Carl Lindberg och Ulf P. Lundgren: Vinstförbud!

Vinstdrivande privatägda skolor finansierade med skattepengar har blivit normala inslag i utbildningssverige. Stora skolkoncerner har tillåtits att tjäna pengar på att driva skolor så billigt som möjligt. Under flera år har har det ultraliberala svenska systemet lovordats i den offentliga diskussionen. Nu är nackdelarna uppenbara. Här två kritiska röster. (red) 

I vår befolkning finns sannolikt en bred majoritet, som anser att det finns samhällsområden där privata vinstintressen över huvud taget inte ska och inte kan finnas på grund av de konsekvenser en privatisering leder till.

Ett sådant område är samhällets viktigaste demokratiserande institution, grundskolan. Att med vinstintresse driva en helt offentligt finansierad grundskola är det inget annat land än Sverige som tillåter. Varför ska Sverige i detta avseende vara internationellt helt unikt?

Grundskolan representerar en särart som samhällsinstitution, när frågan om kvaliteten i välfärden diskuteras. Kvaliteten i skolans verksamhet avgörs inte enbart av t.ex. personaltäthet, personalens utbildningsnivå, tillgång till bibliotek och gymnastiksalar, även om detta är oerhört viktigt.  En synnerligen betydelsefull faktor för kvaliteten är eleverna själva, genom de kunskaper, erfarenheter och familjebakgrunder de för med sig in i skolan.

Den obligatoriska skolans kvalitet handlar också i hög grad om hur den ger barn och unga möjligheter att utveckla intressen och förmåga och hur en sådan utveckling bidrar till samhällets demokratiska, kulturella, sociala och ekonomiska utveckling. Denna djupgående kvalitet låter sig inte enkelt mätas och beskrivas i anbud och kontrakt. Kvalitet av detta slag måste följas inom demokratiska spelregler och beskrivas och värderas långsiktigt. Att styra efter kortsiktiga vinstintressen är att föra skolan tillbaka till den urvalsskola som fanns för femtio år sedan.

Insikten om elevernas betydelse för varandra har väglett skolreformatorer i nära hundra år. Den gemensamma skolan för alla barn och ungdomar, oberoende av ursprung, har för dessa reformatorer alltid varit en grundläggande idé. I den skolan skulle den uppväxande generationen få kunskaper inte bara i traditionella skolämnen utan även få kunskaper om sina kamraters olika uppväxtvillkor. Genom den skolan skulle eleverna få möta nya idéer och utveckla självständiga uppfattningar, till och med oberoende av dem, som den egna familjen gav uttryck för.

Det var en skola riktad mot att skapa ett jämlikt samhälle genom en sammanhållen skola. Vi vill här erinra om Tage Erlanders beskrivning av det tidigare uppdelade och splittrade skolsystemet:

Denna splittring innebar inte bara att hela systemet var svåröverskådligt. Den medförde också att det fanns stora olikheter mellan utbildningen för barn på samma åldersnivå. Det kanske inte i och för sig hade varit så bekymmersamt, eftersom det kan vara en fördel att olika skolor kan få utforma sin undervisning ganska fritt. Det allvarliga var att denna organisatoriska splittring dolde ett gemensamt drag. Skolsystemet fungerade i stort sett som ett klassamhälle i miniatyr. (Erlander, T.: 1940 – 1949. Stockholm: Tidens förlag. 1973. Sid. 233)

Skolans kvalitet måste diskuteras utifrån det perspektivet. Skolans viktiga bidrag till den framtida samhällsutvecklingen avgörs i mycket hög grad av om och hur elever med vitt skilda bakgrunder kan utveckla vänskap och tidigt vänja sig vid att samverka med varandra.

I kontrast till detta bygger en mycket stor andel av de vinstdrivande friskolorna på idén att privilegierade grupper ska kunna välja bort skolor, där många barn och ungdomar från underprivilegierade grupper studerar. Den segregation, som dessa fristående skolor bidrar till, kommer med säkerhet att få allvarliga konsekvenser i framtiden genom ökade spänningar mellan människor och grupper.

Det är lyckligtvis så, att vi har gedigna och positiva erfarenheter av hur den svenska grundskolan utan inslag av vinstdrivande skolor fungerade under 1970-talet, 80- och ett gott stycke in på 90-talet. Vid den tiden hade den svenska skolan goda resultat vid internationella jämförelser.

Alla politiskt verksamma, oberoende av partitillhörighet, borde känna ett mycket stort ansvar för att på alla sätt bekämpa segregationen. Ett viktigt bidrag i det arbetet är att stå upp för den kommunala skolan och som medborgare, föräldrar, lärare och elever bidra till dess utveckling.

Vi måste återigen arbeta för att få en skola där elevernas kunskaper, färdigheter och personliga utveckling i enlighet med skollag och läroplaner ska vara skolans allt annat övergripande mål. Vinst ska inte längre accepteras, som det övergripande målet för verksamheten. Aktiebolag och andra bolagsformer som driftsform för fristående grundskolor ska således ej tillåtas.

 

(Carl Lindberg har varit bitr.statssekreterare /s/ i utbildningsdepartementet 1994-2004.

Ulf P. Lundgren är professor i pedagogik vid Uppsala universitet. Tidigare bl.a. generaldirektör för Skolverket)

 

8 kommentarer till “Carl Lindberg och Ulf P. Lundgren: Vinstförbud!

  1. Med stor förvånning läser jag denna artikel av en av läroplansfäderna. Han tillsammans med andra skrev Lpo 94 som grund för en mål- och resultatstyrd skola. Reformen genomfördes över en natt av regeringen Persson utan att tilldela resurser för att lära ut de nya styrprinciperna för skolan. Nu 19 år efter har vi i stort sätt samma läroplan men då hetern den Lgr11. Fortfarande famlar skolan i sin genomförande av läroplanen.

    Att då komma att säga att segregation är beroende av det fri skolvalet och att fristående skolor är boven i dramat är milt sagt förvånande. Skolmarknaden är till 15 % fristående och resten kommunal eller statlig. Det stora bekymmret med segregation är bostadsegregation inte skolsegregation. Om det någonsin funnits. Eftersom det fri skolvalet i Stockholm har effekter av att invandrade tar sina barn från förortsskolorna och sätter dem i innerstadsskolor av kommunalt snitt är den större del av bostadsegregationen.

    Dessutom verkar det vara lite si och så med kunskapen om nya skollagen hos debattörerna. Idag är det inte fritt för fristående skolor att verka som de vill. Idag är skollagen tydlig med att alla ska verkar efter de nationella målen i skollagen och de skolformsvisa läroplanerna (1 kap 11 §, 4 kap 5 §).

    Det vore mer fruktsamt om debattörerna för engång skull skulle ägna sig åt skolans verkliga problem. Avsaknanden av mål- och resultatstyrning som leder till att den pedagogiska verksamheten både i utbildningen och undervisningen tillämpade de styrdokument som en gång Ulf P Lundgren var fader till. Det är ändå så att det inte är fel på eleverna utan den pedagogiska verksamheten. Först när vi öppet vågar diskuterar lärares och rektorers oförmåga till ett strukturerat lärande kanske vi kan se resultat.

    • Hej Roger
      Skrev du detta i okontrollerad affekt eller..??
      Lpo 94 är samma sak som Lgr11.
      Skolsegregation finns kanske inte – det är bostadssegregation.
      Hur kan du skriva så här??

      Jag tror inte du behöver upplysa herrarna om skollagen – tro mig – du missade nå’t här också.
      Avsaknaden av mål- och resultatstyrning i sista stycket – vad menar du, meningen är obegriplig. Du kan väl inte rimligen mena att det saknas mål och resultatstyrning i skolan nu??

      Missade jag nå’n orimlighet?

      Slutligen håller jag med dig om att vi inte ska skylla på eleverna.
      Det vore kul om du hyfsade inlägget så att det går att begripa.

      • Ambjörn.

        Lpo 94 i förhållande till Lgr11 skiljer sig på en punkt. Kursplanen är inkorpurerad.

        Vad är skolsegregation för något? Skolan har ett tydligt uppdrag att vara likvärdig oavsett vilket bostadsområde det finns. Därför måste skolan alltid leva upp till de nationella styrdokumenten oavsett om de ligger i Danderyd eller i Rosengård. Att det i landet finns 15 starkt segregerade bostadsområden är en sak.

        På vilket sätt missade jag? Förklara dig om skollagen.

        För din information har lärarna knappt lärt sig den nya kursplanen med uppfyllande mål. Kapitel 2 som styr det pedagogiska arbetet är det inte allt för många som förstått hur man arbetar. Efter att utbildat minst 2500 skolledare och lärare i mål- och resultatstyrning vågar jag påstå att detta finns mycket i övrigt att önska hur rektorer och lärare styr det pedagogiska arbetet. Det är bara att se UR programmet Rektorerna. Inte ett ända inslag i serien var skollag eller Lgr11 med som grund för de pedagogiska diskussionerna.

        Dessutom är det så att varken offentliga eller enskilda (fristående) skolor har någon valmöjlighet när det gäller VAD och VARFÖR. Men HUR man realiserar fastställda mål är upp till var och en. Bara man gör så man når de fastställda mål, då blir det likvärdighet (1 kap 9 §).

        Under tiden du funderar kan du gärna läsa min och Jan Söderlunds bok “Från skollag till vardagsarbete”. Har du tålamod kan du vänta till maj så kommer min och Hans-Olof Hanselids bok “Det pedagogiska kretsloppet – från mål till resultat”.

    • Godmorgon! Kan förstå att det blir lite sömndrucket och yrvaket efter en så lång natt.
      Läroplanskommittén gav ut sitt betänkande 1992. Därefter följde remisstid, propositionsskrivande och riksdagsbehandling. Den färdiga läroplanen las fram 1994 av skolmninister Beatrice Ask och utbildningsminister Per Unckel. Göran Persson avgick som skolminister 4 oktober 1991. Att inte några extra medel utgick för införandet av läroplanen berodde på den finansiella kris Sverige då genomgick orsakad av avregleringen av finansmarknaden.
      Ulf P. Lundgren

  2. Jag vill bara uttrycka min glädje över och mitt stöd till att den av de svenska professorer i pedagogik som mest tydligt har arbetat för en skola för/med alla barn,obligatorisk och gratis, och betalad av allmänna medel, möjligtvis i privat regi, men inte organiserad som ett privat kapitalistisk internationaal concern .Det enda man gärna vill tillfoga är att den principen gärna fick gälla inte bara för grundskolan men för hela utbildningssystemet, hälsovården osv.Varför inte gå vidare på så god en väg ?

  3. Publicerat 1975: “Ett barn som bor i villa och har en höginkomstpappa har mycket större chans att bli bra i skolan än ett barn som bor i ett höghusområde med låginkomstföräldrar. Det visar en undersökning som Skolöverstyrelsen (SÖ) gjort på de sk standardproven i sjätte klass.

    Nästan hälften av landets alla sjätteklassare år 1975 har varit med i undersökningen. Den visar att det finns klara och tydliga skillnader i barns skolresultat. Föräldrarnas inkomst och boendemiljön spelar stor roll…”

  4. Det är intressant att följa diskussionen mellan dessa höga beslutsfattare. Vi som är lärare måste ju implementera det som ni kommer på.

    Det har ju ingen betydelse vad som varit. Huvudsaken är att vi går framåt. De synpunkt jag som lärare har är att det finns massor av kreativa tankar om hur undervisningen skulle kunna bli bättre. Dessa kommer inte alltid till utförande därför att en massa regler som inte alltid främjar undervisningen måste hanteras.
    Ge lärarna möjlighet att i ett decentraliserat skolväsende genomföra det de tror på. Låt sen skolinspektionen vara den positiva frågande/drivande kraft som tillsammans med skolorna kan utveckla verksamheten. Om inte kvaliteten lever upp till de högt ställda kraven ålägg skolan att genomföra överenskomna åtgärder. Ta hur man kan utveckla verksamheten i dialog och inte som braskande rubriker i pressen.
    Om det skulle vara möjligt att arbeta på detta sättet behövs precisa mål till det man vill nå. Dessa utvärderas sedan.
    Låt skolan gå samma väg som den verksamheten som avreglerades på 1800-talet då skråväsendet upphörde. Kvaliteten måste dock hållas högt.

    Bengt E
    Lärare på Tunaskolan i Lund

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter