Viveca Brozin Bohman: Varför hörs och syns inte lärarna i debatten om skolan?

Hon vill inte att jag skriver ut hennes namn.

– Jag känner att det är så känsligt på min skola och i min kommun så jag tror det är direkt olämpligt.

Så tillägger hon:

– Visst är det hemskt att jag säger så. Jag skäms när jag gör det.

Hon är grundskollärare i en av Stockholms förortskommuner, jag kallar henne Lisbet. Hennes erfarenheter av varför lärare inte vill skriva om skolan kan i ett öppet demokratiskt samhälle inte anses som kontroversiella. Ändå denna försiktighet. Och istället för att skriva själv försöker hon uppmuntra andra att skriva artiklar. I två fall har hon lyckats, men som regel blir svaret att man inte vill – hur engagerad man än är i en viss fråga.

Lisbet tror att det beror på lojalitet, att man inte vill ses som obekväm av arbetsgivaren. Och det gäller inte bara fristående utan även kommunala skolor.

– Jag tror att man är rädd för att mista jobbet helt enkelt, eller komma i dålig dager och på något sätt bli bestraffad.

Att man lägger ansvaret för allt fler delar av arbetet direkt på den enskilda läraren bidrar också till att många tänker sig för både en och två gånger innan man går ut med sina åsikter, tror hon.

– För om du skriver något kan det relateras till dina individuella prestationer på ett konkret sätt och som kan bli väldigt obehagligt.

Att många lärare undviker att ge uttryck för något som andas kritik har stöd i en undersökning som Lärarnas tidning låtit göra och som publicerades i våras (nr 9/11). Var tredje av drygt tusen tillfrågade lärare i grundskolan vågar enligt tidningen inte öppet framföra kritik på sin arbetsplats. En fjärdedel tycker att den som framför kritik tar en viss risk.

Trots detta – lärare är en stor yrkesgrupp i samhället så det vore väl ändå rimligt att fler än idag deltar i den offentliga diskussionen om skolan. Vad är haken?

Många som jag har mött under mina år som journalist inom lärarpressen anser att en orsak är den pressade arbetstiden, särskilt under senare år. Någon har uttryckt det som att många lärare knappt orkar med vad man har på tallriken. Och efter att ändå ha klarat av den måltiden är det stopp. Man orkar inte med mer – inte sitta ned, tänka och formulera sig i skrift. Och hur ska man skriva – i vilken genre och med vems språk? Lärares yrkesspråk – hur ser det ut? Hur framstår man som trovärdig och inte en som bara talar i egen sak? Eller ännu värre – som en vanlig gnällspik? Och vart ska man skicka sina åsikter? Till vem ska man vända sig? Är det någon som lyssnar?  Finns det någon som bryr sig om en lärares erfarenheter och kunskaper om skolan? Den skola som de flesta är överens om har blivit sämre och som alla vill göra bättre.

Det går inte att undvika en annan fråga – varför ska man skriva om att lärare inte skriver om skolan? Är det viktigt att de gör det? För sin egen skull? För yrkets? Eller för skolans?

– För att undervisningen – det som är lärarnas och skolans huvudsakliga uppgift – inte syns i debatten, svarar mellanstadieläraren Rigmor Lindelöf.

Om eleverna ska lyckas bättre i skolan är det ju undervisningen som är själva kruxet, men villkoren för att skapa en bra undervisning har svårt att få uppmärksamhet i samtal om vad skolan behöver. Det handlar om tiden som inte syns.

– Allt arbete som lärare måste utföra för att undervisningen ska bli bra, det är så osynliggjort. Man skulle kunna skriva långa listor som visar att det tar en enorm tid. Men det arbetet finns inte med någonstans, därför behövs lärares röster, därför behövs lärarnas perspektiv, säger hon.

Skulle Rigmor Lindelöf skriva om skolan idag skulle det bli sådana listor. Tidigare har hon under en tioårsperiod skrivit flera debattartiklar. Den sista handlade om individuella utvecklingsplaner som en byråkratisk cancersvulst och hon tycker att hon har blivit sannspådd. Men att den nödvändiga tiden för arbetet kring undervisningen krympt har inte fått henne att åter ta ton i debatten.

Varför? Varför slutade hon att skriva?

– Jag tror anledningen var att det kändes som om jag med mina ord försökte stoppa en fallande lavin, säger Rigmor Lindelöf.

Generellt sett tror hon att kultur och tradition spelar in, att lärare på lägre stadier jobbar praktiskt nära eleverna och inte är vana att lyfta blicken till ett mer teoretiskt analyserande perspektiv.

En annan aspekt är att ju skickligare du blir som lärare, ju större blir det dåliga samvetet för att du vet att du inte hinner med allt som behövs, allt det som man borde.

Så finns kanske här en av orsakerna till varför fler inte skriver? Med ett dåligt samvete bär lärare skulden privat och vill inte sticka ut genom att kritisera villkor och förutsättningar?

Men när det handlar om lärares vilja att skriva måste man också se utöver den individuella nivån, se hur tillståndet i samhället påverkar det allmänna debattklimatet. Hur den symbiosen utvecklas avgör hur tillåtande klimatet är.

Med de skandalösa turerna kring SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?” som exempel tar DN-krönikören Malin Ullgren upp just detta. Hon beskriver ett smalt ideologiskt strömlinjeformat klimat där det idag är lätt att ses som samhällsomstörtare. Ett klimat där man måste lägga sig ”på ideologisk brusnivå – det vill säga den frekvens där majoriteten inte anser att en politisk åsikt har uttryckts, utan bara sunt förnuft.”  Annars kan man uppfattas som vänsterextremist.

Översatt till skolans värld skulle en sådan avvikare kanske kallas flummig bakåtsträvare eller reformmotståndare, en som inte platsar i laget. Och om Ullgrens klimatbeskrivning stämmer generellt kan man förstå att den – medvetet eller omedvetet – bidrar till lärares tystnad. Men den bidrar då också till ett demokratiskt underskott i den allmänna diskussionen om skolan, där så många andra grupper säger sig veta hur det är och vad som behövs.

Ändå finns det förstås lärare som i olika medier säger sin mening. En är Anna-Karin Frisk, som i dag delar sin tid mellan skola och forskarstudier. I ren ilska startade hon uppropet Lärarlistan och har också skrivit här på S.O.S. Även om hon inte själv har mött några negativa reaktioner förstår hon självklart de hinder och farhågor som den individuella läraren ställs inför i en skrivsituation – allt från bristen på yrkesspråk till oron för att ge den egna skolan dåligt rykte. Men det finns också strukturella orsaker.

– Svårigheter i skrivandet hänger ihop med att lärare inte är vana vid och inte vet hur de på ett systematiskt sätt ska diskutera undervisningsfrågor. Det som saknas är att sådana diskussioner inte är satta i system på arbetsplatsen, utan bara är upp till lärares egna initiativ.

Många vet idag vad som kännetecknar en god lärare och god undervisning, vilket tyvärr också har en besvärlig baksida. För Anna-Karin Frisk och flera andra innebär det en ständig känsla av att vara en bluff, en bluff som snart kommer att bli avslöjad.

– För man är inte tillräckligt duktig på bedömning, på läs- och skrivutveckling och på så mycket annat, sådant som man borde kunna för att ha rätt att uttala sig överhuvudtaget, säger hon.

Det är en egen upplevelse, en känsla, men också en del i skolkultur som ger stort utrymme åt det man borde istället för det man gör. En kultur som bidrar till att lärare sätter på sig munkavle. Frågan är – kommer de, och kan de, knyta upp den?

(Viveca Brozin Bohman är frilansjournalist. Hon har tidigare varit journalist på Lärarnas tidning och Pedagogiska Magasinet.)

20 kommentarer till “Viveca Brozin Bohman: Varför hörs och syns inte lärarna i debatten om skolan?

  1. Artikeln belyser det verkligt stora problemet i skolan idag, bristen på samverkan och att läraren får fler och fler administrativa sysslor som inkräktar på den pedagogiska tiden. Hade lärarna fått mer tid till reflektion och samverkan tror jag också att arbetssituationen hade blivit bättre. Det är inte konstigt att läraryrket har fått lägre status och att de inte vågar göra sin röst hörd, för det hinner de inte med. Detta beror inte bara på överbelastning utan också att man inte har haft tillgång till bra hjälpmedel för tex planering av lektionerna. Skolor och kommuner satsar mest på administrativa system och program för ”assistenterna” och glömmer bort att förse lärarna med hjälpmedel som kan effektivisera deras arbetsuppgifter och då menar inte jag närvaro, IUP och andra administrativa sysslor, utan hjälpmedel i deras pedagogiska roll. Just nu så är det hausse på att förse skolor med datorer. Datorn är ett bra verktyg om det används rätt, men i vissa fall kan det få helt fel effekt och bara bli en belastning eftersom läraren inte har den tid de behöver för att lära sig detta nya. Har man inte tid med det som man gjorde tidigare, så har man inte tid att lära sig något nytt. Skolor och kommuner måste satsa mer resurser och se till att lärarna kan samverka, fortbilda sig och får hjälpmedel anpassade för deras arbetssituation.

  2. Intressant diskussion, lärare var en inflytelserik grupp på 60 och 70-talet men sen har lärare tystnat allt mer. Det finns de som hävdar att det blivit bättre de senaste åren men den här artikeln visar i så fall att det är en ganska liten förbättring. Vi lärare måste börja våga uttrycka oss och vi måste hitta motvapen mot alla de maktmedel som används mot oss. Må vi lärare knyta näven i ilska mot Gösta Brodin i Åstorp och andra lärarfiender och visa att vi inte är svaga. Eleverna behöver lärare fyllda med kraft!

  3. Jag tycker att Viveca tar upp flera troliga orsaker till lärares tystnad i debatten om skolan. Jag fäste mej särskilt vid tre. Det två första är – citat:

    ”Att man lägger ansvaret för allt fler delar av arbetet direkt på den enskilda läraren bidrar också till att många tänker sig för både en och två gånger innan man går ut med sina åsikter, tror hon.”

    och

    ”– Svårigheter i skrivandet hänger ihop med att lärare inte är vana vid och inte vet hur de på ett systematiskt sätt ska diskutera undervisningsfrågor. Det som saknas är att sådana diskussioner inte är satta i system på arbetsplatsen, utan bara är upp till lärares egna initiativ.”

    Båda dessa orsaker tror jag är mycket relevanta och båda har att göra med ett utmärkande drag i läraryrket: ENSAMARBETET och den största anledningen till denna isolering som jag anser vara den överdrivna betydelsen av ämneskunskaper på bekostnad av lärarskickligheten. Härav följer också bristen på systematiska diskussioner om undervisningsfrågor. De lärare som delar praktik (t ex i learning studies) kan vittna om vilka möjligheter till fördjupade kunskaper om elevers lärande som då öppnar sig och ger underlag för kvalificerade inlägg i debatten om undervisning och skola.

    Den tredje orsaken som Viveca tar upp och som är slående drabbar inte bara självkritiska lärare. Det är iakttagelsen om det rådande samhällsklimatet:

    ”Med de skandalösa turerna kring SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?” som exempel tar DN-krönikören Malin Ullgren upp just detta. Hon beskriver ett smalt ideologiskt strömlinjeformat klimat där det idag är lätt att ses som samhällsomstörtare. Ett klimat där man måste lägga sig ”på ideologisk brusnivå – det vill säga den frekvens där majoriteten inte anser att en politisk åsikt har uttryckts, utan bara sunt förnuft.” Annars kan man uppfattas som vänsterextremist.”

    Tack Viveca för ett tankeväckande inlägg på SOS!

    Gunilla Runnquist

  4. Jag har själv funderat mycket kring det här och tror att det ligger mycket i vad du skriver. Lärarna är ett mycket plikttroget, flexibelt, självkritiskt men optimistiskt släkte som i det längsta försöker uppfylla både elevers, föräldrars, läroplaners, chefers och egna önskemål och direktiv. Vi är överbelastade och måste själva värna om den fritid vi får som vi inte ägnar åt att bearbeta skolfrågor. Tid för reflektion, att höja blicken, få perspektiv saknas i vårt arbete.
    Att platserna står tomma på våra lärarutbildningar och att vi ofta får frågan hur vi kan jobba som lärare är oroande. Bilden av en skola i kris har gått hem. Synd bara om vi som jobbar där under mycket svåra förutsättningar tar på oss skulden. Vi är värda otroligt mycket uppskattning för allt vi gör i ett ibland omöjligt jobb.

  5. Viveca Brozin Bohman avslutar sin artikel med ”En kultur som bidrar till att lärare sätter på sig munkavle. Frågan är – kommer de, och kan de, knyta upp den?”. Ja det är frågan när” hälften av de kommunanställda lärarna inte vågar kritisera sin arbetsgivare eller skola offentligt i medierna”(Skolvärlden 13/11 2008).”53% skulle inte våga uttala sig i media(kommunanställd). Var tredje friskolelärare eller 69% skulle inte våga uttala sig”. 6 av 10 tror att de skulle drabbas av repressialier. 75% vet inte vad meddelar-
    frihet innebär (LF). I SvD den 9/10 skriver 5 lärare under rubriken ”Omöjligt uppdrag att vara lärare idag”Fler och fler arbetsuppgifter åläggs lärarna, men ingen arbetgsuppgift försvinner när en ny tillkommer.Vilken annan yrkesgrupp skulle acceptera att få mer och mer arbetsuppgifter, ständigt få olika direktiv som saknar evidens och vara föremål för kritik och granskning i den offentliga debatten av individer och grupper som saknar adekvat erfarenhet och kompetens?” De avslutar med ”Anledningen till att så få lärare hörs i debatten kan vara att vi som lärare inte vill att någon elev ska känna sig utpekad eller att många av oss helt enkelt inte orkar. Men det kan också vara så att de lärare som har uttalat sig kritiskt har fått sparken och svartlistats.” I egenskap av skyddsombud(LF) har jag liknande erfarenhet där jag och skolledning inte haft samma åsikt alla gånger. Nu har jag gått i förtid men fick ändå känna på att vara utsatt. Men jag hade skrivit detta ändå oavsett om jag arbetat kvar. LR:s arbetsmiljöenkät bland 900 lärare visade bl.a.
    * 36% uppgav att deras arbetssituation försämrats det senaste året.
    * varannan lärare inte får den arbetsro och avskildhet de behöver
    * 60% uppger att de har sömnsvårigheter pga arbetssituation
    * 16% har upplevt hot, 7% har utsatts för våld
    Många lärare trivs ändå med sina arbetskamrater, och sitt arbete så det är en komplex situation.
    Jag ser mig inte som samhällsomstörtande eller extremist, men skolan är samhällets viktigaste byggsten och därför måste alla som arbetar i skolan säga ifrån. Engagera dig i ditt fackförbund, skriv insändare, debattartiklar det är din och Sveriges framtid som står på spel.

    Bengt Sundell

  6. Svaret på din rubrikfråga är enkel: De hörs inte därför att de inte vågar. Skolan är avdemokratiserad. I min lokaltidning har ingen lärare skrivit sitt namn i insändare de sista 15 åren, utom jag själv. Och jag fick sparken. Ja, jag mer eller mindre tvingades ansöka om avtalspension. Gladeligen betalar de 20000kr i månaden i 4 år för att slippa mig. Och vad har jag gjort? Jo, jag har inte haft vett att knipa käft. Jag var lokalombud för lärarfacket i 15 år, ifrågasatte alltid alla dumheter som infördes. Jag skrev i lokaltidningen TTELA , yttrade mig på konferenser och skrev brev till cheferna. Anklagades för att vara illojal, trots att högsta juristen i SKL dementerade detta i radion. Inte bara jag. De rektorer som inte har vett på att hålla mun får sparken. Själv fick jag aldrig tjänster jag sökte. De gick alltid till outbildade och ovana personer. Trots lärarutbildning och 30 års undervisningsvana ansågs jag inte ens lämplig att ens ha sommarskola några veckor med de elever jag undervisade under terminerna. De tjänsterna gick till fritidspedagoger. Ansågs av utbildningschefen inte passa in i det eller det arbetslaget. Jag blev t.o.m. utkonkurrerad av en lärarkandidat som jag handledde när jag sökte en speciallärartjänst. Jag har haft tills vidareförordnande i samma kommun de sista 26 åren.Och vad gjorde facket, undrar ni kanske. Svar: Platt intet. Därför gick jag ur. Därför hörs inte lärarna: De har ingen fackförening bakom ryggen. Strejkrätten är i princip avskaffad genom det nya statliga medlingsinstitutet, där parterna kan tvingas att underteckna avtal. Facken har lurats att underteckna fruktansvärda avtal med stora lönelöften som aldrig blev av. Samverkansavtal har avlöst MBL- förhandlingar, och den representativa demokratin avskaffades. Tidigare hade lärarna ingen arbetsgivare som styrde och ställde. De var en autonom yrkesgrupp som endast styrdes av det regering och riksdag beslutat. Tror någon att vi lever i en demokrati? Glöm det. Det går ständigt utför i alla offentliga organisationer i Sverige. Det verkar som om demokrati; Det är något som ett samhälle kan kosta på sig när hjulen snurrar och den ekonomiska utvecklingen går framåt. Skolan är en spegelbild av samhället. Det är nog tyvärr kört. Andra ska dansa på historiens arena.

  7. Jodå, jag är lärare och försiktig när jag skriver här, dvs. jag skapar en pseudonym som består av mitt andranamn och min mammas flicknamn. Jag gör det av två skäl som jag saknar här: avståndet mellan elever och lärare har, tack och lov, krympt, men det innebär också att det är en utmaning att vara kritisk och samtidigt upprätthålla den förvisso personliga men också professionella yrkesrollen. Om jag är öppet är så kritisk som jag skulle vilja/kunna vara, vad händer med min relation till elever och föräldrar? Självklart är det ett skäl som i ett kritiskt skede inte har betydelse, t.ex. om jag upplever att enskilda elever och föräldrar far illa i den organisation jag representerar.

    Det andra skälet är svårare. Det är fredag kväll och jag har kämpar sedan några timmar med något en kollega skvallrade tidigare i eftermiddags: det finns en grupp kollegor som är kritiska mot mig. De tycker att jag har för höga krav på mig själv och andra. De anser att om man en gång har skaffat sig en utbildning, t.ex. lärarutbildning, finns det ingen anledning att hålla på att fortbilda sig. De menar att förtroendetiden är deras tid att koppla av från arbetet för att kunna ta itu med resten av livet och de är mycket kritiska till att skolverket tycks förvänta sig att vi ska läsa ”typ fem jävla romaner” i form av ny läroplan, kommentarmaterial och allmänna råd. De menar att vi måste börja säga ifrån och helt enkelt inte skriva de skriftliga omdömena varje termin och de tycker att ämnesöverskridande arbete är ett ”förbannat jippo” och att de välkomnar signaler som tyder på att vi ska få ökad möjlighet att ”sätta dit” eleverna genom att skriva in skolk i betygen. Samma gäng tycker att föräldrar är det jobbigaste som finns och att de ska hållas kort. Framförallt finns det inget skäl att tillmötesgå deras högljudda krav på att lägga utvecklingssamtalstiderna sen eftermiddag. Dessa kollegor talar sig gärna varma om valfrihet, så länge det inte handlar om att våra brukare ska välja.

    Jag känner att jag har ögonen på mig. Skulle jag jag granska den miljö jag arbetar i så skulle kritiken kanske inte formuleras på samma sätt. Den skulle uttryckas som en längtan efter likasinnade, som jag skulle kunna samverka med och därigenom få större frirum. Jag tycker att samtalet om de tysta lärarna alltid verkar utgå från att dessa tysta skulle vara tysta av samma skäl; är det verkligen så?

  8. Intressant. Har inget svar men det här gäller inte bara lärare. Varför deltar inte arbetare i det offentliga samtalet om vilken industripolitik vi skall ha? Varför deltar inte städarna i diskussionen om privatiseringen av deras arbetsuppgifter osv. Gemensamt är att i stort sett inga löntagargrupper deltar i debatten.

    När det gäller lärarna så tror jag inte på förklaringen om att ”vi har så mycket att göra så vi inte hinner.” I mina öron så är det argumentet mest en dåliga undanflykt. Dålig arbetssituation borde logiskt göra fler så upprörda att de började skriva och delta i offentliga samtalet.
    Lathet, feghet och önskan om att någon annan skall gå ut och ta smällen ligger nog närmare sanningen.
    Vi skall inte underskatta att många anser att de har gjort nog om de har gnällt av sig lite i lärarrummet.
    Den stora frågan är hur skall vi ändra på detta?

  9. ”Det är en skam, en fläck på Sveriges baner att medborgarskap heter pengar”
    Var tog alla radikaler vägen från 60-talet, sitter de nu i riksdagen o fattar kloka beslut eller….
    Skämt åsido (men lite allvar ändå)
    Vi lärare lider av Afasi, vi tar emot nya rön; läroplaner,politikers och byråkraters profilerande, utan att säga: Stopp! Nu räcker det, vi är utbildade till att vara pedagoger, låt oss då få vara det och koncentrera oss på det vi kan istället för att även vara psykolog,arkivarie,psykiatriker,mamma/pappa,polis, lösa allt samhället ej rår på etc. Vi hinner aldrig göra klar en tårta förrän vi måste börja på nästa osv.
    Och skulle vi till äventyrs drista oss till en insändare i tidningen får vi till kommentar: ”Ni talar i egen sak”
    Just det, vi talar om hur verkligheten ser ut…….
    På 70-talet kändes det som om facket hade muskler att påverka skolan, men idag……näe vi går som vanligt till personalrummet o pratar av oss för att sedan gå till lektionen som om ingenting hade hänt….
    Nu blev det här mycket dystrare än det var tänkt, jag tror vi kan vända det här om vi fick en Tankesmedja i klass med företagsvärlden/kommunvärlden. Vem fixar det?

  10. Artikeln tar upp flera intressanta frågor. Varför skriver inte fler lärare om skolan på bloggar och i andra media? Ja, det finns faktiskt ett antal heltidarbetande lärare som skriver prakiskt taget varje dag och då ganska omfattande inlägg på sina och andras bloggar. Man kan då undra hur dessa hinner med det så ofta påtalade tunga läraryrket. Sanningen kan vara det kända ordstävet som säger att arbete tenderar att ta den tid som står till förfogande. Man har helt enkelt vant sig vid en viss trall, och om den invanda farten överstigs upplevs detta som ytterst betungande. Lärares arbetstid är inte överdrivet hög om man jämför med andra yrken på samma nivå. De många ledighetsveckorna inte att förglömma i sammanhanget.
    Lärarutbildningen har varit dålig under lång tid. De studenter som antagits dit har haft medelmåttiga betyg och inte varit särskilt framstående i läsning och skrivning. Jag har själv på nära håll sett ett otal lärarstuderande som inte kunnat stava ordentligt, inte klarar av meningsbyggnad och absolut inte är i stånd att sj’lva formulera en examensuppsats på ett acceptabelt sätt. En hel del av dessa studenter är nu lärare. Det är klart att deras initiala svårigheter med språket hindrar dem från att formulera sig i artiklar på fullödigt sätt.
    Dessa åsikter kommer naturligtvis att tillbakavisas av yrkesverksamma lärare, det hör till spelet, men frågan varför skolan är så dålig hjälps inte upp av att vi låtsas som om fler debatterande lärare skulle vara bra i sig. Det är dags att inse den fulla vidden av en erbamlig lärarutbildning!

  11. Vilken debatt åsyftas?

    Om det är debatten i våra stora dagstidningar DN och Svenskan så är väl orsaken att man där måste ha ”rätt” utbildningspolitiska åsikter och frågor som man driver, för att bli publicerad?

    Jag upplever att man i nyhetsprogram på tv mer och mer hör lärare bli tillfrågade och skolfront har blivit bättre på att bjuda in lärare i sina paneler.

    Och mässor som skolforum har förankrat idén om utvecklingstorg där lärare delar med sig av sin undervisning och projekt som man upplever lyckade till besökande landskollegor.

    Jag instämmer i Rigmors kommentar i artikeln om att det handlar mycket om kultur och tradition. Lärare är inte vana teoretiker och skribenter. Idén om den ensamma läraren i ett stängt klassrum lever kvar. Det ligger prestige i sättet att undervisa i och man särskiljer inte tillräckligt på metod och person. Jag tror att för vissa lärare bottnar agget mot IUP, omdömensskrivande, LPP-skrivande osv. i att man just inte vet hur man ska formulera sig på ett korrekt sätt. Precis som Anna-Karin Frisk nämner tror jag det handlar om outvecklat yrkesspråk och bristande kompetens i bedömning och att strukturera sin undervisning verbalt, så att den blir tillgänglig för fler. Lärarnas språk är ett tyst språk.

    Jag ser dock positivt i att fler lärare ser sig som ämnesdidaktiker och det satsat mer och mer på att lärares fortbildning handlar om att aktivt bedriva undervisningsutveckling som i lesson och learning studies – istället för att sitta och lyssna på föreläsningar från personer som inte är skolfolk. Vi har inte råd att lägga fortbildningstid på annat än att planera, revidera och utvecka undervisningen som jag ser det och det hoppas jag att fler och fler lärare runt om i landet strider för på sina skolor.

  12. Jag har skrivit två artiklar för S.O.S. men båda har på luddiga grunder refuserats. Jag gör vad jag kan och tar ansvar för att försöka göra min röst hörd om min vardag som lärare men då måste även publicister ta sitt ansvar – och lyssna.

  13. Hur är det med er själva? Är det inte ni som censurerar inlägg?

    Men visst har ni rätt. Här avskedades en lärare som avslöjade vad skumt som hände på skolan. Inom sjukvården finns Lex Maria. Kritik inom vården får framföras fritt för att vården skall bli bättre.

    Hur vore det med en Lex Maria inom skolan. Mer än hälften av alla matematiklärare är inte matematiklärare, De är slöjdlärare eller sekreterare eller vad som helst (enligt skolverket). Samma gäller i fysik och kemi. Lärarna har tagit slut. Det finns inga kvar längre. Är det konstigt att svensk skola sjunker i ranking, när vi inte längre har utbildade lärare. Borde inte allmänheten få reda på det?

  14. @Jenny Frohagen

    Det är modigt och fint att du nämner att det finns inkompetens, bristande formuleringsförmåga och dåligt strukturtänkande i lärarkåren.

    Diskussionen bli ju annars egendomlig om man anser att lärarutbildningen varit mycket bristfällig och i nästa andetag menar att våra lärare är fantastiska.
    En sådan metamorfos bidrar nog inte lärarutbildningen till.

    Att lärarnas språk är ett tyst språk låter ju fint och vackert, men sådant språk har alla människor. Vissa kan dock även uttrycka sig i skrift

  15. Det nämns redan i artikeln: det lärare har att tillföra handlar om undervisning. Men debatten om skolan handlar sällan eller aldrig om undervisningen. Den handlar om ordning och reda. Den handlar om friskolor eller inte friskolor. Den handlar om betyg och den handlar om lärarnas ökade arbetsbörda. Den handlar om ledarskapet i skolan och om organisationen. Det är som om undervisningen är underordnad en väldig massa andra faktorer som är avgörande för huruvida eleverna lyckas i skolan eller inte. Och eftersom lärarna sysslar, eller åtminstone har en önskan att syssla med undervisning så finns ingen anledning för dem att blanda sig i debatten!

    En mycket negativ sak med den debatt som förts på senare år är just vilken vändning den tagit. Så fort man öppnar munnen för att tala om undervisning och utveckling av undervisning får man den stämpel på sig som också nämns i artikeln: vänster. För debatten handlar om kepsar, mobiltelefoner och skolk. Talar man om att undervisningen måste locka fram viljan hos barnen att lära sig (vilket alla vi pedagoger känner till som den bästa av inlärningsmetoder om jag får förenkla en smula) så är man inte längre objektiv utan offer för den gamla flumskolans tankar och pedagogik.

    Inom hjärnforskningen är man mycket nöjd med den samverkan man numera har med psykologins område, men samverkan med pedagogiken är icke existerande av det enkla skälet att dagens hjärnforskning stöder den kreativa pedagogiken. Och det är inte politiskt rumsrent just nu!
    Så varför ska lärare som med ryggmärgen kan detta blanda sig i en debatt där den tid det tar att formulera sig är totalt bortkastad?

  16. Gunillahellen skriver: ”men samverkan med pedagogiken är icke existerande av det enkla skälet att dagens hjärnforskning stöder den kreativa pedagogiken. Och det är inte politiskt rumsrent just nu!”

    Jag tror det är en annan faktor som gör det svårt för lärare att kritisera. Alla andra förstår ju pedagogik mycket bättre än lärare. När Björklund beordrade lärare att gå över till ”katederundervisning”, så inser lärare snabbt att han pratar i nattmössan. Men allmänheten förstår nog inte att det finns massor av olika sätt att undervisa och att en kunnig lärare kan använda ”katederundervisning” för instruktioner, men sedan följa upp med mer kreativa inslag och avsluta med kritik och diskussion.

    De förstår nog inte heller att eleverna utbildas för livet, för att själva kunna möta problem och lösa dem. Det finns ingen kateder ute i livet. Där gäller kreativitet.

  17. Här kommer några osorterade tankar

    Det finns många anledningar till ”tystnaden”.
    Nedvärderingen av lärarna från tex Jan Björklund – När han säger att bra lärare skall ha hög lön, säger han också att många lärare inte är bra.
    När lärarnas riksförbund hakar på samma ide, vi måste öka lönespridningen så är budskapet de dåliga lärarna skall inte ha något.
    När fler och fler får otrygga anställningar på friskolorna ökar rädslan.
    När Jan Björklund säger att vi inte kan ”hålla ordning” framställs vi som odugliga mesar osv.

    Det pågår en hets mot oss lärare som gör att många hukar sig. Utöver det så har vi ett lönesystem som bland annat används för att bestraffa dåliga/obekväma lärare.

    Ytterligare en faktor är den som Gunillahelen Olsson tar upp. Svenska lärare är förvånansvärt okunniga om det svenska skolsystemet. Man behärskar det som som rör undervisningen – men kunskapen om hur den organisation man arbetar är låg. Då blir det svårt att delta i debatten.

    Hur skall vi lyckas bryta denna förlamande rädsla som leder till tysthet?
    Ett sätt kan vara att börja utveckla lärargnället i lärarrummet. Ni vet gnället om att vår ”status” har sjunkit. Nästa gång ni hör en kollega börja dra gnällvalsen – fråga denne vad han/hon tänker göra för att höja statusen. Vi måste inse att det inte är någon som kommer att ”ge” oss hög status – den får vi förtjäna genom att vara ”nyttiga”. Skriva insändare som går emot BUNs nedskärningar, insändare som problematisera div politikers enfaldiga utspel osv
    En annan sak vi måste förstå är att vi är kunniga. Åtminstone betydligt kunnigare än föräldrarna och BUN – politikerna. Här är edcamp iden en fantastiskt ide som stärker vårt självförtroende. Man måste tro på sig själv för att våga ta ton i den offentliga debatten.

    Funderar Henrik
    Ps en aning rörigt inlägg men ni begriper nog andemeningen – Läs på – Våga – Ta ton och gör det gärna kollektivt DS

  18. Ytterligare en anledning till tystnaden är den förhärskande ”Martin Timell” ideologin. Den säger att vi bara skall bry oss om vårt eget lilla hus. Hur vi skall renovera samhället som huset står i – skall vi inte bry oss om. Förhoppningsvis så har Egyptierna på Tahir-torget slagit in en jättespik i timelleriet som når ända till Sverige.

  19. Såg nyligen det sista programmet ”SKOLFRONT”, och fick några funderingar kring det….

    VARFÖR har programmet skolfront under nästan hela programmet en bakgrundsbild av ett ”vrålande ansikte? VARFÖR avslutas programmet med att visa en bild på ett slagsmål, eller där en ungdom ”knockar ned” en annan ungdom?

    ATT det verkar finnas krafter/viljor/intressen av att ÖKA stressen, aggressiviteten, konkurrensen, ovänskapligheten, tävlingsviljor och ”oduglighetsstämplingar”, samt också MINSKA respekten, aktningen, ”de goda viljorna”, ”den goda samhällsandan” osv., hos föräldrar, elever, lärare, skolor, rektorer och samhället som helhet, verkar vara en verklighet?

    Massmedias ”förmedlingar” av tävlingar, strider, konkurrenssituationer och ”förnedringar” av olika slag levereras i en aldrig sinande ström, och förmedlar sitt ”budskap” till medborgarna? ”Tävla eller ”dö”, ”bli utröstad”, ”bli bortröstad”, ”få din lampa släkt” osv?

    SAMTIDIGT ”TALAS” det i det oändliga om ”alla människors likvärdiga värde”, ”mänskliga rättigheter”, ”demokrati” och ”yttrandefrihet? Det rimmar ju illa med den ”undervisning” och det slags ”tänk”, som massmedia vill ”hjärntvätta” medborgarna med?

    ”Samhället kräver” samtidigt av ”skolan”, och ”lärarna” att de skall försöka tillämpa de ”uttalade idealen” om demokrati, jämlikhet, mänskliga rättigheter et cetera, men UNDVIKER att påtala HELA samhällets, (ALLTSÅ INKLUSIVE MASSMEDIAS?) ANSVAR, när det kommer till att verkligen kunna bygga och ”dana och skapa” sådana exemplariska elever och medborgare, som man SÄGER att man vill ha? (Men i PRAKTIKEN VISAR någonting annat?)

    Att förstå att barn är barn, som verkligen BEHÖVER att VUXNA TAR ANSVAR, det borde verkligen inte vara så svårt att förstå. Att AVKRÄVA insikter, självdiscipliner, ansvar och förmågor från barn, som de inte är MOGNA för att kunna ta, är ANSVARSLÖST.

    Den ”jämlika nivån”, som barnen befinner sig i tillsammans, medför att det är mycket svårt för dem själva att kunna agera ”AUKTORITATIVT” i relation till varandra och till ”andra elever”, (som gör ”dumma saker”).

    Det är LÄRAREN, och de ”VUXNA”, som MÅSTE finnas bland eleverna och barnen, som en AUKTORITET, och vara den som ”sätter gränser” för acceptabla beteenden och uppföranden.

    Den AUKTORITETSFLYKT, (och oviljan att ”bli vuxen” och ”ansvarig”?), som har skett i namn av ”jämställdhet”, ”demokrati” och ”alla människors ”lika värde”, (istället för alla människors ”likvärdiga mänskliga värdighet”), som skett från ”vuxensamhället”, de senaste decennierna, är förödande för BARNEN.

    Massmedia har VERKLIGEN varit bidragande i denna ”flykt” och ”demoralisering”, och borde, (i ”anständighetens namn”?), ”rycka upp sig”, och BIDRA till ”det goda samhällets möjligheter till gestaltande”, istället för att ”hjälpa till” att ”stjälpa det”?

  20. Pingback: Sluta gnäll! « Välkommen till verkligheten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter