Skola och SamhälleSven-Eric Liedman: Skolan och NPM
Man lever farligt på pansarregementet i Skövde, meddelar både radion och en rad tidningar i november 2011. Två soldater har avlossat sina granatgevär inomhus, och några andra har beskjutit regementets egna fordon med skarpa skott. Officerarna skyller på att de är så ”hårt bundna till sitt skrivbord och sin dator, för att knappa i Prio”, uppger Expressen.
Prio är namnet på ett system som ska göra försvarsmakten bättre och mer kostnadsmedveten. Det är ännu ett exempel på det som kallas New Public Management vars syfte är att göra offentliga institutioner lika effektiva som privata förtag. NPM, som det förkortas, har slagit igenom överallt i Sverige. 
Vårdsektorn dignar under bördan – för en tid sen hörde jag ordföranden i Svenska läkarförbundet, Marie Wedin, berätta att hon som ortoped tidigare hann ägna sina patienter två tredjedelar av sin mottagningstid. Nu är det administrationen som kräver dessa två tredjedelar.
Skolan och universitetet är lika drabbade. Kraven på ekonomisk effektivitet leder till att mindre tid kan ägnas åt själva verksamheten.
Det är en utveckling som jag har hört mycket talas om när jag under år 2011 rest land och rike runt och talat om min bok Hets! Jag vet inte hur många lärare som under samtalen efter min föreläsningar talat om alla de rapporteringar som snärjer in dem i sina garn. Det värsta är kanske känslan av att inte vara betrodd utan föremål för ständig övervakning.
NPM innebär en växande misstro mot utbildade yrkeskvinnors och –mäns förmåga att sköta sina jobb. De enda professioner som sitter i orubbat bo är administratörernas och ekonomernas. Eller övervakar de varandra?
Det finns ett stort missnöje med sakernas tillstånd och inte minst med den utveckling som skolan tvingas in på. Reformerna som under kort tid kommit slag i slag har alla haft till uppgift att snabbt och resolut göra om skolan i en riktning som de styrande anser önskvärd. Slagorden har haglat: Kepsarna av, mobiltelefonerna ut. Alla passar inte att bli akademiker. Betyg ska ges tidigt och ofta. Nationella prov måste få en nyckelroll. Lärarutbildningen håller inte måttet. Den svenska skolan har varit för slapp, men nu ska den bli skarp nog för den globala konkurrensen.
Skolan ska kort sagt bli bättre genom en serie kvicka fix.
Centerpartiet, som också vill dra sitt strå till skolstacken, väckte för några månader sen förslag om ett annat kvickt fix: Återinför studentexamen! Utbildningsministern förklarade strax att han noga skulle tänka över idén.
Parallellt med raden av reformer som kräver mängder av energi har NPM krävt sin del av lärarnas arbete. Finns det helt enkelt inte tid över för lärarna att göra sig hörda?
Frågan om lärarnas tystnad i skoldebatten har diskuterats ur en rad olika vinklar här i S.O.S. Ett problem som kommit upp gäller själva beteckningen ”skoldebatt”. Hur avgränsar man den? Det finns en riksdebatt, radions, tevens och de stora tidningarnas skoldebatt. Där har lärarna inte hörts mycket, annat än som föremål för intervjuer. Lärarfacken har förstås varit synliga – men det är tveksamt i vilken utsträckning de verkligen uttrycker bredare läraropinioner. Facken har främst arbetsförhållanden och löner i fokus. De många lärare som känner sig åsidosatta i opinionsbildningen brukar inte se fackets representanter som sina språkrör.
Men det finns också en mer jordnära skoldebatt, den som försiggår i kollegierummen och inte minst i samspelet med elever och föräldrar. Den är förstås oändligt mångförgrenad och den ser mycket olika ut i olika slags skolor. Det är flikar av den debatten som jag själv har mött efter mina föreläsningar. Jag inbillar mig inte att det har varit ett representativt urval lärare vid de tillfällena. Det är främst de mest engagerade som kommer. Men de är många! Och den vanligaste fråga som de ställt riktar de till sig själva: -Varför är vi så tysta?
Frågan är förstås delvis retorisk. Dessa välartikulerade människor är knappast tysta i sin vardag. Deras missnöje beror på att de inte finner sin kritik företrädd i den tongivande debatten om skolan – den debatt nämligen som gett och ger avtryck i raden av reformer som kantar de senaste årens utveckling. Det är en debatt som inte är identisk med den som försiggår i de stora medierna. Där förekommer mycket som inte ger mer långtgående effekter än ett fyrverkeri. Bara debattörer som kan sätta makt bakom orden påverkar vad som fastnar i lagar och förordningar.
Det som under senare år utmärkt dessa ordglada maktutövare är att de befinner sig ganska långt från skolans verklighet. Det är en anledning till att de så ensidigt fokuserar på resultat och inte på processer. De är ointresserade av hur lärande går till men desto mer upptagna av vad som lärts ut, eller närmare bestämt vad som kan mätas i prov. De uppehåller sig vid undervisningens yttre förhållanden – huvudbonader, telefoner, kateder eller inte kateder – men har inget sinne för vad det innebär att bemäktiga sig kunskaper.
Det finns kloka lärare och rektorer som i sitt arbete förhåller sig ganska fritt till alla de regler som överheten – som i själva verket är flera olika överheter, staten, kommunerna, de privata skolbolagen – ålägger dem. De arrangerar inte alla de möten som förutsätts, de är ganska nonchalanta med blanketter och protokoll, och de förhåller sig tämligen fritt till den påbjudna minutiösa regleringen av arbetstiden. Kort sagt, de är medvetna om att kvalitet aldrig kan reduceras till kvantitet, och de förmår skilja mellan väsentligt och oväsentligt.
En sådan måttfull civil ohörsamhet kan vara viktig. Vem som helst kan se att officerarna i Skövde borde ägna mindre tid åt Prio och mer åt sina rekryter; och säkert gäller motsvarande i skolan. Det är orimligt att åtgärder som sägs leda till effektivisering gör verksamheten mindre effektiv.
Men det är säkert bara en minoritet som finner det naturligt att ta lätt på makthavarnas budord. Framför allt får sådana insatser inte någon bestående verkan.
Den stora avgörande frågan är i stället hur lärarens profession – kort sagt deras yrkeskunnande – åter ska kunna respekteras av makthavarna. Det är inte bara ett problem som möter lärare; det finns överallt i den offentliga sektorn.
Lärare och andra finner helt enkelt att de inte har något märkbart inflytande över de allmänna riktlinjerna för det arbete som de själva är satta att utföra. Tvärtom är de utsatta för en detaljkontroll som bara kan tolkas som misstro. Varje problem som uppdagas i den mångskiftande skolvärlden möts från politiker med förslag om nya kontrollåtgärder. En fördomsfri person kan se att skolans största problem är segregationen i samhället, kort sagt de växande klasskillnaderna. Men ledande politiker talar hela tiden om att man ska bortse från elevernas bakgrund. Det viktiga är i deras ögon att varje lärare följer det otal regler som ställts upp för verksamheten.
I juni talade jag inför ett antal representanter på Skolverket. I diskussionen efter min ínledning var det någon som sa de tänkvärda orden: -Politiker läser numera inte bokstäver. De läser bara siffror.
Det är problemet i ett nötskal – och ett problem som inte bara gäller vissa politiker. Aldrig så godtyckliga siffror väcker större tilltro än ett utvecklat, intelligent resonemang.
De mest effektiva åtgärderna för att förbättra skolans situation idag skulle vara att motverka segregationen i samhället i stort. Men bortsett från det vore det en viktig sak att helt enkelt ge lärarna större frihet att utöva sitt yrke. Det är också bara på det sättet som läraryrket åter kan bli attraktivt för unga människor.
Medan officerarna i Skövde knappar in uppgifter på Prio skjuter rekryterna skarpt. Så illa är det knappast i någon skola. Men lärarna måste kunna ägna sig helhjärtat åt sitt yrke som i bästa fall innebär ett förtroendefullt samspel med eleverna.
21 Comments on “Sven-Eric Liedman: Skolan och NPM”
Lämna ett svar till Henrik Hedman Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Tack för ännu ett bra inlägg i en viktigt debatt. Jag läste boken Hets! med mycket god behållning. Den är dessutom rolig. Jag har 14 års erfarenhet av lärarutbildning och forskning på högskolor och universitet i Sverige och utomlands. Matts Mattsson, docent i pedagogik vid Stockholms universitet.
Läraryrket kan aldrig återfå sin status utan att kvaliteten på lärarna höjs. Att enbart höja lönerna och tro att detta putsar
upp läraryrket forna glans är en alltför enkel åtgärd.
En av naturliga skäl sällan nämnd orsak till att lärarna inte hörs i den offentliga debatten så mycket är delikat. Genom låga antagningskrav till och alltför svaga krav under utbildningen har vi nu en lärarkår som i växande utsträckning består av människor med bristande förmåga att i tal och speciellt skrift göra sig gällande. Jag har själv stt åtskilliga lärarstudenter som inte kan stava och inte heller kan bygga meningar korrekt. Att dessa helt frivilligt skulle kasta sig ut i snabba debatter kanske inte är så konstigt.
Förmodligen tar också administrativa rutiner längre tid för dessa sämre lottade lärare, varför vi kan hamna i ett övertidsproblem.
Lärare tycker inte om att höra sådant här men det är inte alltid honongslena toner som är bäst.
Sven-Erik Liedman skjuter lika skarpt som en skövderekryt! Men när han nämner makthavare som något som bör reduceras hamnar han farligt nära samma pidestal han vill varna för, och det är det eviga dilemmat för den offentliganställde tjänstemannen. Vi är demokratins tjänare, och vi förutsätts ha civilkurage nog att slå larm när politikerna själva utsätter demokratin för fara .Det finns till och med lagskyddat med yttrande- och offentlighetesprincipen liksom skyddet av källor. Men det är kanske inte det vi talar om här, utan snarare huruvida vi kan obstruera mot en tokig skolpolitik som fallit så många okunniga väljare i smaken. Det är inte en fråga med några enkla svar.
Att läkare och lärare lägger ner orimligt mycket tid på dokumentation är förstås inte bra. Att vi har en skolinspektion som far land och rike runt med vinande batonger är heller inte bra. Vi håller på att få en skola där alltfler använder energin till att undvika göra fel. Få har tid och ork över att göra rätt! Det bekymrar mig mer, eller hänger sakerna kanske ihop?
Det är dags för det som Arpi och Wejke skrev år 2000 Turn Around Management även i utbildningen.
Att stanna upp och granska skolverksamheten efter ett antal sjukdomskriterier, en process som används inom företagsvärlden. Att lyfta Björklunds tillämpning av NPM till ytan och och söka efter sjukdomseffekter och leta efter vad som kommer efter NPM. Jag har hittat några forskare som tittar bortom NPM.
Patrick Dunleavy: Professor of Political Science and Public Policy Chair book ‘Digital Era Governance’ (2006) which shows how a new paradigm of management focusing on three themes of recentralization, holism and digitalization has replaced the previously dominant ‘new public management’. Anthony Giddens: The Third way thinking. Mark Moore i USA has focused much of his research on these issues. He is author of “Creating Public Value: Strategic Management in Government
Idag så lägger vi ner så mycket tid på kvalitetssäkring så vi inte har någon kraft och tid över till kvalitetsutveckling.
De nuvarande åtgärderna inom skolan påminner om det att krama en vattendroppe. Man vill effektivisera, få fatt i den hårda kärnan, men förstår inte att den inte är hård utan mjuk. Den nuvarande byråkratiska ansvällningen kan mycket väl leda till att skolan blir sämre, inte bättre.
Nej, det känns inte lönt att sparka in den ladugårdsdörr som Törestads kommentar lämnar på vid gavel. Den är antagligen ämnad att provocera, men även provokationen kräver ett minimum av finess och vederhäftighet. Läs gärna Sven-Eric Liedmans text en gång till. Den bör gå att ta in även för någon som betraktar skolan utifrån. Den är en exakt återgivning av vad många intelligenta och spirituella lärare jag möter varje dag hävdar, i misströstan och med emfas. I den takt inlåsningseffekterna medger börjar de nu droppa av från det yrke de en gång valde av övertygelse.
Ladugårdsdörrar måste öppnas med finess för att Klas L ska kunna reagera spirituellt och intelligent. Ja, där har vi en av bristerna i skoldebatten. Alltför utmanande och sanna uttalanden ska avvisas så att debattnivån ska vila högt upp i det blå på ett litet vackert moln. Inga direkta påståenden som jag kom med utan halvintellektuella ordval och undanglidanden.
Varför tar ingen på allvar att det i lärarkåren finns individer som inte borde vara där pga sina bristande kunskaper? Det är liksom en gåta.
God inledning på viktig debatt. Vi pratar om dessa frågor dagligen på mitt gymnasium. Läget känns akut på många sätt. NPM är förhärskande men ändå vet nästan inga lärare vad det är. Det gör oss bakbundna. Vi upplever det men saknar orden och begreppen. Våra fackliga företrädare pratar inte om NPM och politikernas skoldebatt återspeglar inte alls verkligheten. Det är två saker i det offentliga utrymmet som skapat mycket diskussion på mitt jobb, din bok Hets och dokumentärserien Världens bästa skitskola. Det har inspirerat oss att försöka förstå vad det är som händer och varför vi upplever vår arbetssituation som så förändrad och försämrad. Vi är en grupp lärare som sakta börjat ladda för att ge oss in i debatten.
NPM i full skala i den svenska skolan, men den boll björklund satt i rullning kommer inte att leda till de förväntade resultaten, eller vänta! den kommer leda till att den grupp elever som redan lyckas i skolan kommer att lyckas ännu bättre i förhållande till de som misslyckas. björklunds reformer tar nämligen inga hänsyn till de riktiga orsakerna till sk sjunkande resultat (motivation, konkurrerande fritidsintressen, språkproblem, segregation, klassklyftor mm), den framtid som väntar den svenska skolan är inte ljus, det som väntar eleven är inte en skoldag med relativt stor trivsel (=flumskola), som idag, utan för många en tvångströja av finsk modell, där trivlelfaktorn är mycket låg jämfört med sverige. denna insikt riskerar att inom ett antal år (5-7) slå mycket hårt mot hela skolväsendet, men då är mycket av kraften och medlen förbrukade, många duktiga lärare har slutat och studenter valt bort läraryrket,
och björklund är borta för länge sen
…det mest beklämmande är hur reformpaketet känns som några borgerliga politikers privatmoral, en ganska patetisk önskan om att restaurera 50-talets pluggkatedraler, tror de att denna idé går att sälja i Rosengård och Skogås? att någon under 20 år ens har fantasin att förstå?
Tack Sven Erik för ditt intressant inlägg. Vill gärna reflektera.
I min vardag besöker jag skolor.
Jag möter en lärarkår som tappat sitt självförtroende. Det oroar mig djupt???
En ofta nedslagen och slutkörd lärarkår som är professionell men vet inte att sätta ord på sitt excellenta arbete? Varför?
Ovana?
Jag vill hävda att dokumentation är en nödvändighet precis som i vården men man kan då inte samtidigt öka mängden undervisning?! Där befinner vi oss tyvärr idag.
Och vart tog planeringstiden vägen, den som skulle garanterar kvalité?
Sveriges lärarkår är trängd från flera håll, inte minst i media och vet inte hur den skall förhålla sig, vilket gör mig ont. Facket svarar på angreppen utifrån men vi vet alltid i förväg vad de kommer att svara, förtroendet är lågt, det blir lätt ointressant, tyvärr.
Till Sveriges lärarkår önskar jag bara ställ er upp, visa upp ert fina arbete, sätt ord på det, sätt ned foten och säg nej när du inte hinner med att planera på grund av alla krav.
Stå på Er, Ni gör ett strålande arbete!
Tack Sven-Eric, Anne-Marie
Kära Bertil Törestad,
Så bra att du vet så mycket om Sveriges lärarkår.
Naturligtvis finns det lärare som inte håller måttet. Liksom det finns poliser, svetsare, arkivarier, asfaltsläggare och sjuksköterskor som inte håller måttet. Nu är det ju inte huruvid enskilda lärare gör sitt jobb eller inte som diskuteras här, utan ett systemfel. Detta systemfel som finns när vi bara ser på skolan som en organisation som ska styras med järnhand och inte får kosta något utöver det nödvändigaste. Med vi menar jag samhället, eller snarare politiker, tjänstemän och andra som ej arbetar i skolan men bestämmer över den. Ordet skolan kan för övrigt förmodligen bytas ut mot polisen eller vården för all del.
Vad du gör med dina kommentarer är bara exakt samma sak som våra kära politiker och tjönstemän gör, nämligen tönker den lilla enkla tanken att det måste vara den enskilda lärarens fel att det går dåligt för svensk skola. Det är lika korkat som att skylla på ett vårdebiträde för att Caremas äldreboende inte har tillräckligt hög kvalitet. Det är dock ytterligare ett sätt att hitta en quickfix för att lösa ett problem. Det är ju enklare att skylla på individen än att inse att det finns ett allvarligt systemfel som kostar en massa pengar att lösa.
Nej, att med löner, granskningar eller andra styrmedel förbättra skolan funkar inte. Det enda som kan göras är att skapa en skola där man värderar lärarens och skolans egen förmåga att ge eleverna det dom behöver högt och att låta detta kosta pengar. Kanske inte främst till högre löner, utan till allehanda stödfunktioner, läromedel, tekniska hjälpmedel, möjligheter till en fördjupad levande pedagogisk diskussion och rimliga arbetsförhållenden. Det skulle iaf jag uppskatta framför en högre lön.
Om vi vill ha världens bästa skola räcker det inte med att slå sig för bröstet och säga åt lärarna att jobba hårdare och sen kontrollera och granska individens arbete. Man måste ge lärarna och skolan möjlighet att lyckas. Så är det inte idag.
Lärarna är underbetalda i jämförelse med jämförbara yrken. Det bidrar till att lärarkåren saknar en balanserad andel män.
Liedman är så träffsäker i sin analys av samtiden. Han beskriver våra patetiska försök att geppa våra verk- samheter genom att kvantifiera det som inte går att kvantifiera. Han kallar dessa mått för falska kvantiteter och beskriver hur vi lurar oss själva att tro på dem. Vi tenderar att fatta beslut på grundval av falska fakta.
Lärare bränner tid och kraft på blanketter och resultatlösa elevvårdskonferenser, därför återstår allt mindre tid till förberedelse och reflektion. Resultatet är en ökande konformism som i förlängningen hotar hela vårt vetenskapliga förhållningssätt förmågan att tänka nytt. Lustigt nog är det dessa kvantifierande ekonomer som uppmanar akademikern att tänka nytt när han vill försvara sitt intellektuella frirum. Läraren mäts i hur många kurspoäng han/hon orkar pumpa ut till ett maximerat antal klasser. Detta är kvalitet för ekonomen.
De friskolor som effektiviserat sin lärarkår och reducerat dem till undervisningsrobotar, låter följaktligen sin organisation centralt förbereda samtliga lektioner. Därmedbidrar de till en tankemässig likriktning som får oss att minnas mycket mörka kapitel i mänsklighetens historia. Den enda motkraft som finns är envisheten hos den reflekterande, lätt anarkistiske läraren. Vi kan inte acceptera att bli teknokratins vektyg.
@Andreas
Visst finns det både bättre och sämre poliser och läkare och lärare. Men en skillnad finns: utbildningen till polis och läkare är inte lika starkt ifrågasatt och det är svårt att komma in på dessa utbildningar. På lärarutbildningarna kommer i stort sett vem som helst in. Skulle inte det sätta några spår alls??? Det är klart det gör. Jag förstår att yrkesstoltheten föbjuder nu aktiva lärare att yppsa sådant men fakta är ju egentligen inte farliga.
Om du vill kalla den dåliga lärarutbildningen med svaga förkunskapskrav för systemfel är det ok för mig. Men åberopa inte en svag erfarenhetsgrund som försvar mot påståenden som i sig är logiska!
Ledsen Bertil, men som skolad psykolog borde dina insikter vara större. Många av de inflytelserika makthavare, födda på 30-50-talet jag känner har inhämtat merparten av sin skolning på diverse brevkurser a´la den tidens normer. Tidsandan drar ett förbarmandets streck över detta faktum. Deras institutionella skolning de´facto understiger många gånger med råge dagens fritidspedagoger. Jag har för den sakens skull aldrig betraktat dem som dumma eller undermåliga. De som idag lyckas klämma sig in som tjänstgörande vid en lärarutbilning, vad kännetecknar vederbörande? Är det många dokumenterat framgångsrika år inom skola? Skulle inte tro det, vet att det inte är så. . .
>Bertil Törestad, Andreas med flera.
Jag har i nästan åtta år arbetat som lärarutbildare på två av våra svenska universitet. Tyvärr känner jag igen Törestads beskrivning av tillståndet på lärarutbildningarna. Studenterna är i väldigt stor utsträckning sådana som själva misslyckats i skolan. Många av dem kan inte ta till sig akademisk litteratur på vare sig svenska eller engelska. De är heller inte intresserade av att lära sig det.
Detta bedrövliga tillstånd avspeglas givetvis också i många skolor. Min dotter har en klassföreståndare som inte kan skilja mellan “de” och “dem” och inte har förstått att man skriver månaders och dagars namn med liten begynnelsebokstav på svenska. Hennes matematiklärare kan inte lösa förstagradsekvationer och NO-läraren sprider rena rama galenskaperna om kemisk bindning. Att dessa personer skulle förtjäna högre lön än i dag är helt orimligt. I en rättvis värld skulle de omplaceras. Inkompetens är tyvärr inte skälig grund för uppsägning.
Det svenska samhället får de lärare det förtjänar. Med låga löner, obefintliga karriärvägar, dålig fortbildning och låg status kommer utarmningen av lärarkåren oundvikligen att fortsätta. Man får sällan mer än man betalar för.
Pingback: Mer om amerikansk skola, dess testande och betoningen på ansvarskyldighet… « reflektioner och speglingar II…
Som rektor bör man idka professionell olydnad. Det gör jag.
Annars sker det ingen utveckling då utveckling föds ut kreativitet och kreativitet aldrig föds i alltför styrda system. NPM, iscensatt av kommunerna plus Skolverket på uppdrag av regeringen har skapat en miljö utan möjlighet till kreativitet och utveckling!
Var olydig!