3. Vart tog den värdefulla bildningen vägen?

Bildning är inte något man talar om i skoldebatten. Borde vi göra det eller är det något som är självklart för alla? Ordet bildning har betytt olika saker för olika tider. Men det finns en slitstark betydelse som har att göra med kvalitén i kunskapsskolan. Bildning är ett gammalt ord för människans utveckling till en självständig och reflekterande individ, kunnig och med ett moget omdöme. Det handlar i den betydelsen om något som kunskapsmätningarna har svårt att mäta: förmågan att reflektera över kunskaper och deras användning i samhället, att se och värdera olika perspektiv, kort sagt att inte bara lära sig saker utan också kunna förhålla sig till dem och handla därefter.

Det har funnits tider då man talat om de bildade klasserna. Ibland har bildning handlat om de humanistiska ämnena men inte de naturvetenskapliga. Andra gånger har bildning varit något som står över det nyttiga och det praktiska. ”Bildning är det man kommer ihåg när man glömt allt man lärt sig.” Det är en gammal vitsig formulering som skapar en klyfta mellan en värld där man lär sig nyttiga saker och en där man bara är människa.

Men bildning måste väl gälla alla elever och alla ämnen, om den ska handla om att eleverna lär sig reflektera över kunskaper och om hur de utvecklas som människor när de tillägnar sig kunskaper? Kan i så fall skolans uppgift att å ena sidan förmedla kunskap och utbilda arbetskraft och å den andra hjälpa eleverna att utvecklas som människor och medborgare uppfattats som två skilda saker? Är det inte en kunskapskvalitet att få dem att hänga samman? Vem vill ha en arbetskraft som är osjälvständig och okritisk och okunnig om samhället och dess historia, som inte fått hjälp att utveckla sitt omdöme och inte kan diskutera och argumentera för sin sak, som har svårt att hantera motsättningar och konflikter och den mångfald som samtiden utmanar med? Vill det liberala demokratiska samhället ha sådana medborgare?

SOS-redaktionen

5 kommentarer till “3. Vart tog den värdefulla bildningen vägen?

  1. De erfarenheter och kunskaper som vi tillskansar oss utanför skolan, borde/måste kunna sammankopplas med de kunskaper och erfarenheter skolan ger. Kanske är det detta som blir bildning. Har dagens skola tappat lite av bredden och berättandet för att ge utrymme för en snävare kunskapssyn? Det som omger de i skolan mätbara kunskaperna, är kanske bildning. Frågan är onekligen intressant.

  2. Vi har verkligen fastnat i likformighetens träsk och glömt bort olika vägar till kunskap och bildning. Ökad valfrihet är en förutsättning för bildning.

  3. Bildning kräver inte enbart ökad valfrihet – eller hur? För att bli bildad krävs det nog även en del allmänbildning baserad i kunskaper och erfarenheter utanför den egna sfären, dvs sådana som en god lärare kan bistå med när man INTE får välja fritt utan faktiskt undervisas av en lärare med en Plan. Och som ibland även kräver hårt arbete, även om det sitter långt inne och inte är något man självklart skulle välja.

    http://pedagogstockholmblogg.se/mblixt/2010/08/24/hur-blir-man-duktig-seglare/

  4. Instämmer helt med SOS-redaktionens slutsatser. Sokrates sa redan deygt 400 år före f Kr att :”Blott det vetande är pålitligt och har makt som har bildats under människans egen medverkan”! Skolans abstrakta kunskapsförmedling måste bli konkreta för eleverna genom deras egna reflektioner, gärna tillsammans med flera. Uppgiften är ju att i första hand ha en utbildning som skapar kunnande hos eleverna i deras vuxenblivande till ansvarskännade människor och samhällsmedlemmar, dvs. att de utvecklar en aktiv medborgarkompetens.
    Nils Westberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter