Carl Lindberg: Ska lärare ha demokratiska rättigheter?

Varför kommer inte socialdemokraterna till skott när det gäller frågan om vinster i välfärden? Skattepengar glider ner i de stora skolkoncernernas rymliga fickor och placeras i skatteparadis utomlands. Den överväldigande majoriteten av svenska folket vill att denna hantering ska förbjudas? Det kan knappast ligga i linje med den socialdemokratiska ideologin att skänka gemensamma resurser till riskkapitalister. Så varför utnyttjar inte partiet detta valtaktiska guldläge? Tänker man vänta med beslut till dess valet står för dörren? Eller kommer det hela att avgöras på partikongressen?

Socialdemokraten Carl Lindberg representerar den ena sidan i denna interna partifajt. Artikeln bygger på en motion till partikongressen. (red)

”Driftsformerna är av underordnad betydelse, det är kvaliteten som avgör ”. Hur detta ofta upprepade påstående fått fäste djupt in i det socialdemokratiska partiet är obegripligt, eftersom det är så uppenbart osant, i synnerhet inom skolområdet.

Grundskolan, den obligatoriska skolan, är den ideologiska kärnan i vårt demokratiska samhälle. Skolans ”demokratiuppdrag”, finns formulerat i skollag och läroplaner. Det har sitt ursprung i Tage Erlanders skolkommission, men utvecklats under efterkrigstiden i ett nära samarbete mellan socialdemokrater och liberaler inom folkpartiet och centerpartiet.

Genom att, som idag sker, acceptera vinstdrivande företag inom skolområdet är dessa skolors mål för verksamheten formulerade inte enbart i skollag och läroplaner, utan även i aktiebolagslagen. För en mycket stor andel av de privata skolorna i dag, är alltså den ekonomiska vinsten det övergripande målet för verksamheten, inte elevernas lärande och kunskaper. Detta genomsyrar ovillkorligen verksamheten.

Det leder bl. a. till en situation, som kraftigt borde uppröra varje sann demokrat.

De lärare och den skolledning, som i sådana skolor är satta att undervisa och fostra våra barn och ungdomar i demokrati, omfattas inte själva av alla de demokratiska rättigheter, som deras kollegor i de kommunalt drivna skolorna har.  De inte bara saknar meddelarfrihet och meddelarskydd, ett par av vår demokratis mest grundläggande värden. Genom aktiebolagslagen kan de t o m ställas till svars om de avslöjar missförhållanden, som kan skada det bolag som driver skolan. Det förväntas inte – och man har inte heller rätt att kräva – att de ska erbjuda föräldrarna eller myndigheterna full insyn i skolans verksamhet eller dela med sig av goda erfarenheter till andra skolor.

Genom att offentlighetsprincipen, ett av vårt samhälles mest kvalitetsfrämjande medel, inte kan tillämpas på en stor och växande andel av svensk skola är det föga förvånande att kvalitén i vår skola stadigt sjunker.

Detta riskerar även att få direkta konsekvenser för de kommunala skolor, som har att konkurrera med utbildningsföretagens skolor. Risken för att förlora elever om missförhållanden avslöjas, kan förmå även kommunalt anställda, att välja lojalitet med skolans ledning framför elevernas bästa.

Det är inte särskilt överraskande att det fria skolvalet kommit att utnyttjas av starka ekonomiska intressen. Dessa har med kommunala skattemedel byggt upp skolkoncerner, vars verksamhet genererat mycket stora vinster, vilka ofta lämnat skolsektorn och ibland undanhållits beskattning genom att placeras i ”skatteparadis”. Dessa koncerner har etablerat skolor särskilt i områden, där privilegierade grupper söker undvika kontakt med underprivilegierade grupper.  Detta har visats av en ny studie, ”Den svenska skolans nya geografi”, som genomförts av forskare vid Stockholms och Uppsalas universitet.

Det är mer överraskande att lärare i dessa skolor avstår de demokratiska rättigheter de skulle ha haft i den kommunala skolan . Och det är lika överraskande att föräldrar väljer att låta de privata skolornas ägare ha ett avgörande inflytande över de egna barnen skolgång. Detta framför att låta inflytandet utövas av politiker, som representerar det parti de sympatiserar med och röstat på.

För över 100 år sedan samarbetade liberalen Fridtjuv Berg, Sveriges genom tiderna sannolikt mest uppskattade utbildningsminister, med socialdemokraten Hjalmar Branting, för att folkskolan skulle utvecklas till att bli den för alla samhällsklassers barn och ungdomar gemensamma skolan. De gjorde det för att förhindra att det skulle uppstå skolor parallella med folkskolan, för barn tillhörande de ekonomiskt och socialt bättre ställda i samhället.

Det borde finnas liberaler i olika partier även idag, som är beredda att samarbeta med socialdemokrater för att elevernas kunskaper, färdigheter och personliga utveckling i enlighet med skollag och läroplaner ska vara den obligatoriska skolans allt annat övergripande mål och därmed ej längre acceptera vinst, som det övergripande målet för skolans verksamhet.

 

(Carl Lindberg har varit bitr.statssekreterare /s/ i utbildningsdepartementet 1994-2004)

 

 

 

12 kommentarer till “Carl Lindberg: Ska lärare ha demokratiska rättigheter?

  1. Jämför med den debatt som nu förs i USA om Charter schools och Public Schools. Både Romney och Obama premierar privaisering av det amerikanska skolväsendet. Förhoppningen bland många lärare och skolledare är att Obama skall vinna valet och tänka bort från sitt Race to the Top program som gynnar privata finansiärer. Sannolikt sneglar även de svenska skolkoncernernas ägare på vad som händer i USA.

  2. Bra formulerat! Jag tror att många liksom du Carl funderat på hur spelplanen var så lätt att rita om samt hur oppositionen kunnat missa dessa öppna mål gång på gång.

  3. Den stora frågan tycker jag är varför detta skedde i så stor omfattning i Sverige och inte i t.ex. Finland. Om man ska tro Peter Antman (1994) berodde systemskiftet i Sverige på två frågor som diskuterades under 1970- och 1980-talen: 1) Den offentliga sektorns storlek 2) Den offentliga sektorns demokratiska respektive byråkratiska förvaltningsformer. I diskussionerna om dessa frågor blev det nationalekonomer som kom att tillskansa sig tolkningsföreträde vad gäller problemformuleringen, dess orsaker och lösningar.

    Antman, Peter (1994). “Vägen till systemskiftet”. I: Rolf Gustavsson (red.) “Köp och sälj, var god svälj? – vårdens nya ekonomistyrningssystem i ett arbetsmiljöperspektiv”. Stockholm: Arbetsmiljöfonden.

  4. Novus genomförde en undersökning i sep. bland svenska folket om synen på vinster inom vård,skola o omsorg.
    * 26 procent av de socialdemokratiska väljarna ville att VINSTUTTAG BÖR FÖRBJUDAS HELT.
    * 57 procent av de socialdemokratiska väljarna att VINSTER BÖR ENDAST FÅ ÅTERINVESTERAS I VERKSAMHETEN.
    * 3 procent av de socialdemokratiska väljarna ville att FÖRETAGEN BÖR FÅ BESTÄMMA ÖVER EVENTUELL VINST.
    Carl Lindberg:s retoriska fråga: Ska lärare ha demokratiska rättigheter kan anses med JA besvarad.

  5. Som de flesta politiker lever Carl Lindberg med partipolitiska skygglappar.

    1. Han anser, liksom sina partibröder, att föräldrar som väljer friskola inte kan ta ansvar för sina barns skolgång. De måste faderligt hjälpas att inte göra fel val. Han kan också han föreställningen att det är den rika “överklassen” som placerar sina barn i friskolor och därför ska de bekämpas.

    2. Han tror att friskolornas övergripande mål är ekonomi och vinstmaximering till skillnad från kommunala skolor. Vad han inte anar är, att kommunala skolor drivs efter samma principer som friskolor, nämligen bokslut, budget och maximal vinst. Den kommunala skolan har numera inget som helst intresse av att eleverna bibringas kunskaper. Det enda som räknas är, att minska lönekostnaderna så, att pengar frisätts till andra projekt i kommunkoncernen som kostsamma arenor, andra skrytbyggen eller projekt och till högre löner till fler odugliga chefer. Skillnaden är bara den, att friskolor drivs av företagare och kommunskolor av frisörer, chaufförer, banktjänstemän, undersköterskor, brevbärare, advokater och andra som inte har en aning om hur skolor fungerar.
    För att klara detta måste lärarkåren tystas, splittras och fråntas förmågan att kollektivt formulera sina krav via sina fackföreningar (samverkansavtalen) och i övrigt behandlas som proletärer som ska lyda. Annars väntas repressalier.

    3. Han tror att lärare i kommunala skolor åtnjuter demokratiska rättigheter till skillnad från lärare i friskolor. Ingenting kan vara mer fel. Lärarkåren i den offentliga verksamheten har tystats effektivt med hjälp av den individuella lönesättningen, kravet att meningslöst administrera, dokumentera, följa allt fler instruktioner och direktiv, arbeta mera och att inte kunna representeras av fackliga ombud på arbetsplatsträffar, där det fackliga ombudet är en i mängden. Den som protesterar tigs ihjäl, får inte tjänster han söker, lönestegring uteblir, omplaceras eller får “hjälp” att gå i pension.

    4. Resultaten av friskolornas vinster kan ses i Almegas sammanställning, där det istället visas att friskolor drar in stora kapital via t.ex. lån och annan extern finansiering, alltså att de “hjälper” skolväsendet ekonomiskt.
    http://www.almega.se/kontakt/press/pressmeddelanden/friskolorna-bidrar-med-miljardbelopp-till-den-svenska-skolan

    Men det allra värsta är, att Carl Lindberg gör sig till tolk för den förfärliga rörelse i Sverige som hatar begrepp som lönsamhet, vinst och företagande. Sverige är Jantelagens förlovade land. Ingen får bli rik, sticka upp eller skilja sig från mängden. Företag är per definition något suspekt, samhällsfarligt som måste bekämpas, särskilt om de ägnar sig om vård-skola-omsorg. Han ser inte att hela Sverige med alla dess landsting och kommuner fullkomligt struntar i allt annat än budget. Friskolorna är faktiskt överlägsna kommunerna därför att de kan investera långsiktigt. Kommunerna däremot planerar sin verksamhet efter den 31/12 eller som längst till nästa val.

    Att utmåla friskolorna som skolväsendets fiende nummer 1 vinner inte ens stöd inom Socialdemokratin, Som Carl själv skriver: ” Varför kommer Socialdemkratin inte till skott”. Nej som tur är finns splittring inom partiet i denna fråga.

    Så länge som de kommunala skolorna blir allt sämre, lärarna allt mer utslitna, löneeftersläpningen allt större och läraryrket alltmer oattraktivt, spelar friskolorna, drivna som företag roll. En klar majoritet av svenska folket anser , att det ska finnas valfrihet i skolan och tror att vinstförbud kommer att minska valfriheten. Se Demoskops undersökning från i somras.
    http://www.demoskop.se/?id=1801

    Så länge människor väljer dessa skolor till sina barn har de ett berättigande.

  6. Maria Settergren skriver att “Men det allra värsta är att Carl Lindberg gör sig till tolk för den förfärliga rörelse i Sverige som hatar begrepp som lönsamhet, vinst och företagande. Man kan alltid hänvisa till en del undersökningar som stöder ens åsikt i en hel del olika frågor. MS hänvisade till en undersökning i demoskop . På sidan 4 står “Tror du att valfriheten skulle öka eller minska om det endast fanns idella skolor- frågan är rent hypotetisk. Men 11% svarade att valfriheten skulle öka. 32% att den skulle minska. Men hela 55% svarade varken eller. Majoriteten hade en pragmatisk syn på det hela.

  7. Till Maria Settergren
    1) De flesta föräldrar, eller snarare alla, föräldrar gör så gott de kan för sina barn, de tar ansvar. Frågan är om skolval är ett bra sätt att skapa bra förutsättningar för den uppväxande generationen och för att skapa ett bra samhälle. Enparallelligt skolsystem verkar hittills vara det mest lyckosamma. Privata skolor är en negativ segregerande faktor som motverkar (ett enparallelligt skolsystem).
    2) Prioritet nr ett i den kommunala skolan är ekonomi, helt rätt Maria Settergren. Även om det på pappret är skrivet att ledningen är pedagogiskt ansvarig så säger ledningen samtidigt, rent ut, att ekonomin går före allt. Därmed inte sagt att det är bra. I dagens samhälle används inte resurserna för att göra livet bättre för flertalet utan det är få som får njuta av kakan. De kommunala skolorna blöder och kommer att göra det än mer om vi tillåter att våra gemensamma resurser skall fortsätta flöda ut till några få. Denna utveckling accelererar i och med fristående skolorna.
    3) Offentlighetsprincipen gäller för lärare i den kommunala skolan. En princip som möjligen hade kunnat användas mer än vad som sker. Vad som är otvivelaktigt är att en anställd inom ett privat företag INTE har samma rättigheter. De åtgärder en arbetsgivare använder för att tysta kritiska röster (vilka Maria Settergren beskriver) har användts av arbetsgivare i alla tider. Svartlistning är en företeelse som i princip alla känner till även om de själva inte drabbats eller ens vet någon person som blivit drabbad. Frågan är vad vi anställda skall göra. Jag föreslår att vi inte ger upp utan försvarar varandra. Och att alla för fram sin talan och bistår den kritiska. De kritiska rösterna behöver helt enkel stöd. De kritiska rösterna har också i människans historia fått stöd. Personer som avskedats har fått tillbaka sina jobb tack vare arbetskamraternas agerande. Naturligtvis finns även motsatsen också.
    4) Man kan undra vem Maria Settergren gör sig tolk för? Inlägget är faktiskt ett, visserligen förrädiskt, men ändock, ett försvar för passivitet, accepterande av att skolorna får mindre resurser, tyst tiga att skolledningar tystar kritiska röster, prisa de individuella lönerna. Sanningen är ju den att de individuella lönerna som gjort entré inom kommunala sektorn är importerade från företagsvärlden. De politiska beslut som kommunerna lever under är nyliberal politik genomförd av både (s) och borgerliga regeringar och gynnar de privata företagen men varken de anställda eller brukarna av offentlig omsorg. Den genomförda politiken har inte stöd hos folk. Vid varje undersökning som gjorts vill inte svenskarna ha t ex privata apotek eller vinst inom välfärden. De ekonomiska tänkandet har importerats till den offentliga sektorn genom de tvingande ramar som de politiska besluten medför.
    Företagen lever inte utan vinst och alla pengar de fristående skolorna får kommer från vår gemensamma kassa. Om man är missnöjd, vilket inte är brottsligt, med den kommunala skolan så kan man försöka förändra den. Men varför ge bort pengar för att därigenom splittra lärare och skapa ett ”vi och dom” samhälle?
    Det är trist att fackföreningarna inte varit mer vaksamma, mer aktiva mot både individuella löner och mot friskolereformen. Det får vi gemensamt förändra.

  8. Till Kirsti Forstén:
    Punkt 1:
    Jag är inte anhängare av ett skolsystem med många privata alternativ. Men i ett land där det offentliga skolsystemet håller på att haverera, kan det vara räddningsplankan för många föräldrar. Jag anser att skolan ska återgå till staten och styras av riksdag och regering, som tidigare. Det råder inte resursbrist inom skolväsendet. Felet är att 300 kommunala bolag har “privatiserat” den svenska skolan och ställt den bortom statsmaktens kontroll. Orsaken till detta är den kommunala självbestämmandelagen, där makten har förskjutits från regering och riksdag till 300 småpåvedömen. Samma förhållande gäller inom sjukvården, där landstingen tagit över ansvar, ekonomi och makt från staten. Vi ville ju ha detta, från väster till höger! Anade man vad resultatet skulle bli? Tror inte det. Man får sjukvård och skola efter vilken kommun och vilket landsting man bor i.

    Punkt 2:
    De kommunala skolorna blöder, skriver du, och kommer att fortsätta att göra det om de privata skolorna får fortsätta. Detta är en total vanföreställning. Du verkar tro att den svenska skolan går mot sin undergång om vi tillåter privatskolor. Som Almega redovisade i min kommentar, snarare tillför de privata aktörerna kapital. Den kommunala skolan blöder därför att de kommunala småpåvarna omfördelar medlen. Den svenska skolan höll mycket hög kvalitet för några decennier sedan med väsentligen lägre resurser. Det är inte främst pengar som är skolans problem, vilken socialdemokratin hävdar. Naturligtvis, de har alltid velat höja skatterna.

    Punkt 3:
    De demokratiska rättigheter som Kirsti tror att vi i den offentliga verksamheten har, har vi inte. Vi lever i visselblåsarnas tidevarv. Otaliga är de exempel, där lärare, läkare, sköterskor och andra blir tystade, omplacerade, pensionerade o s v. Det betyder att yttrandefriheten bara är läpparnas bekännelse inom den offentliga sektorn. Alltså samma sak gäller både vad gäller ekonomi som demokrati i både privat som i offentlig verksamhet.

    Punkt4:
    Jag ger dig fullständigt rätt till 100% när du säger att vi bör stödja varandra, kämpa, vara solidariska, sida vid sida. Jag är ledsen om jag i min kommentar ger en uppgiven bild. Men jag ser över huvud taget inget motstånd. Visselblåsarna är få och ensamma. Det vore väldigt enkelt att uppnå en bättre situation (se mitt Upprop till lärarkåren på denna sida). Om bara modet fanns. Om bara facken inte var så fega och legalistiska. Men lärarnas fackföreningar har svikit sina medlemmar, ända sedan dagen då skolan kommunaliserades. I min kommun får man lägre lön om man inte är fackligt ansluten. År efter år. När det första kollegiet på den första skolan tar modet till sig och sluter leden i protest med orden: “Detta gör vi inte”, DÅ finns det hopp.

  9. Carl Lindbergs artikel visar på ett generellt problem i folkhemmet/välfärdssamhället. Socialdemokratisk politik har genom många decennier byggt på en kompromiss eller kanske man skall säga ett dialektiskt förhållande mellan samhällsekonomi och marknadsekonomi. En Erlander som genomfört enhetskola och jämlikhetsreformer i samhällsekonomisk anda och en Sträng som sett till att Wallenbergare och andra fått resurser i form av infrastruktur och kapital för att driva företag och skaffa arbete åt skattebetalare så att välfärden har kunnat finansieras. Denna balans är nu rubbad och samhället har blivit stående på ett ben där vinstintresset går före omsorgen om sin nästa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter