Stefan Sellbjer: En tsunami av verb

Är det ordning och reda i det svenska utbildningssystemet vad gäller relationen mellan fakta och färdigheter. Svaret är nej, enligt Stefan Sellbjer. 

Den som kan tänka mer avancerat gör det tack vare att hon i början av sin skolgång fick lära sig grundläggande fakta. Det är således meningslöst att uppmana eleven att analysera om hon inte har en fond av baskunskaper att utgå ifrån. Hon ska lägga ett pussel, men har inga pusselbitar och famlar därför i mörker. Det är först senare, möjligen i mellanstadiet, som eleven är mogen till något mer avancerat.

Resonemanget är i sin enkelhet tilltalande och känns igen från debatten kring kunskapskriterier för grundskolan. Exempelvis menar folkpartiledaren Jan Björklund att det behövs ett ökat fokus på fakta- och baskunskaper och nationalekonomen Magnus Henreksen efterlyser en uppvärdering av faktakunskaper. Det förefaller också välgrundat i ljuset av elevers och föräldrars förtvivlade vittnesmål om försöken att begripa sig på kunskapskriterier som är så komplexa att inte ens professorer klarar av dem.

I den här artikeln kommenteras tre frågor med bäring på relationen fakta-färdighet.

  1. Är det rimligt att tänka sig att eleven först enbart ska lära sig fakta. Svar: nej.
  2. Står inlärning av fakta i motsättning till flumpedagogik och konstruktivism? Svar: ja och nej.
  3. Råder det allmän reda i utbildningssystemet i stort kring relationen fakta och färdigheter som att analysera och reflektera? Svar: nej.

Den elev som enbart lärt sig fakta i matematik vet att det finns ett antal siffror och kan räkna upp ett antal sådana, hur en ekvation ställs upp och vad som avses med en kvadrat. Däremot kan hon inte beräkna plus och minus, dividera eller multiplicera, då dessa färdigheter går utöver att lära sig fakta. Den elev som enbart lärt sig fakta i engelska kan räkna upp ett stort antal glosor, ett antal standardfraser och grammatiska regler, men kan inte sätta inte samman glosorna till meningar. Detta får hon vänta med till senare årskurser. Att i en talserie peka ut vilka tal som låter sig jämnt delas med tre, eller att i en lista med ord identifiera vilka som är substantiv, är färdigheter som går utöver inlärning av fakta.

Kunskapskraven i nuvarande läroplaner leder i allt för hög grad mot komplexa färdigheter. Alternativet till en ensidig faktainlärning är att eleven parallellt förvärvar och använder för åldersgruppen speciellt lämpade verktyg. Gustav Fridolin pekar på behovet av källkritik. Att utöva en sådan kräver i sig ett antal verktyg, varav lågstadieeleven kan lära sig behärska en del. Det är till och med så att eleven oundvikligen, med eller utan lärarens medverkan, gör något mer av fakta som går utöver memorerande. Att inte ge eleven verktyg för denna bearbetning vore ett pedagogiskt felslut.

Detta leder över till frågan om fakta, flum och konstruktivism. Att påstå att vi ska göra upp med konstruktivism i alla avseenden är nonsens. Ett fundament i pedagogiken, med djupa filosofiska rötter, är att eleven inte kommer till skolan som ett tomt skal redo att fyllas med fakta. Tvärtom har hon med sig ett bagage av tidigare erfarenheter och kunskaper utifrån vilket hon förstår det läraren säger. Eftersom varje elev har olika erfarenheter tolkar eller om man så vill konstruerar var och en lärarens budskap på sitt delvis unika sätt, vilket den skicklige läraren är medveten om och tar hänsyn till. Att överge konstruktivism i denna betydelse är som att uppmana fysikerna att bortse från relativitetsteorin eller att be medicinarna att överge tanken om bakterier.

Med referens till social konstruktivism och postmodernism används ordet konstruktivism också som ett sätt att värdera kunskap. Här handlar det om hur kvaliteten på elevens konstruktioner ska bedömas. I sammanhanget florerar föreställningar om att eleven ”vetenskapar”, ”kunskapar”, eller som pedagogikprofessorn Mats Ekholm uttrycker det, ”dekonstruerar”. Att inte tillmäta sjätteklassaren förmågan att ”vetenskapa”, och dessutom producera kunskap som låter sig jämföras med vetenskaplig kunskap, kan i detta sammanhang till och med tolkas som tecken på en nedvärderande människosyn. Detta är förstås tokerier och har bidragit till att svärta ner konstruktivism i alla avseenden. Om epitetet ”flum” passar någonstans är det möjligen i detta sammanhang.

Relationen fakta-färdighet haltar också i utbildningssystemet i stort. På varje nivå, från grund- och gymnasieskolan, till kandidat och master, anges progression i vad som kan karaktäriseras som faktakunskaper samt med hjälp av verb som ”analysera” och ”reflektera”. Antalet nivåer för godkänt eller högre betyg är ända upp till 55 från sjätte klass och till masternivå, räknat utifrån att grundskolan har fem nivåer/stadium, gymnasieskolan fem nivåer/kurs och att ECTS-systemet med fem nivåer för godkänt införts i högre utbildning. Detta borgar för en tsunami av verb.

En genomgång av styrdokumenten visar att inslaget av faktakunskaper är större i årskurs tre, medan en framgångsrik niondeklassare förväntas analysera, relatera och kombinera. Mönstret upprepar sig i gymnasieskolan samt på kandidat- och masterutbildningar. Detta innebär att den studerande så att säga börjar om på varje nivå, vad gäller komplexitet. Författare av kunskapskrav har således försäkrat sig om progression inom den nivå de kan överblicka. De har gjort sin läxa, men ingen har ansvar för helheten.

I högre utbildning tillhandahålls listor med upp till 80 verb, inspirerade av en taxonomi utarbetad på 1950-talet, som den ambitiöse kursplaneskrivaren kan välja bland. Detta gör administratörer på gott humör och även UKÄ vid utvärderingar, då allt ser bra ut på pappret. Upphovsmännen till kunskapskriterier i ungdomsskolan förmodas ha tagit inspiration av samma taxonomi. En komplikation är att samma mall används i alla ämnen på alla nivåer, för måhända följer natur- och samhällsvetenskap, och inte minst praktiska ämnen, olika logiker vad gäller progression.

Vad göra åt saken

  • Tillsätt en utredning och se över progressionen genom hela utbildningssystemet, med speciellt fokus på relationen fakta och färdigheter.
  • Gör ett rejält omtag, såväl i högre utbildning som vid den aviserade revisionen av läroplanerna i grundskolan. Är det exempelvis befogat att använda en liknande mall för progression i fysik, historia, engelska och idrott, eller har anpassligheten drivits för långt?

 

Stefan Sellbjer är docent i pedagogik vid Linnéuniversitetet

2 kommentarer till “Stefan Sellbjer: En tsunami av verb

  1. Tack för dessa klokskaper. Men en fråga hänger i luften: vad ska betygen vara till för? Stefan Sellbjers resonemang är högst relevant för “centralt innehåll” och ämnesplanernas syftesdel. Men vad ska kunskapskraven leda till? Är det väldigt viktigt om en gymnasieelev har högt betyg i elsäkerhet om denne söker till socionomutbildning? Är det väldigt viktigt om samma elev ska installera elen i mitt hus? Behöver en elektriker goda kunskaper om konurbationer för sin yrkesutövning? Behöver den som vill studera kulturgeografi på hög nivå ha goda kunskaper i musikteori?
    Betyg som en sammanräkning av högst olika kompetenser, med väldigt olika relevans i olika sammanhang, är helt enkelt en ganska korkad idé som grund för sortering av sökande till en specifik utbildning. Och någon annan vettig användning av betyg har jag aldrig mött.

  2. Vem påstår att eleven ”först enbart ska lära sig fakta”? Fakta och mer kognitiva färdigheter ska följas åt, men fakta kommer först och är en förutsättning för reflektion, analys, syntes och kreativ problemlösning. För att över huvud taget kunna diskutera frågan måste man dock ha klart för sig vad som är faktakunskap. Sellberg är ute på djupt vatten när han beskriver faktakunskap i matematik.

    De grundläggande verktygen i matematik som talbegrepp, aritmetik, algebra och geometri är faktakunskaper. Att använda de matematiska verktygen i problemlösning däremot kräver en syntes av begrepp och samband till en matematisk modell som löser problemet. Att ställa upp en ekvation handlar inte om faktakunskap utan om att modellera ett problem – alltså mer avancerat. Metoden att lösa ekvationen är däremot faktakunskap – d.v.s. fakta först. Utan fakta ingen utveckling.

    I matematik och naturvetenskap kräver faktakunskap förståelse och därför användes begreppen procedurell och konceptuell kunskap som motsvaras av faktakunskap och förståelsekunskap. Inom internationell forskning råder konsensus om att kunskap utvecklas med start i ytlig procedurell kunskap och obefintlig konceptuell kunskap. Genom ökad procedurell och även konceptuell kunskap utvecklas en väv av kopplingar mellan dessa kunskapstyper och graden av kunskap bestäms av hur tät denna väv är. I den svenska skolan har man helt negligerat den konsensus som råder internationellt och i stället låtit konstruktivistisk pedagogik dominera.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter