Mattias Björklund: Privatekonomi på schemat

Vilket syfte har undervisning i privatekonomi? Är det en ursäkt för politiker att slippa ta ansvar eller kan det vara en viktig del av samhällskunskapen och medborgarbildning? (red.)

Att alla människor gör egna val om bolån, pensioner och sparande kan vid en första anblick verka som en rimlig tanke. Men om vi betänker att dessa val påverkas – och ofta styrs – av tillväxt, konjunkturcykler, bankers agerande samt politiska beslut på nationell och överstatlig nivå, ja då framstår idén att varje hushåll ska göra dessa val som tveksam. Än mer tveksam framstår idén att skolan ska bära ansvaret för att utbilda den enskilde i att fatta dessa livsavgörande beslut.

Stora delar av världen har avreglerat delar av ekonomin vilket tvingar hushållen att agera självständigt. De första dramatiska följderna av detta kom i samband med finanskrisen 2008 där hushållen hölls ansvariga för de vidlyftiga bostadslån bankerna hade försett dem med. Finanskrisen satte fart på en mängd aktörer, som OECD och G20, som nu krävde att människor skulle utbildas i privatekonomi, vilket regeringar över hela världen tog fasta på. Undervisning i privatekonomi har skrivits in i läroplanen i inte mindre än 110 länder över hela världen. Privatekonomi har blivit den fjärde kompetensen i OECD:s PISA-undersökningar, en tydlig fingervisning om att det är skolan och lärarna som har ansvaret för att avvärja en kommande finanskris – inte finanssektorn eller den politiska sfären.

Vilka privatekonomiska kunskaper är då viktiga för att kunna klara sig i detta valfrihetens landskap, den sköna nya värld där individen bär ett tungt samhällsekonomiskt ansvar? Ska man tro OECD så krävs privatekonomisk medvetenhet kring finansiella produkter och koncept, privatekonomiska färdigheter (som att kunna räkna ut skatt och ackumulerad ränta) och privatekonomisk kapacitet, som att kunna hantera inkomster, utgifter, att planera ekonomiskt för framtiden samt inte minst att vi ekonomiskt fungerar väl i samhället.

Detta formar en moral kring privatekonomi där den som fogar sig också kommer att belönas. Och det är just denna ”moral” som präglar OECD:s syn på undervisning i privatekonomi med det efterföljande PISA-testet.

Visst är vi på många sätt ansvariga för oss själva och måste därför kunna räkna och göra rätt för oss. Men hade de kompetenser OECD framhäver hjälpt människor att göra andra val på den amerikanska bostadsmarknaden vid tiden fram till den globala finanskrisen 2008? Jag vill mena att de kunskaper OECD lyfter fram är otillräckliga i en avreglerad ekonomi och första hand tjänar syftet att lägga allt ansvar på individen – även det ansvar som individen inte har makt att påverka.

Det är knappast rimligt att anta att utbildning i privatekonomi, i OECD:s tappning, kommer att avhjälpa komplexa samhällsekonomiska problem. Vill vi överhuvudtaget skola in fattiga elever till att acceptera ett ekonomiskt system som i själva verket har gjort dem fattiga? Man kan, som många forskare också gör, ställa sig frågan om inte hela denna vurm för undervisning i privatekonomi i själva verket är ett svepskäl för att trolla bort det politiska ansvaret och samtidigt ge marknaden än mer fria tyglar.

Avregleringarna av ekonomin är en internationell trend i kölvattnet på frihandel och globalisering. Inget tyder heller på att våra politiker tänker börja reglera ekonomin mer. Någon form  av allmän utbildning i privatekonomi i skolans regi är alltså befogad. Frågan är bara vad den bör innehålla.

Frågan är komplex. I Sverige har vi i LGR11 och GY11 försökt skriva in både en hushållsaspekt och en samhällsaspekt på undervisningen i privatekonomi, med en ibland oklar arbetsdelning mellan samhällskunskap och hem- och konsumentkunskap.

Privatekonomi är ett ämne med en oklar akademisk hemvist, åtminstone vad beträffar lärarutbildningen. De institutioner som forskar i privatekonomiska frågor ingår normalt inte i lärarutbildningen och lärarstudenterna får därför relativt lite utbildning i ämnet. De flesta  lärare som idag undervisar i privatekonomi har nästan ingen formell utbildning på området. Det här är ett problem som i sig behöver åtgärdas, men när vi gör det måste vi också ställa oss frågan om vad undervisningen i privatekonomi bör fylla för syfte och hur den kan göras användbar för eleverna.

En för eleverna användbar undervisning i privatekonomi, utöver de rena hushållskunskaperna, bör lyftas upp från den privata sfären där undervisningen lätt reduceras till en moralisk lära om bra eller dåliga handlingar eller beteenden. En realistisk undervisning i privatekonomi bör distansera sig från nationalekonomins maxim om Homo economicus och dess nyttomaximering, där privatekonomi lätt kan bli något som frikopplas från det omgivande samhället.

Privatekonomi som kursplaneinnehåll har därför ett fruktbart sammanhang i vårt svenska samhällskunskapsämne, där demokrati- och medborgarutbildning länge har stått i fokus. Frågor kring individ och samhälle, rättigheter och skyldigheter, reglering och avreglering, och inte minst rättvisa, kan bredda ett snävt privatekonomiskt kunskapsinnehåll till att handla om just det svåra ekonomiska spel vi alla måste kunna hantera.

Andra frågor och kompetenser än de OECD efterfråga skulle då hamna i förgrunden. Hur påverkar konjunkturer min privatekonomi? Vilka rimliga krav rörande ekonomin kan vi ställa på våra politiker? Vad i min ekonomi bär jag ansvar för och vad tar andra hand om? Hur kan man se på skatter och välfärd? Hur kan jag lita på banken? Hur fungerar pensionssystemet? Gynnar eller missgynnar det ekonomiska systemet mig och hur kan jag påverka det?

Genom att visa eleverna vilka ekonomiska möjligheter de har, men också hur samhället både är beroende av och ställer krav på vårt privatekonomiska agerande, kan undervisning i privatekonomi vara en tidigare saknad pusselbit i elevernas medborgarbildning. Ett sätt att både förstå, navigera i och påverka det ekonomiska systemet. Långt från OECD:s definition av eleven som en lydig och följsam bricka på en global, avreglerad ekonomisk spelplan.

 

Mattias Björklund är gymnasielärare i samhällskunskap och historia samt doktorand i samhällskunskapsämnenas didaktik.

4 kommentarer till “Mattias Björklund: Privatekonomi på schemat

  1. Kan hålla med om mycket i artikeln. Givetvis är det centralt att eleverna får användbara begrepp för att bättre förstå hur samhället, ekonomin, arbetsmarknaden osv. fungerar. Både hur vi alla är beroende av strukturer som ofta framstår som abstrakta, och hur vi som individer kan förhålla oss. Och t.ex. vilka grupper som alltid är sårbara i dessa sammanhang. Om vi gör en koppling till miljöfrågorna så kunde vi för ett par-tre decennier sedan konstatera att miljöproblemen bytt skepnad, från fabriksskorstenens utsläpp till mer av diffusa utsläpp som alla som använder bensin för att ta sig fram bidrar med, eller förgiftning genom de varor vi köper. Det kräver då en medvetenhet om hur problemen ser ut; både hur de hänger ihop och hur man kollektivt kan motverka förstöring av miljö OCH hur våra beteenden inverkar. Vi kanske inte har vare sig akademiskt rotade kunskaper om allt detta, eller lärare som är tillräckligt kunniga. Men snarare än att säga att detta inte är för skolan att undervisa om, så måste långsiktigt utbildningen förändras och förutsättningar för ett ändrat innehåll skapas. Att förändras med den tid och det samhälle som växer fram är väl ett av skolans eviga dilemman, om man så vill.

  2. Privatekonomi i skolan bör absolut handla om att lära våra unga att göra medvetna val och förstå konsekvenser av valet. Min övertygelse är dock att högre kunskaper i privatekonomi hade hjälpt människor att göra andra val på den amerikanska bostadsmarknaden vid tiden fram till den globala finanskrisen 2008. Jag har därför lite svårt att hänga med i logiken i resonemanget. Vad exakt är problematiskt med PISA-frågorna? Vi är HELT överens om att det behöver erbjudas privatekonomisk utbildning till lärare, på att nivåer inom skolan. Några idéer om hur vi åstadkommer det?

  3. Vi kan fråga oss varför vi har en skola. Ett rimligt svar på den frågan är att eleverna i skolan ska få en bra handlingsberedskap för situationer som de möter i privatlivet, arbetslivet och yrkeslivet. Många situationer och problem som de möter i privatlivet har med deras ekonomi att göra. Om vi i skolan kan ”vaccinera” eleverna från att göra val som försämrar deras ekonomi och därmed livskvalitet är mycket vunnet. Om vi till exempel kan ge dem förmågan att stå emot den flod av reklam för olika slags spel som de möter i teves betalkanaler så är mycket vunnet. Alltför många får sin ekonomi och sina liv fördärvade av att de inte fått inpräntat i sig elementa i sannolikhetslära.
    Privatekonomi är ett i högsta grad relevant och meningsfullt inslag i skolan. Varför inte använda en stor del av det lektionsutrymme som matematiken nu har till ett särskilt privatekonomiämne? Till skillnad från privatekonomin är stora delar av innehållet i matematikämnet meningslöst för eleverna. Det ger inte flertalet elever någon som helst ökad handlingsberedskap men det bidrar till att de stressas inför betygsprov och berövas både självförtroende och möjlighet till gymnasiestudier. .
    Att jag tidigt intresserat mig för privatekonomin i skolan framgår av följande bok Orstadius, Per Acke m.fl., Ekonomi för dig! – en grundkurs, Malmö: Liber-Hermods 1994, ISBN 91-23-01256-0.

  4. Det är trevligt att det fortfarande finns ett ämne som får heta Samhällskunskap trots att Thatcher sa att samhället inte finns (And, you know, there’s no such thing as society). Detta ämne har ännu inte drabbats av uppfattningen att det bara finns individer, som är oberoende av andra människor och att våra handlingar inte påverkar eller påverkas av dem.
    Den uppfattningen har jag mött t.ex. när jag tagit med mig klasser till Trelleborgs museum för att se dess Skateholmsutställning. Trevliga och kunniga guider har berättat om stenåldersmänniskorna som levde för cirka 7000 år sedan i Skateholm.
    I diskussionerna efteråt har jag alltid frågat, vilka som är mest beroende av andra människor, skateholmarna eller vi. Svaret har alltid varit samma: de var beroende av andra, men vi är självständiga individer som klarar oss på egen hand. Ändå har vi precis hört hur guiderna berättade om allt skateholmarna kunde: skaffa sin egen mat, tillverka sina egna kläder, bygga sina egna bostäder. De visste allt om hela sin försörjning.
    Om jag jämför med mitt eget liv, behöver jag bara börja med mitt frukostbord för att se skillnaden. Förutom att brygga te gör jag inget annat än att duka fram. Jo, jag skulle kunna baka bröd, men vad annars? Jag har ingen aning om var apelsinerna i juicen har växt, vem som plockade dem, hur de omvandlades till juice och transporterades till affären där jag köpte den.
    Samhällskunskap bör handla om hur samhället fungerar. Grundläggande saker så att vi slipper uttalanden som det som Sofia, 22, gjorde i Aftonbladet när hon efter stormen Gudrun menade att hon inte kunde drabbas av strömavbrott eftersom hon bodde i en stad!
    I min första samhällskunskapsbok fick jag veta att ekonomins klassiska tre grundfrågor var:
    1. Vad ska vi producera? 2. Hur ska vi organisera produktionen? 3. Hur ska vi fördela resultatet? Det finns fortfarande starka skäl att diskutera dem.
    Jag tycker att Orstadius’ förslag, att använda en stor del av det lektionsutrymme som matematiken nu har till ett särskilt privatekonomiämne, är utmärkt. Vilken träning i procenträkning skulle det t.ex. kunna vara att granska sms-lån!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter