Max Wallinder: Förbannad

Jag är lärare och jag är förbannad. Jag blir förbannad varje vecka men jag älskar mitt jobb. Men jag är inte förbannad över att vissa undersökningar visar att den svenska skolan har blivit sämre jämfört med andra länder och jag är inte förbannad över att kursplanerna är otydliga och jag är inte förbannad över att vi lärare måste förtjäna elevernas respekt och inte har några befogenheter när de inte gör som vi vill, inte heller förbannad över att vi lärare måste dokumentera det arbete vi gör tillsammans med barnen eller över att den moderna lärarrollen innehåller så mycket mer än det som traditionellt kallas för pedagogen.

Nej, för det första blir jag förbannad över att alla de med något som helst inflytande över skolsystemet eller skolpolitiken anser att just ovanstående är något vi borde bli förbannade över. Att vi lärare inte äger mediediskussionen om vår egen vardag. Att vi inte äger den opinion som rör vår egen arbetssituation. Jag blir förbannad över att skola är ombytlig politik eller braskande nyheter och att vi måste anpassa oss efter detta – istället för forskning och empiri.

Jag är även förbannad på skolledare. Jag blir förbannad över att de inte kan, vill, orkar bry sig om skolans kärnverksamhet, pedagogik. Undervisning blir perifer jämfört med kvalitetsredovisningar och tillbudsrapporter. Hur ska vi ens börja kunna jobba mot de mål som våra progressiva styrdokument pekar ut om inte ens skolledare förstår dem? Med bra ledarskap kan man komma hur långt som helst, utan ledarskap är ingenting möjligt. Skolledare är idag administratörer, sparbetingare och politiska lakejer. Att sedan politiker, som formulerar de lokala tolkningarna av våra mål och som på sin höjd är intresserade av skolfrågor, inte har den blekaste aning om hur modern undervisning ska gå till och organiseras är inte ens meningsfullt att gå in på här.

Slutligen är jag förbannad på mina kollegor. Visst, många arbetar hårt och vill väl men det blir bara så fel när man reducerar läraryrket till ett färdighetsyrke – att göra. Ett yrke som vilar på lärobokstradition och pavlovskt tänkande. Om man aldrig reflekterar över vad och varför vi gör det vi gör sker aldrig någon utveckling. ”Jag hade gärna reflekterat men jag hinner inte. Det är så mycket annat nu som måste göras.” Prioritera för fan. Allt annat du gör är meningslöst om du inte vet varför. Utan reflektion, utvärdering, analys och åtgärder står skolan likt en koloss på lerfötter och svajar än hit och än dit men framåt kommer den inte. Kollegor, ta ert ansvar. Det är ditt förbannade ansvar att ta till dig och implementera den ”nya” pedagogiska forskning som den svenska skolans värdegrund vilar på. Visst, du hade behövt hjälp från ledningen, men när den nu inte finns så sköt ditt jobb. Jag förstår om du inte brinner för ditt yrke men känn åtminstone stolthet över att göra ett bra jobb.

Jag blir förbannad över att ingen förstår och ännu mer förbannad eftersom det inte är några svåra saker vi pratar om. Är det bra att stycka en skoldag i massor av korta innehållsligt oberoende tidsenheter istället för att skapa längre sammanhängande perioder med gemensamt innehåll? Vem är det bra för? Ordet pedagog kommer från den slav som följde de antika grekiska barnen till skolan. Vi finns till för dem. Vi ska organisera oss så att det blir så bra som möjligt för dem. Om man vill att barnen ska lära sig något, att de ska lära i ett sammanhang, att de ska ha nytta av det de lär sig annat än som minnesträning och stresshantering.

Låt oss ta ett exempel, kära kollega. Här är din studiedag.

08.15-08.55                      Så här skriver man skriftliga omdömen.

09.00-10.00                      Genus – en historik

10.00-10.15                      Kaffepaus

10.15-11.00                      Närmiljöns inverkan på lärande

11.00-12.00                      Läsande för att förstå

12.00-12.45                      Lunch

12.45-14.00                      Allt är matematik

14.00-14.45                      Det goda utvecklingssamtalet

14.45-15.30                      Barn i behov av särskilt stöd – så hjälper vi dem bäst

Naturligtvis får ni läxor i varje ämne till nästa gång och sedan prov eller inlämningsuppgifter på det. På faktakunskaper, inte färdigheter eller förmågor. Och detta utan att ni får bedömningskriterier. Utan att ni haft inflytande över undervisningens innehåll eller genomförande. Utan formativ respons men självklart med betyg.

Jag blir bara så förbannad. Men jag älskar mitt jobb.

(Max Wallinder är SO-lärare på Videdalsskolan i Malmö)

5 kommentarer till “Max Wallinder: Förbannad

  1. Pingback: Kristina Alexandersons blogg » Härligt med lite sommarilska…

  2. Härligt med någon som ryter och brinner! Jag känner igen mig, men känner mig hjälplös när det gäller att diskutera frågorna med kollegor. Jag har försökt att få in ett mera helhetstänk, men får kommentarer som att det hinner man inte och att det finns inte plats i undervisningen om “allt ska hinnas med”!?! Flera gånger har jag föreslagit mer ämnesövergripande arbetssätt, men får ingen överväldigande respons.
    Jag kan inte mer än hålla med dig att det verkar vara viktigare med faktainhämtning än att lära eleverna använda fakta och komma fram till egna slutsatser. Det verkar som om det finns någon dold läroplan, något gammalt som ligger kvar, som bestämmer vad för faktakunskap eleverna måste ha med sig från grundskolan. Det blir viktigare att visa allt som har undervisats om än vad eleverna faktiskt har lärt sig.

  3. Pingback: Modernisering utan styre « En pappersfri skola

  4. Ja du Wallinder, jag vet inte varför du valt mig som fiende i det här. Jag är alltså Jenny Maria Nilsson, den journalist som orsakat Max Wallinders vrede. Det finns en orsak till att jag varken är nämnd med namn eller texten länkad i inlägget för inget av det som påstås, att jag har skrivit, är sant.

    Vad som är sant är att Wallinder vägrade diskutera texten på Twitter. Du skrev: HÅLL KÄFTEN, FÖR FAN! och trots att jag inte följer dig så blockade du mig omedelbart när diskussionen startade och du blev motsagd. (Inte av mig.) Det enda du hann vräka ur dig var att skolans misslyckande beror på lärarna, de som inte är som du, eftersom de inte undervisar enligt läroplan och styrdokument.

    Den respons jag fått på min kortessä om skolan har varit överväldigande. Särskilt mycket mejl har kommit från lärare, samtliga har varit positiva och berömmande. Det är inte konstigt, ett av mina huvudargument är att det är hela samhällets angelägenhet att lärarna måste få högre lön och bättre villkor för att genomföra sitt arbete.

    Jag har ingen lust att bråka med dig. För mig har lärare alltid varit det yrke jag mest beundrat, det mest värdiga yrke jag kan tänka mig och jag har sett så många utföra storartat arbete. En gång var själv elev, jag har vikarierat på gymnasiet, jag har tre barn i skolan (min äldsta dotter började år 2000) och mer poäng i humanistiska ämnen, praktiskt filosofi bland annat, än jag orkar räkna. Men det är inte därför jag ”lägger mig i”. Som vuxen människa, med visst medieutrymme, i det här samhället gör jag det till mitt ärende att kämpa för att lärarna får högre lön, bättre villkor och mer makt att inom skolan. För en bra skola angår oss alla.

    Så fortsätt vara stolt över ditt arbete, det finns all anledning, och lycka till i fortsättningen.

    Här finns min text, för den som är intresserad: http://hd.se/kultur/2012/08/25/kanonmat-for-kapitalismen/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter