Skola och SamhällePer Acke Orstadius: Betygen och de skolsvaga eleverna
50 000 elever i varje årskull på grundskolans högstadium lider av stress och oro för att de inte ska klara de krav som ställs på dem i skolan. 10 000 elever har övervägt att ta sitt liv. Detta enligt Rädda Barnens stora enkätundersökning om hur elever i åldrarna 12-18 år upplever sin tillvaro.
Självskador som leder till slutenvård har under perioden 1997-2007 ökat markant bland ungdomar i åldrarna 15-19 år. Detta enligt artikel i Läkartidningen. Motgångar i skolan är en av de vanligaste anledningarna till att elever skadar sig själva. Detta enligt BRIS.
Varje år dör bevisligen över 150 ungdomar i åldrarna 15-24 år av självmord. Detta enligt Nationellt centrum för suicidforskning.
Elever med låga betyg löper tio gånger så stor risk att bli kriminella och tre gånger så stor risk att begå självmord. Detta enligt Socialstyrelsens rapport.
Nyinvandrade elever tvingas delta i betygsprov i skolan. De har ingen chans att klara dessa prov. Det är elever som inte fått förutsättningar att klara sig i skolan som flyr till droger, sätter eld på bilar och sluter sig till kriminella gäng, där de kan få uppskattning. Detta enligt chefen för Ung och Trygg, Dan Gaversjös artikel i GP.
Förut kunde jag berömma och uppmuntra de skolsvaga eleverna för de framsteg de gjort. När jag sedan tvingades sätta betyg på dem så kunde de inte längre ta till sig något beröm, då blev de otröstliga. Detta enligt vad en före detta mellanstadielärare har berättat.
Man skulle förvänta sig att dessa larmrapporter om vad skolan och betygen gör med våra barn skulle väcka ett ramaskri i massmedia. Men icke! Det är som om man blir blind för budskapet bakom statistikens siffror. Det kan också vara så att man av politiska eller andra skäl vill dölja sanningen.
En enig forskarkår framhåller att betygens enda funktion är att sortera eleverna i prima och sekunda. Eleverna lär sig inte bättre om de får betyg. Men genom den tidiga sorteringen av eleverna gynnas de elever, som från början fått förutsättningar att klara sig bra i skolan. De kan få lite extra motivation genom de betyg de får. De kan också vara säkra på att hamna före de andra i kön till de goda utbildningarna.
För de skolsvaga eleverna är betygen förödande. Genom dem får de klart för sig att de tillhör de sämsta i klassen. De saknar förutsättningar att följa med i undervisningen men måste ändå delta i de täta betygsproven. De tappar de viktigaste drivkrafterna för skolarbetet, lusten att lära och framgången i lärandet. De tappar också självförtroende och framtidstro.
Tobaksrökning är inte farligt, sade forskare på uppdrag av tobaksindustrin. Klimatförändringarna beror visst inte på något som människor gjort, säger forskare på uppdrag av oljeindustrin. För ett par år sedan publicerades en studie som hävdade att frånvaron av betyg i grundskolans lägre årskurser har missgynnat barn med lågutbildade föräldrar. Författaren var ekonom, Anna Sjögren, och studien heter “Betygsatta barn – spelar det någon roll i längden?“. Media kopplade omedelbart på: Det har nu bevisats att betygen gynnar de skolsvaga eleverna, trumpetade de stora dagstidningarna. Detta för att ta loven av kritiken mot Björklunds skolpolitik. Eftersom studien är så avvikande kan man väl ändå lite försiktigt få fråga: Vem har beställt den?
(Per Acke Orstadius har varit lärarutbildare i Göteborg)
20 Comments on “Per Acke Orstadius: Betygen och de skolsvaga eleverna”
Lämna ett svar till Henrik Hedman Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Tack för detta! Det är och har varit min starka åsikt sedan länge att betygen är med och stjälper de skolsvaga eleverna.
Frågor som rör elever som nyss anlänt till Sverige och inte gått i svensk skola förväntas att kunna svara på samma frågor som elever som bara gått där. Och detta ska motivera och få den att tro på att de kan påverka sin framtid. Att känna hopp.
Jag tänker att de elever som jag möter i skolans tidiga åldrar som inte har det så lätt för sig (av olika anledningar) kanske ger upp och tappar lärlust när de förstår att de ska få betyg i år 6. År 6 som ligger så otroligt långt bort för en sjuåring!
Låt oss hoppas på att vi lärare lyckas med att göra bra, begripliga matriser där det blir tydligare för eleven vad det är som förväntas av den. Att skapa dessa matriser är en mycket stor utmaning men om de blir så framgångsrika som jag hoppas kanske vi ändå kan möjliggöra en mer positiv skoltid för fler elever.
Att läsa om hur ungdomar mår idag är hemskt. Det måste bli bättre!
Orstadius slutar sin betraktelse med en viktig fråga angående undersökningar: “Vem har beställt den?” Den frågan är lika väsentlig här även om jag förstår att det i detta fall bär många emot att tro att BRIS önskar sig ett speciellt resultat av undersökningar. Men tänk efter? Ligger det inte i BRIS intresse att deras arbetsområde uppmärksammas och ses som angeläget? Precis som Orstadius i sitt inlägg ifrågasätter Anna Sjögrens studie måste alla studiers resultat ifrågasättas utifrån vem som är beställaren. Man kan inte selektivt ifrågasätta bara undersökningar vars resultat man inte gillar.
Statistik är inte lätt och enkätstudier, statistik och frågeutformning är en kombination där professionell kunskap behövs både vid frågeutformning, databearbetning, analys och resultatredovisning. Dessutom bör de variabler som används vara väl definierade. Termen stress används numera när förr flera ord kunde användas; oro, ängslan, jäktad, för mycket att göra etc. Stressbegreppet blir därigenom bredare använt i frågeformulär, men tolkas ofta snävt som ett mycket farligt tillstånd i resultatredovisningar. Så sker här.
Att barn som det på olika sätt går snett för i något avseende också råkar illa ut på andra sätt är känt sedan länge. Redan på 1970-talet redovisades i den forskargrupp jag tillhörde att ungdomar som tidigt (10 – 13 år) uppvisade vissa störande beteenden i klassrummet i hög utsträckning kunde visas få besvär senare i livet med kriminalitet, alkohol och/eller psykiatriska störningar. Det blir alltför amatörmässigt att skylla allt på betyg och lärarbedömningar. Men vissa skribenter anser väl att det ingår i uppdraget att tolka forskning så det passar den egna verklighetsbilden.
Frågan återstår: Hur ska svaga elever upplysas om att de är just svaga? Eller ska de invaggas i tron att de är lika bra som andra bara för deras självkänslas skull?
Överdriven snällism är en slags aga.
Budskapen kring betygen där de ses som en mätning av hela personen stjälper elever men det riktigt destruktiva är elever som rinner genom skolsystemet utan att de får hjälp över kunskapströsklarna. Verkligheten är inte snäll mot den som är långsam och okunnig och efter skolans slut finns lite hjälp att få. Det är vad som skapar stress hos den som inte har kontakter. Kritiken av betygen minskar inte stressen men öppnar upp för svågerpolitik.
Den grundläggande frågan är: Varför är elever skolsvaga?.
Innan de började skolan var de inte skolsvaga så det måste vara i skolan som de blivit skolsvaga.
Vi kan redan från från första klass upptäcka vilka elever som kommer att bli klassificerade som skolsvaga genom hela sin skoltid.
Det är de elever ;
som inte kan lära sig efter det stereotypa mönster som skolan erbjuder;
som aldrig får lära sig att de kan lära sig,
som alltid ligger sämst till och mister sitt självförtroende;
som beslutar sig tidigt för att skolan är ingen plats där de kan göra sig gällande och ingen plats för dem.
Vad kan vi göra åt det?
Knappast någonting inom det skolsystem vi använder.
Hur skulle det vara om vi hade ett skolsystem där alla elever lär sig individuellt till de helt behärskar
ett ämne till en förutbestämd standard.
Där eleverna inte klassas i relation till varandra utan till antalet kurser de behärskar.
Där skolan inte är begränsad till en lärares förmåga att undervisa och sätta betyg.
Jag presenterar det på min hemsida.
Lennart Swahn
Efter att ha läst Bertil Törestads inlägg finns det all anledning att ifrågasätta om han insett allvaret i Per Acke Orstadius`argumentation. Har han överhuvud själv upplevt oro eller stress inför ett prov eller tentamen?
På hemmafronten var man redan tidigt medveten om den negativa inverkan som ängslan har på skolprestationer av olika slag. Det stod helt klart att elever som betecknades som skolängsliga presterade betydligt sämre på prov än andra elever (se t.ex. “Testängslighet och stress. Effekter av två olika testinstruktioner – hastighetsbetonade och icke hastighetsbetonade – på testängsliga och icke testängsliga elever i åk.6” av B.O. Ljung & R. Beckne (1967)). Dessa resultat kunde bekräftas av undertecknad i en långtidsstudie läsåret 1970-71. Mot denna bakgrund finns det, anser jag, fullgoda skäl att ifrågasätta det rimliga i att fortsättningsvis medvetet diskriminera testängsliga elever.
Detta är den sanna verklighetsbilden Bertil Törestad att skolan med sitt betygssystem gynnar vissa elever på bekostnad av andra. Hur är det möjligt att någon kan och vill försvara ett dylikt system? Betyg har i första hand inte tillkommit för att sporra eleverna i skolan. Betyg finns och försvaras av dem som här ser en möjlighet att under “rättvisa” former sortera ut elever till högre studier och speciella arbetsuppgifter. Men vi ska vara medvetna om att hade det funnits tillräckligt många utbildningsplatser på universitet och högskolor så hade vi av denna anledning inte behövt något urvalssystem som betyg. Vi ska också vara medvetna om att betyg endast utgör en yttre motivationsfaktor som verkar på kort sikt. På längre sikt är det en inre motivationsfaktor som intresse som spelar någon roll på sikt. Om man ska lära för livet så betyder alltså intresse och motivation långt mer än betyg. Detta Bertil Törestad är otvetydiga fakta alldeles oavsett vem eller vilka som beställer dem!
Det förtjänar dessutom att upprepas att betyg i själva verket ger en ytterst knapphändig bild av en elev. I huvudsak handlar det om kognitiva egenskaper men inget övrigt om personliga egenskaper och förmågor. Däremot kan ett skriftligt omdöme utsäga betydligt mer om en elev än siffror på en sjugradig skala. I detta kan även framgå om en elev är speciellt testängslig, vilket inga sifferbetyg kan avslöja. Sist och slutligen Bertil Törestad: att medvetet diskriminera elever är också ETT slags aga vilken dessutom strider mot skollagen.
Klart att betygen stressar men varför? Givetvis är det jobbigt att betygsättas, att sorteras osv. Så har det alltid varit även när jag var ung. Men det har blivit mycket allvarligare de senaste trettio åren. På sjuttiotalet om man gick ur gymnasiet eller högstadiet med usla betyg så betydde det inte ett framtida liv i arbetslöshet och utanförskap. I dag där löneskillnaderna har växt, osäkra anställningar exploderat och samhällsideologin hävdar att dåliga betyg är ett individuellt misslyckande och inte ett samhälleligt blir dåliga betyg ett hårdare slag mot den enskilda eleven. Om man spetsar det lite kan man hävda att betygen har utvecklats från att vara ett samhälleligt övergrepp till att bli en samhällelig misshandel av enskilda elever.
Vad man skall göra åt problemet är däremot en svårare fråga. Troligtvis så finns inte hela lösningen inom skolvärlden utan handlar också om hur vi vill att hela samhället skall fungera. Fram tills vi får ett annat mjukare samhälle så kommer nog våra ungdomar fortsätta att misshandlas av skolsystemet.
Har betygssystem i dagens samhälle utvecklats till Hets 2.0?
Som vanligt från P-A’s penna väldigt tänkvärt inlägg. Det borde vara belagt med straff att utsätta elever för misshandel i en skolform de inte kan tacka nej till. Skolan måste vara ett möte mellan elever och lärare kring gemensamma kunskapsprojekt. Att ha de dubbla uppdragen att bidra till elevers växande och att samtidigt sortera genom betygsättning är absurt. Den “professionella skolan” blir lätt antiintellektuell när den inte problematiserar den politiska beställningen utifrån den vetenskapliga grund den sägs vila på och som ska motivera en yrkeslegitimation. Vad vet politikerna om hur barn lär, vad som händer med de elever som inte får det stöd de enligt lagen har rätt till? I en stadsdel i Göteborg framställs det som en framgång att tänkta nedskärningar med 5 miljoner bara blev 2 efter stora föräldraprotester. Hur kan nedskärningar i det som är samhällets framtid, barn och unga, framställas som en framgång??? För ett par decennier sedan gjorde Brottsförebyggande rådet beräkningar av kostnader för en “misslyckad elev” som spårade ut i kriminalitet, missbruk etc. Att rädda en enda elev från detta elände motsvarade en lärares halva livslön. Snacka om självmål med nedskärningar och kanonsäkra investeringar i framtiden. Det talas generellt om ekonomisk kris…. (här önskar jag att P-A som har en ekon. bakgrund kunde utveckla sina tankar). Krisen ligger, enligt mig snarare på det humanistiska och solidariska området. Jag tror att “sjuksköterskan” som fått en månadslön till í handen (men i praktiken marginellt mer pga andra kostnadsölkningar) skulle vara gladare med mindre hyreshöjningar och indirekta skatter och gärna avstå den fiktiva löneökningen om hon var trygg med sina barns förskola och skola. Denna trygghet finns idag för överklassen, men inte för flertalet.
Äntligen! Tack Per Acke!
Politiseringen av skolan har gått för långt. Just detta att elever tvingas prestera utöver sin förmåga utmärker dagens skola. Rädsla och självmordstankar!
Skolan måste anpassas till den enskilda eleven. Då mår elever och lärare bra. Men det duger inte om politiker skall styra pedagogiken ända ned till elevnivå. Då måste alla gå fram på rät linje för politiker ser inte de enskilda elevernas förutsättningar – de kan inte längre styra.
Tack Per Acke. Jag hoppas att detta sprids till elever och föräldrar och att detta våld mot elever spåras till den ökade politiseringen av skolan.
Stefan Svedberg
Testängslan är ett erkänt forskningsområde, som jag själv arbetat inom. Det är felaktigt att tro att testängslan alltid sänker prestationsgraden på prov. Prestationsängslan är ofta kopplad till en önskan att vara bra och att man är bra men rädd för att misslyckas. Man ska aldrig låta ängsliga personer helt slippa undan det som de är oroliga för. Då hjälper man till att skapa ett undvikande beteende inför alla former av prestationer. I livet måste man prestera på olika nivåer och det är lika bra att låta barnen vänja sig vid detta. Svedbergs lösning är pedagogens: undvik; jag säger i stället bemöt! och lär dig att förstå att saker och ting inte är så farliga. Denna pedagogogsnällism är ett obehagligt inslag i skoldebatten där det uppenbarligen främst gäller att se vilka farligheter barn utsätts för skolan. En slags skolcurling!
Rätt så Bertil! Man bemöter det som resulterar i något positivt och undviker det negativa. Det är just det som diskussionen handlar om. Om det visar sig att prov och betyg i skolan får en diskriminerande effekt, med avseende på ett visst elevklientel, så är det självfallet varje lärares skyldighet att ta hänsyn till denna omständighet.
Med din gedigna lärarbakgrund Bertil så borde det framstå som kristallklart, att man inte kan behandla alla barn lika. Du vet lika bra som jag, att somliga barn lär sig lättare med hjälp av det skrivna ordet medan däremot andra har lättare för ta till sig det talade ordet. På samma sätt är det med barns erfarenheter, anlag, förväntningar, anspråk, målsättning osv. Ingen god pedagog är så enfaldig, att han eller hon behandlar alla barn lika efter en för alltid fastställd mall. Eller hur Bertil?
Det handlar absolut inte om, vad som är farligt och vad som inte är farligt i en skolsituation kan jag försäkra dig. Det handlar i stället om vanligt sunt förnuft med inslag av ett visst mått av medmänsklighet, som tyvärr framstår som något av en bristvara i dagens samhälle. Dessutom Bertil, så varken kan eller skall man vänja barn vid orättvisor utan tvärtom skapa förståelse för att vi alla är unika och om möjligt visa hänsyn, när det visar sig att alla inte är lika duktiga på att klara samtliga de krav som skolan idag ställer. Konstigare än så behöver det nog inte vara Bertil Törestad!
Stefan Svedberg
Du låter sannerligen som en gammal pedagogmagister när du uttalar dig. Har svar på allt och är lagom mjukt översittaraktig.
Man ska inte skydda barn för något så naturligt som skolprov. Att visa hänsyn är inte att undanhålla. Är det en orättvisa att somliga barn klarar sig bättre på prov än andra? Det visar väl bara för läraren att barn är olika och måste så behandlas. Vill du inte förbjuda deltagande i idrotter också?! Där kan man ju riskera att få pris om man är för duktig.
Stefan och Bertil!
Per Acke talar om vad som sker i svensk skola. Det bör ni ta till er. Även om ett mått av stress kan höja prestationsgraden, så är det ofta så att den leder till katastrofala följder. Det är viktigt att detta blir känt.
själv har jag aldrig trott på politikera tal om “kamrateffekt”. De påstår att om man parar ihop elever som lyckas med elever som misslyckas, så blir effekten att de svaga eleverna sporras och att de som lyckas lyckas ännu bättre. Min erfarenhet är att de elever som misslyckas trycks ned just som Per Acke berättar sker i många fall.
Min erfarenhet är att homogena grupper jobbar bäst ihop och att skolan skall anpasas till elevernas förmåga. Jag har sett hur svaga elever krossas och duktiga hindras när kraven sätts mitt emellan när jag rest runt i skolor. Politiker vill att alla elever skall prestera lika, men nu upptäcker man hur nyanlända elever utifrån rossas av för hårda krav. Ta till er det!
Det kanske åter börjar bli dags för en repris på Sir Ken Robinsons klargörande “speach”, http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U
Vad som än händer med betygsfrågan vet jag att alla de fantastiskt skickliga hantverkarelever jag mött kommer att fortsätta betraktas som “misslyckaden” av skolstatistiken. “Att böja verb” kommer alltid, egendomligt nog, att hållas högre i skolan än “att bygga hus”. Sir Ken Robinson förklarar varför…
Tack för komplimangen Bertil! Jag är faktiskt en gammal pedagogmagister med ca 30 års erfarenhet av läraryrket. Men det var väl egentligen inte detta vi skulle avhandla eller?
Om du läst och förstått vad jag tidigare skrivit så handlar det helt enkelt om att visa förståelse för och hänsyn till det faktum att vi alla är olika. Det är inte detsamma som att “undanhålla” som du uttrycker saken.
Du är välkommen med konstruktiv kritik Bertil men dina kommentarer hur du uppfattar mig som person har knappast med sakfrågan att göra. Återkom därför gärna när du har något att tillföra diskussionen.
Och till Göran Tullberg vill jag ge rådet att inte lyssna alltför mycket på politiker när det gäller skolfrågor. I stället borde du ta reda till vilka resultat skolforskningen kommit när det gäller frågan om hur lågpresterande elever påverkas av att arbeta tillsammans med högpresterande elever. Alldeles oavsett vad politiker tänker och tycker i denna fråga så visar det sig faktiskt att lågpresterande elever påverkas positivt av ett dylikt samarbete dvs. deras prestationsnivå höjs efter viss tid. Bland annat detta förhållande har skapat problem när klasser åderlåtits på elever i de fall som dessa valt att flytta över till privata skolor. De lågpresterande eleverna har mist det stöd man tidigare hade. I övrig kan vi vara överens.
Instämmer för övrigt i Klas Lindelöfs uppmaning om att återgå till ordningen och lyssna på Sir Ken Robinsons förklaring!
Skolforskning,
Det Per Acke framför är resultat av skolforskning. Citat:”Detta enligt Rädda Barnens stora enkätundersökning om hur elever i åldrarna 12-18 år upplever sin tillvaro”.(Slut citat)
Stefan talar om att det finns en forskning som visar vad politikarna vill visa. Kanske har jag hört den på “Husbondens Röst”. Stefan! Du måste ha klart föt dig att politiker kan ge sina forskare uppdrag och att resultatet alltid tilltalar politiker. Det finns forskare som lever på statliga forskningsbidrag.
Det finns en stor undersökning som SR gjorde för några år sedan bland 2000 svenska professorer och forskare, som just visar hur politiserad forsknigen blivit. Det fanns uttryck som; “Jag har prostituerat min forskning för politiska anslag”.
Du ger mig rådet att inte lyssna på politiker utan på deras utvalda forskare, TITTUT! Jag litar på egen erfarenhet och på erfarenheter från massor av lärare jag mött, Där finns ingen köpt forskning. Rädda barnens slutsatser är nog äkta de med.
Är det inte alltför förenklat att utmåla betygen som den främsta orsaken till att barn kan känna “stress” inför skolprestationer och motgångar i skolan? Om elever känner sådan stor stress har väl pedagogerna misslyckats med sitt uppdrag att hjälpa eleverna att förbättra sin förmåga att nå kunskapsmålen?
De flesta som nu är elever har väl sluppit betyg de första 7 skolåren – och hur förklarar vi då att elever tycks må sämre nuförtiden? Det finns väl ingen motsättning mellan att uppmuntra, och berömma elever som höjer sin prestation och att tydligt förklara att det som betygssätts är måluppfyllelse? Skriftliga omdömen är ju också en slags betygssättning – men om vi bara använder sådana är risken att de blir otydliga för eleven och dess föräldrar. Sedan kommer betygen i 8:an som en chock för vissa – och då finns det ju mycket lite tid kvar att förbättra prestationerna före slutbetygen i 9:e årskursen.
Tack för upplysningen Göran men nu gällde det ju själva sakfrågan. Vad har ditt inlägg med “kamrateffekten” att göra? Menar du på fullaste allvar att allt tal om denna alltjämt är nys så tycker jag att du ska kontrollera uppgiften bättre innan du drar några förhastade slutsatser. Det är allmänt omvittnat (inte minst i problemstaden Malmö) att dräneringen av de högpresterande eleverna orsakat problem för de resterande klasserna med en övervikt av lågpresterande elever. Detta är ett välkänt faktum oavsett vad än politiker tycker eller uttalar sig i frågan. Om inte annat så kan ju lärarna omvittna detta i form av en väsentligt ökad arbetsbelastning. Lyssna på vem du vill men glöm inte att lyssna kritiskt och med urskillning nästa gång!
Stefan!
Om de högpresterande eleverna försvinner ur en klass, så presterar klassen sämre. Helt klart! Det tror jag att det gör. Konstigt annat. Men att de svaga eleverna blir svagare av det är INTE visat.
Att lärarna känner sig olyckliga när de bästa eleverna flyr är lätt att förstå. Felet är att denna heterogena klass bildats någonsin. NU! Nu äntligen börjar även en del politiker att tala om att elevers förmåga måste kartläggas och undervisningen bör anpassas till elevens förmåga att ta emot. De har upptäckt att när 12-åriga analfabeter som inte kan förstå svenska sätts i klasser med vanliga svenska 12-åringar, så har de kommit fel. De har inte skuggan av en chans utan schavoteras.
Tro mig Stefan när jag säger att elevers förmåga är olika och att skolan lyckas bättre om den tar hänsyn till detta!
Lena!
Betygen är bara en av många orsaker till att barn kan känna stress. Det finns massor av andra som mobbing, ensamhet, dåliga lärare, kaos i hemmet o s v.
Det är inte heller ATT det sätts betyg som är orsaken, utan hur betygen sätts. Nu sätts alla betyg för alla barn samtidigt. En elev som kommit efter är förlorad och kan bara se fram mot bli underkänd och förlora sin framtid.
Om Lena! Om denna stackars elev hade fått tid på sig i ettan och tvåan att lära sig språket, så hade h’n inte behövt vara kuku i åtta-nio år och kommit ut utan att ha någon framtid. Betyg och prov liksom undervisningen bör anpassas till eleven. Rädda skolan! Rädda alla dessa 25% elever som aldrig ges en ärlig chans att följa undervisningen och som aldrig får jobb.
GÖR SKOLAN LÄRANDE! Gör den trivsam och effektiv för alla elever.
Göran!
Vill inte verka tjatig men följande textavsnitt är tänkt illustrerar, vad jag tidigare försökt framhålla. Den är hämtad från Peter Nyströms undersökning “Lika barn leka bäst”:
En av de rapporterade studierna ger också vid handen att medel- och lågpresterande elevers prestationer var signifikant bättre när undervisningen genomfördes i blandade grupper, samtidigt som försämringen för de högpresterande var försumbar. Cahan och Linchevski (1996) konstaterar att om elever med liknande prestationsnivå slumpmässigt placeras i olika nivågrupper, kommer de elever som placeras i en högre grupp att i genomsnitt prestera bättre än de andra efter en tid. Författarna menar att detta resultat är konsistent med de vanligaste resultaten i forskningslitteraturen.
Om inte jag kunnat övertyga dig, så kan man ju alltid hoppas att Peter Nyström ska lyckas bättre!