Stina Karlsson: Bilden av skolan – en återspegling av samhället

Samhället förändras i allt snabbare takt. Några försöker vrida tillbaka tiden rejält medan andra försöker hålla kvar i värden som redan har blivit passé. Ingen tycks ha någon ny framtidsvision. En allt större del av eleverna anses misslyckas i skolan samtidigt som skolan ställer allt större krav på kunskap. Men vad är kunskap?

När jag började som lärare präglades jag av en mycket positiv människosyn. Utgångspunkten var att barn var en tillgång och att alla barn var kompetenta, var och en på sitt sätt. Min uppgift var att försöka få syn på varje barns förmåga och lyfta fram och utveckla den på bästa sätt.

Visst, det var även då en individfokuserad pedagogik men utifrån en kollektiv fostran d.v.s. ”jag är viktig men också en del av en gemenskap som är lika viktig”.Jag hade en fullständig och reservationslös övertygelse om att allt var möjligt. Jag hade ett fantastiskt jobb när jag tillsammans med mina engagerade kolleger ständigt var på jakt efter nya pedagogiska utmaningar. Det var högt i tak när diskussionerna gick höga och olika åsikter var både utvecklande och berikande.Idag möter jag allt fler håglösa lärare utan tro och förhoppningar, tigande eller utagerande elever och ifrågasättande föräldrar. Det är katten på råttan och råttan på repet. Hur blev det så? Vad har förändrats? Vad gör vi nu som vi inte gjorde då eller tvärtom?

Organisationsförändring

Jag vill påstå att det gradvis och kanske omedvetet har skett en organisationsförändring.

Då befann jag mig i en ganska platt organisation: i den fanns en rektor, biträdande rektor och studieledare som regelbundet möttes för att samordna och informera varandra.

Studieledarna förberedde och höll i pedagogiska möten tillsammans med sina kolleger. Mötesformerna var djupt demokratiska vilket befrämjade en vi – känsla och även en stark sammanhållning. Man kände sig delaktig och ansvarig. Vi strävade också mot att få föräldrar och elever mer involverade och det startades föräldraråd och elevråd.

Nu har organisationen blivit tajtare och betydligt mer hierarkisk: Politiker, stadsdelschef, barn och ungdomschef, centrala resursteam, rektorer, lokala resursteam, lärare, föräldrar och elever. Och ovanpå detta har vi skolverket och styrdokumenten (det senare hade vi förr också, men kanske inte lika dogmatiska).

Det är ständiga krav uppifrån med nya administrativa uppgifter för rektor och lärare. Ett evigt dokumenterande av allt som händer och blanketter i det oändliga. Det är blanketter om tillbud, kränkningar, åtgärdsprogram, uppdrag, utredningar, IUP, kvalitetssäkringar, utvärderingar och skriftliga omdömen. Dessutom har vi en väldig massa möten med skolpsykolog, EVK, IoF, BUP, föräldrar, utvecklingssamtal, personalkonferens, arbetslagsmöten, kvällskonferens mm. Kort sagt: Arbetsbördan har blivit tung och lusten att utveckla och förändra har blivit allt mindre.

Skolan är och har förvisso alltid varit en sorteringsmaskin som ska skilja agnarna från vetet. Det var lättare att glömma bort detta faktum tidigare då vi främst satsade på elevernas kompetenser och kvaliteter i stället för att som nu så snabbt som möjligt försöka hitta problemen och svårigheterna. Det har gått inflation i diagnosticeringen av barn och bokstavskombinationerna avlöser varandra i rask takt. Man kan ställa sig frågan om denna problemorientering verkligen är till gagn för det ”problematiska” barnet?

I stället för att reagera och agera med sunt förnuft byggt på våra erfarenheter, fyller vi i papper och väntar på beslut och åtgärder uppifrån.

Samhällsproblemen hopar sig och alla skyller på skolan. Eller gör man inte det? Är det något vi konstruerar? Vem har i så fall ansvar för den bilden? Björklund?  Media?  Föräldrar?

Samtidigt ska vi med alla dessa motverkande och motsägelsefulla krafter fortsätta att arbeta demokratiskt för en hållbar utveckling. Vilken utveckling i historien har varit hållbar?

Ett samhälle som bygger på hierarkiska strukturer och vars medborgare hela tiden är rädda för att göra fel, där man gör rätt för sig genom att skriva papper på vad man har gjort för att hålla ryggen fri, har enligt min åsikt dåliga demokratiska förutsättningar. Ett sådant samhälle genererar rädda och lydiga människor på alla nivåer och leder inte till någon hälsosam utveckling, snarare tvärtom. Dessutom tror jag att uppifrånperspektivet riskerar att skapa en viss sorts ledare som blir allt mer onåbara och som i värsta fall utvecklas till maktfullkomliga småpåvar. Det finns stora faror i ett sådant system och det kan lätt urarta till något ingen egentligen ville ha och ingen längre har kontroll över.

Min förhoppning är att förtroendet mellan människor i samhället återupprättas och att vi behandlar varandra med respekt utan att någon ska behöva kröka rygg för att vara till lags. Där man vågar stå upp för det man tror på och där demokratiska värden inte är något som bara finns i planer på den politiska agendan. En organisation som tar vara på sina medlemmars förslag genom att ta tid till diskussionen för att åstadkomma förändringar som är till godo för alla, eller åtminstone nästan alla.

Jag tror att öppenhet och debatt mellan människor i alla sammanhang genererar stora vinster för ett demokratiskt samhälle. Jag vill inte gå mot en utveckling där invånarna i landet är fega, passiva och gnälliga.  Vi behöver orädda medborgare med civilkurage som vågar stå upp och utmana och som inte är rädda för att ta ansvar för sina handlingar.

Hur kan vi åstadkomma en förändring?

Det finns så klart inga enkla svar som löser alla problem eftersom detta är något vi bara kan göra tillsammans. Men för att bereda vägen för en demokratisk utveckling tror jag att vi måste börja med att bryta ner hierarkin och reducera byråkratin. Då behövs det modiga politiker och även tjänstemän som litar på sig själva och inser att förändring inte nödvändigtvis är ett påbud och något som måste komma uppifrån. Det behövs beslutfattare som är väl medvetna om att kraft och kreativitet också kan komma underifrån och som tror på att deras väljare besitter dessa förmågor.

Sist men inte minst så krävs det att vi medborgare också tar ansvar för samhällsutvecklingen genom att öppet våga möta varandras åsikter och olikheter i diskussion och samtal med utgångspunkt från att dessa kan leda till något gott för alla inblandade. Det är i interaktionen mellan människor som de reella förändringarna kan komma till stånd.

(Stina Karlsson är lärare i grundskolan)