Sven-Eric Liedman: Sinne för tiden

När Göran Persson var statsminister blev han chockerad av en undersökning som tydde på att svenska gymnasister hade usla kunskaper om den nazistiska förintelsen. Okunnigheten var visserligen inte så djup som det först tycktes; men den berättigade upprördheten blev utgångspunkten för den märkliga institution som heter Forum för levande historia där statsmakterna kommenderar fram vissa resultat av något som borde vara fri forskning.

En annan, betydligt viktigare konsekvens av uppvaknandet var att ämnet historia åter och efter diverse utredningar blev obligatoriskt på alla gymnasieprogram. Det är gott och väl. Människor som är instängda i sitt nu har inga andra föreställningar om framtiden än att den måste vara ungefär som nu fastän bara mer, bättre eller värre.

Risken med historieämnet sådant det nu tar form är att det får en moralistisk slagsida på samma sätt som Forum för levande historia. Goda och dåliga exempel ska hämtas fram ur det nära förflutna. Hitler och Stalin var uslingar, nazismen och kommunismen groteska ideologier. Demokratin är en bestående triumf. När den väl finns – som i Sverige, i USA, i Indien – är länderna på säkra sidan. Demokratins slutliga seger över hela jordklotet är ofrånkomlig.

En sådan historieundervisning är välmenande men både ointressant och vilseledande. En tidigare lika moraliserande historia hyllade Sveriges och i synnerhet dess konungars historia, prisade den lutherska kyrkan och ärade det småfolk som fördrog sin fattigdom med jämnmod. Denna gamla moralhistoria bleknade bort någon gång efter andra världskriget och ersattes efter hand med en allt tunnare, mer osammanhängande framgångsberättelse.

En moraliserande historia är inte ett lockande ämne för unga människor. I skolan från förra seklets början spelade elevernas inställning mindre roll. Där skulle de lära sig veta hut och historieämnet var ett av många korrektionsmedel.

Idag skulle de unga slå dövörat till eller lära sig även ett trist ämne för betygets skull. Men vi har inte råd att göra det förflutna ointressant. Där ryms strängt taget hela mänsklighetens samlade erfarenhet. Människor som är helt okunniga om historien brukar säga att nu – just nu – börjar en alldeles ny tid, en tid som inte liknar någon annan. Så har deras likar sagt i århundraden eller kanske alltid. Men biologiskt sett är vi desamma som för många tusen år sen. Allt omkring oss har förändrats om och om igen, främst genom mänsklig verksamhet. Men historien är berättelsen om det spännande mötet mellan en (tämligen) hårlös apa och en föränderlig värld där hennes egen skapande eller förstörande insats blivit allt mer avgörande.

Ja, historia är över huvud berättelse. Den historiska forskningen måste förhålla sig kritisk till den flödande epiken och bryta sönder dess enkla logik. Men så snart den ska presentera sig utåt måste den skapa en ny eller retuscherad berättelse. Verkligheten som ett tidsflöde uppfattar vi nämligen som just en berättelse.

Även i berättandet finns en lekfullhet. Samma förlopp kan belysas ur otaliga vinklar. Kontrafaktiska frågor kan få fantasin att löpa och överraskande samband att framträda. Vad hade hänt om inte – – – ? Förståelse är, säger kognitionsforskaren Peter Gärdenfors, att se mönster. Därmed: historisk förståelse är att se sammanhang i det förflutna som ligger under och bortom händelsernas yta.

Det finns nästan alltid två helt motstridiga spontana reaktioner inför de flesta berättelser om det förflutna. Den ena: Så olikt! Den andra: Så likt! Det olika är allt det som har omgett människor i andra tider och miljöer än vår egen. Det (någorlunda) oförändrade är människan själv, hennes intellekt, hennes känslor. Flickor med Marie Curies intelligens och pojkar med Nelson Mandelas civilkurage och politiska geni har fötts också för 10 000 år sen. Men de var verksamma med något helt annat, vi vet bara inte med vad. Lika, men ändå olika.

I dessa dubbla reaktioner på det förflutna ligger historieämnets omedelbara dragningskraft. De kommer före alla moraliska slutsatser och före också den källkritiska sansen. I den gedigna men levande historiska framställningen finns de kvar som en känsla av förundran som förmedlas till läsaren.

Det är viktigt att även en elementär historieundervisning ger en föreställning om tidsavstånd. Kronologi har fått en dålig klang i skolan – ”historia är bara årtal”, hör man många säga. Nej, att rabbla årtal är verkligen inte någon kunskap värd namnet. Det viktiga är däremot förmågan att begripa tidsdimensioner, alltså de skiftande avstånden till låt oss säga det svenska bondesamhällets nedgång och fall, medeltidens nu så fantasy-präglade värld och Egyptens tidiga faraoner.

Historieämnet på gymnasiet ska enligt planerna främst gälla de senaste båda århundradena. Kanske är det en nödvändig begränsning, givet timantalet. Men gymnasister är vana vid betydligt mer exotiska historiska miljöer. Åtminstone borde det finnas med en tidskarta tillgänglig i all historisk undervisning. Är det en fåfäng tanke att denna karta ska fogas samman med evolutionsbiologins ännu väldigare karta över arternas utveckling? Insikten att människosläktets tid på jorden är så svindlande kort och vår nu aktuella värld bara ett blänk i tidens ocean borde varje människa få bära med sig. Då kan man se samtidens hjältar, det må vara presidenter eller rockstjärnor, i ett hälsosamt perspektiv.

Men vilka tidsdimensioner man än arbetar med än det viktigaste att förmedla insikten att historien är ett ännu pågående drama där var och en av oss spelar våra begränsade men dock ansvarsfulla roller. Historiekunskapen ska släppa oss ut ur nuets fängelse. Moraliska lärdomar kan vara bra, men de ska inte ligga som en simmig hinna över framställningen.

(Sven-Eric Liedman ger ut “Hets! En bok om skolan” i januari 2011. I boken kommer denna text att återfinnas.)

8 kommentarer till “Sven-Eric Liedman: Sinne för tiden

  1. Alla skolämnen löper förstås en stor risk att få en ideologisk slagsida både pga läraren och läromedlet och under en period förhärligades kommunismen på det mest otroliga sätt i vissa läromedel. Vi är förstås inte vaccinerade mot nya liknande företeelser men jag upplever att vi har en trend åt rätt håll. En trend där många olika diktarorers brott speglas mot samtid och rådande ideologi, en möjlighet att låta Nero och Stalin spegla sig i varandra så att det som ligger nära får spänst tillsammans med det som ligger längre tillbaka. Vi kan ta en avstamp i var eleven är nu för att måla upp de stora scnariona.

  2. Jan: Visst är det bra att spegla Stalin och Nero i varandra. Tycker du att det är lika OK att spegla George W Bush i Nero? För att “ge spänst” åt deras respektive respekt för andras liv. Assange med Quisling?

    Det är när det blir “trend” i en viss tolkning, “trend” med vissa jämförelser och när dessa trender är påbjudna som det blir problematiskt. Hur “spänstigt” är det?

  3. Kronologi är bra om den inte stannar vid “att något hänt” och “när det hänt” utan knyts till förståelse av det studerade. Du skriver “Människor som är instängda i sitt nu har inga andra föreställningar om framtiden än att den måste vara ungefär som nu fastän bara mer, bättre eller värre.” Tyvärr är det så, att åtskilliga studier visar att eleverna stängs in i dåtidsstudier, eftersom dåtid är den tidsdimension som dominerar historieundervisningen. Nutiden plockas fram när stora medierapporterade händelser äger rum, medan relationen till framtiden verkar vara omöjlig att befatta sig med. Ändå är det ju så att de tre tidsdimensionerna hänger samman i en dubbelriktad relation för att utveckla historiemedvetandet.

    Kopplingen till evolutionsbilologin är nödvändig. Braudel (Annaleskolan) skrev redan 1949 om att händelser måste placeras in i ett större sammanhang, “den nästan tidlösa historien”, för att bli förståeliga. Då blir studier i geohistoria, med insikter i betydelsen av sociala, politiska och ekonomiska strukturers historia alldeles nödvändiga.

  4. Tack för en fin och viktig text. Ganska självklara saker som du, som alltid, lyckas förklara på ett föredömligt snillrikt och pedagogiskt sätt.

    Jag fastnade särskilt för detta: “Människor som är helt okunniga om historien brukar säga att nu – just nu – börjar en alldeles ny tid, en tid som inte liknar någon annan. Så har deras likar sagt i århundraden eller kanske alltid.” Detta får mig att dra paralleller till hur man i samhället i allmänhet och inom skol- och biblioteksutveckling i synnerhet förhåller sig till informations teknologi och digitala medier och talar om paradigmskiften.

    Vi är små hårlösa apor som hela tiden och i alla tider försöker förstå oss själva i världen. Som hjälpmedel behöver vi andras erfarenheter och under de senaste åren har vi fått en ständigt accelererande ström av nya verktyg till vår hjälp i undersökandet. Men frågorna är hela tiden de samma och har vi tur så lyckas vi njuta lite av varandra på vägen.

    Ser också mycket fram emot januariboken…

  5. Tore, jag ser herr Bush som en ganska liten person under historiens lopp så en jämförelse mellan honom och Nero kommer nog att halta markant och knappast ge spänst åt historiska skeenden. Det finns självklart historiska utgångspunkter som är lite trendiga just nu men min poäng var att det känns som att historia som ämne mognar och får mer och mer stabilitet.

    Jag använder fortfarande boken “Ett oändligt äventyr” som en av mina viktigast källor till inspiration för min roll som lärare. Det betyder att jag sällar mig till de som är oerhört nyfikna på den nya boken “Hets! En bok om skolan”

  6. Läraren, kontrollen och den sjunkande kvalitén.
    Som en rad forskningsrapporter och andra undersökningar har påvisat under stora delar av 1900 talet, den svenska skolan tillhörde de främsta skolorna i världen.
    Under denna period var byråkratin minimal, kontrollen över lärarna marginell, kreativiteten flödade och de flesta mådde bra i den miljön.
    Dagens situation ter sig väsentligt annorlunda. Den svenska skolan har halkat till en artonde plats i västvärlden och situationen på grundläggande punkter har diametralt förändrats. Skolan har byråkratiserats, (se VK debatt: 4.11.2009), personalen kontrolleras och kontrollerar varandra, ibland in absurdum, misstroende för lärarna ökar markant. Kommuner börjar anlita firmor som ska undersöka hur mycket arbetar lärarna, mm. Konsekvenserna av denna handlande blir som bekant att kreativiteten, idealiteten minskar, civiliserade och tidsnödvändiga pedagogiska metoder såsom samarbetet, projektarbete, elevinflytande, verksamheter utanförskolan etc., avdunstar. Personalen emellertid intar alltmer karaktären av uttröttad och ryggradslös tjänsteman, cynismen och uppgivenheten uppenbarligen krackelerar systemet. I en sådan misstänksam miljö eldsjälarna slocknar.
    Är det en paradox att när skolan ”professionaliseras” dvs. byråkratiseras, standardiseras, nivelleras och kontrolleras, sjunker nivån på undervisningen? Nej inte alls vilket forskningen har sedan länge påvisat, utan dessa puerila åtgärder medföljer den logiska konsekvensen av vad ledarskapsforskningen har påpekat under många decennier. Och kontrasterar emellertid markant mot vad nuvarande utbildningsminister Björklund lovade innan förra valet; att han skulle utöka lärarens frihet över sin tillvaro för att höja statusen och nivån på undervisningen, efter många decennier av socialistisk kontroll över individerna och medföljandeflumpedagogisk tillämpning under många år.
    Denna kritik av lärarnas prekära situation, får stöd nu senast av bland många andra medarbetarna för Dn:s ledarsidan i en undersökning av ledarskaps fråga rörande skolsituationen.
    DN:s analys samt undersökningen visar på att:
    ”Arbetsgivare som förstår varför ”lärarna är skolans viktigaste resurs, satsar inte allt på mer bunden arbetstid. De erbjuder självbestämmande och förväntar sig hängivna insatser”. Som stöd för dessa ståndpunkter åberopar de sig på bl.a., den berömde och framgångsrike amerikanske företagsledaren William McKnight som propagerade för andra ledare att: ”Anställ bra personer, och lämna dem i fred.”
    I dag är McKnights tanke att frihet och medföljande eget ansvar får människor att växa inte kontroversiell utan uppenbar för alla utom som det förefaller enligt diskussionerna kring det nya läraravtalet, för skolansvariga, vilket den pågående avtalsförhandlingen om lärarnas arbetstider med all tydlighet intygar.
    Enligt SKL förslag om minskande förtroende tid för lärarna, motiveras med argumentet att skolans resurser måste kunna användas effektivare.
    Problemet bara är att den otidsenlige arbetsgivare som minskar de anställdas möjligheter att själva bestämma över sitt arbete utplånar engagemanget och eldsjälarna om de har möjlighet flyr skolan såsom det sker i stor skalla i England, där ofta impulserna till den nya skolan är hämtade ifrån. Och vilket all praxis hittills har påvisat.
    DN motiverar sin kritik av den kontrollerande skolan med bland annat Daniel H Pinks bok: ”Drivkrafter. Den överraskande sanningen om vad som motiverar oss” (Bookhouse). Pinks teori är att företag kan styras genom auktoritära metoder så länge arbetet är okomplicerat och monoton. Men när arbetet ändrar karaktären och kräver kreativa inslag måste man lita till individernas egna beslut och frihet .
    Hängivna och lyckosamma lärare liknar mer konstnärer och vetenskapsmän än arbetarna vid det löpande bandet, är en av slutsatserna.
    Det är sådana lärare den svenska skolan behöver påpekar DN. Naturligtvis skall höga krav ställas på alla i skolan så väl elever som lärare och personal. Men den överdrivna kontrollen skall inte utövas på individerna såsom det är tänk nu, utan på resultatet av deras arbete.
    Den svenska skolan emellertid har alltid närts av ideella insatser pga. den förtroende och tillit som tidigare arbetsgivare har påvisat gentemot medarbetarna. Nu är det risken att alla skall börja räkna med byråkratiskt pedanteri deras insatser. Öga för öga insats för insats. Och då den livsnödvändiga humanistiska förtrollningen avdunsta för evigt, samtidigt som rekryteringen till Lärarhögskolan (School och education som så fånigt heter idag) blir ett ännu svårare uppdrag.
    Det var inte bättre för, men det är definitivt sämre nu!

  7. Tack, Alfredo Castro, för den salvan! Just vad som behövs i dagens skoldebatt – OCH som har behövts i flera decennier i vårt land, MEN som tyvärr aldrig framförts i debatten, i alla fall inte tillräckligt ofta eller med tillräcklig skärpa. Här finns anledning för lärarkåren, PROFFSEN, att skärpa sig.
    Så här skriver professorn och nationalekonomen Sven Rydenfelt, som började sin bana som folkskollärare, på SvD-Brännpunkt i december 1996: “Hittills har lärarna – med ytterst få undantag – fogliga och undergivna som offerlamm, accepterat denna förnedrande roll. [Härmed avser S.R. att lärarna alltid får göra tjänst som syndabockar i samband med olika misslyckanden i skolorna]. Hur länge ska det dröja innan de modigt sluter upp vid sina upproriska elevers sida i revolten mot en omänsklig skola?”
    Jag – och många med mig – väntar fortfarande otåligt på att skolans PROFFS skall synas och höras betydligt mer i den offentliga debatten. Hög tid att sätta stopp för vänsterkrafternas STASI-inspirerade skrämseltaktik!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter