8. Undervisningens försvinnande – reclaiming teaching

Begreppen ”undervisning” och ”undervisningsmetoder” försvann under 1990-talet. Undervisningsbegreppet hade kommit att förknippas med kritiken av den traditionella klassundervisningen och fått en negativ laddning.

Samtidigt ökade olika individualiserade arbetsformer i omfattning och trängde ut den gemensamma klassundervisningen.  Lärarna blev ledare för elevernas lärande samtidigt som eleverna själva alltmer fick ta ansvar för sitt lärande.

Begreppet undervisning hamnade i motsättning till lärandet. Under mottot ”från undervisning till lärande” har inte bara språket för att tala om lärares arbete i skolan förändrats utan också innebörden av vad det är att vara lärare och innebörden av lärande.  Läraryrket handlar inte längre i första hand om att undervisa utan om att skapa en stimulerande och trygg miljö där elevernas självkänsla och självkännedom kan utvecklas och deras ansvarstagande för det egna lärandet. Fokus ligger på att hos eleverna utveckla självständighet, ansvarstagande, flexibilitet och samarbetsförmåga.

Det är sannolikt så – trots alla eländesbeskrivningar – att den svenska skolan i ett internationellt perspektiv kommit långt när det gäller att erbjuda en plats där eleverna kan känna sig välkomna och delaktiga.  Däremot kan nog inte detsamma sägas om undervisningens utveckling.

I en uppmärksammad jämförande studie av undervisningen i Japan, Tyskland och USA påvisades stora skillnader i undervisningskulturer mellan länderna. Till skillnad mot vad som ofta påstås var skillnaden mellan olika lärares undervisning mindre än skillnaderna mellan de olika ländernas undervisningskulturer. Studien har lett till ett stort intresse för den japanska undervisningskulturen som i jämförelse med de andra var mycket mer varierande och tycktes förena inslag av stor elevaktivitet med höga kunskapskrav.  De japanska eleverna involverades t.ex. i lösningen av komplicerade kunskapsproblem till skillnad från de amerikanska eleverna, som efter att ha fått lösningarna demonstrerade av läraren fick tillämpa dessa lösningar.

Skolans svåraste uppgift är att erbjuda alla elever en god undervisning.  Alltför länge har det funnits en överdriven tilltro till vissa metoder. I Sverige har vi dessutom sannolikt världens mest individfokuserade skola vilket bidragit till undervisningens erodering. Detta är sannolikt en av förklaringarna till de sjunkande resultaten i svensk skola. Alltför mycket ”eget arbete” riskerar att leda till ytliga kunskaper. För att ge alla elever möjlighet till fördjupade kunskaper krävs en kvalificerad undervisning som ger eleverna förutsättningar att tillägna sig de redskap som behövs för att förstå och delta i de olika kunskapskulturer som skolans olika ämnen representerar.

Det är hög tid att återskapa respekten för undervisningen och rikta uppmärksamheten mot hur undervisningen kan utvecklas för att bättre bidra till elevernas lärande.

SOS-redaktionen

4 kommentarer till “8. Undervisningens försvinnande – reclaiming teaching

  1. Vi är en grupp forskare och lärare vid Institutionen för Didaktik och pedagogisk profession som forskar om och intresserar oss för undervisning – i en tid då lärande verkar vara ett mantra som täcker alltifrån kunskap till undervisning! Vi har skrivit en bok ”Undervisning och existens” som kommer ut på Daidalos förlag senare i höst!

  2. Säkert en bra och riktig observation. Vad jag däremot saknat i debatt och forskning är en genomgång av hur vi hamnade i så mycket av ‘elevens eget arbete och eget ansvar’ som nu sägs florera. Såvitt jag minns de i stora stycken progressivistiska idealen på 70-talet och en bra bit in på 80-talet (förhärskande bl.a. på SÖ), så gick de ut på att förändra skolans traditionella sätt att arbeta med aktiva lärare i katedern och passiva elever i bänkarna. I stället skulle eleverna göras aktiva i sin egen skolgång, få inflytande och skolan skulle bli mer lik arbetslivet där man ju inte som anställd sitter i bänkar och väntar, utan arbetar med sitt projekt när man kommer på morgonen. De nyaste friskolorna på gymnasienivå började tillämpa just en sådan projekt- och arbetsplatsorienterad pedagogik. Vi var många som trodde på detta. Några sakkunniga skällde på progressivismen men de var få. Vad hände egentligen? Hur kunde ideerna om att omforma den gammaldags auktoritära skolan till en modern, demokratisk bli så fel som den nu har blivit? Rann barn ut med badvatten? Hade det kunnat gå att få en bättre utveckling om förutsättningarna för lärares arbete hade getts betydligt större uppmärksamhet? Eller är hela idén med elevers ansvar och en ny lärarroll helt enkelt dålig? Vad betingande den utveckling vi sett? Är det målstyrning och bristande resurser som – som vanligt – är bovarna i dramat, eller handlar det om strategier hos lärare som måste lösa ‘livspusslet’ i skolvardagen? Är grundproblemet att den moderna pedagogiken med ‘elevansvar’ och ‘projektskola’ passar vissa och inte andra, eller är det mycket djupare än så? Många skulle nog gärna litet skadeglatt säga att de progressiva ideerna är fel och alltid har varit fel. Den skola vi känner från 1950-talet var bättre. Men så lätt ska man inte komma undan!

  3. Vi var några som ägnade ossl åt uppföljning av den rektorutbildningen som genomfördes under 70-talet. Vi konstaterade att det fanns mycket att åtgärda. Satsningen på LUVA, lokalt utvecklingsarbete i skolan under åttiotalet visade att 20 procent av lärarna använde 80 procent av resurserna. Lärarutbildningarna 1985 och 2000 gav liten genomslagskraft i skolverksamheten. I styrningsreformarbetet varnade Lundgren, Du Rietz och Wennås om genomförandet under 1990-talet inte gavs tid att sätta sig, att det kunde gå snett. Gunnar Berg konstaterade att kommunaliseringen av skolan togs om hand av organisatörer, ekonomer och ibland chefer som inte hade skolbakgrund. Implementeringen av LpO94 innebar en trial and errorperiod där kopplingen mellan kommunal styrelse, förvaltningsledningen och verksamhetsansvariga rektorer var lös. Den kommunala beredskapen inför nytt styrsystem saknades. Rektorer och deras personal sveks under 1990-talet. Inte underligt att undervisning och lärande tolkats olika och att det saknats en genomarbetad växtidé(Magnus Söderström) på varje skola. Nu torde det begrepp som finns inom företagsvärlden, Turn Around Management kunna behöva tillämpas inom utildningsväsendet. Det är dags att avsätta kommunala överskott i eftertankens kranka blekhet för att sätta kompassnålen åt rätt håll.

  4. Det sades att man förr i världen skilde på gekta eller döen som orsak till att någon lämnade detta livet. Med ungefär samma precision talar man nu om kunskaper och om undervisning.

    Kunskap omfattar allt som eleverna ska kunna. Däri ingår en mångfald av mål för elevernas lärande. De ska kunna ta ställning i frågor som gäller demokrati, ansvarstagande, tolerans, solidaritet, moral, sanning, livsåskådning osv. De ska kunna uppleva och uppskatta samvaron med andra, naturen, musiken, konsten, litteraturen osv. De ska kunna skapa eller tillverka tavlor, kläder, god mat, musik osv. De ska kunna använda sina muskler för att skriva, dansa, sporta, cykla eller klara av ett hantverk eller ett kroppsarbete. De ska kunna behärska tekniker för att anteckna, samarbeta, argumentera, analysera, söka information, hantera datorer, mobiler och internet osv. De ska kunna behärska språk och förstå, tala, skriva såväl svenska som främmande språk. De ska kunna räkna och behärska fyra räknesätt, procenträkning, överslagsberäkning och enkel statistik för att få kontroll över inköp, lån, sparande, boende och kunna följa den ekonomiska debatten. De ska kunna minnas multiplikationstabellen, glosor, regler, axiom och i begränsad utsträckning också årtal och namngeografi för att kunna orientera sig i tid och rum. De ska kunna förstå samband mellan orsak och verkan inom naturvetenskap och samhällsekonomi och när det gäller livsåskådningen och omvärldsuppfattningen. De ska kunna tillämpa sitt kunnande för att lösa problem i hemmet, på arbetsplatsen eller i samhällsarbete.Osv.

    Undervisning omfattar alla olika inlärningssituationer, som görs för att elever ska lära. Det kan ske i olika arbetsformer – helklass, grupp, parvis eller enskilt. Det kan ske genom olika aktiviteter – lyssna, läsa, diskutera, räkna, skriva, plugga, intervjua, spela rollspel, rita, konstruera, lösa problem, redovisa, praktisera, söka information och kommunicera via datorn osv.

    Vissa mål gäller ett mera relevant och användbart kunnande för eleverna än andra. Genom vissa inlärningsituationer når eleverna dessa mål på ett bättre sätt än genom andra. Eleven lär sig inte cykla genom att läsa en handbok. Hon lär sig inte ta ansvar eller samarbeta eller bli kreativ och kritisk genom en lärares kunskapsförmedling osv.

    Läraren har att fatta beslut målen och inlärningssituationerna. Men hon ska också kunna genomföra inlärningssituationerna. Hon måste därför också fatta en rad beslut om sin egen kunskapsförmedling, introduktion, åskådliggörande, uppgifter, informationskällor, ordningsföljd och tidsdisposition, organisation av material, motivation och stöd osv.

    Läraren kan fatta bra beslut och dåliga. Om elever lär sig mindre kan det bero på att läraren valt fel mål, arbetsform eller aktivitet. Men det kan också bero på läraren fattat fel beslut när det gäller utformningen av inlärningssituationen.

    Frågan om vi ska ha mer eller mindre av undervisning i skolan är fel ställd. Bättre är att fråga vilka mål som är relevanta mot elevernas behov och genom vilka inlärningssituationer man bäst kan nå dessa mål. En arbetsform kan vara relevant även om utformningen av den är bristfällig. Mycket talar för att elevaktiva arbetssätt för de flesta mål är mera relevanta än kunskapsförmedling i helklass. Men dessa arbetssätt förutsätter att lärarna kan fatta bra beslut. Det kan ifrågasättas om de nu får lära sig detta i lärarutbildningen.

    Om detta handlar min handledning för nya lärare, ”Läraren fattar beslut”, som utgavs 2005
    på Ekelunds Förlag, men som aldrig marknadsfördes, eftersom förlaget upphörde. Den kan beställas genom p.a.o@telia.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter