Sara Thenfors Linderoth: Så kan en lärare visa sin yrkeskunskap!

Den 15 december 2009 visade en undersökning som Skolinspektionen gjort att två tredjedelar av de granskade skolorna inte uppfyllde kraven på de skriftliga omdömena. Detta är allvarliga siffror som vittnar om att vi är många lärare som inte har genomfört vårt uppdrag på det sätt som det var tänkt. Jag vet att mycket handlar om tid och möjlighet till fortbildning, men det är något som rektorer å sin sida måste ge och vi lärare å vår sida måste kräva. Jag är rädd att allt annat är förödande för vår framtida yrkesposition och för elevernas lärande.

Den debatt som jag just nu upplever som den mest tongivande är hur vi ska kunna förbättra resultaten i skolan. Enligt olika statistiska mätningar har dessa blivit sämre de senare åren och inneburit att Sverige har halkat neråt på listorna vid internationella jämförelser. Det är med stort intresse jag läser om de olika förslag som presenteras i syfte att höja kunskapsnivåerna i skolan: elitklasser, betyg tidigare i grundskolan, olika ordningsfrågor, lektorer i skolan, fortbildning av lärare och höjning av lärares löner för att attrahera, som det har uttryckts i olika medier, mer begåvade personer till yrket.

Jag kommer att ägna denna text åt det som jag anser är det viktigaste verktyget vi har i skolan för att höja elevernas kunskapsnivåer, nämligen lärarens unika kompetens kring lärandet och hur det bör visa sig i skriftliga omdömen och individuella utvecklingsplaner (IUP).

Utvecklingssamtal och skriftliga omdömen

2006 bestämdes det att skolan två gånger per läsår ska erbjuda utvecklingssamtal, dessa ersatte därmed de tidigare kvartssamtalen. Anledningen till skiftet var att inspektioner hade visat att skolan inte hade lyckats implementera tänkandet kring måluppfyllelse, som läroplanen från 1994 var byggt på. Tanken med dessa utvecklingssamtal är att de ska lyfta fram elevens prestationer i förhållande till läroplanens olika mål, och att de ska vara framåtsyftande och målinriktade.

Det blev ett regeringsskifte och de individuella utvecklingsplanerna skulle nu enligt nya bestämmelser kompletteras med skriftliga omdömen i de ämnen som eleven undervisats i. Det är viktigt att notera att syftet med dessa två åtgärder delvis är olika. De skriftliga omdömena formuleras av läraren och är en bedömning som är tänkt att informera om och tydliggöra elevens position och väg framåt i förhållande till målen i läroplanen. De individuella utvecklingsplanerna är däremot till största del tänkta att ta sin utgångspunkt i det enskilda barnets intressen, styrkor och förmågor. De ska uttrycka positiva förväntningar på barnet och tydliggöra vad skolan ska göra för att främja denna utveckling. Utvecklingsplanerna skrivs ner i samband med utvecklingssamtalet, som är ett trepartssamtal där vårdnadshavare, elev och lärare är delaktiga.

Göra teori av praktik

Utifrån många kollegiala samtal och av egen erfarenhet kan jag konstatera att det upplevs som komplicerat att vi lärare i och med dessa åtgärder är tvingade att göra teori av vår praktik. Men trots upplevda svårigheter skulle jag vilja säga att detta ändå innebär en möjlighet för oss lärare att äntligen få visa vad vår profession går ut på – vad den i sin kärna faktiskt innebär. Vi är experter på våra ämnen, men framförallt är vi experter på elevernas lärande. Förenklat kan man säga att det är det som skiljer en historiker från en historielärare. Vi lärare är experter på att hjälpa elever framåt i sin kunskapsbildning. Nu har vi äntligen fått en möjlighet att visa på varför vi behövs på den arena där barnen växer och ska utmanas i sitt lärande.

Flera undersökningar och vetenskapliga artiklar visar att skriftliga omdömen i många fall har varit värdeomdömen om eleven som person istället för att som de borde handla om elevens kunskapsutveckling. En elev i Kalmar hade i sitt skriftliga omdöme fått läsa Sluta bete dig som en dum blondin. Även om detta exempel är ställt på sin spets är det vanligt att elever får läsa olika uttalanden från sin lärare som handlar om deras person – att de är lata, ofokuserade, tysta, blyga osv. Jag anser att den här typen av kommentarer måste försvinna från de skriftliga omdömena eller med mycket större tydlighet än idag knytas till de kunskapsmål som finns. Vår profession måste här få mycket större plats – vem som helst kan efter en lektion i ett klassrum avgöra vem som är tyst eller vem som upplevs som okoncentrerad. Det krävs inte 4-5 år på högskolan för att avgöra detta. Vad som däremot kräver både utbildning och erfarenhet är att uttrycka vad sådant betyder för den enskilde elevens lärande. Jag har som lärare sett elever som, trots sin oförmåga att hålla sin kropp stilla under längre perioder, ständigt har utvecklats i sitt lärande och som inte haft några problem alls med att nå de uppsatta målen, medan samma beteende för en annan elev har inneburit stora svårigheter för kunskapsinhämtningen. Om det är så att dessa omdömen egentligen handlar om en ren arbetssituationsfråga för de övriga eleverna eller för läraren bör vi vara noga med att säga detta och då inte i de skriftliga omdömena utan i den vardagliga verksamheten. Jag upplever ofta att skolan försöker upprätthålla någon form av norm, som innebär att de barn som faller utanför denna ram ska korrigeras. På den ena sidan har vi dem som tar för mycket plats av någon anledning och på den andra har vi dem som senare i sina individuella utvecklingsplaner får mål som Räcka upp handen oftare. Jag utgår här från att det inte är den gymnastiska rörelsen man är ute efter.

De skriftliga omdömena ska enligt direktiven till sin karaktär vara formativa och forskning idag pekar på att just det sättet att uttrycka sig är nyckeln till elevernas kunskapsutveckling. Om vi lärare använder vår expertis till att beskriva vad eleverna kan, vad de kan utveckla vidare och på vilket sätt, har vi tagit ett viktigt steg för att återigen börja klättra uppåt i resultatstatistiken.

Den individuella utvecklingsplanen

Avslutningsvis vill jag lyfta fram några tankar kring den individuella utvecklingsplanen. Den ska, som jag tidigare har nämnt, skrivas ner under ett trepartsamtal och ta avstamp i elevens intressen, styrkor och förmågor. Stanna upp här en stund och läs den förra meningen igen. Känner du igen dig som förälder, elev eller lärare? Är det så här samtalen ser ut? Går barnen ut från dessa samtal stärkta i det som de är duktiga på, med mål som de själva har varit med att formulera och som motiverar dem framåt i sitt skolarbete? Eller kan det vara så att du sitter med individuella utvecklingsplaner som i stort sett var färdigskrivna när du kom till samtalet och som innebar att eleven, likt en gisslan, fick stå till svars och bekräfta den bild skolan målade upp. Sådana samtal kan avslutas med ett individuellt mål som formulerats i en mening av typen Sluta prata med kompisarna runt bordet – vilket det gjorde för min väns sjuåriga flicka. Meningar som dessa visar att tystnad premieras och interaktion bör upphöra då den inte är påkallad av läraren.

Efter att ha samlat in och läst över tvåhundra individuella utvecklingsplaner från årskurs 5 kan jag konstatera att målen ofta handlar om att eleven måste ändra på något, och att denna korrigering till största delen läggs på eleven att själv reglera. Trots att det i bestämmelserna står att man ska skriva ner vad skolan ska göra och endast vad elev och vårdnadshavare kan göra, är det mönster jag ser att väldigt mycket läggs på eleven att själv ändra på i form av att de ska tänka på, kämpa eller endast göra något annorlunda. Denna typ av självreglering är ofta dömd att misslyckas, eftersom alla som arbetar med utveckling kan vittna om hur svårt det är att lyfta sig själv i håret, speciellt om du inte är medveten om varför eller motiverad för egen del att ändra på något. Ändå är det ofta detta vi kräver av våra barn.

För skolan och vårdnadshavares del är de vanligaste uttrycken att de ska stödja, uppmuntra eller påminna, men dessa är tomma uttryck utan vidare konkretisering. Hur vill just den här eleven att man stödjer henne/honom? Hur ser uppmuntran ut för det här barnet? Jag anser att detta är viktiga frågor att ta med sig in i varje samtal. Dessutom anser jag att lärandesituationen oftast får stå helt utanför samtalet som om den vore fast i sin konstruktion, omöjlig att förändra. Även här måste vår expertis kring lärandet få större plats. Alla lärare jag pratar med är väl medvetna om att elever lär på olika sätt, och ändå ber vi dem ofta att anpassa sig till situationen istället för ibland göra tvärtom.

Lyft fram elevens förmågor och styrkor

Om jag får gissa så kommer den vanligaste invändningen mot min text vara att vi som lärare måste få diskutera problem som vi har i skolan, att vi inte kan föra elever och föräldrar bakom ljuset och låtsas att saker är bra som inte är det. Naturligtvis. Det är vår uppgift att tydliggöra även de svårigheter som kan finnas. Vad jag önskar är att utvecklingssamtalen får vara så som de i sin intention är tänkta att vara – ett samtal vars syfte är att lyfta alla elever, var de än befinner sig. Detta med vetskapen om att alla elever kan utvecklas, att de växer av positiv feedback och att mål måste konkretiseras och vara attraktiva för den som ska nå dem. Att belysa elevens förmågor och styrkor är, anser jag, inte samma sak som att ignorera de utmaningar som hon eller han samtidigt kan stå inför.

Om du inte alls känner igen dig i min text är jag den förste att gratulera dig och jag hoppas att din erfarenhet får stor spridning. Men om du känner igen dig i delar av texten eller kanske i enstaka formuleringar hoppas jag att vi kan mötas i en vilja till förändring, där lärares kompetens synliggörs för elevernas bästa, vilket innebär att eleverna kan känna sig stärkta i sin skolgång och motiveras till att ta ytterligare steg i sin kunskapsutveckling.

(Sara Thenfors Linderoth är lärare i Vellinge – åk 7-9)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter