Sten Svensson: Felaktiga slutsatser om kommunaliseringen

Kommunaliseringen lyfts fram som orsaken till skolans kris i en ny utredning om styrning av offentlig verksamhet. Det är en märklig slutsats i en annars mycket bra utredning, skriver Sten Svensson. (red.)

Per Molander har skrivit en nydanande och mycket bra utredning om NPM-effekter i de offentliga verksamheterna, Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet (Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi, ESO 2017).

Men rapporten har en märklig slutsats, Per Molander anser att kommunaliseringen är huvudanledningen till dagens skolkris. Han ser kommunaliseringen som en del av NPM-tänkandet och han pekar på att kommunaliseringsargumenten och NPM-argumenten är desamma. I en intervju i Lärarnas tidning säger Molander att han anser att staten ska ta över hela ansvaret för skolan. Reportern frågar varför:

”För att kommunaliseringen — och den försvagning av lärarfunktionen den har lett till — är den mest fundamentala orsaken till de försämrade resultaten.

Varför?

Därför att man inte kan förvänta sig att kommunerna ska beakta nationella intressen när de dimensionerar skolan på lokal nivå, till exempel att en högre utbildningsnivå leder till en bättre fungerande demokrati, högre tillit i samhället, minskad kriminalitet och bättre fysisk och psykisk hälsa.”

Som argument för sin tes att kommunerna inte kan beakta nationella intressen anför Molander att lärartätheten sjönk drastiskt när kommunerna fick ansvaret för skolan. Han använder ett mått ”kvalitetsjusterad lärartäthet” som Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, räknat fram som innebär att den vanliga lärartätheten justeras utifrån lärarnas utbildning och erfarenhet. Lärartätheten föll med över 40 procent de första sju–åtta åren efter kommunaliseringen, enligt detta sätt att mäta.

Det stämmer att lärartätheten sjönk kraftigt under 1990-talet. Men Molander går inte in på orsakerna. De viktiga frågorna är varför lärartätheten sjönk och vem som var ansvarig för att det skedde.

Svaret är att det var staten som fattade de beslut som orsakade att lärartätheten sjönk, inte kommunerna.

Bakgrunden är 1980-talets avreglering av den svenska kredit- och valutamarknaden som gjordes av staten och den Socialdemokratiska regeringen. Den avregleringen byggde upp en spekulationsbubbla i fastighetsbranschen. I det läget införde den socialdemokratiska regeringen bland annat ett kommunalt skattestopp.

I slutet av 1980-talet genomförde staten också en stor skatteomläggning genom en överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet. Sänkta skatter på arbete skulle ge så kallade dynamiska effekter. Men i verkligheten uppstod inga dynamiska effekter, utan skattereformen blev klart underfinansierad.

När den nya regeringen med Bildt som statsminister tillträdde 1991 utlöstes krisen i full skala. Bildtregeringen sänkte en rad skatter och införde en fast kronkurs samtidigt som inflationsbekämpningen fick högsta prioritet. Resultatet blev en hård spekulationsvåg mot den svenska kronan som besvarades med mycket höga räntor. Under hösten 1992 höjdes räntan steg för steg ända upp till 500 procent. De höga räntorna slog i sin tur ut mängder av företag och den spekulationsbubbla som byggts upp inom fastighetsbranschen sprack. Mängder av fastighetsägare stod med lån som de inte kunde betala. Det i sin tur medförde att bankerna hamnade i en akut kris. Statens och kommunernas skatteintäkter föll som en sten samtidigt som kostnaderna för arbetslöshet och socialtjänst ökade lavinartat.

Den borgerliga regeringen tvingades erkänna att den hade misslyckats och Socialdemokraterna medverkade då i två olika uppgörelser för att rädda den svenska samhällsekonomin. Bland annat skar staten ner statsbidragen till kommunerna mycket kraftigt och det kommunala skattestoppet förlängdes till och med 1993.

Dessa statliga beslut försatte kommunerna i ett mycket svårt läge. De var tvungna att göra mycket drastiska nedskärningar. Eftersom skolan är den största verksamheten i kommunerna kom en mycket stor del av sparbetingen att drabba skolan. Lärartätheten i grundskolan sjönk från 9,1 lärare per 100 elever 1990 till 7,5 läsåret 97/98, en minskning med närmare 20 procent.

Under 1990-talet fattade staten dessutom fler beslut som kom att påverka den kvalitetsjusterade lärartätheten, det mått som Molander använder.

I samband med friskolereformen 1992 beslöt staten att undanta de fristående skolorna från kravet på att anställa utbildade lärare. Det innebar att 1990-talets friskoleexpansion till stor del skedde med obehöriga lärare och det bidrog till att sänka den kvalitetsjusterade lärartätheten.

I mitten av 1990-talet genomförde staten en kraftfull satsning på vuxenutbildningen. Då rekryterades många lärare från grundskolan till vuxenutbildningen och de ersattes många gånger av obehöriga. Även denna statliga satsning bidrog till att sänka den kvalitetsjusterade lärartätheten i grundskolan.

Även 1990-talets mycket höga sjukskrivningstal bland lärare är orsakad av statliga beslut. De stora nedskärningarna ökade arbetsbelastningen på lärarna och det medförde att många lärare blev långtidssjukrivna. En hel del lärare lämnade yrket och de ersattes i stor utsträckning med obehöriga. Denna utveckling, orsakad av den statliga krisen, bidrog också till att sänka den kvalitetsjusterade lärartätheten.

Naturligtvis har kommunerna ett stort ansvar för vad som hänt i skolan sedan 1990-talet men huvudansvaret för den sjunkande lärartätheten, både i absoluta tal och kvalitetsjusterat, det ligger hos staten. Därmed faller ett av Molanders huvudargument när han pekar ut kommunaliseringen som huvudansvarig för utvecklingen i skolan.

I sin bok beskriver Molander mycket tydligt vilka verksamheter som inte är lämpliga att marknadsutsätta och han ger en hel del exempel från skolan på de effekter som uppstår när marknaden får styra. Därför är det märkligt att Molander särskilt pekar ut kommunaliseringen som förklaringen till skolans sjunkande kvalitet, boken i övrigt pekar ju ut marknaden.

Syftet med kommunaliseringen var att öka den kommunala beslutsmakten över skolan och den innebar inget systemskifte. Det verkliga systemskiftet kom när beslutsmakten över skolan flyttades från de demokratiska församlingarna till skolbolag och enskilda. Kommunerna fick inte ens besluta om etableringen av nya skolor. Bildtregeringens skolbeslut 1992 innebar att skolan avkommunaliserades och marknaden fick fritt spelrum att ta över.

Sten Svensson är skoldebattör och medlem i Nätverket för en likvärdig skola.

3 kommentarer till “Sten Svensson: Felaktiga slutsatser om kommunaliseringen

  1. En i mångt korrekt beskrivning av hur skolans utveckling gör Sten Svensson. När det gäller kommunaliseringen kan tilläggas Leif Lewin klargörande utredning. Summan av kardemumman är att kommunaliseringen var rätt tänkt men fel implementerad.

    Sedan blir jag lite bekymrad över slutsatserna i sista stycket. Det finns ingen kausalitet i friskolereformen och marknadskrafter. Två avgörande begränsningar finns, om inte tre, för att det skulle vara en marknad. För det första är priset på undervisningen inte fri. Den är konkurrensneutral på sätt att skolpengen är lika stor oavsett ven utövaren är. För det andra är det inte fri etableringsrätt på fristående skolor. Vid varje tillfälle beslutar Skolinspektionen, efter hörande bl a från kommunen, om en skola får starta och etableras i en given kommun. Det innebär att skolor inte automatiskt kan flytta från en kommun till en annan. Varje flytt eller nyetablering kräver ett tillstånd att bedriva undervisning. För det tredje är det kommunal planmonopolet en effektivt instrument för kommuner att bakvägen se till att lägga ned fungerande fristående skolor eftersom de flesta fristående skolor är etablerade i lokaler med tillfälliga bygglov.

    Så, så rakt samband finns med andra ord inte mellan avkommunalisering och fri marknad. Dessutom är nutida Skollag tydlig på att det inte är någon skillnad på undervisningen i fristående eller kommunala skolor. Alla tvingas leva med samma läroplan.

  2. Är detta verkligen en logisk argumentering kring kommunaliseringen från Sten Svenssons sida? Per Molander hävdade i sin utredning att kommunerna inte förmår se de nationella intressena. Sten Svensson ger svaret att avsikten med kommunaliseringen var ”att öka den kommunala beslutsmakten över skolan och den innebar inget systemskiftet”. Vad var då syftet med denna kommunala beslutsmakt? Var det att bönder skulle undervisas på bönders vis och akademiker på akademiskt vis? Eller var möjligen syftet att kommunerna skulle få in pengar till skolan som kunde användas på andra områden i kommunen?

    Sten Svensson sägs vara aktiv i föreningen i ”Nätverket för en likvärdig skola”. Hur är det då med skolkompetensen i 290 kommuner, vad avser pedagogik, lärande, hjärnforskning etc, jämfört med i en centralt styrd skola? Hur är det med likvärdigheten? Jan Björklund kallar det kommunala skolledandet för inkompetent. Skolans resultat talar inte emot Björklunds uttalande. Är det inte förresten fantastiskt hur många oskyldiga det finns till skolans förfall? Kommuner, friskolekoncerner, fackpedagoger, Skolverket och politiker. Alla är de helt oskyldiga till skolans misslyckande. Det är verkligen förunderligt.

    Från lärarhåll kommer det ständigt antydningar om hur kommunerna och SKL medverkat till läraryrkets förfall och proletarisering. Kommunerna och SKL har pläderat för elevernas ”eget arbete” i form av ”progressiv” pedagogik och konstruktivism. Lärarna skulle inte undervisa. De skulle förvandlas till handledare. I ett dokument från SKL i en avtalsrörelse i början av seklet framträder den lärarfientliga hållningen då man i dokumentet ”Resultat i fokus” version 7 skriver: ”och undervisning undviker vi helt”.

    Dessa groteska attacker på lärarnas undervisning går stick i stäv med vad som pläderas för nu och mot vad modern hjärnforskning säger. Dessa attacker har förmodligen förorsakat svensk skola oerhörd skada. Troligen var kommunaliseringen en starkt bidragande orsak till att inkompetenta och okunniga röster kunde komma till så starka uttryck.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter