Bo Dahlin: Stat, marknad, civilsamhälle – var hör skolan hemma?

Den mest upphetsade politiska diskussionen om skolan rör friskolorna. I diskussionens polariserade ytterkanter finns å ena sidan de som tänker sig en skola som är helt överlämnad till marknaden och å andra sidan de som tänker sig en återgång till en centralstyrd statlig enhetsskola. I denna artikel försöker Bo Dahlin hyfsa debatten genom att med ett historiskt perspektiv belysa grundfrågan: Var hör skolan hemma? (red)

Staten och marknaden

Införandet av folkskolor och allmän skolplikt, vilket i de flesta länder ägde rum under 1800-talet, var ett led i konsolideringen av nationalstaten. Det var ett sätt för den härskande klassen att utveckla samhällsekonomin och få ideologisk kontroll över medborgarna (Green, 1990). Dessa motiv har i grunden inte förändrats särskilt mycket. Det är idag allom bekant att utbildningspolitiken motiveras med ekonomiska argument, både på EU-nivå och på nationell nivå. Mot bakgrund av detta har jag svårt att förstå den ofta förekommande veklagan över att staten ”avsagt” sig ansvaret för skolan – vilket den dessutom i formell mening egentligen inte har gjort.

Däremot kan jag helt instämma i klagandet över att fristående skolor blivit till en marknad som drivs av vinstintressen. Jag håller med Dahlström (2012) om att friheten för fristående skolor egentligen bara består i att förvandla skolpengen till vinster för ägarna. Men det beror till stor del på att staten fortfarande har kontrollen över läroplan, kursplaner och andra styrinstrument, så att frihetsmarginalerna för den pedagogiska verksamheten är tämligen små – om man nämligen till pedagogiken inte bara räknar hur man undervisar utan också valet av ämnesinnehåll. Av tradition tillhör det nämligen den pedagogiska disciplinens självförståelse att den inte bara handlar om metoder för undervisning, utan också omfattar formulering av mål och val av innehåll (Dewey, 2009/1922).

Idag tycks dock den allmänna uppfattningen vara att skolans mål, och därmed också dess innehåll, ska beslutas av riksdag och regering, skolår för skolår. Sedan ska pedagogiken bara verkställa dessa mål genom att finna de bästa = mest effektiva undervisningsmetoderna. Dessvärre verkar det också som om särskilt den ämnesdidaktiska forskningen köper denna modell. Pedagogiken förlorar därmed en stor del av sin kritiska potential; den reduceras på samma sätt som lärarprofessionen till ett verkställande av statliga uppdrag. Att grundkurser i pedagogik dessutom har försvunnit på många lärosäten kan mot bakgrund av detta bli problematiskt ur ett framtidsperspektiv.

I EU’s charter om fundamentala rättigheter (Europaparlamentet, 2000) sägs det i artikel 14 att föräldrar har rätt att välja skola bland annat i enlighet med sina pedagogiska övertygelser. Då blir det naturligtvis mycket viktigt vad man menar med pedagogik: gäller det bara undervisningsmetoderna eller inkluderar det också målen, och innehållet? Omfattar ”pedagogik” de filosofiska idéer om kunskap, samhälle samt människans natur och utveckling som mer eller mindre explicit ligger till grund för undervisningens ”vad” och ”hur”? Om pedagogiken reduceras till undervisningsmetoder blir den pedagogiska valfriheten tämligen substanslös. Det val föräldrar och barn ställs inför handlar då mest om vilka talanger och intressen man vill odla: fotboll, skidåkning, eller musik? Men vad man ska kunna i svenska och matematik i skolår 3 har man inget inflytande över. I det avseendet gränsar situationen idag nästan till ett slags själslig livegenskap.

Men staten menar förstås bara väl. Alla barn har rätt att lära sig läsa, skriva och räkna och om de inte gör det före en viss ålder riskerar de att komma efter och aldrig ta igen andra barns försprång. Grundprincipen i det resonemanget är tydlig: livet är en kapplöpning, arbetslivet bygger på konkurrens. Men hur mycket man än höjer kraven för vad alla ska kunna måste ju några ändå alltid komma efter sina kamrater. Detta skyler man emellertid över genom att visa hur angelägen man är att ”no child is left behind”. I klartext säger staten ungefär så här: ”Vi lever oundvikligen i ett konkurrenssamhälle, hela den globala ekonomin bygger på det. Vi gör vårt bästa för att just dina barn inte ska hamna längst ner i hierarkin. Men vi vill också att de utvecklar ’solidaritet med de svaga’, så att de, när de väl nått sin rättmätiga position, kan blicka ner på sina mer olyckligt lottade kamrater och tycka synd om dem. Förhoppningsvis vill de då också hjälpa och stötta dem, så att de inte helt går under.”

Så länge staten har nationella ekonomiska intressen att bevaka torde det vara oundvikligt att den driver en skolpolitik av nuvarande slag. Staten lierar sig på olika sätt med näringslivet och det uppstår en ”systemvärld” (Habermas, 1990) som underminerar civilsamhällets kulturella kreativitet. I den skola som blir resultatet av en sådan politik kvävs de kreativa krafter som bara kan kultiveras i frihet. Denna tankegång ansluter till Cohen & Arato (1993), som ser civilsamhället som en tredje relativt autonom sfär, vid sidan av staten och näringslivet, en sfär som är eller borde vara relativt oberoende av både stat och näringsliv. Civilsamhället i denna mening är grunden för en levande demokrati. Statens uppgift är att genom lagstiftning förverkliga de impulser till samhällsutveckling som uppstår i civilsamhället.

Civilsamhället

Friheten att välja pedagogik har varit en självklarhet under en lång tid i många länder (men börjar nu undermineras). Den kommunitarism som dominerade svensk socialdemokrati fram till 80-90-talet gjorde dock att man såg skolan som en statsangelägenhet. Idén om det fria skolvalet är ett exempel på hur en impuls från civilsamhället tas upp av staten. Dessvärre har denna idé nu tagits över av ekonomiska intressen, i linje med att den neo-liberala marknadsideologin uppnått en närmast universell hegemoni. Att i denna situation gå tillbaka till en centraliserad statsskola utan fria val är att backa historien. Vägen framåt måste vara att fortsätta decentraliseringen ända ut till de enskilda skolorna, istället för att låta den stanna vid kommungränsen (Holmberg, 2012). Det skulle vara ett steg i riktning mot att göra varje skola till en självständig aktör i civilsamhället.

Vi behöver förvisso ”en skola för en hållbar och demokratisk samhällsutveckling” som Carlgren säger (2012). Men en sådan skola kan se ut på många olika sätt, och det finns inget sätt som är ”det bästa”, även om de som pläderar för en evidensbaserad skola vill få oss att tro det. ”Det bästa” vilar nämligen inte bara på fakta utan också på värderingar, och vetenskapliga studier kan inte tillhandahålla någon form av evidens för vilka grundvärderingar som är de bästa (jfr Biesta, 2007).

I ett demokratiskt och värdepluralistiskt samhälle måste vi tillåta att olika värderingar får komma till uttryck i olika former av skola och pedagogik, så länge de inte motsäger demokratin. En centralstyrd statlig enhetsskola har nämligen konsekvenser som är problematiska ur ett demokratiperspektiv. Det kan skapas en felaktig föreställning om att det bara finns en pedagogik som leder till autonomi och kritiskt tänkande. Det finns också en risk att negligera människors kulturella rötter och värdet av att man engagerar sig i dessa rötter för att utveckla identitet och kritiskt oberoende. Det omöjliga i att skapa en kulturellt neutral skola skyls över och svårigheten att skapa en optimal balans mellan kulturell mångfald och social sammanhållning fördunklas. I Sverige har vi kanske i ovanligt hög grad varit utsatta för dessa risker på grund av den statliga enhetsskolans dominans under förra århundradet (jfr Qvarsebo, 2012).

 

(Bo Dahlin är professor emeritus vid Karlstads Universitet)

 

 

Referenser

Biesta, G. (2007). Why ”what works” won’t work: Evidence-based practice and the democratic deficit in educational research. Educational Theory, 57(1), 1-22.

Cohen, J. L., & Arato, A. (1993). Det civila samhället och den politiska teorin. Göteborg: Daidalos.

Dewey, J. (2009 [1922]). Education as engineering. Journal of Curriculum Studies, 41(1), 1-5.

Europaparlamentet, Rådet och Kommissionen (2000). Charter of fundamental rights of the EU. Official Journal of the European Communities, 2000C 364/01. Tillgänglig http://www.europarl.europa.eu/charter/pdf/text_en.pdf (hämtad 04/01/13)

Green, A. (1990). Education and state formation. London: Macmillan.

Habermas, J. (1990). Strukturwandel der Öffentlichkeit: Untersuchungen zur einer Kategorie der bürgerlichen Gesellschaft. Frankfurt-am-Main: Suhrkamp.

Qvarsebo, J. (2012). Konfessionella friskolor och den svenska monokulturen. Axess, 6/2012.

 

4 kommentarer till “Bo Dahlin: Stat, marknad, civilsamhälle – var hör skolan hemma?

  1. Att låta pedagoger styra över läroplaner är en ett alltför djärv och dåraktig idé. Pedagogerna från våra lärarutbildningar är knappast lämpade för sådana övergripande uppgifter. Decentraliseringen av skolorna ut till kommunerna har visat sig ha katastrofala konsekvenser. Olikheter i pedagogik är inte beroende av olika skobildningar inom ämnet utan snarare på skillnader i erfarenhet och utbildning. En ytterligare decentralisering till enstaka skolor skulle utan tvekan göra det hela etter värre. Man kan inte koppla loss talet om pedagogernas uppgifter från en analys av hur väl lämpade dessa är för svårare uppgifter.

  2. ”Olikheter i pedagogik” är (om begreppet omfattar mer än metodik) helt klart relaterade till utbildningsfilosofi (jmfr Stensmo 2007) och till ideologiska antaganden om människan, om lärandet och så vidare. Och just därför skall de inte harmoniseras av marknadslogiken. Och de skall inte bli offer för björklundistiska föreställningar om ”ren kunskap” och ”praktisk undervisning”, dvs. ett höggradigt ideologiskt system där makthavare bestämmer vad som räknas som kunskap och hur denna (objektivt) skall överföras till passiva mottagare (jmfr. Gert Biestas ”Beyond Learning”).

  3. Bo Dahlin skriver ”En centralstyrd statlig enhetsskola har nämligen konsekvenser som är problematiska ur ett demokratiperspektiv. Det kan skapas en felaktig föreställning om att det bara finns en pedagogik som leder till autonomi och kritiskt tänkande.”
    Den felaktiga föreställningen att skolan automatiskt leder till autonomi och kritiskt tänkande finns väl inte i en statlig skola hur centraliserad den än må vara. Diskussion och vardagliga möten människor emellan, i både skolan och samhället, formar människan. Vad som idag kommer närmast det Dahlin beskriver är de otaliga hänvisningarna till ”värdegrunden”. Situationen i vardagen skall och måste diskuteras utan att auktoritärt hänvisa till en skriftligt beskriven värdegrund. Värdegrunden ger möjligen en ”felaktig föreställning” att automatisk förändring av människors beteenden kan ske genom hänvisning till en text.

    Bo Dahlin skriver ”I ett demokratiskt och värdepluralistiskt samhälle måste vi tillåta att olika värderingar får komma till uttryck i olika former av skola och pedagogik…”
    Ja, har vi inte gjort det även före friskolereformen? Kommunala skolor hade och har fortfarande även Montessoriklasser.

    Vad Bo Dahlin inte skriver om är HUR föräldrar skall kunna välja bland pedagogiker. Hur är det möjligt för alla att vara insatta i allt i vårt samhälle? Självklart en omöjlig uppgift. Få av oss vet när man skall så vete för att få den bästa skörden, vi lämnar den frågan till proffsen, bönderna. Det samma borde gälla skolan även om vi vet att vi människor är olika och når olika långt inom alla de otaliga fält vi rör oss i. Några bönder är duktigare än andra, några elever är duktigare än andra. Vilket inte är något problem så länge vi har gemensamma fält, så länge inte alla områden av våra liv utgör konkurrensområden. Ett ständigt ”vi och dom”, en ständig oro ”har jag valt rätt?”

  4. Det sägs att när sovjetstaten bröt samman stod livsmedelsbutikerna tomma, inte därför att det inte fanns några utan därför att butiksföreståndarna aldrig hade lärt sig att planera och beställa hem varor till sina butiker, sådant sköttes centralt. Jag tycker det är en talande bild för vad som händer när staten tar över ansvaret för något: människor passiviseras till oansvarighet och inkompetens. När det gäller skolan så har detta skett med både lärare och föräldrar. Historiskt sett kan man säga att staten fyllde en viss funktion i att ta över skola och utbildning från kyrkan; den befriade därigenom skolan från den kyrkliga makten. Men staten har istället pådyvlat skolan sin egen form av ”dogmatik”.

    Jag håller med om att vi idag kan bli lätt överansträngda av alla val och allt ansvar som läggs på individens axlar. Men det är väl ändå ganska ”naturligt” att vilja ta ansvar för sina barns fostran och undervisning?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter