och de mäter läsförmåga, matematik och naturvetenskap.

[5] Internationell kunskapsbedömning som inslag i nationell styrning, Uppsala universitet, 2008

[6] T.ex. jobb med betoning på mer innovativa och kreativa inslag.

[7] Eller som LO förde ut i en tidigare kampanj: ’Frihet – det är att ha ett arbete!’

3 Comments on “Mats Björnsson: PISA, TIMSS och PIRLS – det nya nationella utvärderingslandskapet?

  1. Kul att läsa Mats! Vi gör samma analys denna gång.

    Marie Nordberg,skolforskare, Karlstads universitet

  2. Pingback: Per Olsson: Nationell eller Internationell utvärdering av skolan?

  3. Pingback: Nationell eller Internationell utvärdering av skolan? | www.perolsson.nu

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »