Pål Jansson: En obekväm sanning – barn har ansvar i skolan och i livet!

Det har blivit diffust och obehagligt i skoldebatterna eftersom barnet (nyckelspelaren i dennes egen utveckling) inte bär ansvar för något. Just denna samtida ”självklarhet” fungerar som hinder och sabotage i den pedagogiska debatten, i skolan och förstås i det omgivande samhället.

Barnen skriker och någon gråter i lekparken! Du springer som vuxen ut genom porten där Lisa tre år just slagit lillebror i huvudet med en spade. Du säger kanske: “Du får ABSOLUT INTE slå lillebror, du måste förklara vad det är du vill, annars förstår han inte. Ni måste ha leksakerna tillsammans!

Bär du detta synsätt och vad förväntar du dig av barnen? När börjar individens ansvar egentligen? Borde du känna skuldkänslor och lasta allt på dig själv? Kan barnet aldrig ställa till svars för sina egna handlingar?

Något år senare föds lillasyster och syskonen är tre. Lillebror hamnar nu i samma situation och måste axla ansvaret som den storebror han nu är. Hans direkta reaktioner måste kontrolleras med individuellt ansvar. Storasyster kunde och nu måste lillebror utvecklas på samma sätt. Allt detta långt innan skolåldern. Barn har tydligen ansvar och måste lära sig ta det. Ingen kan styra dina impulser eller tänka dina tankar, du är själv ansvarig i ditt liv. Märkligt? Nej självklart. Ansvaret i våra liv (det individuella ansvaret) ökar rimligen hela tiden. Det ökar ju äldre vi blir, ju mer vi kan och lär oss. Det är vackert och meningsfullt men jobbigt och krävande. Barn som undviker ansvar (ibland i skuggan av vuxna som inte heller vill ta ansvar) hamnar ibland i fängelser eller andra destruktiva situationer. Individen kan agera och tänka, individen har ansvar hela tiden och detta ansvar innebär även fantastiska möjligheter. Är detta grundläggande ansvar något av en obekväm sanning har vi problem. Jag anser att vi har har ett samtida problem som hotar den pedagogiska retoriken eftersom vi inte vågar tala allvar och inte vågar den ärlighet livet kräver. Alternativet är groteskt: “Det är mammas fel att jag inte finns här hela tiden och ser varje ögonblick redan innan det händer. Du kan ju inte förstå att det gör ont att få en spade i skallen. Mamma borde ju ha varit här och förhindrat dina handlingar redan innan de skedde.”

Ansvar är ingen högerfråga. Ansvar är individens möjlighet att engagera sig i livet. En grundläggande förutsättning för frihet och utveckling. Ansvaret för handling och tanke är själva motorn som driver människan och låter henne erövra sig själv och samtidigt delta i gemenskaper. I nästan alla sociala strukturer respekteras ansvarsfullheten, speglingen blir positiv och både känslan och tanken trimmas. Farmor och farfar var stolta över det faktum att jag kunde välja utbildning och väg i livet. Den kostade inte några extra pengar, jag hade samma möjligheter som alla andra. Kunde någon trolla bort min dyslexi? Tyckte de att någon annan skulle läsa mina läxor? Det känns ovärdigt att besvara dessa retoriska frågor, ändå gör jag detta nu: Nej, jag bär själv ansvaret för mitt liv och gör det likt alla andra. Även idag när nya generationer barn växer upp är grunden för utveckling densamma. Alla individer har ett ansvar både för sig själva och för samspelet med andra! Men det är inte så vi vanligen formulerar oss i debatterna.

Är jag kanske en av dessa naiva nyliberaler som blundar för mekanismerna i de globala systemen? Nej inte alls, det finns ingen rättfärdighet i att låta ojämlika parter ”fritt förhandla priset på varan”. En ensam fattig unge som prostituerar sig för att inte svälta väljer bara mellan död och överlevnad, varje människa måste bekämpa system där människovärdet inte gäller alla.

Det jag försöker peka på handlar om ett problem som uppstått i en situation där en hundraårig kamp för social rättvisa redan lett till en hög grundnivå, en bra skola och många möjligheter för individen och kollektivet. Utgångspunkten för dessa förändringar var människors känsla för rättvisa och solidaritet och den vilade på en mycket stark pliktkänsla och ett självklart fundament av individuellt ansvar. Stolthet var kärnan i den ”skötsamme arbetarens” synsätt. Man skall göra rätt för sig.

Men att barn skulle ha ett individuellt ansvar för något är idag nästan en tabubelagd hädelse. Det känns ovant och läskigt att formulera påståendet “Även barn har ansvar för sina liv!”  Ändå är denna sanning grunden för allt vettigt samspel människor emellan. Tappar vi mer av detta försvagas den naturliga kraften för utveckling och detta just i ett samhälle där tidigare generationers drömmar om individens lika behandling och det klasslösa utbildningssystemet till stor del redan blivit en verklighet. Möjligheter finns men finns det egna ansvaret?

Vem är det som skall plugga du eller din lärare? Vem kan tänka och formulera dina tankar till ord? Vem kan pröva vägar mot framgång och insikt, du eller din lärare? Har mamma huvudansvaret för dina hypoteser och funderingar eller är du beredd att använda dina egna möjligheter, ditt eget tänkande?

I vår samtid saknas ett bra sätt att uttrycka vissa grundläggande förutsättningar för lärande och växande. Vi har ju under en ganska lång tid vant oss vid att man utan vidare kan tala om det mesta som om det alltid är någon annans ansvar (även om vi ibland insett att vi åtminstone är lite delaktiga i våra egna liv). Det är på grund av denna märkliga brist på uttryckssätt som vi också tappat bort möjligheten att diskutera individens möjligheter. Vi fastnar i eller luras in i en retorik som utgår från att man måste måla bilden av det kollektiva samhället som misslyckat, och att alla resonemang måste utgå från systemen och absolut hålla det individuella ansvaret utanför. Detta leder även till att individens frihet och värde devalveras. Om det är helt ok att låta ”styrmedel” kontrollera varje mänsklig process, om respekten för lärarens och elevens, barnets och förälderns eget ansvar försvinner hotas friheten och livsrummet. Det finns ett värde i att ta ansvar för sitt eget liv men det är inte längre uppenbart för alla. Varför?

Det är sannolikt genom vårt flata sätt att acceptera och begagna oss av en kladdig retorik som ansvarsbiten trollas bort och en kollektiv lögn odlas istället.

Det är inte alltid någon annans fel att du misslyckas. Oftast behöver du ta i mer, försöka igen och ta ansvar för alla de möjligheter din kropp och hjärna erbjuder.

Kritiken av samhället, pedagogiken och skolorganisationerna är viktig men eftersom grunden för individens utveckling är ett närmast tabubelagt ämne ramlar alla resonemang snabbt ned i det retoriska mörker där löften om snabblösningar och enkla svar fritt kan fiska väljarstöd och skapa tillfälliga maktförskjutningar.

Samhällsklimatet 2011 innebär att det idag mer handlar om att eller kräva och nästan aldrig om att kämpa eller samarbeta. Det stora felet har uppstått genom den delvis borttappade grund för mänskligt ansvar som varje individ sannolikt bar på för bara några generationer sedan. Det har blivit diffust och obehagligt i skoldebatterna eftersom barnet (nyckelspelaren i dennes egen utveckling) inte bär ansvar för något? Och just denna samtida ”självklarhet” fungerar som hinder och sabotage i den pedagogiska debatten, i skolan och förstås i det omgivande samhället.

Kanske slumrar den grundläggande idén om individens ansvar under ytan hos många av oss så att mina provokativa ord kan finna ett kreativt fäste, men sannolikt kommer de reflexer vi så länge utvecklat ställa till rabalder och konflikt. Det är ju nästan alltid helt ok att ropa efter insatser när något går snett, att skälla på och skylla på systemen eller andra människor. Politikens höger och vänsterkrafter beskriver oavbrutet skolan som misslyckad och dålig. Jag välkomnar en spännande och dynamisk debatt om individens ansvar och vår syn på barns möjligheter till utveckling och kunskap. Den som tänker och agerar når längre och ger mer. Individens ansvar är nyckeln.

(Pål Jansson är lärare på Tumbagymnasiet i Botkyrka)

26 kommentarer till “Pål Jansson: En obekväm sanning – barn har ansvar i skolan och i livet!

  1. Du har tänkt mycket på det här och det märks! Problemet är att bestämma vad vi ska ta ansvar för; var går gränserna för mitt ansvar? Ska jag ta ansvar om jag ser en annans unge bli misshandlad på gatan och ingripa? Ska jag ingripa när mitt eget barn blir slaget? Frågan är således hur långt från den egna intressesfären ansvaret ska sträcka sig. Den enormt rika som lever nära slummen, har hon bara ansvar för sig själv och sin egendom?

    Några enkla frågor bara.

  2. I Ann Heberleins alldeles utmärkta bok “Det var inte mitt fel – om konsten att ta ansvar”, skriver hon just om detta, att alltid finna någon ställföreträdande ansvarstagare när något gått åt skogen. Som en liten röd tråd återkommer hon då och då till skolexemplet med Kalle och Lisa. Det är synd om Kalle som har ett taskigt hem ja, men han är själv ansvarig för att han bär sig illa åt i skolan. Det känns som om vi under de senaste decennierna fokuserat så mycket på våra rättigheter att vi på något sätt glömt bort att var och en av oss också har skyldigheter i vårt demokratiska samhälle.

  3. Väldigt intressant utredande artikel om att vi absolut måste ge barn en hel del ansvar tidigt. Det som Bertil Törestad tar upp ovan om att vi sen måste fundera på vilka områden vill vi göra barnen ansvariga för är ett oerhört intressant område att vidareutveckla. Tack för en välgjord artikel som får oss att strukturerar och förbättra skoldiskussionen.

  4. Pingback: Barn ska ta ansvar för att passa in! « Jans Syrliga KaramelLer

  5. Det skulle vara intressant att undersöka hur “marknadiseringen” av skolan inverkar i det här sammanhanget. Jag misstänker att ansvarskänslan försvinner i ganska stor utsträckning när elever och föräldrar förvandlas från brukare till kunder. Kunden har som bekant alltid rätt, och har han köpt sig en vara (utbildning i det här fallet) så förväntar sig kunden att den levereras i bra skick oavsett hur kunden själv uppför sig.

  6. Jag tycker inte dina ord är så provokativa Pål, mest ogenomtänkta. Visst har varje individ i en mening ansvar för sina egna handlingar. MEN det är skillnad på det ansvar en vuxen och ett barn har, och det är det alltid. För du menar väl inte att en 5-åring och en 40-åring har samma sorts ansvar och för samma saker? Bertils frågor är också mycket adekvata. Linda Skugge hon kan provocera, lyssna på dessa ord: “En förälder kan aldrig vinna mot sitt barn, för barnet har alltid rätt. Vad barnet än gör så har det rätt. För föräldrarna är vuxna och barnet är ett barn. Vad barnen än gör så är det föräldrarnas fel” (Skugge, 2003, s. 147).
    Barn föds in i ett system som redan är skapat av en äldre generation. De måste anpassa sig efter de vuxnas system vare sig de vill eller ej, för systemet finns där. Och det gäller både i samhället och i skolan. Barn försöker nog bara få plats på bästa sätt, de försöker skapa nya förhållanden och den äldre generationen förfasar sig “alltid”. Jag tror att barn precis som vuxna för det mesta har goda intentioner, men det är inte alltid man lyckas med sina föresatser. Vårt ansvar som vuxna är att hjälpa barnet att kunna ta ansvar för sina handlingar (det är en del av läraryrket), istället för att kräva ordning i leden.

  7. Klart att ungdomar måste ta ansvar för sina handlingar. Som det är idag kan elever, och nu talar jag om lite äldre, i gymnasieåldern, kan bete sig på olämpligt sätt utan att någon sätter gränser. Det gäller i skolan och det gäller även i övrigt i offentligheten. Vuxna idag kan sitta och lida därför att ungdomar skriker och lever om på tunnelbanan, men vuxna vågar sällan säga till. Underförstått – jag gör det, och det brukar gå alldeles utmärkt (eftersom jag är lärare och har vanan inne).
    Jag menar att vi vuxna, var vi än befinner oss, i skolan eller på andra ställen, måste ta ansvar för vilket samhälle vi vill ha.
    Att vi har tjänstemän på Skolverket som på frågan om vad vi ska göra åt att skolan inte fungerar med att “det är skolans ansvar att alla elever når målen för godkänt” är bedrövligt. Begler var detta… Skolans ansvar är i det här fallet till stor del lärarens. Elever har rätt till kunskap, men har ansvaret /plikten för att arbeta för den.
    Stella Sjögren
    svensklärare

  8. Pingback: Hög tid att återupprätta barns rättigheter i samhället | My Blog

  9. Delar din analys, tack för att du lyfter detta borttappade perspektiv. Skolinspektionen har i sin medialt exploaterade granskning av svenskt skolväsende valt att tolka de “utvecklingsgarantier” som den nya skollagen tillerkänner eleven, som skolväsendets skyldighet att som minst godkänna varje enskild elev. I SR:s pågående skolgranskning (vars utgångspunkt är att skolan är orättvis) har detta (med stöd i nya skollagens skrivningar) utsträckts; Skolans skyldighet måste numera vara att ge individen stöd så att hon uppnår det betyg hon anser sig sträva efter. Frågan om skolutveckling har vridits ur händerna på proffessionen och överlåtits till politiker, jurister och socionomer. Nu börjar konsekvenserna ge sig till känna. Men förtrösta, systemets parlamentariske konstruktör har utlovat en vändpunkt runt 2024.

  10. Jag vet inte helt var det landar men känner spontant för det du skriver. Det finns något här som är svårt att riktigt tala om. En lite speciell vinkel på detta är läroplanens tal om elevers ansvar för sitt lärande, som idag börjar betraktas som en slags flum och ett svek mot barn eftersom det uppfattas innebära, eller kan tolkas, som en form av frånvarande lärare.. Om barn tar ansvar så ska lärare ta mindre -finns en sådan nollsumma, och när?

  11. Inte heller jag tycker att det är särskilt provokativt att påstå att även barn har ansvar. Även staten säger samma sak:
    “Lärare ska utgå från att elever kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning och för sitt arbete i skolan” (Lgr 11, Lpf 94). Sedan står det också “efter stigande ålder och mognad” och den gränsdragningen är förstås nog så viktig att reflektera över – och ta ansvar för som vuxen i allmänhet och som lärare i synnerhet.

    Vi måste också minnas att det aldrig kan vara ett barns fel att det är ouppfostrat. Det kan inte vara barnets ansvar.

  12. Inte heller jag tycker att det är särskilt provokativt att påstå att även barn har ansvar. Även staten säger samma sak:
    ”Lärare ska utgå från att elever kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning och för sitt arbete i skolan” (Lgr 11, Lpf 94). Sedan står det också ”efter stigande ålder och mognad” och den gränsdragningen är förstås nog så viktig att reflektera över – och ta ansvar för som vuxen i allmänhet och som lärare i synnerhet.

    Vi måste också minnas att det aldrig kan vara ett barns fel att det är ouppfostrat. Det kan inte vara barnets ansvar.

  13. Hej!
    En intressant och samtidigt mycket stor fråga. Dock förstår jag inte riktigt infallsvinkeln att barns ansvar i skolan har glömts bort. Har inte en del av den massmediala och politiska kritiken mot skolan de senste decennierna handlat om att barn har fått ta ett för stort ansvar för sitt lärande och tillägnande av kunskap, t.ex. i eget valt arbete etc. – ett ansvar som de kanske inte var mogna att ta?

    Sedan bör nog ansvarsfrågan problematiseras mer, t.ex. i linje med det Bertil Törestad gör. Och då syftar jag både på individuellt ansvar och kollektivt ansvar och inte minst sambandet mellan de båda ansvarsnärmandena. Exempelvis kan ansvar i båda fallen kopplas till möjligheten att påverka ett skeende. Denna möjlighet villkoras i sin tur bl.a. av de resurser som individen eller kollektivet förfogar över inklusive de kunskaper och insikter som förvärvats om skeendet ifråga. Exempelvis handlar en av vår tids stora “ödesfrågor”, hållbar utveckling, både om ett individuellt och ett kollektivt ansvar gentemot kommande generationer och här har kunskaper och insikter en viss betydelse.

  14. Tänkvärt, ja, och du har en del poänger, men det finns felaktigheter i ditt resonemang – att lämpa över det primära ansvaret på barnen är nämligen inte i alla situationer rätt. Är barn som har en så dålig familjesituation att de aldrig kan få läxhjälp värd namnet ansvariga för att fixa en bättre familjesituation? Tycker du att mobbade barn som får dåligt självförtroende och förlorar sitt driv att lära sig själva ska ta ansvar för att stoppa mobbningen? Förväntar du dig att barn som verkligen inte förstår något moment i skolan ska “ta ansvar” och hux flux få upplysning? Är det rimligt att barn i stökiga klasser som arbetsro själva ska ta ansvar för att ordna arbetsro? Ska barn, som aldrig lärt sig ta ansvar under sin uppväxt, lära sig detta av sig själva? Dåliga familje- och uppväxtförhållande, mobbning, förståelsesvårigheter och stök i klassrummet torde tillsammans utgöra en viktig anledning till de rent utbildningsmässiga problemen i skolan. Dessa faktorer kan de enskilda eleverna med problem ofta inte själva påverka, och det är inte heller deras ansvar – det är vuxenvärldens ansvar.

  15. Jag är ledsen Pål, men jag tycker att du är feg! Jag tycker att du är feg och jag tycker inte att du vågar ta DITT ansvar. Ansvar är något som alla människor måste ta, naturligtvis. Men alla MÄNNISKOR inte bara barn och ungdomar har olika förutsättningar till att ta olika mkt ansvar. Du kom vidare trots din dyslexi… tror du att dyslexi är ngt som är lika för alla? Ska barn och unga själva ta ansvar för sina inlärningssvårigheter? Vi pratar om beteende! Varför beter sig vissa barn inte korrekt? Är det för att de inte vill? Eller är det för att de inta kan? Är det så att vissa barn vill ha det jobbigt i skolan? De vill inte klara sig i livet? För det är väl så du menar Pål? Nisse i åk 3 beter sig illa och han har full koll på att detta beteendet gör så att hans möjligheter för ett gott liv minskar? I din värld Pål, behövs inga vuxna och definitivt inga lärare… alla tar ju ansvar för sig själva! Jag tycker att du ska ta ditt ansvar! Du är ju både vuxen och lärare! Du borde förstå bättre!!!!

  16. Tack Sanna som har tyckt till här ovanför. Du sätter fingret på direkt.
    Pål, ansvar efter förmåga – är det något du har hört talas om ? Och varför tror du att myndighetsåldern faktiskt ligger på 18 i vårt land, och inte på 3 ? Det har att göra med att barn inte kan, förmår eller ska ta ansvar på samma sätt som en tonåring eller vuxen. Det finns alltså gradskillnader.

  17. När man speglar och utmanar individen kan man som vuxen hjälpa till med mognad och ansvarsförmåga. Mitt exempel med ett liten barn syftar till att visa hur vi i olika sammanhang måste förstå vårt individuella ansvar i kollektivet. Föräldrar, lärare och alla vuxna runt barnet har ett ansvar gentemot den som är yngre. Men barnet bär även ett ansvar i denna gemenskap. När läraren möter barn och tonåringar som i skolan är elever avgörs framgången av hur väl eleven fungerar som agent i sitt liv och hur väl hon knyter an på ett konstruktivt sätt till omgivningen. När en människa deltar i tänkandet i klassrummet kan läraren och kamraterna fungera som motstånd och stöd. Men den som undviker utmaningen, uppdraget kan inte komma vidare. Uppenbart är samhällets krav på skolan och läraren men är det uppenbart i vår samtida kultur att man har ett personligt ansvar för att samarbeta, bidra och ta i när det behövs? Att ta ansvar för sina möjligheter innebär inte som vissa friskolor tror att man sitter i ett hörn utan lärare och löser individuella uppgifter. Det innebär istället att man så snart det går ser sina möjligheter att aktivt delta i sin egen och andras utveckling. Vad är alternativet ur barnets, individens synvinkel? Hur ser framtiden ut om du inte är med?

  18. Av en årskull elever på 100 000 upplever 57 000 stress i skolan, 53 000 elever känner oro för att de inte ska kunna prestera tillräckligt och 11 000 har någon gång övervägt att ta sitt liv. Detta enligt Rädda Barnens undersökning Ung Röst, som bygger på att 25 000 elever tillfrågats. Dessa elever mår dåligt. De är många. Är det för att vi lagt för litet ansvar på dem? Ansvaret för att klara sig i en hårdnande betygskonkurrens och därmed ansvaret för sitt liv och sin framtid? Eller ska vi finna vägar att minska den betygsstress som plågar dem? Vilken väg ska skolan gå för att kunna lämna över friska och dugliga elever till vuxenlivet?

  19. Pingback: Vems sanning om ansvar? « Bo Nurmi

  20. om man delar upp ordet ansvar och ser på dess innebörd eller den innebörden vi bestämt att det skall ha
    är det väldigt betungande för oss alla
    jag tror vi kommit allt för långt ifrån den naturliga utvecklingen vi analyserar och diagnostiserar människor
    redan från spädbarnsåldern alla har vi väl en bokstavskombination och hittar vi ingen som passar in så hittar vi en annan form för diagnos
    vad är normalt har inte pedagogiken och genus forskningen gått lite för långt eller kanske till och med
    kommit ifrån verkligheten
    i grund och botten är vi ju de samma människor som på grott människans tid
    rent fysiskt och våra behov och känslor är dom samma som alla levande varelser
    vi behöver luft och vatten för att leva
    men det som är allra viktigast och det som gör att vi vill leva vidare
    vi vill vara behövda höra till få kärlek och omsorg
    och allt det är gratis det har ingen ting med effektivitet eller pedagogik eller psykiska diagnoser att göra
    jag vill mena att grunden till problemen vi ser idag ligger i 70 talisternas uppfostran
    det är den första dagisgenerationen då föräldrarna fråntogs
    just ansvaret för sina barn
    dom flesta barn är mera vaken tid på dagis än dom är hemma hur kan man då begära att dom skall veta något om ansvar och samanhållning
    nu vill vi ju också ha nattis
    dom enda som har ansvar är föräldrarna och dom ansvarar för att ge barnen grunderna och tryggheten
    och låter barnen känna sig behövda
    jag tycker vi skall ta tillbaka lekstugan upp till 4 årsåldern
    och ge dessa små människor tillåtelse att utvecklas hos sina föräldrar och känna sig speciella
    och fria på så sätt får dom lära sig frihet under ansvar
    och vad är 3 år i den vuxnes liv
    vi måste fråga oss
    varför vill vi ha barn
    vill vi leva med våra barn eller är det något man överlämnar till samhället
    vad får ett barn kosta
    vilka krav skall vi ställa på dom
    vad vill vi få i utbyte
    är det värt att offra vuxenlivet och sätta sig in i barnets värld
    är det intellektuella idealen det som betyder mest
    måste vi som föräldrar följa med i skolan för att kunna hjälpa vårat barn med läxorna
    vad händer med dom föräldrar som inte är högutbildade dom hänger inte med alls
    på högstadium eller gymnasium när har barnen fritid dvs inte är i skolan eller läser läxor eller aktiveras
    på annat sätt
    varför har ungdomar läxor hinner man inte med kunskapen på dagtid
    de flesta arbeten har 8 timmars dagar sen är man ledig man får ta ansvar för sin egen tid
    hur många timmar har barn och ungdomar att ta ansvar för själva
    utan krav och måsten
    ansvar är tungt och skuldbelagt men det behöver inte vara så
    vi har ju gi mat vi kan ju också gå tillbaka lite och ändra vår livs stil och sänka ribban och låta våra barn få vara barn och ungdomar få upptäcka livet utan en massa krav så kommer ansvarsgivandet av sig själv
    för livet handlar om att ge och FÅ inte om att ge och ta
    Laila Månsson

  21. Till en Obekväm Sanning hör även den att Skolan (skolledning – lärare) i många fall inte lyckas med den stora utmaningen att utjämna skillander i barns uppväxtmiljö och därmed kompensera barn/elever med olika förutsättningar. Närvaro i skolan och i klassrummet har exvs. tillsammans med motivation visat sig vara de betydelsefulla i arbetet med att höja de “olyckligt lottade” barnens prestationer jämfört med bättre lottade kamraters. Där kommer Skolans och Kommunens ansvar in med systematiskt uppföljning av barnens/elevernas resultat. Och Regeringens med Skolverk och Skolinspektion.

    Lgr 11 betonar Kunskap och generella och ämnesspecifika Förmågor. Ansvaret för att utveckla dessa hos det uppväxande släktet bygger på ökat samarbete mellan lärare för ökad samverkan kring barn i (särskilda) behov. Rektors ledarskap, deltagande och synlighet betonas av bl.a. Skolinspektion och SKL.

    Lärares bedömningsförmåga och behov av kontinuerlig kompetensutveckling vilar på att skolans Huvudman fördelar nödvändiga resurser och ansvar till Skolledning. Och all utbildning måste till sist vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Där finns en ny samsyn mellan Lärarförbund, Skolledarförbund och SKL.

  22. Ansvar är något svårt att lära ut; det liknar demokrati på det sättet. Så som det inte går att undervisa demokrati i en auktoritär miljö, kan man inte heller förvänta sig att elever ska lära sig ansvar när de nästan aldrig får välja själv. Stort sett är en skolelevs tid bestämt åt henne mellan 8 och 15 5 dagar i veckan under 9 år. Jag förstod aldrig den delen i IUP som handlar om hur eleven tar ansvar för sitt eget lärande. När ett barn blir tillsagd att det måste lära sig vissa förvalde saker, i ett visst takt, och på ett visst sätt, och dessutom att andra saker som hon är troligtvis intresserad av inte har lika mycket värde, blir det nästan meningslöst att leta efter just elevens ansvar.

    För de som är intresserade, finns det många bra exempel inom Sudbury böckerna på hur barn har skött deras ansvar från en tidig ålder; de har rösträtt på skolans vecko-möte, från 4 år. De sitter själv på kommittén som sköter reglerna i skolan, och gemensamt tar ansvar för vilka straff delas ut till andra i samhället som bryter mot reglerna, om ett straff tänks lämpligt. En sak är klar; dessa elever, som kommer från familjer med varierande ekonomiska och politiska bakgrunder, utvecklar en förståelse för en individs ansvar i ett samhälle, som är mycket djupgående, och förankrad i riktiga upplevelser.

  23. En tänkvärd artikel om ansvar! I mina erfarenheter i skolan(gymnasieskolan) har jag många gånger mött
    oansvariga elever och elevers familjer. Föräldrar ringer och sjukanmäler sina barn för att åka till Ullared och handla. Vilket många gånger har blivit problem för eleven, med prov och inlämningsuppgifter.
    En vanlig erfarenhet jag upplevt är föräldrar som låter sina barn ta “bondpermis” för en skidresa utanför lovet, då med en sjukanmälan. Denna resa subventioneras av skattebetalarna via studiebidraget. Sorgligt nog är mina erfarenheter att det drabbat just de elever som verkligen behöver tiden i skolan för sina skoluppgifter.Nu skall ju rapport om frånvaro stramas upp vilket kanske kan uppmärksamma elever och föräldrar som är mindre ansvarsmedvetna.

  24. Hej!
    Tack för att det finns nån vettig som vågar ge barn ansvar för sina handlingar. Hur ska de annars lära sig att ta ansvar. Oavsett om det mår dåligt så måste vi vuxna och lärare berätta och låta dom ta ansvar för dåligt beteende. Tex. man får inte slå andra eller störa i klassrummet!
    Och även föräldrar måste lära sig att ta ansvar för sina barn och inte skylla på skolan eller lärarna.
    Om dessa föräldrar såg sina barn och gav dom hjälp på alla sätt och vis när dom mår dåligt skulle det vara bra för alla. Vi lärare har varken resurser, tid eller utbildning för att klara av problemen som finns i hemmen.
    Det finns ju alltid en anledning till varför barn beter sig dåligt. Men oavsett anledningen kan det ALDRIG vara en ursäkt för att bete sig illa!!! Barnen ska naturligtvis få hjälp men när vi lärare inte får nån hjälp med detta dvs. resurser som psykolog,sjuksköterska, kurator och extra vuxna varje dag så måste man som ansvarsfull förälder ta tag i sitt barn och hjälpa det som barnet mår dåligt av och även ge barnen ansvar för sitt beteende!! Om det gäller mobbing och inlärningssvårigheter är det skolans som behöver resurser att hjälpa barnen men i ALLA fall där barnens beteende beror på tex. skilsmässor, bråk hemma eller andra missförhållanden måste ansvarsfulla föräldrar ta ansvar och om de inte kan det ska vi lärare anmäla det och låta Soc ta hand om det!!
    Men låt barnen ta ansvar för sitt handlande. För annars när dom blir större och gör värre handlingar så kanske dom fortfarande tror att dom kan skylla på annan för så var det när dom var små!!!!

  25. Stort tack, Pål Jansson för att du tagit initiativ till den här diskussionen, och till alla er som genom era bidrag gett prov på olika sätt att tänka om begreppet ”ansvar” i skolan och i andra sammanhang.

    Jag ser två problem i texterna. Det en handlar om själva ansvartagandet, i vilken utsträckning och på vilka villkor det är möjligt för olika människor i olika situationer.

    Det andra handlar om den uppenbara bristen på förmåga att hantera och diskutera etiska frågor i ett sekulariserat samhälle. Jag ska inte fördjupa mig i spekulationer om varför det är så, utöver att den diskussion som Pål inleder kräver tillgång också till begrepp och föreställningar som härrör från normativ etik, metaetik och t.ex. psykologi.

    När det gäller begreppet ”ansvar” har jag den normativa föreställningen att man inte bör tala om ”ansvar” utan att samtidigt tala om ”makt” och ”skuld”. Jag betraktar ansvar och makt som två sidor av samma mynt, vilket innebär att man inte har ansvar för det man inte kan påverka och vice versa. Jag tror också att handlingar har konsekvenser och att vi begränsad och varierande omfattning har möjligheter att göra oss förställningar om konsekvenser. Jag tror också att vi i någon utsträckning, naturligtvis varierande, har möjlighet att välja mellan olika handlingar.

    När vi upplever/uppfattar konsekvenserna våra handlingar, kan detta väcka olika känslor hos oss: Glädje, vrede, sorg, skam, skuld, som inte är detsamma som skuldkänslor, och naturligtvis också likgiltighet osv.

    Jag tror att frågan om ”ansvar” inte kan diskuteras som om den vore isolerad från ett vidare sammanhang, ett slags ”människosyn”, etik eller något värdesystem av annat slag. Från livet som lärare och lärarutbildare är det min erfarenhet, att vi inom skolans fält är dåliga på samtala om de här frågorna på sätt som kan var till hjälp för oss själva och eleverna.

    Om man t.ex. funderar över relationen mellan ansvar och skuld. har vi varit (är) dåliga på att hantera något som jag brukat kalla ”misslyckandets etik,” ett område som är starkt kopplat till skolrädsla, lärångest, neurotiska inlärningsblockeringar och en rad ur lärandesynpunkt kontraproduktiva studiestraregier i, och utanför, klassrummet.

    Det finns flera intressanta frågor t.ex. om innebörden av förlåtelse i konfliktlösning. Eller vad ”ursäkt” står för.

    Vad anbelangar den första frågan vill jag tills vidare bara framhålla att det finns intressanta försök att arbeta med att ansvariggöra, inte minst ungdomar som lever i ett tillstånd konstant ansvarsbefrielse.

    Jan Henning Petterson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter