Berit Hörnqvist: Framtidens läroplaner enligt Cambridgerapporten

Har vinden vänt? Är vi på väg mot en skola där testning, kontroll och central styrning inte längre tillåts dominera diskussionen om skolutveckling? Kanske inte i Sverige. Vi brukar ju vara lite efter. Men i England finns flera tecken på en vändning.

Slutrapporten från Cambridge Primary Review gör något så ovanligt som att ta ett helhetsgrepp på frågorna kring primary education. Rapporten heter som bok Children, their World, their Education och titeln speglar den utsiktspunkt från vilken skolan studeras, det är barnens värld som präglar perspektivet. I den omfångsrika rapporten har Bibbi Hörnqvist valt att koncentrera uppmärksamheten på rapportens förslag kring framtidens läroplaner. (red)

1988-års läroplan  – plus och minus

Trots en massiv kritik när den nationella läroplanen kom 1988 (efter en lång period av stor lokal frihet) finns det nu en utbredd acceptans för en nationell läroplan och det positiva den har fört med sig. Samtidigt finns det kritik, framför allt kopplad till vad som hänt de senaste 10 åren. Kritiska synpunkter redovisas både från hearings med lärare, elever, skolledare m.fl. och från olika studier och forskningsrapporter. Även om de flesta vill ha en nationell läroplan så önskar man förändringar.

Rapporten lyfter fram en hel del gemensamma punkter i kritiken mot läroplanen: Den är överbelastad, det har bara tillförts nytt och inget har strukits. Den har blivit föremål för alltför mycket föreskrifter och detaljreglering. ”Questions about how to teach are not for Government to determine” sa utbildningsminister Kenneth Clarke 1991, men detta har man naggat i kanterna bl.a. genom de nationella strategierna för literacy (1998) och numeracy (1999). Den nationella strategin för literacy (läsa, skriva) specificerar innehåll, struktur och undervisningsprocesser för en daglig literacy-timme som varje primary school ska ha. Strategin för numeracy (matematik) har en liknande specificering. De olika strategierna har utgjort en kraftfull styrning vid sidan av läroplanen, de har inkräktat på bredden i undervisningen och gjort att andra områden fått minskat utrymme.

Strategierna tillsammans med ett intensivt testnings- och kontrollsystem har medfört att utrymmet för professionell utveckling och lokala professionella initiativ har blivit litet. Den breda läroplan som utlovats har inskränkts väsentligt. Framför allt har konst och humaniora fått stryka på foten liksom senare också science (som dock i början hade en starkare ställning). Även utrymmet för det slags lärande som kräver tid för samtal, problemlösning och ett mer tidkrävande undersökande arbetssätt har minskat kraftigt. Memorering och återgivande har kommit att värderas högre än förståelse och ifrågasättande och överföring av information mer än kunskapssökande i dess fulla mening. Följden har blivit en föreställning om att bredd i läroplanen är oförenligt med en satsning på standards (standardiserade bedömningar) i baskunskaper. Det finns många belägg, säger rapporten, inom både tidigare och senare forskning att denna föreställning inte stämmer – standards och bredd är tvärtom ofta positivt korrelerade. Den nationella kontrollnivån kan sägas ha blivit kontraproduktiv.

Även om det finns en bred enighet om vad som är fördelarna och problemen med den nationella läroplanen så finns ingen konsensus kring frågan hur man ska gå vidare.

Ett nytt sammanhängande system för primary education

Rapporten utformar förslag till ett nytt sammanhängande system för primary school underbyggt av en omfattande mängd forskning och resultat från hearings med olika grupper. Delvis gör man detta i polemik mot Rose Review som haft regeringens uppdrag att göra en revision av läroplanen för primary school (2008-2009). Det förslag som förs fram i Cambridge Primary Review skall garantera barnens rätt till bredd, djup och balans och hög standard inom alla läroplanens områden.

Rapporten menar att man måste ställa och besvara en del grundläggande frågor innan ett läroplansarbete kan påbörjas och en policy skapas. Vad är Primary school till för? Vilka behov och syften bör den inriktas mot de närmaste 20 åren? Vilka grundläggande värden och principer skall den upprätthålla och utveckla? Hur långt kan ett nationellt system reflektera och respektera värden och förväntningar från så många skilda grupper; kulturella, etniska, religiösa, politiska, ekonomiska, regionala, lokala?

Rapporten grundar sina svar på dessa frågor i forskning om barn och barns lärande och utveckling, behov och förmågor, i studier av det samhälle och den värld våra barn växer upp i nu och i framtiden samt i studier av skola och utbildning och av vilka faktorer som spelar roll för lärande.

Tanken är att de olika delarna i systemet för primary school ska hänga samman och utgå från en samlad bedömning och utifrån ett evidensbaserat synsätt. Det gäller läroplaner, mål, värden, principer, ämnen/domäner, fördelningen nationellt- lokalt, tester och utvärdering, pedagogik, lärarfördelning, lärarutbildning och lärarfortbildning. Rapporten har förslag och rekommendationer för alla dessa områden (sammanlagt 153 st). Det ska finnas en slags linje från målen genom hela systemet till barnens vardag i skolan och det lärande och den lärmiljö de får.

Jag ska kort försöka sammanfatta några av de förslag som rör läroplaner i vid mening och några punkter som hänger samman med det. Det kan inte bli annat än ett mindre urval.

Mål och principer

Även om det skulle kunna vara en fördel att ha en enda uppsättning mål för hela den obligatoriska skolan så finns det, hävdar rapporten, så mycket som är specifikt för primary-fasen att den behöver ytterligare mål och specifika mål med delvis en annan tonvikt än förskola respektive secondary school. Det krävs också att man hittar en balans mellan att förbereda för framtiden och att leva här och nu. Primary school är livet här och nu för barnen och alltså mycket mer än bara en förberedelse för secondary school eller för det framtida livet.

Mål måste vara mer än retoriska om de ska svara mot vad barnen ska uppleva i skolan, hävdar man. Det gäller att skapa meningsfulla och livskraftiga formuleringar som kan få hyfsat stort stöd i ett pluralistiskt samhälle. Och målen måste också ha bäring på övriga delar av systemet om de ska bli trovärdiga.

I Rapporten formuleras 12 mål inom 3 olika områden: individen (välmående, engagemang, “empowerment”, autonomi), omvärlden (respekt och ömsesidighet, uthållighet och ömsesidigt beroende, lokalt, nationellt och globalt medborgarskap, lärande (kunnande, förståelse och “making sense”, utveckla färdigheter, stimulera fantasin, skapa dialog). Det finns en beskrivande text till varje mål som är väl värd att läsa och nästan nödvändig för att förstå innebörderna.

Förutom målen ska skolan och lokala myndigheter vägledas av vissa principer så att målen för barnens utbildning inte motarbetas genom hur skolor sköts och fungerar. Det är principer som sätter ljuset på bl.a. rättigheter, kvalitet, rättvisa, bredd, balans mellan här och nu och framtiden, respekt för evidens, lokalt engagemang och vägledning i stället för föreskrifter, adekvata resurser och stöd.

Ämnen – domäner

Det råder enighet om att det finns en tydlig problematik med ämnen men oenighet om lösningarna på detta problem, menar rapporten. Läroplansdebatten och också läroplanens genomförande har hämmats av en rörig diskurs om ämnen, kunskaper och färdigheter, och diskussionen om ämnena och deras utrymme och plats har blivit onödigt polariserad. Rose-rapporten utgår från att tiden är det stora problemet och använder uttrycket ”quarts in pint pots” (ungefär litrar i halvliterskrus). Men Cambridgerapporten menar att eftersom en del skolor trots stor press klarar sitt uppdrag med goda resultat, så är det inte tiden i relation till läroplanen som är problemet. I stället pekar man på gapet mellan primary schools historiska personalmönster och bredden och komplexiteten i de uppdrag lärarna i primary school förväntas fullgöra idag och den kompetens dessa uppdrag kräver. Det historiska personalmönstret har att göra med hur man tidigare använde klasslärarsystemet för att möta de viktorianska kraven på en snäv läroplan, stora klasser, överföringspedagogik och utantillärande, allt så billigt som möjligt. Idag krävs ett annat sätt att tänka om hur man använder sig av personalresurser och kompetens och också om hur lärarutbildning och lärarfortbildning utformas. Det traditionella klasslärarsystemet kan ifrågasättas om man vill ha en bred utbildning av god kvalitet.

Rapporten har stannat för att beteckna de kunskapsområden som man föreslår för primary school för domäner. Domänerna är: konst och kreativitet, medborgarkunskap och etik, tro och religion, språk, oracy och literacy, matematik, fysisk och mental hälsa, tid och rum, science och teknologi. Det finns läsvärda beskrivningar av varje domän som ger förståelse för tankarna bakom.

Man frångår helt föreställningen att läroplanens kärna är ett fåtal ämnen och placerar alla 8 kunskapsdomänerna inom läroplanen. Varje domän ska ha nationella och lokala komponenter. Även om tidstilldelningen kommer att skilja sig åt så är alla domänerna väsentliga för barnens utbildning och allt måste undervisas till högsta standard. Bredd och standard går hand i hand.

Läroplanen utgör en matris av de 12 utbildningsmålen och de 8 domänerna (redovisade i en figur efter texten).

Nationellt – lokalt

Cambridgerapporten vill generellt ha mindre nationell styrning och reglering och mer lokalt och professionellt inflytande. De nationella strategierna vill man slopa helt. Nationellt ska man utforma läroplanens ramverk, d.v.s. en nationellt beslutad beskrivning och rational för läroplanen som helhet och för varje domän. Lokalt ska man bl a utforma program för den lokala komponenten för varje domän. De lokala myndigheternas roll bör förändras från att vara den nationella förlängda armen till att stödja skolor att fatta egna beslut om läroplan och pedagogik.

Skolorna ska bestämma hur domänerna ska utformas till en livskraftig skolläroplan och hur de ska benämnas, tidssättas och undervisas med målen som ständig referenspunkt.  70% av timplanetiden ska beslutas nationellt och 30% lokalt.

Kommentarer och reflektioner

”Sverige är inte England, men ett och annat känns igen”, skrev Jan Thavenius. Englands utbildningshistoria skiljer sig i mycket från Sveriges. Ändå är många av de aktuella frågeställningarna gemensamma. Vissa delar i rapporten är mer England än andra men en hel del frågor tar fatt i den svenska diskussionen – eller kanske snarare den diskussion som borde föras i Sverige. Skulle vi kanske behöva ett evidensbaserat verk av den här kalibern för att få en mer djupgående och seriös debatt med färre onödiga dikotomier och mindre av eländesbeskrivningar av svensk skola och lärarutbildning?

För mig var det mest slående att rapporten tar ett så starkt helhetsgrepp på området, att den söker få alla delar att hänga samman och styra åt samma håll – hela tiden med en stor respekt för barnen och deras kunnande, förmågor och liv, liksom för lärarna, det korstryck de lever i och vikten av utrymme för deras professionella utveckling och självständighet. Den balanserar evidens om vad som är med visionen av vad som skulle kunna bli. Den går verkligen, som någon kommentator uttryckte det, till hjärtat av vad utbildning är i en demokrati och den tar de väsentliga frågorna för skola och utbildning på djupaste allvar.

Det är förvånande men upplyftande att rapporten inte ger en eländesbeskrivning av primary school och dess lärare som motiv för sina förslag. Trots de mycket omfattande reformförslag man kommer med finns det en balanserad bild av en skola som i mycket fungerar bra och som har bra lärare, men som inte har fått de arbetsvillkor och möjligheter som skulle krävts. Förändringar krävs för att barnen ska få en bättre utbildning för framtiden och ett bättre liv här och nu, och för att lärarna ska få möjlighet till professionell flexibilitet och egna initiativ.

Relationen mellan baskunskaper och bredd i utbildningen har i England varit, och är kanske också här i Sverige, i mycket en politisk fråga. Cambridgerapporten hävdar mycket starkt att detta blivit en helt felaktig polarisering beroende på att man inte tagit forskningen på det här området på allvar.

Att gå ifrån ämnen till domäner är rapportens försök att lösa den svåra frågan om hur kunskap skall organiseras och hur undervisning skall organiseras utifrån det. Sista ordet är självklart inte sagt i denna fråga, men Cambridgerapportens försök till lösning är mycket intressant. Rapportens argumentation är sympatisk, den öppnar för kreativitet och lokala initiativ och tar bort ämnesinlåsningarna. Den möjliggör att organisera undervisning utifrån lokala villkor och förutsättningar.

Efter figur i Cambridgerapporten (dock utan de stora pilar i rapportens figur som förbinder aims och domains med varandra och som pekar fram mot “A New Primary Curriculum”):

(Berit Hörnqvist har tidigare varit skolråd på Skolverket)