Olle Holmberg: Skolinspektion och skolförbättring

Kan skolinspektionen användas i en brett upplagd offensiv för skolutveckling, där huvudperspektivet är en intensifierad demokratisk diskussion på den enskilda skolan, mellan skolor, mellan skolor och högskolor och mellan skolan och samhället i övrigt? Det går inte att förbättra den svenska skolan om inte alla som är involverade görs delaktiga i diskussionen om vad som måste göras – i klassrummet och i skolpolitiken. Skolinspektionen kunde vara en viktig part i försöken att skapa en helt ny struktur för arbete med skolutveckling i ett decentraliserat system. (red)

P1000910Vem älskar skolinspektionen? Att statens kontrollanter kommer för att identifiera problem och tillkortakommanden i enskilda skolor och kommuner brukar inte få lärare och skoladministratörer att utbrista i lovsånger. Men det borde man kanske göra. Det beror lite på hur skolinspektionen utformar sin verksamhet.

Det är ingen mening att önska skolinspektionens snara försvinnande. Inspektionen kommer att vara kvar under överskådlig tid om det nuvarande decentraliserade styrsystemet bibehålls. Decentralisering kräver att staten vet att den lokala friheten används klokt. Med tanke på den svenska politiska kulturen är detta en förutsättning för att decentraliseringen ska ha förankring i hela det politiska systemet.

Men när detta är sagt? Skulle man inte kunna se skolinspektionen som en betydelsefull part i ett offentligt demokratiskt samtal om skolors utveckling?

Inspektionens uppdrag är att kontrollera om skolan uppfyller målen – inte att utveckla och förbättra skolan (även om det senare måste vara en önskvärd konsekvens av granskningarna). Stöd och utveckling är en sak, menar man, granskning en annan. Detta isärhållande präglar för övrigt hela den nuvarande myndighetsstrukturen. Men – det hindrar knappast att inspektionerna utformas på ett sätt som underlättar skolornas arbete med att förbättra undervisningen.

*

Det är spännande att tänka sig en bred inspektion som är på spaning efter skolans innehåll i hela landet – trots de svårigheter ett sådant företag rymmer.

Den utredning som föregick propositionen om en ny myndighet, Tydlig och öppen – förslag till en stärkt skolinspektion (SOU 2007:101) skisserade riktlinjer för skolinspektionens arbete. Man får hoppas att det mesta av dessa riktlinjer är bortblåsta i inspektionens nuvarande praxis. Det är kontraproduktivt att söka efter det utredningen såg som den säkerställda ”sanningen” om en skola, det går inte att åstadkomma ”objektiva bedömningar” av det slag som utredningen förespråkade, det går inte att undvika ”tolkningar”, det går inte att ”kvalitetssäkra” om kvalitetssäkring betyder att alla ingångsvärden ska vara lika så att de är möjliga att räkna o.s.v.

Problemet med en inspektion av ett sådant slag är – om den överhuvudtaget är möjlig att genomföra – att den leder till en trivialisering av inspektionsresultaten, så att endast det mest uppenbara och räknebara blir föremål för inspektionens intresse – och det mesta av det viktiga innehållet i skolan därmed faller utanför.

Istället måste en inspektion ta fasta på att värdering är en mänsklig verksamhet, som om den klargör sina förutsättningar är en utomordentlig grund för förbättring av en skolas kvalitet. Det leder till ett öppnare tänkande, som är mer prövande och tolkande, som erkänner mångtydighet och osäkerhet och vars nyckelord är dialog, samtal, offentlighet, delaktighet och ansvar. Det betyder inte att inspektionerna därför måste bli vagare och mindre skarpa. Men inspektörerna måste vara erfarna och modiga och inte ständigt beredda att fly till säker ”objektiv” mark.

En klokt upplagd inspektion skulle kunna utnyttjas för skolutveckling på bred front. Om så ska ske måste man noggrant tänka igenom dels hur inspektionen konkret ska utformas, dels vad som ska hända efter inspektionen.

Kommunikation med skolan

I utredningen är det rektor som är inspektionens kontakt på ”fältet”. Så tycks det också vara i skolinspektionens nuvarande verksamhet. Rektor är strängt taget den enda röst som hörs i de granskningar som regelbundet publiceras på skolinspektionens hemsida. Det är också hon eller han som – per telefon! – får en första hint om vad inspektionens resultat kommer att bli. Det färdiga inspektionsbeslutet utformas på skolinspektionen och kommuniceras till huvudmannen (för vidare befordran till rektor) först när varje punkt och kommatecken sitter där de ska. I denna envägskommunikation förs ingen egentlig diskussion med dem som inspekteras. Det är inspektörerna som på basis av dokument och korta skolbesök slår fast vilka brister som finns på den skola man har inspekterat – och för att göra detta tycks det inte behövas några diskussioner.

Man skulle kunna tänka sig en utbyggd kommunikation mellan inspektörerna och en enskild skolas personal med frågor och motfrågor, påståenden och problematiseringar, den enes bild och den andres bild. Det skulle kunna ge en fördjupad beskrivning av skolans kärnproblem och samtidigt mobilisera den personal som ytterst har att göra förändringar i skolans färdväg, om det skulle behövas. Detta innebär för den skull inte att inspektionen sviker sitt uppdrag att kontrollera skolornas måluppfyllelse och att rapportera avvikelser och problem. Det är inspektionen som helt självständigt gör den slutliga bedömningen. Men man vinner två avgörande fördelar:

• Bedömningarna blir säkrare och kan komma under det uppenbaras yta och få med något av komplexiteten hos de reella problemen.
• Genom diskussionen med skolinspektionen påbörjar personalen det förbättringsarbete som förväntas av dem.

Det är naturligt att en utbyggd inspektion av det här slaget inte kan göras på alla skolor med jämna mellanrum. Man tvingas prioritera och också göra många enklare inspektioner, som inte kräver samma arbetsinsats och som har mer av tillsynskaraktär.

Men skolinspektionen behöver en motpart att diskutera med, om det här ska fungera. Och det är inte alldeles enkelt att se hur en sådan motpart kan komma till tals. Ett av de stora problemen i dagens skola är att det ofta saknas en arena, där lärarna tillsammans med rektor kan diskutera problemen och utvecklingsmöjligheterna vid den egna skolan (se artikeln Mellannivån). Skolarbetet är fortfarande ett solojobb för lärare, som ensamma eller ibland tillsammans med en mindre grupp kollegor, reflekterar över verksamheten. Men vad man ska göra med helheten på skolan kommer sällan upp på bordet. Och det är just denna helhet som skolinspektionen värderar och som dessutom är i centrum för mediadebatten och för den politiska debatten.

Skolinspektionen skulle kunna bidra till att sådana arenor kommer till stånd genom att involvera personalen i frågor som gäller värderingen av hela skolan som kunskapsmiljö.

Vad ska hända efter inspektionen?

Hur ska den enskilda skolan hantera det förändringsarbete som kan bli en följd av inspektionen? Mycket – det mesta naturligtvis – kan göras med utgångspunkt i en fördjupad diskussion på den enskilda skolan, särskilt om personalen har varit delaktig i den process som lett fram till inspektionens slutsatser. Ett sådant arbete kräver både fungerande arbetslag och ett forum för diskussion om skolans hela läromiljö.

Men skolans ”lärande gemenskap” är inte automatiskt innovativ. Om den är alltför sluten och stödjande när det gäller de egna perspektiven kan det hindra nya sätt att se på verksamheten och utveckla den. Det är därför viktigt för skolan att få input utifrån, bli utmanad av andra perspektiv, andra kunskaper och synsätt. Skolinspektionen har denna funktion av ”utifrån kommande röst”, och just detta har skolpersonal varit positiva till enligt tidigare utvärderingar. Man har blivit sedd. Och utifrånperspektiven är ännu viktigare under förbättringstiden efter inspektionen.

Ett utvecklat samarbete med högskolan/lärarutbildningen skulle kunna ses som en helt ny struktur för arbete med skolutveckling i ett decentraliserat system. Vi har många högskolor i landet. Alla gillar inte detta faktum – men högskolorna finns. Ett samarbete mellan högskolor/lärarutbildningar och skolor/kommuner skulle kunna intensifiera arbetet med skolutvecklingsfrågorna. Högskolan och skolan skulle kunna vara varandras kritiska vänner, arbeta gemensamt med utveckling, utbildning, forskning.

Hur kan ett sådant samarbete se ut? Eftersom jag känner till Lärarutbildningen vid Malmö högskola allra bäst väljer jag några samarbetsexempel därifrån.

Det är ingen enkel match att föra samman skolan och lärarutbildningen, kommunen och högskolan, och få dem att samarbeta om skolutveckling. Samarbetet måste till att börja med bygga på att man har förtroende för varandra. I Malmö grundlades ett sådant förtroende i ett mycket omfattande och radikalt utformat system med partnerskolor, där lärarstudenterna tillbringade sin verksamhetsförlagda tid. ”Ömsesidig nytta” var nyckelordet i detta system. Många studenter var förlagda på samma partnerskola och de stannade under nästan hela studietiden. Detta betydde att studenterna fick varaktig och fördjupad kontakt med en skola, dess lärare och elever – en förutsättning för att få kunskap om vad läraryrket går ut på. Men det betydde också att studenterna utgjorde ett substantiellt tillskott till gruppen vuxna och lärare på skolan. Studenterna kunde användas i skolarbetet, eftersom de var många och eftersom de stannade länge. Ömsesidig nytta.

Det förtroende som utvecklades genom partnerskolesystemet gjorde det möjligt att skapa nya samarbetsprojekt. Här två exempel från Skåne.

Resurscentrum för mångfaldens skola är idag en betydelsefull utvecklingsinstitution i Malmö stad med lokal och regional verksamhet. RMS kom till efter ett gemensamt initiativ från Lärarutbildningen och den politiska ledningen i Malmö kommun. Avsikten var att få till stånd ett konkret samarbete mellan yrkesverksamma lärare i skolan och forskare i högskolan för att bearbeta de problem som fanns i skolans praxis och som framför allt lärare – som varje dag fanns bland barn och ungdomar – kunde lyfta fram. Resurscentrat skulle vara en konkret plats för möten och erfarenhetsutbyten, för seminarier, för utbildningar, för diskussioner om forskning, undervisningsupplägg, läromedel o s v. Till centrat knöts efterhand kommunlicentiander, som forskarutbildades på halvtid och arbetade kvar i skolan på halvtid. Forskningsledare och handledare kom från Lärarutbildningen. En stor mängd forskningscirklar med mycket varierande innehåll hämtade från den praktiska skolvardagen har också sin hemvist på RMS.

Tankesmedjor är ett annat samarbetsprojekt. Malmö högskola (senare i samarbete med Högskolan i Kristianstad) har skrivit kontrakt med ca 25 skånska kommuner. Tankesmedjorna ägs gemensamt av kommunerna. Varje tankesmedja, med yrkesverksamma lärare och forskare, tar sig an ett problem som någon eller några kommuner anser viktigt. Man gör problemet tydligt, avgränsar det, arbetar med det under en begränsad tid samt skriver rapport som föreslår konkreta åtgärder och samtidigt fortsatt analysarbete. Verksamheten i en tankesmedja är en verksamhet på halvdistans, mitt emellan långsiktig forskning och snabba tidsandebundna lösningar. Den tar hänsyn till att kommuner och skolor inte kan vänta på långa forskningsprojekt utan behöver handla inom rimlig tid. Den tar också hänsyn till behovet av en kvalificerad analys som tränger under ytan på problemen. Ett stort antal rapporter har hittills publicerats.

Det är förstås inte bara i Malmö som samarbete mellan högskolan och skolan har vuxit under senare år. Den lärarutbildningsreform som sjösattes 2001 har intensifierat kontakterna i hela landet. Överallt arbetar man för att utveckla den verksamhetsförlagda tiden och finna nya former för fortbildning, forskningssamarbete, forskarutbildning av yrkesverksamma lärare, forskningscirklar o.s.v. Redan 1995 beslutade riksdagen att ”regionala utvecklingscentra” skulle inrättas vid landets alla lärarutbildningar för att på det sättet öka kunskapsutbytet mellan skolan och högskolan. Dessa regionala centra har vidgat kontaktytorna och skulle kunna användas i ett mer systematiskt arbete med skolutveckling.

*

Det finns alltså idag en betydande erfarenhet av samarbete högskola-kommun/skola efter den senaste lärarutbildningsreformen. Detta samarbete kan fördjupas om statsmakterna skapade strukturer som gjorde det näst intill nödvändigt för parterna att arbeta tillsammans med det stora skolutvecklingsprojektet. Det vore ett långt kraftfullare sätt att stödja den svenska skolans utveckling jämfört med de teknokratiska åtgärdsförslag som nu singlar omkring i den skolpolitiska debatten. I ett sådant sammanhang hade skolinspektionen fått en helt central roll. Inte som utvecklare, men som utmanare, igångsättare, värderare i det stora spelet om hur skolan kan förbättras.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter