Pontus Sundén: Individualiserad eller individanpassad? Björklund blandar ihop begreppen

P1030454_2

En undervisning som planeras så att varje enskild elev får så stort kunskapsutbyte som möjligt – eller en undervisning som lämnar över hela ansvaret till eleven själv i det individuella arbetet. Det är skillnad på individanpassning och individualisering. Pontus Sundén, som är lärarstudent, menar att hela diskussionen om mer ”katederundervisning” är ett populistiskt slag i luften om man vill komma åt ”individualiseringen av skolan”. (red)

Utbildningsminister Jan Björklund gör i sitt utspel på DN Debatt ett försök att hantera kritiken om minskad jämlikhet i utbildningssystemet, lösningen är att lärare ska ägna sig mer åt katederundervisning (se kommentarer på DN Debatt och #merkateder). Björklund vrider förändringar av skolan ur sitt sammanhang, pusslar godtyckligt ihop dem till ett nytt populistiskt förslag med en snabb lösning av skolans problem.

I texten kritiserar Björklund det faktum att elever (och föräldrar) får ta större ansvar för sin utbildning, bland annat i form av mer självständigt arbete. Detta leder till att vissa elever lyckas bättre i skolan än andra. Pojkar och elever från hem utan utbildningstradition drabbas mest. Jan Björklund bestämmer att skolans problem kan lösas genom en statlig förordning om mer katederundervisning. För att komma till den slutsatsen demoniserar han sina politiska motståndare, ”skolreformatorerna efter 1968 års kulturradikala vänstervåg”, och blandar ihop de två begreppen individualisering av skolan och individanpassad undervisning.

Det är en individualisering av skolan som bland annat tar sig uttryck i att enskilda elever (och deras föräldrar) tvingas ta ett för stort ansvar för sin egen utbildning. En individanpassad undervisning däremot tar sin utgångspunkt i varje elevs unika förutsättningar och behov.  Skolverkets kunskapsöversikt Vad påverkar resultaten i svensk grundskola ger stöd för att en individanpassning av undervisningen påverkar resultaten positivt. Problemet som Björklund pekar på är att förändringar i skolan har genomförts för att öka individanpassningen, men de har istället lett till mer individualisering.

Eftersom Björklund inte gör skillnad på individanpassad undervisning och individualisering riktar han sin kritik mot de som med rätta argumenterat för en individanpassad undervisning, utan att se att det finns andra förklaringar till den kraftiga individualiseringen av skolan. Två exempel är kommunaliseringen och friskolereformen, som genomfördes med individanpassad undervisning som mål, men som också har bidragit till en skola med mindre resurser, färre lärare per elev och en ökad homogenisering av elevgrupperna. Och mer individualisering (se Vad påverkar resultaten i svensk grundskola).

Att Björklund tar upp exemplet med matematikundervisning på gymnasiet är en illustration av hur begreppen blandas samman. Den traditionella matematikundervisningen är knappast individanpassad, alla räknar samma uppgifter, helst i samma takt. Undervisningen innehåller mycket eget arbete (som Björklund skriver) men också mycket katederundervisning. Både eget arbete och katederundervisning framstår som dåliga alternativ i en skola som redan är individualiserad.

Den ojämlikhet som Björklund beskriver kommer ur individualiseringen av skolan. Det är ett komplext problem som hänger ihop med förändringar i samhället och förändringar av utbildningssystemets organisation. Det är på den här nivån lösningen finns. Men istället bestämmer Björklund en snabb och enkel, populistisk lösning som placerar hela problemet innanför klassrummets väggar. Och där kommer elevers och lärares misslyckanden stanna så länge vi har en utbildningsminister som inte kan se skolans problem som en del av samhället.

(Pontus Sundén är lärarstudent vid Göteborgs universitet)

8 kommentarer till “Pontus Sundén: Individualiserad eller individanpassad? Björklund blandar ihop begreppen

  1. INDIVIDUALISERA FÖR LIVET!

    Självklart skall undervisningen anpassas till individen. Lika självklart skall eleven lära sig både arbeta självständigt och samarbeta i grupp. För lärare på lågt stadium är ”Lära för livet” avlägset, men i högre utbildning som gymnasiet och universitetet, liksom i yrkesutbildning är det styrande.

    Jag är liksom du oroad över politikernas försök att styra pedagogiken. Politiker vet ingenting om pedagogik. De skall inte försöka påverka den! De har rätt till en åsikt, men det är rätt av oss att tala om hur litet de vet och förstår. Jag tror att Björklunds artikel slår tillbaka mot honom själv!

    Maria Wetterstrand vill ha bort läxor. Anledningen är att vissa elever har föräldrar som kan hjälpa, andra har inte det. FÖRÄLDRAR FÅR INTE HJÄLPA SINA BARN! Hon vet ingenting om läxor, hon vet ingenting om de läxor som ges. De är nog oftast så enkla att ingen hjälp behövs. Om hjälp behövs, så får skolan ställa upp. Men att förbjuda föräldrar att hjälpa sina barn? Vad säger du?

    Politiker skulle aldrig tala om för en domare hur han skall döma eller för en läkare hur han skall operera.

    Att politiker sticker upp och blandar sig i lärarens yrkesverksamhet visar HUR LÅGT ANSEENDE EN LÄRARE HAR. Förr (1966?) sattes politikerlöner för att motsvara en gymnasielärares. Då skulle ingen politiker dröma om att lägga sig i deras jobb. Nu lämnar de flesta välutbildade lärarna skolan.

    POLITIKERNA HAR FÖRDÄRVAR SVENSK SKOLA. SKOLAN MÅSTE STÅ FRI FRÅN POLITISKT PEDAGOGISK STYRE! SLÅ BJÖRKLUND PÅ FINGRARNA!

  2. Det är klart att politikerna ska påverka skolan! Vi har valt en demokratisk form för vårt samhälle. Vi väljer den ideologi som ska styra vår framtid. Nu lever vi i en tid där allt ska vara till ”nytta” för vår ekonomiska tillväxt, våra barn ska lyckas i enlighet med välfärdssamhällets normer. Vi medborgare har själva valt synen på barn, kunskap och skolans uppdrag! Jag är inte förvånad över rådande skolpolitik men däremot förfärad! Jag är tveksam till att Björklunds analys stämmer och jag tror absolut inte på hans åtgärder. Men han har nog en annan syn på skolans uppdrag, en annan syn på lärande och på barn, än jag.
    Hur ska vi som inte tycker som skolministern få vår röst hörd? Vilket politiskt parti har visioner om skolan idag? Vilket parti har en egen ide’? Vem gör en analys av framtiden och vad våra barn är kapabla till, istället för att längta efter något som för länge sedan passerat ”bäst före datum”? Jag vet att barn i både förskola och grundskola lever livet varje dag, de lär inte bara för livet som påstås börja efter skoltiden. Lära för livet är inte det att leva demokrati, varje dag? Skolans uppgift måste vara att skapa en mötesplats för olikhet. För olika barn, familjer, synsätt, kulturer, religioner, inkomster, matvanor, intressen osv. Det enda vi vet om framtiden är att inget kommer att vara detsamma. Hur ska skolan ta tillvara den utmaningen?

  3. Erika! Riksdagen sätter målen. Lärarna ser till att de nås.

    Det är likadant vad gäller rättsväsendet. Riksdagen skriver lagen. Domarna se till att de tolkas rätt. Demokratin ger inte okunniga politiker rätt att lägga sig i domarnas domslut, i läkarnas operationer eller i lärarnas sätt att undervisa. Det är ”ministerstyre”.

    Bra lärare vet exakt hur mål satta av riksdagen skall nås. Politiker vet inte det. De skall sätta målen, inte undervisa! Via en dödande byråkrati, en sanslöst dålig organisation, slarvigt skrivna mål som är svåra att tolka och år för år allt sämre lärare har skolan dalat till en ställning väl under snittet i världen.

    Jag har sysslat med pedagogik som lärare, länskolkonsulent, forskare och läroplansutvecklare under de kritiska åren då nedgången startade och följt skolan via lärare, elever och den pedagogiska forskningen. Mina föräldrar var lärare, min dotter är lärare. Jag kan skolan och dess utveckling!

    Ni medborgare har rätt att ha er syn på skolan, men det behövs kunnigt folk för att driva en bra skola – vanliga medborgare kan inte det, lika väl som de inte kan utföra en hjärtoperation! De kan tala om vad de är beredda att betala men utföra operationen kan de inte! Du skall inte se ner på lärandet. Det fordrar både kunnande och känsla som allmänhet och politiker saknar!

  4. Hej Erika.
    Hur ska vi som inte tycker som skolministern få vår röst hörd? Vilket politiskt parti har visioner om skolan idag? Vilket parti har en egen ide’ undrar Erika. Bra frågor och funderingar däremot ont om svar. Jag har själv inget färdigt svar men jag tror att lösningen ligger i att vi lärare tillsammans höjer vår röst.
    Det som slår mig när jag läser Maciej Zaremba intressanta artikel om Tolvåkerskolan i Kävlinge är inte kommunens inställning utan lärarkårens svaga motstånd.
    Lösningen är ligger nog i att vi lärare tar vårt ansvar och tillsammans börjar bygga en opinion. Det räcker inte längre med att knipa käft och undervisa. Vi måste nog också bli offentliga aktivister om svensk skola skall kunna räddas. Insändare till lokaltidningen är ett utmärkt första steg – därefter någon typ av aktivist organisering behövs.
    Funderar Henrik Hedman _ Hässleholm

  5. Min bakgrund är såväl politiker som lärare. Efter 25 års arbete i skolan med såväl lärar som skolledaruppdrag så blev jag heltidspolitiker. Med denna erfarenhet vill jag understryka vikten av att man ska skilja på vem som ska göra vad. Politiker ska aldrig besluta hur pedagogiken ska bedrivas i skolan. Den ska utföras av lärarna som kontinuerligt erbjuds kunskap om olika pedagogiska vägar. Det är skolans uppgift att finna den bästa modellen efter vad situationen kräver. En elev och en lektion är aldrig den andra lik. Politikens uppgift är att ge ekonomisk möjlighet till flexibelt arbete och att tillse att ingen ställs utanför. Läroplan och uppföljning av den samma är politikens verktyg att skapa en demokratisk mångfalds- skola för alla.

  6. Vi är många som är överens om att politiker inte ska detaljstyra skolan, och att Jan Björklund gör precis detta är vi nog också överens om.

    Jag tycker Henrik Hedman sätter fingret på en intressant punkt när han förundras över ”lärarkårens svaga motstånd”. Om vi ska fortsätta använda jämförelsen med läkarkåren, som Göran Tullberg tar upp, borde det väl bli våldsamma protester när ansvarig minister bestämmer att vi ska operera med rostiga verktyg och fel metoder?

    Jan Björklunds agerande är ett demokratiskt problem, det borde framförallt kritiseras av media och de andra politiska partierna (även lärare såklart!).

    Det problem jag tar upp i texten är pedagogiskt, det handlar om de felaktiga slutsatser som Björklund drar av hur skolan ser ut idag. Detta problem handlar om Björklunds pedagogiska idéer, och där kan vi lärare inte räkna med lika mycket hjälp från media eller politiker.

    Ingegerd Wärnersson beskriver skolans och politikernas skilda uppgifter. I Björklunds agerande blir det tydligt hur dessa två kan påverkar varandra, även på ett positivt sätt.
    Alla utbildningsministrar har pedagogiska idéer som är med formar den politik de sedan för. Det är därför det är så viktigt att lärare agerar politiskt i sakfrågor och att vi hävdar vår professionalitet, det är ju enda sättet att påverka förutsättningarna för det arbete vi gör.

  7. Göran m.fl!
    Jag är, tro det eller ej, medborgare, lärare och fd.kommunpolitiker!
    Mina funderingar var tydligen otydliga men min poäng är att politiker självklart inte ska styra hur lärarna utför sitt uppdrag. Däremot måste vi lyfta diskussionen om vem som ska formulera skolans uppdrag. Jag vet inte om vi skiljer på dessa nivåer i denna diskussion? Lärarna tillsammans med t.ex.forskare måste ha makten att sammanföra formuleringsarenan med realiseringsarenan. Men ”lärare” är ingen grupp som talar med enad stämma. Det finns lärare som välkomnar Björklunds ordning och reda tillsammans med återtåget till katedern medan andra helst hade sett en ”vässning” av Lpo-94 för att möta en ny framtid. Där jag arbetar sliter vi med vår ide om att skolan måste vara meningsskapande för eleverna. Vår skolas erfarenhet är att kunskap inte förmedlas från läraren in i det tomma barnet utan behöver erövras i praktiken och med alla ”språk”. Lärandet ska inte reduceras till faktamemorerande aktiviteter utan kopplas till barnet, och dess tidigare kunnande/vetande, till gruppen, till sammanhanget, till omvärlden. Allt för att skapa förståelse, överblick och möjlighet till analys och reflektion. Det är vad jag kallar lärande och att påstå att ” lära för livet” börjar först med de äldre barnen, visar för mig en stor okunnighet om yngre barn och om förskolans uppdrag!
    Vad ska vi ha skolan till?

  8. TVÅ HUVUDUPPGIFTER FÖR DEBATTEN OM FRAMTIDENS SKOLA.

    Utifrån existensen av betydande intelligensskillnader mellan eleverna men framför allt utifrån divergensprincipens giltighet bör den skolpolitiska debatten som första steg syfta till att lösa följande problem av helt avgörande betydelse för utformningen av framtidens skola:

    1. Hur skall läroplansmålen definieras för olika elevgrupper så att de inbegriper både den momentana kunskapsvariationen och variationen i utvecklingstakt?

    2. Hur skall läromedlen konstrueras så att de optimalt är anpassade både till den momentana kunskapsvariationen och variationen i utvecklingstakt hos olika elever?

    Se min hemsida: ”Sture Erikssons hemsida”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>