Ásgeir Tryggvason: Stärk läraryrkets autonomi

Det är inte de låga antagningspoängen till lärarutbildningarna som är huvudproblemet utan det är att läraryrkets autonomi har avskaffats, skriver Ásgeir Tryggvason. (red)

I den senaste tidens diskussioner om sjunkande antagningspoäng till lärarutbildningarna finns tongångar som är minst lika problematiska som de sjunkande antagningspoängen. I den offentliga debatten görs lärarstudenters bakgrund till ett problem och betraktas som orsaken till varför läraryrket tappat sin trovärdighet och legitimitet. För att undvika ett sådant felaktigt skuldbeläggande behöver debatten återuppta frågan om lärarkårens autonomi.

Den 27 mars i år presenterade Dagens nyheter sin granskning av antagningen till lärarutbildningarna i Sverige. Under rubriken ”Nästan vem som helst kan bli lärare” visar DN att 123 personer blev antagna till lärarutbildningarna i Sverige med resultatet 0,1 på högskoleprovet, vilket är ett sämre resultat än slumpen. Alla dessa studenter var dock behöriga. I debatten om lärarutbildningen finns tongångar som vill återställa läraryrkets försvunna status men som kanske mest av allt uttrycker en oro över att kvinnor från hem utan studietraditioner nu kommer in på landets universitet och högskolor.

I en debattartikel i Pedagogisk forskning i Sverige beskriver Jan Sjunnesson det oroande mönstret att ”Kvinnor i slutet av 20-årsåldern med hushållsansvar och låga betyg från hem utan studietraditioner dominerar” lärarutbildningarna.  En liknande beskrivning av kvinnliga lärarstudenter ger Maciej Zaremba i sin artikelserie Hem till skolan där han beskriver en lärarstudent med orden: ”Och så var det hon som blivit lärare för att hon inte kom in på kursen till nagelterapeut”. Exemplen är många. Lärarstudenter som är fullt behöriga och som läser fyra eller fem år vid ett universitet eller högskola beskrivs på ett hånfullt sätt av tongivande debattörer.

Debattörerna verkar uttrycka en oro över att arbetarklassens kvinnor överhuvudtaget blir lärare i Sverige. Tidvis låter den raljanta tongången mot lärarstudenter nästan som om det är dessa kvinnors fel att läraryrket förlorar i status. Den dominerande argumentationen bygger på idén att lärare ska få sin status genom sin exklusiva kunskapsauktoritet och börd (dvs. vara från ett hem med studietraditioner).  Det är denna bild av läraren som arbetarklassens kvinnor nu hotar genom att söka till lärarutbildningarna.

I ett samhälle där allt fler befinner sig i utbildning blir kunskap och lärande inte något som är reserverat för fåtalet. Detta är något gott och utgör resultatet av en lång utbildningspolitisk kamp. En följd av att utbildning inte blir reserverat för fåtalet är att den status som bygger på exklusivitet tenderar att minska. En sådan statusminskning är i sig inte problematisk, den tyder snarare på att något som har varit exklusivt nu möjliggörs för fler. Talet om läraryrkets sjunkande status behöver därför nyanseras. Ett mer fruktbart sätt att tala om dessa förändringar är att tala om det värde som lärare tillskrivs i samhället, vilket är något annat än exklusiv status. En yrkeskår som tillskrivs ett högt värde tilldelas också ett förtroende från samhällets sida som tillåter yrkeskårens autonomi att ta plats och utvecklas. För lärarkåren handlar en sådan autonomi om att ha makt över undervisningens vad-, hur-, och varför-frågor. Detta är något annat än status. En sådan uppvärdering, där läraren genom sin autonomi inte är reducerad till att vara en enkel verkställare, kan definitivt locka fler till att välja läraryrket.

Genom att öppna upp för en diskussion om läraryrkets autonomi snarare än dess status möjliggörs en mer dynamisk och givande diskussion. Med autonomibegreppet i centrum undviks det ständiga skuldbeläggandet av lärarstudenters ”problematiska” bakgrund samtidigt som kritiken kan riktas mot de aktörer som skriver ned läraryrkets värde.

I ett annat samtalsklimat skulle DN:s rubrik ”Nästan vem som helst kan bli lärare” betraktas som ett tecken på ett framgångsrikt samhälle där den som uppfyller behörighetskraven har möjlighet att påbörja en lärarutbildning oberoende av klassbakgrund. Idag är problemet att det är få som vill söka till en lärarutbildning i tider då lärarna nedvärderas av dagstidningarnas ledarsidor. När läraryrket nedvärderas och förtroendet för lärares arbete minskar höjs röster som kräver starkare centraliserad kontroll och inspektion. I slutänden försvagas den autonomi som utgör själva kärnan och glädjen i att vara lärare.

Ásgeir Tryggvason, gymnasielärare och adjunkt i pedagogik

www.dn.se ”Nästan vem som helst kan bli lärare” 2013-03-27

www.dn.se  Maciej Zaremba ”Man måste låta rätt gå före galet.” En skolas kamp mot överheten. 2011-04-10.

Pedagogisk forskning i Sverige 2011, nr 4. Jan Sjunnesson. Arbetardöttrar, post-progressivism och den förvirrande lärarutbildningen.

18 kommentarer till “Ásgeir Tryggvason: Stärk läraryrkets autonomi

  1. Det faktum att vem som helst kan ta sig in på lärarutbildningen är i sig bedrövligt men det faktum att kraven är så låga där att nästan alla dessa kommer ut som behöriga lärare är katastrof. När ska detta medges?

    • Hej! Vad bygger du det senare resonemanget på undrar jag? Mvh/ Lärarstuderande

  2. Jag håller med artikelförfattaren i mycket men jag skulle vilja problematisera läraryrket ytterligare.

    Vad ska lärarprofessionen få bestämma över?

    Om en av läraryrkets främsta kännetecken handlar om kunskap, i vilken mån ska lärarprofessionen få bestämma vilken kunskap som ska beröras i skolan?
    Eller ska kunskapsfrågan beslutas av andra instanser, t.ex. en politisk nivå (som då kan vara på t.ex. FN-nivå, EU-nivå, nationell nivå och/eller kommunal nivå), en skolnivå, av föräldrar och barn/ungdomar, den enskilde läraren etc.? Exempelvis är universiteten fortfarande relativt självständiga i kursplaner för olika ämnen, vad som ska behandllas i en grundkursi t.ex. sociologi, medan kursplanerna i t.ex. grundskolan fastställs utanför den lokala skolan.

    Om en av läraryrkets främsta kompetenser handlar om bedömningskompetens, i vilken mån ska lärarprofessionen och/eller den enskilde läraren få bestämma över vad som ska bedömas och hur det ska bedömas. Exempelvis har inte den politiska nivån beslutat begrepp för hur läkarprofessionen ska bedöma sjukdomar, skador etc. (även om den politiska nivån kommer in då det t.ex. gäller antalet sjukskrivningar etc.), medan lärarprofessionens betygsteg och när de ska införas bestäms av den politiska nivån.

    Slutligen en strategisk fråga: Eftersom läraryrket innefattar förskollärare, grundlärare, ämneslärare, yrkeslärare, universitetslärare etc. – i vilken mån ska varje lärarkategori profilera sin särart och optimera sin atonomi och i vilken mån ska läraryrkets gemensamma grundvalar framhållas i stärkandet av läraryrkets autonomi?

  3. Tryggvason är en typisk representant för de som försvarar dagens lärarutbildning genom att vara nöjd med att blivande lärarstudenter är behöriga till utbildningen. Det sänder signalen att varken kunskap, talang eller intresse för skolämnen är viktiga förutsättningar i läraryrket. Kan man sänka lärarnas status på ett mer effektivt sätt?

    Det är fullständigt absurt att inte inse vikten av att rekrytera de bästa studenterna till lärarutbildningen. När söktrycket sjunker vid andra utbildningar kommer varningssignalerna omedelbart. Hur tror Tryggvason att läkarutbildningen eller civilingenjörsutbildningen skulle reagera om de fick studenter med lärarstudenternas betyg?

    All forskning visar att de nationer som rekryterar toppstudenter till sina lärarutbildningar är de mest framgångsrika.

  4. En välskriven och sakligt relevant artikel som sätter fingret på det som länge varit eftersatt – läraryrkets autonomi – och som behöver uppvärderas. För detta krävs, vilket artikelförfattaren påpekar, en mer fruktbar och konstruktiv debatt men också krafttag rent utbildningspolitiskt vilket konkret innebär att en politisk detaljstyrning av hur läraruppdraget ska utföras behöver tonas ned.

    Vad gäller kvaliteten och kraven på lärarutbildningen så har även denna att följa de nationella examensmålen. Men det kanske vissa debattörer inte har tänkt på.

  5. Det är inget skuldbeläggande utan bara ett konstaterande av att förutsättningarna för att få tillräckligt kompetent lärarkår minskar. Ingen studietradition betyder faktiskt att de fått dåligt med träning både i att själva lära sig saker men faktiskt ännu mer så har de missat träning i hur själva lärandet går till. Lärarubildningen utsätts för ännu mer press fastän de har svårt med sitt nuvarande uppdrag.

    Vi skuldbelägger inte medborgare från länder utan ishall för att de är dåliga hockeyspelare men vi rekryterar dem inte till våra hockeylag.

    De obehöriga lärarna som behövde mängder av stöd är en orsak till läraryrkets minskade autonomi. Lärarkompetensen och autonomin hänger ihop.

    • Att samhällsstödet och skolan inte är tillräckligt kompensatorisk så att alla elever får samma förutsättningar oavsett bakgrund kan man konstatera. Men det är rätt långt från att konstatera att en person från ett hem utan studietradition har fått dåligt med träning att lära sig saker eller i att träna hur lärandet går till som du gör. Allt en person blir som vuxen kommer inte från föräldrarna, även om det fortfarande är allt för mycket så, vilket säkert en sådan inställning som du beskriver medverkar till.

      Det finns krav för att bli antagen till utbildningen och examinationskrav. Om man tycker att dessa är för låga är det en sak. Om de höjs kommer det fortfarande vara studerande från hem utan studietratition som kommer att gå utbildning. Att säga att förmåga till lärande är beroende av om man kommer från ett hem utan studietration eller inte är inte sant.

      • Bodil Båvner Nu får vi allt ta konsekvenserna av att skolan inte fungerar kompensatoriskt. Det är ju visat att det är eleverna med bäst förutsättningar som har mest nytta av skolan. Vi kan inte ha en skola med otillräckliga lärare för att vi vill vara kvar i en drömvärld.

      • Mycket bra, Bodil Båvner. Bakgrunden till skolans kris och förfall är för det första att skolan speglar ett samhälle i ekonomisk stagnation och för det andra, en skola som fokuserat på just social kompensation.

  6. Tack för en utmärkt artikel. Min bild av läraryrkets nedgång under drygt 40 år, beror på att vi inte kunnat stå emot öppna & dolda, långsiktiga skol-, och lärarhatande krafter. Dessa antipedagoger har funnits och finns inom massmedia, näringsliv, politik och inom akademierna. Vi äldre lärare ( med stor tyngd i övre medelklass, hygglig ekonomi, stora kontaktytor och kulturellt rika ) har inte klarat av att hantera dessa ständiga lärarattacker under årtionden. Vi har i ringa omfattning ägt det offentliga rummet. Vår tid har alltmer uppslukats av skolarbetet. Vi lärare har inte haft autonomin och kraften för att mobilisera mot den krypande försämringen. Dessutom har vi två svaga, konkurrerande lärarfack, som hela tiden attackerar varandra, i stället för att ta plats i det offentliga samtalet och ta striderna uppe på barrikaderna.

  7. Den ideala lärstudenten har minst en förälder som är lärare, behörig sådan. Studenten har bra betyg i grund- och gymnasieskolan. Studenten söker direkt efter avslutad gymnasieutbildning in till en lärarutbildning och konkurrerar med andra sökande som i sin tur har föräldrar som är lärare.

    Studenten får genomgå ett nyinstiftat lämplighetstest som är anpassat för en specifik lärarkategori.
    Efter lämplighetstest och antagning går utbildningen som på räls, Oxfordmodellen tillämpas vilket i det här fallet innebär 1500 sidors läsning i veckan och s.k. Tutors etc., lärstudenten har nu gått en utbildning av högre kvalitet än de flesta yrkesverksamma lärare men hens lärarkompetens behöver ändå kvalitetssäkras genom ett års lärararbete under mentorskap av en mentor som har gått en sämre lärarutbildning än lärarstudenten. De lärarstudenter som får sin legitimation driver sedan läraryrket vidare.

    Den legitimerade läraren bildar familj och får barn som i sin tur klarar skolan och gymnasiet bra och söker sedan direkt in på lärarutbildningen, genomgår ett reviderat lämplighetstest, blir antagen i hård konkurrens och går en utbildning som har bättre kvalitet än sina föräldrars. Oxfordmodellen har ersattts av Optimalmodellen vilket innebär att studenten nu läser 3000 sidors text i veckan, även examinationsförfarandet har utvecklats. Lärarstudenten har nu så mycket kunskap att de yrkesverksamma lärarna har svårt att förstå henem, men det är ändå de yrkesverksamma som sätter slutbetyget på studenten genom bl.a. mentorskap.

    På så sätt kan lärarkåren få en autonomi eller?

    • Det här var ett underligt resonemang. Skulle de nyutexaminerade vara bättre än de med lång erfarenhet. Inte en chans att det blir så. Läraryrket är ett yrke där erfarenhet och förankring i verkligheten är mycket central. Teorier utan praktisk grund saknar värde.

      Dessutom även om Björklund hävdar att han vänt utbildningens sjunkande trend så vem skulle kunna tro att han trollat fram en superbra utbildning.

  8. Hej igen!

    Jag har kommenterat min egen artikel idag om ”Lärarutbildning och framtiden” och där tar jag upp att lärarutbilding och skola befinner sig inom ett konfliktfyllt fält. jag skille vilja fortsätta denna kommenterat här. Det är inte endast olika syn på ämneskunskaper som inryms i denna konflikt utan även olika människosyn och samhällssyn.

    Ett problem nu är att dessa olika synsätt sällan tydliggörs, jag kan utveckla dem mer men väljer av utrymmesskäl att inte göra det här. De olika synsätten sammanflätas, sammanblandas till något som är omöjligt att leva upp till, varken som lärare eller som lärarutbildare (se t.ex. min sista kommentar på min artikel ”Lärarutbildning och framtiden”).

    Vi har just nu fått intagningssiffror på de som har sökt lärarutbildningen i höst. Ska vi låta dem få en chans att börja sin utbildning innan de omyndigförklaras som lärare?

    Det är märkligt att debatten kan svänga så fort. För något år sedan var den nya lärarutbilndingen höjd till skyarna – nu skulle det handla om kunskap – och nu kan vi läsa i t.ex. Skolvärlden (nov. 2012) att lärarutbildningen är i förfall. Det märkliga i Skolvärldens artikel är att olika data sammanblandas. Sjunnessons artikel om arbetarflickor blandas med ekonomen Vlachos studie av intelligenstest bland mönstrande värnpliktiga, att den har sjunkit på 20 år. Medan Sjunnesons riktar in sig på en grupp människor riktar Vlachos in sig på en helt annan grupp människor och vips dras slutsatsen att det som sker i Vlachos grupp (mestadels män) gäller Sjunnesssons grupp (”arbetarflickor”).

    Rektorn för Stockholms universitet har i media pekat på olika kvoter i lärarutbildningen där en kvot vid SU har högre meritpoäng än i t.ex. ekonomiutbildning medan en annan kvot är då dessa 0.1:or i högskoleprovet.

    Skolan var inte bättre förr. Men den var annorlunda och hade annorlunda problem än vad den har idag. Säger jag som hade en en pappa som gick i skolan från 1927-1933, jag själv som gick i grundskolan från 1961-1970 och har två barn som går i 2010-talets skola.

  9. Som den observante läsaren noterar så finns det tre faktafel i min senaste kommentar.
    Vilka är dessa fel?
    Rätt svar är:
    1) Vlachos studerade testning av ledarskapskompetens inte intelligens som jag felaktigt skrev.
    2) Sjunnesson använder begreppet ”arbetardöttrar” inte begreppet ”arbetarflickor” som jag felaktigt skrev.
    3) De siffror som högskolor och universitet har fått i veckan rör sig om ansökningar inte om antagningar som jag felaktigt skrev.

  10. I ett samhälle där allt fler befinner sig i utbildning blir kunskap och lärande inte något som är reserverat för fåtalet. Detta är något gott och utgör resultatet av en lång utbildningspolitisk kamp. En följd av att utbildning inte blir reserverat för fåtalet är att den status som bygger på exklusivitet tenderar att minska. En sådan statusminskning är i sig inte problematisk, den tyder snarare på att något som har varit exklusivt nu möjliggörs för fler. Talet om läraryrkets sjunkande status behöver därför nyanseras. Ett mer fruktbart sätt att tala om dessa förändringar är att tala om det värde som lärare tillskrivs i samhället, vilket är något annat än exklusiv status. En yrkeskår som tillskrivs ett högt värde tilldelas också ett förtroende från samhällets sida som tillåter yrkeskårens autonomi att ta plats och utvecklas. För lärarkåren handlar en sådan autonomi om att ha makt över undervisningens vad-, hur-, och varför-frågor. Detta är något annat än status. En sådan uppvärdering, där läraren genom sin autonomi inte är reducerad till att vara en enkel verkställare, kan definitivt locka fler till att välja läraryrket.

    • Vilken intressant och förtydligande formulering som belyser vad som behöver göras för att göra läraryrket attraktivare.

      Lärares begränsade synlighet i den offentliga debatten är dock ett tecken på att även kårens värde har sjunkit i allmänhetens ögon. Arbetsgivarens ständiga strid mot lärarna när det gäller arbetsvillkoren är ett direkt angrepp för att öka kontrollen istället för autonomin och en viktig del i att även läraryrkets värde sänkts.

      Jag håller med om att lärarkåren som helhet har breddats och att den därigenom gjorts mindre unik och exklusiv med därigenom sjunkande status och lön. När jag ser vilka stora olikheter kåren uppvisar och vilka helt unika prestationer en del lärare genomför så känns det däremot mycket underligt att kåren fått en så mycket lägre differentiering intern. Jag tror att denna likformighet inom kåren inte är en långsiktigt hållbar strategi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter