Per Acke Orstadius: I väntan på den pedagogiska forskningen

Pedagogiska forskare bör i högre utsträckning ägna sig åt att söka svar på frågor om elevers lärande, menar Per Acke Orstadius. (red.)

Evidens har blivit ett nytt modeord i skoldebatten. Skolkommissionens ordförande använde begreppet upprepade gånger i våras. Besluten i skolan ska grunda sig på vetenskaplig evidens. Med det avser han forskning. Till skillnad från åsikter.

Det finns två sorters forskning om skolan. Meningsfull forskning respektive meningslös forskning. Meningsfull forskning är sådan som bidrar till att elever lär sig bättre och/eller mår bättre. Meningslös forskning är sådan som varken bidrar till att eleverna lär sig bättre eller mår bättre. Det har skrivits ett par tusen avhandlingar i pedagogik. Många av dessa måste betecknas som meningslösa i denna bemärkelse.

Om didaktiken sägs att den omfattar frågorna Vad? Hur? och Varför? i undervisningen. Om den pedagogiska forskningen kan man på motsvarande sätt ställa frågorna Vad? Var? och Varför?

Vad? På senare tid har det efterlysts mera forskning kring hur eleverna lär sig att räkna och läsa. Man kan fråga sig varför inte forskarna för länge sedan gett svar på dessa frågor. Varför så mycket forskning ägnas åt de yttre ramarna och de organisatoriska frågorna i skolsystemet. Och så litet om vad eleverna behöver lära sig för den framtid som väntar dem. Och så litet om hur detta lärande går till och vilka förutsättningar som krävs för det.

Var? Ska man forska om vad som kan bidra till att eleverna lär sig bättre bör man rimligen starta forskningen i klassrummen. Ta reda på vad eleverna, och då inte minst de svagpresterande eleverna, tänker och känner och behöver. Inte i skolor i länder med helt andra förutsättningar än våra. Och inte i forskarrum där man studerar vad andra forskare skrivit om i sina forskarrum. Dessvärre är det bara en liten del av forskarna som i klassrummen ägnat sig åt mål, metoder eller material som kan göra att eleverna lär sig bättre.

Varför? Det finns olika anledningar till att någon forskar. Bäst är ju om forskaren besjälas av en önskan att göra skolan bättre för eleverna. Dåligt är om hen forskar för att slippa lärarjobbet. Eller om hen forskar för att meritera sig till statusfyllda och välbetalda jobb. Eller om hen övertalas att forska av någon forskarutbildad lärare som vill bli handledare. Sämst är om forskningen avser att rättfärdiga dåliga beslut. Som den forskning som en ekonom gjorde för att stöda alliansens skolpolitik. Som ledde fram till den halsbrytande slutsatsen att det är de elever som får de lägsta betygen som tjänar mest på systemet med graderade betyg. En slutsats som fick vid spridning i massmedia.

Det finns också två sorters åsikter om vad eleverna behöver för att lyckas i skolan. Välgrundade åsikter respektive ogrundade åsikter. De välgrundade åsikterna framförs vanligen av människor med djupa kunskaper i pedagogik och med lång erfarenhet av arbete nära elever i skolan. De ogrundade åsikterna framförs gärna av politiker, ämbetsmän och andra tyckare vars säkerhet i åsikterna har växt med kvadraten på deras avstånd från elever och klassrum.

Det är vad forskare kommit fram till som utgör den evidens som ska ligga till grund för skolans utveckling. Detta oavsett vad man forskat om, var man forskat och varför man forskat. Hänsyn kan inte tas ens till välgrundade åsikter om dessa inte klätts i den rätta akademiska språkdräkten. Makten att bestämma över skolutvecklingen ligger hos de tusentals forskare som nu återfinns i skoladministrationen, i lärarutbildningarna och i de massmedia där skoldebatten förs.

Att för dem påpeka detta sakernas tillstånd är som att svära i kyrkan. Jag dristar mig likväl att framföra mina åsikter i artikelsamlingen Kritiska tankar om skolan.

 

Per Acke Orstadius är pensionerad lärarutbildare.

 

 

 

 

 

 

 

4 kommentarer till “Per Acke Orstadius: I väntan på den pedagogiska forskningen

  1. Per,

    Du skriver att ”Det är vad forskare kommit fram till som utgör den evidens som ska ligga till grund för skolans utveckling”. Ett annat alternativ är förstås att det är den evidens lärare samlar på sig i olika undervisningssituationer som måste ligga till grund för utvecklingen – och strängt taget tror jag också att det är som sker: lärarnas beprövade erfarenheter väger i den praktiska verkligheten tyngre än forskarnas resultat – och kommer antagligen alltid att göra det. Särskilt om vi får till stånd en professionaliseringsutveckling.

    Om detta har jag skrivit i två böcker som kom ut i somras:

    http://bokmaskinen.se/boktorget/biblioteket/kunskapsteori-for-larare/

    http://bokmaskinen.se/boktorget/biblioteket/undervisningskonster/

  2. Detta är ett av de bästa inlägg på detta nätforum på länge. Det är i den komplexxa verklighet som forskningen måste bedrivas. Att skära ut en mycket liten del av skolans verklighet och forska på den. För att sedan implementera denna skärv leder inte till att eleverna får ett bättre resultat. Resultatet från forskningen skall ju passa in i den komplexa verkligheten.

  3. Behöver det vara ett antingen eller? Jag håller med om att vi behöver mer forskning om hur elever lär och att skolforskningen behöver komma närmare undervisningssituationen i skolan. MEN för den sakens skull ska vi inte kasta bort pedagogikforskning i en vidare bemärkelse. Läroplansteori, bedömningsforskning, vilka som finns eller inte finns i utbildning, konsekvenser av reformer etc. måste också finnas för att fånga utbildning som helhet.

  4. Instämmer Den svenska pedagogiska forskningen har inte fört den svenska skolan framåt, snarare bakåt! Denna tillbakagång började redan på 1980-talet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter