Alli Klapp: Betygssystemet bygger på felaktiga antaganden om elevers motivation

Utformningen av skolans betyg bygger på ekonomiska teorier om hur vuxna arbetare motiveras att jobba hårdare med enklare arbetsuppgifter de redan kan. Det är helt andra förutsättningar än vad som gäller lärande i skolan, skriver Alli Klapp. (red)

Incitament ÄR kärnan i ekonomisk teori.

Citatet ovan kommer från den amerikanske forskaren och utbildningsekonomen Canice Pendergast (1999, s. 7) och är talande för det grundläggande antagande som ekonomiska teorier bygger på: att olika former av incitament gör att människor ökar sin produktivitet och därmed blir mer effektiva och presterar bättre. Ekonomiska teorier gör antagandet att människan är en homo-economicus, det vill säga en människa som sätter den egna vinningen först, är individualistiskt orienterad och opportunistisk i de situationer hen ställs inför. I en rad studier har forskare inom det ekonomiska fältet visat att incitament i form av högre lön, bonusar och befordran driver arbetstagare att prestera bättre.

De ekonomiska teorierna har dock brister när det gäller hur hänsyn tas till bakgrundsinformation som till exempel individuella förutsättningar och familjebakgrund. Ekonomiska teorier gör antagandet att människor oavsett förutsättningar och bakgrund kommer att drivas av incitament som belöningar och bestraffningar, morot och piska, för att prestera bättre. Tanken är till och med att lågpresterande och resurssvaga individer kommer att påverkas allra mest positivt av bestraffningar och belöningar eftersom de behöver förbättra sig allra mest.

Inom psykologiska teorier som Självbestämmandeteorin (Deci, 1971; White, 1959) menar forskarna att det finns bättre och sämre motivation för att utveckla människors livslånga lärande: inre och yttre motivation. Den som är yttre motiverad gör saker för att få bekräftelse och belöningar som ligger utanför dem själva medan den som drivs av inre motivation gör saker för sin egen eller sakens egen skull. Den yttre motivationen kan leda till att elever engagerar sig i en aktivitet för att få en belöning vilket kan leda till att eleven utvecklar ett instrumentellt förhållningssätt till lärande: betygen hamnar i fokus medan lärandet hamnar i skymundan. I Självbestämmandeteorin antas den inre motivationen vara grunden för människans natur och ses som kärnan i människans lärandeprocess och utveckling.

De ekonomiska teorierna har i stor utsträckning påverkat de reformer som genomförts i skolan, som till exempel hur vårt målrelativa bedömningssystem konstruerades med ett icke-godkänt betygssteg i början av 1990-talet. Betygen antas ha en motiverande funktion genom att de fungerar som ett slags incitament i form av belöning och bestraffning, vilket antas leda till högre prestationer. Belöningarna (E–A) och bestraffningarna (F, eller ett uteblivet högre betyg än det givna) syftar till att öka elevernas prestationer i skolan. Vidare antas betygen som incitament påverka de lågpresterande eleverna positivt genom att de dåliga betygen (bestraffningen) ska sporra dem till att prestera högre, medan de högpresterande eleverna som får ett högt betyg (belöning) ska sporras att fortsätta att prestera högt. Ett betyg kan alltså förstås som en belöning eller bestraffning beroende på hur väl betyget överensstämmer med elevens förväntningar.

En central aspekt i den ekonomiska forskningen om prestationer som nämnts ovan, är att studierna undersökt hur ett företag kan få arbetstagare att prestera bättre på moment eller arbetsuppgifter som de redan kan och har lärt sig. Dessa studier undersöker ofta människor som utför enklare arbetsuppgifter. Arbetstagarna befinner sig i en process där de inte är i en lärandesituation, utan de har redan lärt sig och kan göra det som krävs av dem. Företagen vill snarare att de ska göra mer och göra det snabbare genom incitament som belöningar, i form av lön, och bestraffningar, i form av risk för avsked. I skolan är situationen en annan. Där befinner sig eleverna i en lärandeprocess som innebär att de ännu inte behärskar det som de ska lära sig och där de ibland lyckas och ibland misslyckas. De är inte färdiga och de är unga. Detta gör att det inte går att jämföra arbetstagare och elever.

De ekonomiska teorierna ger beskrivningar av mänskligt beteende och agerande. Huruvida dessa beskrivningar bör styra de reformer som utvecklas för skolan är tveksamt. Kanske är det önskvärt att eleverna utvecklar beteende och agerande som inte handlar om att de drivs av yttre belöningar i form av betyg, lön och bonusar, utan att de i större grad drivs av inre belöningar och utvecklar en inre motivation som är centralt för det livslånga lärandet.

Utifrån diskussionen ovan bör det nuvarande målrelaterade betygssystemet utvärderas och nödvändiga förändringar diskuteras. Jag vill bidra till diskussionen genom att förslå följande förändringar:

  • Ta bort det icke-godkända betygssteget F. Det innebär en betygsskala som innehåller E till A där E är den miniminivå av kunskaper som de elever som deltar i undervisningen når i linje med hur betygssystemet var tänkt att fungera.

Ett streck i betyget innebär att eleverna inte har deltagit i undervisningen/underlag saknas. Likvärdigheten brister mellan lärare och skolor när det gäller tolkning av betyget E. Detta beror på att betygen i viss mån är subjektiva eftersom det är individer (lärare) som gör bedömningen. På grund av detta ska lärarnas bedömning av E inte innebära alltför allvarliga konsekvenser för eleverna. En skala med enbart godkända betyg kan vara ett sätt att minska de negativa konsekvenserna för eleverna.

  • Tillåt lärare att göra en holistisk bedömning av elevernas kunskaper och kompetenser.

Elever har både styrkor och svagheter i sitt kunnande men svagheterna ska inte få alltför långtgående negativa konsekvenser för deras framtida livschanser. Betygssystemet är idag ett system som hellre fäller än friar vilket är ett mer långtgående ”krasst” bedömningssystem jämfört med vad många vuxna erfar i arbetslivet. Det är mänskligt att ha både styrkor och svagheter i sitt kunnande. Kravet på total måluppfyllelse kan påverka elevernas motivation negativt genom att de riskerar att ge upp om de får signaler från läraren att det inte kan uppnå alla kunskapskrav för ett visst betyg.

  • Inför betyg i senare årskurser i grundskolan och i syfte att använda dem för urval till nästa nivå i utbildningssystemet.

Konstruera ett betygssystem där betyg används till de syften och funktioner som de fungerar bäst för. Forskning visar att summativa bedömningar som våra betyg påverkar lärandet negativt, framför allt för resurssvaga elever. Men även högpresterande studenter på attraktiva universitetsutbildningar lär sig mer och presterar bättre om de blir bedömda senare under kursen och utbildningen. Summativ bedömning som betyg bör i största möjligaste mån ges när lärandet har skett.

 

Att skapa en skola och ett bedömningssystem som är bra för så många elever som möjligt i Sverige är ett rimligt och centralt mål. Skolans och lärarnas uppdrag är att se till att eleverna lär sig så mycket som möjligt i skolan. Om bedömningssystemet skapar ohållbara bedömningspraktiker och exkludering bör vi fundera på vad som är en bättre väg att gå. Det betygssystem som den svenska skolan har i dag utformades i slutet av 1980-talet, det vill säga för snart 40 år sedan och utifrån teorier om prestationer och motivation som numera får anses vara förlegade.

(Alli Klapp är lektor och forskare vid Göteborgs universitet och har de senaste 12 åren forskat om bedömning och betyg i skolan. Hon har precis kommit ut med boken Utbildningsekonomi – om lärandets värde där hon tillsammans med professor och utbildningsekonomen Henry Levin och forskaren Samuel Abrams verksamma vid Columbia University i New York.)

Referenser

Deci, E.L. (1971). The effects of externally mediated rewards on intrinsic motivation. Journal of Personality Social Psychology, 18, 105-115.

Prendergast, C. (1999). The provisions of incentives in firms. Journal of Economics Literature, 37(1), 7-63.

White, R.W. (1959). Motivation reconsidered: the concept of competence. Psychological Review, 66, 297-333.

15 Comments on “Alli Klapp: Betygssystemet bygger på felaktiga antaganden om elevers motivation

  1. Åter detta förkättrade betygssystem. Några noteringar gör jag. Hur ska man lyckas med formativ bedömning om man inte vet var eleven står kunskapsmässigt. Vilka element i kunskapskraven behöver eleven förstärka för att nåt en högre nivå? Är det bestraffning när man säger att det saknas kunskaper? Och vad gör du med en elev som vägrar att i idrott och hälsa simma den sträcka som stipuleras för betyget?

    Sedan gör sig författare av artikeln skyldig till felaktigheter när det gäller betyget IG. Det var riktigt att det var så på gymnasiet innan det nuvarande graderingen av betyg kom. På grundskolan fanns inte IG i betygsskalan fram till 2011. Det är först vid införandet av betyget F i nya betygsskalan och dess värde lika med 0 när man beräknar meritvärden som vi fått att elever i grundskolan blir underkända.

    Med det sagt funderar jag över vad det är som gör att lärare har svårt med betygssättning. Jo, man har inte kollegialt fått kunskap om tankar bakom kriterierna i kunskapskraven. Samtidigt som koppling till progressionsmålen i kapitel 2.2 i Lgr11 sällan påverkar undervisningen. Därtill är själva kunskapskraven ett under av otydlighet genom sina värdeord som god, flytande, m fl. Dessa borde förpassas ur kriterierna eftersom de alltid kommer att tolkas utifrån betraktarens ögon vad de står för.

    Det som borde bli en mer viktig sak, som de flest som ägnar sig år bedömning utsätts för, är att ständigt kalibrera personerna mot bedömningskraven. Detta förekommer på alla ställen där revisorer, utvärderare och examinatorer ska göra bedömningar efter regelverket. Men av någon underlig anledning behöver inte lärare kalibreras för att gör rättvisa bedömningar. Kanske något att fundera på än att åter sätta sig ner och skapa ett nytt betygssystem. Om detta skrev jag bland annat om det här: http://pluraword.blogspot.se/2013/08/under-av-otydlighet.html

  2. En fråga till Roger ovan: Varför skulle en lärare inte kunna veta var eleverna står kunskapsmässigt, även om man till äventyrs t.ex. skulle slopa summativa betyg helt? (O som svar på frågan om vad man gör med en elev som inte vill simma, så skulle jag svara att jag skulle börja med att prata med eleven, hellre än att kommunicera med en endaste bokstav 😉 )

    • Min fundering är kring är hur du ska hitta ett rättssäkert och likvärdigt sätt om man slopade kunskapskraven?

      Till frågan om om simmande. Problemet jag tänker på är i de fall där flickor har separat simlektion med kvinnliga simlärare. Där elev närvarar men inte simmar där elev hävdar att hon har privat simskola hemma och inte kan bevisa det. Sådan knepiga fall finns faktiskt i verkligheten.

  3. Jomenvisst, Roger. Och detta ständiga gnäll på att klyftan mellan fattiga och rika ökar. Det är ju bara bra det för oss som har vårt på det torra. Visst är det så att 18 000 elever hade för dåliga resultat på språkförståelsetestet i PISA. Och visst är det så att 18 000 elever hade för dåliga betyg i nian för att få gå vidare till gymnasiet. De hade inte fattat vad lärarna hade sagt under nio år i grundskolan. De har ju självförtroendet i botten efter alla misslyckanden på betygsproven. De kan inte räkna med att få några vidare jobb utan gymnasieexamen. Det är ju bra det. Då måste de ju ta de skitjobb som våra barn inte vill ha. Då måste de nöja sig med svältlöner för att kunna försörja sig och andra. Det är ju bra det för att hålla kostnaderna nere för våra företag.
    Man ojar sig nu över att en ungdom om dagen dör i gängstrider, i överdoser eller genom självmord. Det är ju bara bra det för att då slipper ju samhället betala pensioner för dom. Betygen är den bästa garantin för att vi ska få behålla och öka klyftan i samhället.
    Det är sant att eleverna inte lär sig bättre för att de får betyg. Det är sant att det inte behövs några betyg för att lärarna ska veta vilka elever som behöver stöd. Det är sant att föräldrarna inte får veta något om vad deras barn lärt sig genom en bokstav i betyget. Det är sant att betygen inte säger något om i vad mån eleverna har de kunskaper, de erfarenheter eller de egenskaper som gör att de kan klara av vilket jobb som helst från frisör till läkare till ingenjör.
    Men det fina i kråksången är att det är våra barn som från hemmet fått med sig de förutsättningar i form av språk och annat som behövts för att klara sig i skolan. Och som fått stöd och hjälp med läxor och språkresor och givande fritidsintressen. Och som därför får höga betyg och får stå först i kön till fina utbildningar.
    Därför har du rätt i att vi måste slå bort alla försök att ersätta betygen med andra sätt att ordna antagningen till den högre utbildningen. Vi måste slå vakt om de betyg som visserligen inte har några andra funktioner men som fyller funktionen att sortera elever på ett utmärkt sätt.
    Skämt åsido! Alli vet vad hon talar om. Hon framhåller några väsentliga invändningar mot betygen. Jag skulle dock gärna sett att hon gått något längre i sina rekommendationer. Det har jag gjort i nedanstående artikel
    http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/dagsHelomvandning.pdf
    och på sidorna 73 – 85 i boken http://www.perackeorstadius.se/pdfBocker/tumskruvsfabrikenV.pdf

    • Man kan alltid skämta om betyg och samhällsproblem. Jag kan gissa att både du Per Acke och jag varit mätta med betyg sedan första termin i folkskolan ända upp till gymnasiet. Så vi måste vara gravt störd som individer som blivit mätt sedan barnsben.

      Skämt åsido gav det mig en bra balans genom skolåren på när latheten skulle övergå till satsningarna på vidare skolgång upp på akademisk nivå.

  4. Det som delar människor i betygsfrågan går tillbaka på skilda synsätt om vad kunskap är, hur inlärning bör gå till och själva syftet med skolan. För att debatten om betyg skall bli konstruktiv måste den handla om mer än teknikaliteter, som betygskriterier och hur man skall skilja agnarna från vetet. Skolan som institution är inte vare sig naturlig eller gudagiven utan ett påhitt och vi är därför fria att hitta på något annat, att vidare utveckla olika former för kunskapsöverföring, utveckling och socialisering av individer som passar dagens samhälle och de krav som samhället ställer på medborgarna.

    Förr kunde människor lära det mesta de behövde i livet genom skolan, man klarade sig ganska bra med att kunna läsa, skriva, räkna och kanske något främmande språk. Idag förändras både samhället, världen och arbetsuppgifterna med en fart som aldrig förr. Vi behöver därför olika former av undervisning för ett livslångt lärande, inte bara för barn och ungdom. Undervisning borde vara något som erbjuds alla individer under hela livet på ett mer ingripande sätt. Dr. Rosling visade hur illa vår kollektiva världsbild stämmer med verkligheten. Det är farligt. För att människor skall kunna och vilja lära sig måste de tro sig kunna och de måste ha viljan, nyfikenheten. En skola som skapar skoltrötta elever eller elever som saknar självförtroende är direkt kontraproduktiv och skadlig. Betygen blir destruktiva för skolans utveckling och för eleverna när de blir självändamål, kvittot som skall motivera eleverna och lärarna.

  5. Häromdagen hade jag förmånen att fastna på ett tåg från Göteborg. Förmån då det visade sig att jag hade väldigt trevligt sällskap. En av deltagarna i vår lilla samtalsgrupp var en sedan länge pensionerad läkare som ännu kämpade på som forskare, till synes i ren kunskapsiver. I samtalet om ”skola” noterade jag hur varmt han talade om sin egen skolgång, sina lärare och hur han i detalj ännu mindes faktiska uppgifter i olika ämnen, vilka han målande beskrev. För mig bekräftade samtalet en tanke jag länge haft, att lärare idag inte alls betraktas såsom ”exklusiva kunskapsbärare” på samma sätt såsom de gjorde en gång. Ingen springer när klockan ringer för att inte riskera att hamna utom hörhåll för den förkunnande professorn. Jag ”romantiserar” givetvis, men min poäng är att skolan förändrats, och lärarens roll med den och med det slår jag in en vidöppen dörr. Eller som en elev jag mötte häromdagen så tydligt sa ”jag fattar inte varför jag ska skriva det här! Om jag någon gång i framtiden behöver kunna detta kan jag väl bara googla?”.

    Istället för kunskapsbärare betraktas läraren i allt högre utsträckning såsom kunskapskontrollerare. I min yrkesroll (icke betygsättande specped) så möter jag väldigt många elever som på olika sätt söker mitt stöd. Ofta ställer jag förundrat frågan ”men, har du inte frågat din lärare det här” och minst lika ofta möts jag av svaret ”är du inte klok! Då får jag ju ett F”. Jag hör även kollegor på andra skolor vittna om exakt samma fenomen, så det tycks tyvärr inte heller gå att avfärda såsom ett “lokalt fenomen”.

    Samma kollegor vittnar med mig, om att skolan tycks ha en betydligt större utmaning i att hjälpa elever ”att göra” uppgifter snarare än att hjälpa eleverna med ”hur”. I detta spelar således motivation in som en allt överordnad roll. Jag är förvisso inte forskare i ämnet såsom Klapp men jag vet att det finns ansenlig mängd forskning som pekar i samma riktnings som hennes varpå hennes bidrag till debatten är av yttersta vikt. Och detta vet jag med kunskap… För jag har googlat 😉

  6. Ni kan fortsätta att diskutera betygsystem till “the hell freezes over” och kommer aldrig fram till någon lösning.
    Det är det gamla otidsenliga undervisningssystemet med lärarledd klassrumsundervisning som godkänner elever som bara kan 40% av vad som lärs ut och som behövs för att gå vidare.

    Genom att digitalisera och individualisera undervisningen kan alla elever lära sig tills de behärskar till 100% varje avsnitt av kunskapslärandet och det kontrolleras automatiskt.

    Då skulle vi också kunna avsluta >90% av dagens skoldebatt vilket bara behandlar lärarens allt mer bristande förmåga att till följd av kunskapsutvecklingen göra det jobb som krävs för att vända utvecklingen för en genererande skola.

    Det är enkelt att lösa skolproblemet och få en skola som är tio gånger bättre och till halva priset, men lösningen är oacceptabel för lärarfacken och lärarhögskolorna som månar mer om 50,000 lärarna än om 1,000,000 elever.

    Men hur? se http://www.sweducation.eu

    Det tål att upprepas några gånger till eftersom det ovan sagda i debatten har också upprepats de senaste 25 åren utan något resultat.

    • Jag har svårt att förstå varför ett digitalt system skulle kosta hälften så mycket som dagens skola. Det låter otroligt ineffektivt, kostnaderna kan enkelt minskas ner till en tiondel eller kanske ännu mer (om man avreglerar marknaden).

      • Johan B,

        Du kan gå in på http://www.sweducation.eu och läser “Den nya Grundskola” och tittar speciellt på bilagan där jag redovisar kostnadsberäkningen. Men som du säger, med utvecklingen av en ny marknad kommer det att bli ännu billigare. Detta är av oerhörd betydelse för kommunernas ekonomi. Skolans kostnader är boven i dramat om den övriga välfärdens finansiering och med den halverad kan en utbyggd välfärd lätt finansieras intern och profiterande välfärdsfirmor och friskolor bli obehövliga. Jag arbetade med skolkostnads- och finansieringsfrågor i tio år på Världsbankens skolutvecklingsavdelning i Washington, så jag kan garantera att jag vet vad jag talar om.

        Men det allra viktigaste med digitaliseringen är att eleverna får en ca 250% ökning av hjälp med lärandet, resulterande i en ca1000% ökning av resultatet av utbildningen.

        Slutligen, lärarna får ett eftertraktat och inspirerande yrke som utbildningsledare, utan undervisning och betygsättning.

        Det är ofattbart att detta aldrig tas upp till behandling i debatt eller förslag till förbättring av skolan.

  7. Äntligen har den pedagogiska forskningen närmat sig verkligheten när det gäller dagen betygsystem.Ali Klapp avslutar sitt inlägg med:” Det betygsystem som den svenska skolan har idag utformades i slutet av 1980-talet, det vill säga för snart 40 år sedan och utifrån teorier om prestationer och motivation som numera får anses förlegade.” Der är inte en tillfällighet att dessa viktiga slutsatser kommer från Göteborg med en helt annan tradition på skolans område. Sedan mer än hundra år tillbaka på speciellt den allmänna folkskolans område har man varit föregångare. Idag gäller hela detta hela utbildningsområdet, från förskolan till gymnasieskolan och forskning på dessa områden.
    Unga akademiker som var första generationen från arbetarklassen och som via dåtida läroverken skaffat sig en akademisk utbildning i Stockholm gjorde i slutet av 1970-talet en revolt mot den stora engagemanget från övriga Sverige som stod bakom reformen att utveckla den allmänna folkskolan till en gemensam “bottenskola för alla” i en nioåriga grundskolan. Riksdagen 1980 var samtliga riksdagspartier överen om att grundskolans viktigaste uppgift varat genom demokratisk fostran ge bildning för samhällsutveckling, något som Olof Palme kallade för “spetsen påven pil riktad mot framtiden”.
    När socialdemokraterna hösten 1982 återtog regeringsmakten var Stockholmsopinionen starkt emot 1980 års riksdagsbeslut. Detta gällde både Stockhomspressen och akademiker. De sistnämnda visade sig omfatta en auktoritär kunskapssyn som universiteten/högskolan förmedlade i sitt pedagogiska arv. En demokratisk fostran som krav på grundskolans pedagogik kallades för “flumpedagogik”. Den nya skolministern meddelade på en konferens på Bommersvik den 23 oktober 1982 att han grundskolans främsta uppgift var att som kunskapsskola förbereda för fortsatta ämnesstudier i gymnasieskolan, precis som den avvecklade realskolan. Ett intimt stöd var pedagogikprofessorn Ulf P Lundgren som senare under 1980-talet och därefter stod bakom det betygssystem som utvecklades för 40 år sedan.
    Avslutningsvis vill jag citera Nils Lundgren som konstaterar:”Det som delar människor i betygsfrågan går tillbaka på skilda synsätt om vad kunskap är, hur inlärning bör gå till och själva syftet med skolan”. Han avslutar sina kommentarer med följande tänkvärda ord: “En skola som skapar skoltrötta elever eller elever som saknar självförtroende är direkt kontraproduktiv och skadlig. Betygen blir destruktiva för skolans utveckling för eleverna när de blir självändamål, kvittot som skall motivera eleverna och lärarna.”

  8. Christian Lundahl är regeringens och massmedias expert på betyg. I samband med en diskussion om en planerad försöksverksamhet med betyg i åk4 intervjuades Lundahl av P1 och han tillfrågades då om skolverkets utvärdering av betyg i åk6 – svaret blev ”stress hos vissa elever”! Reportern var nöjd med svaret när hon kunde tagit del av bl.a. följande positiva slutsatser: Betyg i åk6 har enligt skolverkets rapport lett till 1. Ökat fokus på kunskapsutvecklingen (framförallt svaga elever). 2. I kombination med ny och tydlig läroplan bättre struktur i undervisningen. 3. 80% av eleverna uppger att de arbetar hårdare. 4.Mer än hälften av lärarna upplever att eleverna är mer motiverade. 5. Föräldrar upplever sina barns motivation som högre. Detta exempel är en bakslug form av vinklade sanningar som använts i skoldebatten och där journalister spelar med i falska toner. Så mycket för trovärdigheten hos ideologiskt drivna skolforskare.

    Jag håller inte med Alli Klapp när det gäller inre och yttre motivation. Man kan inte diskutera det ena eller det andra där det ena är negativt och det andra positivt, utan att båda måste få förekomma. Det är intressant att jämföra med idrotten. I träningen har man inte ett mål som enbart innebär allmänt välmående (som inte behöver mätas) utan att prestera på så hög nivå som möjligt. Det kräver noggrann planering, strukturerad träning byggd på beprövad erfarenhet och kontinuerlig utvärdering. Det finns en inre motivation mot en viktig tävling, men träningen är hård och inte alltid lustfylld så den inre motivationen fungerar stundtals som en yttre motivation. Vad jag vill ha sagt är att det fungerar på liknande sätt i skolans värld. Vet läraren att eleverna ska prestera i ett nationellt prov (som är betygsgrundande) gäller samma sak som i idrotten: planera, strukturera och utvärdera. Lika lite som träningen för idrottaren blir ”instrumentell” blir undervisningen det för eleven. Krav och kvalitet i undervisningen garanterar att inga genvägar finns.

    Klapps förslag till förändring av nuvarande betygssystem är inte genomtänkt. Jag håller med om att betyget F är ett problem, men det skulle man tänkt på när relativa systemet skrotades. Man kan inte bara ta bort F utan att tänka ett steg längre. De som tidigare fick F ska tydligen enligt Klapp få betyget E och det innebär i praktiken att man inte kan ha kunskapskrav för det betyget. Eftersom alla elever i gymnasiet obligatoriskt ska bli högskolebehöriga (enl. nuv. regering) ska t.ex. elever, med enda kravet att ha närvarat i grundskolan så att underlag finns för betyg, läsa minst en kurs i matematik som bygger vidare från grundskolan. Hur väl fungerar det? Enda lösningen är att man fortsätter feltänket i gymnasiet så att alla kan antas till lärarutbildningen, även de gamla F:en, då har vi nått en jämlik skola.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »