Bengt Sandblad & Boel Vallgårda: Avveckla skolmarknaden för frihet och jämlikhet

Skolmarknadens »valfrihet« minskar elevens frihet att forma sin framtid. Den skapar en sorterad och ojämlik skola och driver på en samhällsutveckling stick i stäv med det som alltid varit socialliberalismen och socialdemokratins mål. Det är dags att våga avveckla skolmarknaden, skriver Bengt Sandblad och Boel Vallgårda.

Skolan – en spjutspets mot framtiden. Så beskrev Olof Palme skolans roll under en riksdagsdebatt inför grundskolereformen 1962. Bilden gäller även nu när skolan fungerar dåligt. Dagens skolmarknad är inte bara dålig här och nu. Den bäddar även för problem i framtiden, eftersom skolan formar dem som ska ta vid.

Skolan omvandlas till en marknad med koncerner som tar marknadsandelar där de finner lönsamhet. På fem år har friskolornas andel av eleverna i grundskolan ökat med 31 procent och det är de vinstsyftande koncernerna som växer.

Skolmarknaden segregerar. Sortering och isolering undergräver tilliten och samhörigheten, det nödvändiga kittet för ett gott samhälle där människor känner sig fria och känner respekt och omsorg om varandra.

Skolmarknaden slösar med resurser och gör skolan olikvärdig. Den undergräver en socialt och ekonomiskt hållbar utveckling.

Vi ser alltså tre avigsidor med marknadsstyrningen: misshushållningen med resurser, splittringen av samhället och en ojämlik skola.

Marknadsstyrning ger misshushållning

De flesta kommunala skolor upplever återkommande besparingar och ökad press på lärare. På fem år har sjukskrivningar med psykiska diagnoser ökat med över 60 procent för lärare[i].

Samtidigt har resurserna per elev i grundskolan ökat med över 40 procent realt under 2000-talet. Hur är detta möjligt trots återkommande besparingar på många skolor?

Lagstiftarna har gjort marknad av skolan med åtföljande konkurrens om skattepengar, lönsamma elever och behöriga lärare. Det ger resursslöseri.

Kommunerna har det yttersta ansvaret för att alla elever får en likvärdig start i livet, men har fråntagits makten att planera och styra. När den privata verksamheten växer förlorar kommunerna befogenheter att styra skolorganisationen, men de står kvar med utbudsansvaret, att se till att alla elever har en skolplats. Ansvar utan befogenheter ger ingen effektiv organisation.

Dessutom tvingar lagstiftningen kommunerna att överkompensera friskolesektorn. Varje elevplats på en fristående skola ersätts med snittkostnaden för den kommunala skolan. Men en koncern kan välja utbudsnivå som säkrar fyllda klasser och fylld skola samt starta när de hittar en fördelaktig lokal. Kommunen däremot ska erbjuda alla plats, både år med stora elevkullar och år med små och i alla delar av kommunen. När kommunens kostnad per elev ökar för att skolor byggs i nya bostadsområden måste ersättningen höjas även till de fristående skolorna.

Friskolorna överkompenseras också för momsen. 6 procent måste betalas ut, trots att kostnaden är under 3 procent. En årlig överkompensation på dryga miljarden.

Därtill har koncerner profiler som lockar mer självgående elever medan kommunen får ta ansvar för de mer behövande. De miljarder som går till vinster och värdeökningar hos friskolekoncernerna kommer inte främst från besparingar på kvaliteten, utan från överkompensation.

»Fria« skolvalet splittrar samhället

En skola som styrs av föräldrarnas val blir en sorterad skola och en sorterad skola ger ett splittrat samhälle. De flesta föräldrar vill inte ha en ensidigt sammansatt skola, men på sikt riskerar summan av alla enskilda val att bli det. För ställs man inför ett val, väljer de flesta att tillhöra majoriteten och därmed blir det på sikt mer segregerat än de flesta vill.

Familjer som tillhör majoritetsbefolkningen väljer bort skolor med synliga minoriteter, och högutbildade föräldrar vill inte skicka sina barn till skolor med »lågstatuselever«.[ii] Med denna flykt får de bortvalda skolorna en högre koncentration av »lågstatuselever« varpå ytterligare några familjer väljer bort dessa skolor.

På så vis blir skolorna alltmer segregerade för varje läsår. Sortering sker också genom att mer självgående elever väljer bort skolor med låga betygsresultat till förmån för skolor med höga. Och har man svårigheter i skolan väljer man inte en skola med mest högpresterande elever, för vem vill alltid vara sämst? Lika söker lika och ju mer sorterade skolorna blir, desto fler söker sig till sina likar.

När den kommunala marknadsandelen minskat så pass att kommunen inte längre kan anvisa alla elever en kommunal skola då måste kommunen gå från att erbjuda möjlighet att välja grundskola till att tvinga eleverna att välja. Och segregationen ökar ytterligare.[iii]

Konkurrensen eroderar likvärdigheten och bidrar till ojämlikhet

Konkurrensen om eleverna skapar vinnare och förlorare. Förlorare blir bortvalda skolor främst på landsbygden och i ytterområden, skolor med lägre betygsresultat och de vars elever anses ha lägre status. Med färre elever går skolorna miste om elevpengen som följer med varje elev, men kostnaden försvinner inte bara för att klasserna inte längre fylls. Skolorna får en mer krävande elevsammansättning, samtidigt som den minskade tilldelningen tvingar dem att dra ner på stödresurserna. Skolorna blir alltmer olikvärdiga och förlorarskolorna får orimliga förutsättningar att klara sitt uppdrag. Desto viktigare blir det då, för dem som kan, att välja bort dessa skolor.

Skolmarknaden leder inte till ett jämviktsläge utan till en ond cirkel för de skolor som inte är vinnare i konkurrensen.

Konkurrensen om lärarna spär också på ojämlikheten. Med ökad lärarbrist och expanderande koncerner, hårdnar konkurrensen om behöriga lärare. Dessa är en knapp resurs att vårda och hushålla med för allas bästa. I stället får de elever som har det bäst förspänt flest behöriga lärare, samtidigt som de med de största utmaningarna oftare drabbas av hög personalomsättning, obehöriga lärare och vakanser.

”Fria” skolvalet görs till en helig ko

Är bristande effektivitet, samhällssplittring och olikvärdig skola det pris vi måste betala i valfrihetens namn? Svenskt Näringsliv hävdar det. Vi hävdar motsatsen. Det är ett stort offer för ett tveksamt resultat. Det finns andra lösningar.

Det kallas det »fria« skolvalet. Och visst är det fritt att »välja« vilken skola man vill. Men det är inte fritt att få komma till vilken skola man vill. När skolorna blir alltmer olikvärdiga ökar andelen elever som inte får den skola de valt i första hand. Med olikvärdiga skolor är det fler elever som går i en skola de inte upplever som bra. De flesta önskar en bra skola i sin närhet. När vissa skolor blir förlorarskolor är det färre som kan få en både bra och nära skola.

Valfrihet är mer än val av skola. Att alla skolor till exempel erbjuder en skolkör med en utbildad körledare ger många fler möjligheten att välja körsång än att en av tio som söker till musikklass får plats där. Att gå i en blandad klass kan ge mer frihet att välja hur man ska vara än att gå i en ensidigt sammansatt klass. I Nyköpings kommunala högstadium, där man blandar optimalt, vittnar elever om större frihet att vara sig själva och slippa pressen att vara lika de andra från den egna gruppen.

Ett skolsystem som skapar skolor som är en mötesplats för mångfald bäddar för tolerans och öppenhet. Det ger valfrihet att få vara den du vill. Optimalt är skolan en plats där det inte spelar någon roll vilken bakgrund du har, för hur du kan vara, med vem du kan vara och vilken framtid du kan skapa dig. Detta är en helt annan sorts frihet som det är värt att kämpa för. En frihet, för alla, till att förverkliga sig själv och att få bästa möjliga stöd för kunskap och utveckling. Är inte denna frihet mera värd än möjligheten att önska vilken skola man vill komma till?

För gymnasiet kan valfriheten gälla tillgången till ett brett utbud av program med jämn och hög kvalitet. Valfrihet är också alternativa utbildningsvägar som vuxenutbildning och folkhögskola samt rätten till tjänstledigt för studier. Valfrihet handlar om kostnadsfria högskoleutbildningar och tillgång till studiestöd.

Rådande skollagstiftning bör snarast ersättas med en ny. En jämlik och demokratiskt styrd skola för allas bästa är lika angeläget i dag som när grundskolan infördes.

 

Bengt Sandblad, ordförande (S) respektive vice ordförande i barn- och ungdomsnämnden, Uppsala 2003–2014

Boel Vallgårda, tjänsteman under samma nämnd 2003–2014, samt författare till SKL:s skrift om socioekonomisk resursfördelning till skolor

Inlägget är en bearbetad version av inlägg publicerat i tidskriften Tiden 27 mars.

 

[i] http://www.svt.se/nyheter/inrikes/allt-fler-larare-sjukskrivs-for-psykisk-sjukdom

[ii] Bo Malmberg, 2013, Det fria skolvalet ökar klyftorna mellan skolorna

https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:684094/FULLTEXT01.pdf

[iii] Dany Kessel och Elisabet Olme, 2016, Obligatoriskt skolval: Föräldrars motiv vid val av skola, och vad det innebär vid obligatoriskt skolval. http://www.lr.se/opinionpaverkan/undersokningar/arkiv/obligatorisktskolval.5.1aafc932157c6d31c2960538.html

8 kommentarer till “Bengt Sandblad & Boel Vallgårda: Avveckla skolmarknaden för frihet och jämlikhet

  1. Du vill alltså återinföra ett system som vi redan haft och som inte fungerade bra. Tittar vi på när staten senast hade en välfungerande skola med höga resultat så var det innan införandet av den ”jämlika och demokratiska” skolan. Efter att socialdemokraterna införde den nya skolformen har vi haft fallande resultat. Vi vet att ert system inte fungerar, varför skulle vi vilja införa det igen?

    • Obegripligt. Ju mer s k valfrihet vi fått dvs fler friskolor desto mer har resultaten i svensk skola sjunkit. Hur man ska ordna med skolplaceringar får man överväga men i grunden måste man – i likhet med den senaste ESO-rapporten – konstatera att marknader, riskkapitalbolag och koncerner inte fungerar för samhällets bästa på skolområdet

  2. Du har säkert rätt i att resultaten var bättre den gång endast ett fåtal fick studera vidare. Men det är inge önskvärd eller möjlig lösning i dagens kunskapssamhälle. Skolan var inte helt bra innan marknadsstyrningen infördes, men den har bara förvärrat situationen och omöjliggjort en skola av hög kvalitet för alla. Skolan är för viktig för alla barn och för vårt samhälle för att några fås intresse ska ges företräde, de som vill göra affärer på skolor. Marknadsstyrning är bästa lösningen i många sammanhang, men inte för skolan.

  3. Jag instämmer till fullo med Bengt Sandblads och Boel Vallgårdas åsikter. Under ca 30 år har jag arbetat som lärare, skolledare och biträdande förvaltningschef i en kommun med ca 85 000 invånare.
    Redan i början av 1990-talet, när friskoleinförandet blev aktuellt, varnade vi politikerna. I princip alla de
    problem vi då förutsåg, har inträffat. Nog har ett land som vårt möjlighet att avstå affärsverksamhet med vård, omsorg och utbildning. Dessa tre verksamheter är så oerhört starkt förknippade med vad som brukar anses höra till Mänskliga rättigheter, att subjektivitetens match mot anständighet och humanitet borde kunna undvikas.

  4. Tyvärr övertygar vi ingen på denna blogg hur väl vi än argumenterar. Framför allt är (s) djupt splittrade i frågan mellan marknadsliberaler och de som ser jämlikhet och kampen mot segregation som prioriterat. Att hålla på med x% tillåten vinst är nog tyvärr mest ett sätt att dribbla bort hela frågan.

  5. Privatiseringar ofta ogenomtänkta
    Ett av nationalekonomins fundamenta säger att all verksamhet som kan ge en högre avkastning än ”den riskfria räntan” är förknippad med en risk. Sedan att par årtionden tillbaka är det tillåtet att starta friskolor i Sverige. Förhoppningen har varit att kommunerna ska kunna avhända sig en del av skolansvaret genom att betala ut ”skolpengar” för eleverna där. När friskolor har startats har ofta kommunerna frikostigt tillhandahållit byggnader och materiel till en billig penning. Detta har förstås inneburit en lyckosam start för friskolorna ifråga. Och visst gick de flesta av dem med vinst också, under flera år. Ser man närmare på hur detta gått till, vilket har gjorts i bland annat några TV-reportage, så förstår man bakgrunden. Lärartätheten är lägre, lärarna är ofta sämre utbildade, klasserna är större, skolbibliotek med bibliotekarie kan saknas och man kanske inte har någon egen matsal utan delar ut matkuponger som gäller på McDoland’s, istället för att servera eleverna lunch. Förespeglingen att skolan skulle kunna drivas effektivare än i kommunal regi har alltså inte infriats. Dessutom har numera ett antal friskolor verkligen gått i konkurs. Att så skulle komma att ske, var egentligen ganska enkelt att förutsäga för den som kände till några av nationalekonomins grunder. Vid en konkurs får kommunen ifråga återta ansvaret för eleverna. Aktörerna har alltså ett förmånligt skyddsnät, genom att kunna avhända sig alla konsekvenser. Men om en kommun har dålig ekonomi kan den inte tvinga någon friskola att ta hand om någon undervisning; det är bara ”russinen i kakan” friskolorna vill ta för sig av. Det råder alltså inte någon symmetri. Att begränsa vinstuttaget vid drift av både friskolor och privata vårdinrättningar räcker inte. Om vinst uppstår måste den återinvesteras i verksamheten.
    Andra problem som uppstått i samband med privatiseringen är att offentlighetsprincipen samtidigt upphörde att gälla. Detsamma beträffande personalens yttrandefrihet. Hur ska arkiven hanteras när en friskola gått i konkurs? Den frågan verkar fortfarande vara obesvarad.

  6. Det så kallade fria skolvalet är inte fritt utan görs utifrån de klassmarkörer som innehavet av det nya kapitalet ger. Det kulturella kapitalet. En jämlik fördelning av denna förutsättning att välja, är ett måste om välfärdssamhället inte återigen skall förfalla till ett nytt klassamhälle med djupa klyftor. De grupper som idag inte har kulturellt kapital nog för att göra kvalificerade val eller val överhuvud taget måste få tillgång och hjälp med att skaffa sig detta. Kan vi genom förändringar i samhällets överbyggnad skapa medvetenhet om att sundare levnadsvanor leder till längre liv och att vi måste ta hand om miljön för mänsklighetens överlevnad torde det inte vara omöjligt att skapa jämlikare valmöjligheter och fördela medvetenheten om det kulturella kapitalet jämlikt. Detta är inga nyheter utan har i folkbildningens namn funnits tidigt i det svenska samhället. Hur mycket skolan än anstränger sig för att skapa sociala identiteter så kommer alltid primärgruppen familj och kamrater samt referensgrupperna i samhället att vara viktigare.
    En fråga : Finns det någon som vet om det finns forskning om var på samhällsstegen personer med föräldrar som varit aktiva FIB ombud eller aktiva i studieförbund och folkhögskolor hamnat ?

  7. Jan-Ivar Johansson har rätt i att det går att bryta det sociala arvet och att bildning kan bidra till detta, samtidigt som det har ett stort värde i sig. Men att säga att människor inte har nog med kulturellt kapital för att göra kvalificerade val är nog att underskatta elevernas sätt att tänka, när de väljer skola. Elever som väljer ”fel” skolor väljer inte annorlunda än andra grupper. Även de tenderar att söka sig till en skola där övriga elever har liknande bakgrund eller liknande förutsättningar som de själva. Idén att elever ska välja men samtidigt inte välja fel, hänger inte ihop. En bättre tanke är att skapa förutsättningar för att alla skolor är bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter