Skola och SamhällePer Kornhall: Flip the system – förändra skolan från grunden
Marknadiseringen av skolan har inverkat skadligt på både skola och lärarprofession – det är dags att vända på systemet och skapa förutsättningar för en mer autonom lärarkår som kan leda utvecklingen av en demokratiskt skola av hög kvalitet, skriver Per Kornhall. (red.)
Nyliberala krafter har fått ett stort inflytande i skolan i Sverige såväl som utomlands. Men den styrmodell som mer eller mindre oreflekterat införts i och starkt påverkat västvärldens offentligfinansierade välfärd börjar ifrågasättas av allt fler personer och detta inte minst av allt fler forskare inom många olika fält. Hur man än tittar på frågan verkar det som om det marknadsparadigm som brukar sammanfattas som New Public Management skapa fler problem än vad det var tänkt att lösa. Istället för billigare blir det dyrare och istället för slimmade organisationer byggs det upp stora kontrollapparater för att hålla marknadskrafterna i styr. Den kanske starkaste kritiken mot New Public Management handlar om hur det påverkar professionerna. I marknadsstyrning fokuseras på siffror och ekonomiska incitament medan professioner i verkligheten är mycket mer motiverade av helt andra drivkrafter, såsom etik, moraliska drivkrafter och egna högt ställda normer för kvalitet och sina uppdrags betydelse.
Eftersom Sverige kanske är det land i världen som har gått längst i en marknadisering av skolan är en diskussion om detta väldigt viktig. Den stora drivkraften i läraryrket ligger i mötet med eleven och att se unga människor växa i kunskap och som människor, inte i löneökningar, inspektioner och resultatjämförelser. Vi behöver en skolpolitik som utgår från själva idén med skolan: att förbereda alla uppväxande människor till att vara likvärdiga medborgare i ett demokratiskt samhälle och ge alla en möjlighet att bidra och utvecklas efter sin förmåga och inte efter sitt yttre arv. Skolan ska inte vara likvärdig för att vi tycker synd om barn från tuffa förhållanden utan för att de, precis som alla andra barn, är blivande medborgare i vårt samhälle med precis samma demokratiska fri- och rättigheter.
Professor Oon-Seng Tan från Singapore avslutade en föreläsning på en konferens om lärarprofessionalitet som Kungliga Vetenskapsakademien anordnade 2014 med att leda alla närvarande forskare och myndighetspersoner (inklusive en person som hösten 2016 blev utbildningsminister i Sverige) i en allsång som han menade speglade nyckeln för en bra skola. Melodin var naturligtvis Abbas men texten var:
I have a dream, a song to sing
To help us cope with anything
If you see the wonder, of a teacher’s role
You can take the future, whatever the learning curve
We believe in teachers, something good in everything we see
We believe in teachers
And we’ll bring humanity with us
We’ll cross the stream – we have a dream.
Det är för att förverkliga en sådan dröm som vi, forskare och skolutvecklingsintresserade, gått samman med bidrag till antologin Flip the System (2017). Här skriver medverkande som Andy Hargreaves, Pasi Sahlberg, Catarina Player-Koro, Ola Helenius, Anette Jahnke med flera om den nyliberala svenska skolans avigsidor: kommersialiseringen på skolans IT-mässor, invecklade utvärderingssystem, skolreformernas begränsning av lärarprofessionalism och mycket mer som det inte här ges utrymme att gå in på. Flip the system innebär att vända på systemet. Både samhället och vi lärare måste förstå att de som är närmast det som marknaden kallar ”kärnverksamheten” också måste få vara drivande om vi vill ha en bättre skola för alla barn och ungdomar
Just nu behöver vi mer än någonsin en dröm, en dröm om en skola där det finns en stark profession som med heder och integritet får möjlighet att ta ansvar för sitt uppdrag. När nu regering och andra talar om en nationell samling för läraryrket är det kanske dags att börja definiera vad detta yrke egentligen är, hur det är tänkt att fungera och sedan förändra systemen så att det kan fungera på det sättet? Det är dags att börja verka för en mer autonom yrkeskår som kollegialt bygger sin professionella kunskapsbas och som står stadigt förankrade i de centrala demokratiska värden som är själva grunden för uppdraget. Det är med andra ord kanske dags att vända på pyramiden och ge lärarkåren tillbaka makt och självstyre. Det är också först då man får en yrkesgrupp man kan ställa höga kvalitetskrav på.
Per Kornhall är forskare, konsult och författare och aktuell med antologin Flip the system: förändra skolan från grunden, utgiven på Studentlitteratur 2017.
8 Comments on “Per Kornhall: Flip the system – förändra skolan från grunden”
Lämna ett svar till Lennart Malmström Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Tack Per Kornhall! Jag håller med till hundra procent! Skolan är alldeles för viktig för att utlämnas åt marknadskrafter och påhittade USA-inspirerade mätningssystem. Skolan måste bli likvärdig igen, och ALLA skolor ska vara bra skolor. Sluta upp med att jämföra och väga och mäta skolor! Var fick Lärarförbundet sådana dumheter ifrån? Och varför har vi alla lydigt rättat in oss i mät- och jämförelsehysterin? Liksom i individuella lönesystem? Så gör som Kornhall m fl föreslår: Flip the System!!! Och börja NU!
En bra och tydlig artikel. Värt notera bland de forskare och andra som ifrågasatt nuvarande system är Per Molander med sin ESO-rapport under våren som förstås fick koryféer som Fölster att gå i taket. Hoppas frågan är som atlantångare som nu långsamt håller på att vända, men starka krafter i maktägande skikt spjärnar emot!
Utbildning är inte alls en garanti för att det förs vitala diskussioner och ett ifrågasättande av “tidsandan”. “Brackan” eller karriäristen (läs dagens lärarkår, forskare, förstelärare…) skildrades av Strindberg:
“Kälkborgaren är optimist, ty han förmår ej se utöver eller tänka bortom de dagliga fenomenen [det som P1 vill diskutera denna vecka] Detta är en lycka för honom och icke en förtjänst, ty han äger inget val.”
Från 1990-talet och framåt har lärarkåren tappat all auktoritet och framför allt personlig integritet att kunna STÅ EMOT alla “kollegiala samtal” som Kornhall tycker är så fantastiska! Här finns motsägelsen i resonemanget.
Jag tar Bertrand Russell till hjälp!
”En av de främsta hindren för intelligens är godtrogenhet, och godtrogenhet kan minskas enormt genom instruktioner i de vanligaste formerna av osanning. Godtrogenhet är ett större ont i nutid än det var tidigare, eftersom, tack vare tillväxten av utbildning, är det mycket lättare än vad det brukade vara att sprida felaktig information, och tack vare demokratin, är spridningen av desinformation viktigare än förr för de som håller i makten.”
/ Bertrand Russell
Svensken är ju snart stöpt i samma slev! Det går inte för en fysikadjunkt som jag att återvända till dagens skola! Grupper bland föräldrar och stora delar av lärarkåren skulle ta in mig på “kollegiala samtal” för att jag själv skulle göra “bättring” och inte vara så säker på att 2+2=4 likt Winston i Orwells 1984!
Kommentar t Kornhall SoS
Precis som Per Kornhall skriver har ”marknadiseringen” av den svenska skolan skapat så många problem att den tidigare så självsäkra och maktfullkomliga attityden hos dess förespråkare inte längre undgår att bli allvarligt ifrågasatt. Med metoder som utgår från varuproduktion har man alltför länge tillåtits att använda skattemedel för att utveckla en vinstmaximerande verksamhet. Skola och undervisning är liksom sjukvård inte tillämpligt att drivas på detta sätt. Fixeringen vid mätbara resultat och ökad effektivitet blir i realiteten dysfunktionellt. Kunskap hos en växande generation utvecklas inte med dessa incitament. Däremot skapas stress och prestationsångest. Vi löper också stor risk att helt förlora den likvärdighet som vi tidigare skapat och kunnat vara stolta över. Dessutom återverkar situationen i hög grad på lärarna, de som skall omsätta de cyniska vinstplanerna i praktiken. Var finns det då utrymme för de humanistiska, mänskliga värdena? Och vart tar lärarna vägen?
Till min glädje har jag noterat en förändring i argumentationen hos marknadsinriktade skoldebattörer. Från att i lobbyarméernas bombastiska toner talat om kvalitet och valfrihet har de nu alltmer koncentrerat sig på rättigheten att driva skolor med vinst. Det handlar då om ekonomiska tankesätt och korta perspektiv, knappast om hur man danar harmoniska och dugliga samhällsmedborgare.
För att ”definiera vad detta yrke egentligen är” krävs en beskrivning av vad arbetet syftar till. Och då kan man inte fokusera läraren i första hand, utan eleverna – det är ju i elevernas huvuden och kroppar som kunskapsproduktionen äger rum. Läraren har ingen direkt kontroll över denna kunskapsproduktion och detta gör läraryrket speciellt; läraren kan bara skapa förutsättningar för lärandet, för kunskapsökningen hos eleverna.
Lärarens arbete syftar till att eleverna ska kunna imitera somlig kunskap, men framförallt att de till följd av självorganisering ska kunna förstå det de har tagit till sig genom imitation. Det enda läraren kan göra är att skapa situationer, möjlighetsrum, där denna import av kunskap och självorganisering kan ske.
I möjlighetsrummen råder frihet, kaos och oförutsägbarhet – och tack vare detta kan det spontant uppstå mönster, förståelse. Det enda konstruktiva läraren kan göra är att skapa möjlighetsrum och system av möjlighetsrum/situationer, likt bubblorna i lödder. Och för att bli meningsfulla måste dessa bubblor/situationer och detta lödder skapas utifrån eleverna, deras aktuella förutsättningar, deras liv och dagsform. Löddret låter sig alltså inte produceras på en annan plats för att distribueras till eleverna. – det måste skapas på plats av läraren.
Till följd av tillvarons mångfald och komplexitet, föränderlighet och oförutsägbarhet kommer skapandet av detta pedagogiska lödder att bli en form av konstnärlig verksamhet som kräver frihet också för läraren. Detta är alltså vad läraryrket är: ett konstnärskap – läraren är en konstnär som skapar situationer där eleverna lär sig.
Men för att kunna utöva detta konstnärskap måste lärarna få frihet, även de måste få verka i adekvata möjlighetsrum – och det är skolans huvudman som måste ta ansvar för att dessa möjlighetsrum skapas. Skolan i sin helhet måste därför ha större likhet med ett skumbad än med en bilfabrik där allt är planerat in i minsta detalj av ingenjörer och ekonomer.
En milt sagt naiv syn på elevens individualitet och ett sorts medfött kritiskt tänkande! Skolans uppgift måste vara att ge de kunskaper och färdigheter som kan användas SENARE I LIVET i ett kritiskt tänkande över inte minst SIG SJÄLV! Likt i Dantes Inferno där det “halvvägs i livet” mer och mer framgår att JAG avvikit från den “rätta vägen”!
Som vilket högre däggdjur som helst så formas människan av den omgivning den växer upp i och vistas i! Därför är “högre SES”-elever formade av de värderingar hemmet och hemmets omgivande “kamrater” omhuldar. Exempelvis “arbetslinjen”! Att “gilla läget” och kunna hålla föredrag som applåderas och på sikt ger status och pengar.
TIMSS 2003 visade att de högpresterande, dvs de som har förmågan att kunna tänka utanför samhällets “tidsanda” hade sjunkit från 10% till 2%! Det är i denna grupp chansen finns att det skapas kritiska tänkare som kan och vågar stå upp ensamma trots “hjordens” springande i flock åt ena eller andra hållet beroende på de “ledare” Makten tillsatt. De “queera”! Alltså något som har med KUNSKAP att göra och inte alls med sexuell läggning!!
Polisutbildningarna har nu likt lärarutbildningar fler sökande men de måste sänka ingångsvärdena! Inte kan “staten” rätta till det problemet i själva utbildningen! Återigen tar jag Bertrand Russell till hjälp.
”Det finns i våra dagar en slags tävling mellan statens ökande makt och den minskande vidskepelsens makt. Att statens kraft bör öka verkar oundvikligt, vilket vi sett i relation till barn. Men om dessa befogenheter ökar bortom en punkt medan vidskepelse fortfarande kontrollerar majoriteten kommer den ovidskepliga minoriteten pressas undan av statlig propaganda, och ytterligare protester kommer bli omöjliga i varje demokratiskt land.”
/ Bertrand Russell
Vad som bekymrar mig mest, och det har det gjort hela tiden, är en översittarton i debatten om skolan och lärarna. Den innebär att läraryrket och läraren avprofessionaliseras, bl.a. genom att “mutas” med högre lön, ibland helt utan proportioner till det övriga samhället och genom att ge goda råd om vilken av de nyaste metoderna som bör användas just nu!.
Istället borde vi sträva till att få lärare med hög integritet och starka drivkrafter för att uppehålla och kontinuerligt utveckla sin skicklighet som undervisare (och att ge de elever de råkar undervisa den bästa tänkbara undervisning). Detta är redan idag viktigt för största delen av alla lärare, och borde vara det rättesnöre som deras yrkesutövning bedöms ifrån.
Jag kanske är en naiv optimist, men den höga lönen handlar ju inte i första hand om att muta dagens lärarkår utan om att höja kvaliteten på framtidens lärare genom att locka just personer med kompetens och integritet till yrket. I princip tror jag att det bara behövs två åtgärder för att lyckas med detta, höjda löner och en mer attraktiv lärarutbildning. Sen får vi bra lärare som löser skolans problem, både genom att bedriva en högkvalitativ undervisning och genom att våga ta striden med skolledning, föräldrar och politiker. Det kommer ta tid och det kommer vara smärtsamt, men det går.