Cecilia Sjöström: Vem ska få vilken kunskap?

En ny gymnasieskola beslutades att införas hösten 2011, med tydliga och skarpa ramar för alla program och inriktningar. Nu skulle “flummet” styras upp och specialutformade program med inriktning på ungas intresse skulle bort, även specialutformade program som var en blandning av högskole- och yrkesförberedande skulle förändras och bli tydligare och passas in i den nya ramen för de 18 gymnasieprogram som nu skulle komma att finnas.

I och med den nya gymnasiereformen, Gy11, har alltså en gränslinje dragits upp för eleverna. De ska redan vid sexton års ålder fatta beslut som kan komma att påverka deras liv i år framöver, om inte hela livet. Det jag syftar på är den gräns som Jan Björklund, och den nuvarande regeringen, har dragit mellan yrkes- och högskoleförberedande program. Det finns inte längre någon möjlighet i den nya gymnasieskolan att få en bred kunskapsbas att hänga ihop med ett yrkeskunnande.

Vad ger detta för signaler? Ska du enbart arbeta med händerna behöver du inte kunna så mycket svenska, samhällskunskap, engelska eller matematik för du ska ju ändå inte påverka samhället – du ska ju bara arbeta, om du nu får något arbete… Dagens samhälle ser inte längre ut så… Vi lever i en tid full av teknik och information som dagens unga måste kunna orientera sig i. Det finns inte heller den typen av enkla jobb att komma ut till? Ska dessa unga utbildas till arbetslösa och okritiska medborgare?

Detta är inte bara en förlust för varje ung människa utan även för samhället – har vi inte under senare årtiondena varit stolta över att vi är ett land som har en bred bildning i alla olika skikt i samhället. Nu ska det plötsligt införas en mindre kunnande (och därmed kanske också en mindre vetande) ”klass” – vi håller på att få ett kunskapsklassamhälle.

Hur går detta ihop med läroplanen – att fostra till aktiva och samhällskritiska medborgare i ett demokratiskt samhälle? På de nya yrkesprogrammen får eleverna inte med sig samma kunskap som deras jämnåriga på andra program. Dessa elever är kanske, inte alltid, men ofta, redan från början oengagerade i samhällsfrågor och tycker att kunskap inte är så viktigt. Kanske har de även med sig en missvisande bild av sig själva som går ut på att de inte kan ta till sig kunskap – de är ju lite ”korkade”. Skolan har ju även en kompensatorisk uppgift och den är oerhört viktig – det gäller att guida unga in i en lustfylld skolgång, och att alla kan erövra kunskap och har rätt till kunskap.

Detta var en stark drivkraft hos mig som lärare – att fånga intresset och visa att alla kan och att kunskap är roligt. Detta är även en drivkraft hos mig som rektor – att ge eleverna de medborgerliga kunskaper och förmågor som jag anser att de har rätt till. Varje ung människa ska ha rätt till en bred kunskapsgrund som är gemensam för alla och som också skapar förutsättningar för att kunna gå ut i samhället och vara en aktiv och kritisk människa. Detta synsätt innebär inte att jag anser att alla bör gå vidare till högre studier, inte på långa vägar, men alla ska ha samma grundförutsättningar i livet.

Hur ska man se på argument som “Det var många avhopp från yrkesprogrammen under den förra gymnasieskolan” eller “Alla klarar inte att läsa för mycket teori.” Visst har det varit många avhopp, och visst finns det en del unga människor som av olika anledningar faktiskt inte klarar en treårig gymnasieutbildning med mycket teori. Avhoppen har dock inte kunnat hänföras till att eleverna inte klarar att läsa mer svenska, engelska, samhällskunskap eller matematik – de har bara visat att många skolor har misslyckats med att fånga dessa unga personers sätt att lära. Skolan har helt enkelt misslyckats med sitt kompensatoriska uppdrag. På ren svenska betyder det att skolan har misslyckats med att motverka klasskillnader i samhället, de så kallade socioekonomiska faktorerna styr och påverkar fortfarande eleverna i alltför hög grad. Sen finns det förstås de få elever som – av någon anledning – inte orkar med en hel gymnasieutbildning. De ska självklart ges andra möjligheter t.ex. de lärlingssatsningar som började redan innan GY11. Men, många unga klarar av och vill ha en hel och gedigen gymnasieutbildning som ger många framtidsmöjligheter. Ska då de dras över samma kam som de få som inte orkar bara för att skolan har misslyckats med sitt uppdrag?

Alla kan ju även i den nya gymnasieskolan få grundläggande högskolekompetens, säger kanske någon då. Visst stämmer det – de kan läsa ett utökat program – det har alla rätt till. Det är dock inte så vanligt att redan ganska skoltrötta elever hoppar på just det erbjudandet helt frivilligt… Skolans jobb är att ge unga den grunden redan från början – det ska inte behöva vara ett val, det ska vara en rättighet!

Jag arbetar sedan ett antal år på en liten friskola med ett yrkesinriktat program. Vi har i alla år lyckats få eleverna att klara sin skolgång och gå ut med fullständiga gymnasiebetyg. Många är de elever som börjat hos oss med dåliga erfarenheter från tidigare skolgång som inte trott sig klara de teoretiska ämnena, men med stöd och med inställningen från oss på skolan att alla kan så har dessa elever växt och kunnat mer än de tidigare trott. Nu kommer elever  flera år senare tillbaka och hälsar på och berättar vad de gör nu – “går tekniskt basår på KTH”, “pluggar teoretisk fysik på KTH”, “är vägingenjör”, “går på journalisthögskolan” o.s.v. Jag kan säga att ingen av dessa elever hade i den nya gymnasieskolan fått denna chans att utvecklas och bli det de i vuxnare ålder kom på att de ville.

Återigen menar jag inte att alla vill eller ska studera vidare, men alla ska ut i samhället och vara aktiva och delaktiga i sitt och samhällets liv. Alla ska också kunna välja, även om man inte kommer från hem som kan hjälpa till i den djungel som studievärlden är. Allt ska inte avgöras av ett val man som 15-16-åring nu måste göra.

Regeringen har alltså gjort om gymnasieskolans yrkesutbildning så att den inte längre ger grundläggande behörighet till universitet och högskola. Jan Björklund tänker även införa 1-åriga gymnasieprogram. I nästa andetag sägs att morgondagens arbetsmarknad kommer att vara mer osäker och komplex än någonsin förr och att man måste vara beredd att utbilda sig och byta yrke under livet – inte bara en gång utan troligen flera gånger. Men om dagens servicetekniker är morgondagens lärare, hur går då regeringens nuvarande gymnasiereform ihop med morgondagens otrygga arbetsmarknad?

Vem ska i ett tidigt skede styra över vad en ung människa ska ha för möjligheter? Vem har rätt att bestämma vem som ska få vilken kunskap? Vi vuxna har, tillsammans, men framför allt i skolvärlden ett ansvar att ge alla unga en gemensam grund att stå på för att de senare i livet ska kunna utvecklas till just det de drömmer om.

(Cecilia Sjöström är rektor och lärare på Industritekniska Gymnasiet i Stockholm)

13 kommentarer till “Cecilia Sjöström: Vem ska få vilken kunskap?

  1. Tack Cecilia, för ditt engagemang och ditt klokskap. Frågan är vad vi kan göra för att få till en ändring innan alltför många ungdomar förlorat sin demokratiska rättighet att få tillgång till en utbildning som ger dem framtidsutsikter.

  2. En utmärkt och dessvärre sorglig beskrivning av vart skolan är på väg! Kunskapsklassamhället brer ut sig. Jag brukar som politiker sammanfatta varför det är viktigt med en hög ambitionsnivå när det gäller kunskap för alla unga i följande tre punkter:
    1. Det ger unga människor goda förutsättningar att själva äga makten över sina liv och sina livsval.
    2. Med välutbildade unga förbättras förutsättningarna för framsteg och utveckling inom forskning och näringsliv.
    3. Med en hög kunskaps- och bildningsnivå stärks demokratiska synsätt och därmed samhällets demokratiska utveckling.

    Den här ambitionsnivån håller nu på att slås sönder. Det är inte bra för ett modernt samhälle.

    Anders Tell
    2:e vice ordförande,
    barn- och utbildningsnämnden i Kristianstads kommun (S)

  3. Bra Cecilia,
    Håller också med Kerstin i tidigare kommentaren. Hur ska vi göra för att få till en ändring?
    Jag ser så många elever som hamnar i konflikt mellan yrkes- eller höskolestudier. Det blir
    får alltför många ett alltför svårt val.

  4. Jag trodde aldrig att jag skulle få anledning att försvara ett förslag från Björklund. Men när det gäller de ettåriga yrkesutbildningarna så gör jag det. Det är inte utbildning elever behöver. Det är kunskapstillväxt. Om en elev inte vill eller kan ta till sig undervisningens innehåll så sker ingen kunskapstillväxt. Då innebär utbildningen bara slöseri med elevens tid.
    Det är meningslöst att tvinga skolsvaga elever att läsa sådana teoretiska ämnen som de är rejält utledsna på från grundskolan. Jag har som metodiklektor bevittnat tusentals lektioner på yrkesinriktade linjer och talat med mängder av elever om vad de tycker om skolan. De flesta tycker att undervisningen i yrkesämnena är bra men att de flesta teoretiska ämnen är tråkiga och meningslösa.
    Det är en myt att man i alla yrken måste ha så mycket mer kunskap i framtiden. Majoriteten av elever kommer även i fortsättningen att arbeta i icke-akademiska yrken. De kommer att få jobb som snabbköpskassör, taxiförare, vägarbetare, barnskötare, lagerarbetare, snickare, fiskare osv . Hur kan man förklara att det stora flertalet av de yrkesarbetande för bara någon generation sedan klarade av dessa jobb med bara en sjuårig folkskola bakom sig? Vad har hänt med dessa jobb som skulle kräva tolv års skolgång?
    De elever det här gäller är framför allt det tiotusental skoltrötta elever som inte kommer in på gymnasiet. Vad skulle de göra annars? Många av dem kommer så småningom att ha skakat av sig olusten från skolgången och av olika anledningar blivit intresserade av att lära sig mer. Då finns motivationen där och vidareutbildningen kan bli meningsfull. Därför måste man hålla alla dörrar öppna för dem såsom komvux och folkhögskolorna och särskilda kurser på högskolorna

  5. Jag tycker istället att debatten tappar all balans. Det handlar inte om att utestänga ungdomar från sina demokratiska rättigheter, det handlar om att de ska ha en tydlighet kring när de ska inhämta vissa kunskaper. KomVux och möjligheter att gå vidare efter yrkesförberedande program finns fortfarande kvar.

    Det handlar om att ungdomar ska ha en verklig möjlighet att välja något som inte bara är mer av samma. Det handlar om att de demokratiska rättigheterna ska kunna utövas utifrån grundskolans omfattande grund och ifall eleven bygger på detta med erfarenheter av att arbeta med händerna behöver vi inte alls tro att de ska behöva bli mer försagda av det. Ifall vi inte tror att praktiskt arbete är mindre värt, så är erfarenheterna därifrån minst lika viktiga som del av den demokratiska processen. Kanske skulle vi istället fundera på att göra det obligatoriskt för alla ungdomar att praktisera i ett industriföretag.

    Stoppa propagandan för studielånens träldom!

    http://jansyrligheter.wordpress.com/2012/09/19/stoppa-propagandan-for-studielanens-traldom/

  6. Alla samhällen har varit klassamhällen. Redan under min egen gymnasietid på sextiotalet hade jag en lärare som förutsåg riskerna att det skulle uppstå ett “kunskapsklassamhälle” vilket torde vara samma sak som en meritokrati. Vi befinner oss i ett läge där meriter räknas högre än människovärdet precis som innehav av kapital räknades som bättre än arbetsinsatts gjordes förra seklet. Före det var det markinnehav som gällde. Se vidare om detta
    :http://www.nsd.se/opinion/ledare/artikel.aspx?ArticleId=7211800#fank7212703

  7. Till att börja med måste alla elever börja ta skolan på allvar om det ska vara meningsfullt att alla ska läsa teoretiska ämnen i sina gymnasieutbildningar. Skolk är vanligt, liksom att elever tar extra ledighet en vecka eller två, ofta med föräldrarnas sanktion, för att kunna åka på semester mitt under terminerna. Därmed blir det bristande kontinuitet i utbildningen och svårt att se denna som en helhet. Tröskeln för avhopp har sänkts rejält.

    Jag har undervisat på tekniskt basår på KTH under flera år. Genomströmningen är ungefär 50 %. Undervisningen har måst börja på allt lägre nivå och ambitionen har måst sänkas. Det är främst de som har svaga baskunskaper som ger upp. Bråkräkning förväntas man lära sig i grundskolan, men alltför många har ingen aning om vad ett bråk är när de kommer till basåret. Det är på samma sätt med många områden av den basala matematiken.

    Beträffande Björklunds idéer om yrkesprogram i gymnasieskolan anser jag det vara bättre om elever får viss utbildning än ingen utbildning alls. Nyligen nämndes i media att tusentals ungdomar i åldern mellan 16 och 26 bara driver vind för våg. Kanske att ett års praktisk utbildning kunde ha hjälpt dem en aning på traven.

  8. Tack, Kerstin, Anders, Pengberg, för uppmuntrande om än frustrerande och oroliga kommentarer… Verkligt svårt att veta vad vi ska göra åt problemet – jobba på som vi gör, rösta annorlunda och fortsätta argumentera och förklara.

    Per-Acke: jag tror att du och jag har olika syn på människor och deras förmåga… Få elever är studiesvaga, det är skolan som inte lyckats… Tror du behöver läsa om min artikel, du missar hela min poäng… Självklart är möjlighet att utbilda sig i vuxen ålder superviktigt, men komvux är tyvärr inte längre en självklarhet och ger inte helt säkert samma möjlighet att komma in på högre utbildningar – det har nuvarande regering ändrat på…. Dörrarna håller alltmer på att stängas för de som inte presterar och bestämmer sig i tidig ålder.

    Jan – det är inte mening att alla ska studera vidare, men alla ska leva i samma samhälle på ett jämställt sätt. Det är skolans kompensatoriska uppdrag och förbannade plikt att ge grunden till alla.

    Jan-Ivar jag vet inte riktigt vart du vill komma? Även om du menar att alla samhällen varit klassamhällen, vilket du säkert har rätt i, så behöver vi inte ha det nu, år 2012, framför allt ska vi sträva eftersatt inte ha det i ett modernt samhälle.

    Arne du verkar inte ha förstått min poäng – skolan har misslyckats, inte eleverna…

  9. Cecilia. Visst vore det bra om alla kan allt. Dessbättre behöver inte alla kunna allt. Och alla behöver inte lära sig det de behöver på samma gång. Jag vidhåller att utbildning som inte leder till kunskapstillväxt är meningslös. Jag talar bara om elever som nu av betygen hindras att få den yrkesutbildning på gymnasiet som de vill ha. Elever som under nio år misslyckats i skolan. Som från början haft handikapp av olika slag, språkförståelse, hemförhållanden, bokstavskombinationer osv. Elever som är grundligt trötta på och hatiskt inställda till den skola som berövat dem både självförtroende och framtidstro. Dessa elever finns, Cecilia. Jag har mött och talat med hundratals av dem.
    Att tvinga dessa elever att fortsätta läsa samma ämnen som på grundskolan är både meningslöst och grymt. Man kan leda en häst till vatten men man kan inte tvinga den att dricka. Man kan ge elever undervisning men man kan inte tvinga dem att ta den till sig. Detta är ord att begrunda i en tid då lärarna får bära skulden för elevernas kunskapsbrister. Lärarnas frustration inför detta blir inte mindre av framgångssagor om lärare och skolor som påstår att de lyckas göra det omöjliga.

  10. Cecilia Sjöströms artikel är lika populistisk och fylld av felaktigheter som socialdemokraternas pågående kampanj mot Jan Björklunds GY11/yrkeselevernas högskolebehörighet. När Stefan Löfven i direktsänd partiledardebatt påstår att yrkeseleverna inte längre kan få tillträde till högskolor och universitet vilseleder han och skrämmer bort elever från de så viktiga yrkesprogrammen. Företrädare för svenskt näringsliv efterlyser mer samarbete med skolan för att få fler elever att söka yrkesprogram eftersom de då har goda chanser att få jobb. Artiklar som Sjöströms motverkar denna strävan.
    Sjöström skriver ”Regeringen har alltså gjort om gymnasieskolans yrkesutbildning så att den inte längre ger grundläggande behörighet till universitet och högskola”. I 7 av 12 yrkesprogram behöver eleverna inte läsa utökat program för att få grundläggande höskolebehörighet. I övriga 5 program krävs utökat program med 100p. Vari ligger skillnaden jämfört med tidigare gymnasiereform? Jo, i GY11 får elever som tidigare slagits ut en chans att klara en yrkesexamen. Enligt Sjöström ska man tvinga eleverna att läsa in högskolebehörighet. Det är en odemokratisk misstro till att elever tillsammans med föräldrar, lärare, syo och skolledning ska kunna välja det som är bäst för varje elev.
    Sjöström skriver ”har vi inte under senare årtiondena varit stolta över att vi är ett land som har en bred bildning i alla olika skikt i samhället”. Har Sjöström inte observerat det faktum att det är under de senaste årtiondena resultaten dramatiskt försämrats i den svenska skolan och därmed även accelererat utslagningen av elever på yrkesprogrammen?
    Sjöström skriver ” På de nya yrkesprogrammen får eleverna inte med sig samma kunskap som deras jämnåriga på andra program”. Det fick de självklart inte tidigare heller. Hur skulle det vara möjligt att få samma bredd i teoretiska ämnen, som de som helt ägnar sig åt teori, om man dessutom ska avlägga en yrkesexamen?
    Sjöström skriver ” Avhoppen har dock inte kunnat hänföras till att eleverna inte klarar att läsa mer svenska, engelska, samhällskunskap eller matematik – de har bara visat att många skolor har misslyckats med att fånga dessa unga personers sätt att lära. Skolan har helt enkelt misslyckats med sitt kompensatoriska uppdrag”. Vilka krav ska ställas för att bli behörig till högskolor och universitet? Man kan mycket enkelt se till att alla elever blir högskolebehöriga genom att sänka kraven – det har man gjort de senaste årtiondena. Resultatet av detta ser vi nu. Man kan inte skärpa kraven i ämnesteori vid lärarutbildningarna – då klarar studenterna inte utbildningen. Att som Sjöström tro att det uteslutande varit skolans tillkortakommande när elever slagits ut på yrkesprogrammen är såväl naivt som ett grovt påhopp på en stor del av lärarkåren.

  11. Med en dåres envishet påtalar jag att möjligheten till utfärdande av en individuellt utformad och ettårig gymnasieexamen har varit en del av svenskt gymnasiesystem sedan många år. Möjligheten har fram tills för något år sedan omtalats som en samhällskatastrof, inte minst av Jan Björklund. Från och med nästa år ska samma förhållande betraktas som önskvärt och nödvändigt. Bara ord med lek, som Torbjörn Fälldin sa.

  12. Till Cecilia Sjöström

    Varför kommenterar du inte mitt inlägg? Ska jag tolka det som att du instämmer i vad jag skriver?

  13. Hans- Gunnar det kändes inte meningsfullt att kommentera dig då vi uppenbarligen har helt olika syn och erfarenhet på vad skolan kan och bör göra. Krav ska inte sänkas…Däremot ska vi som jobbar på skolan utgå från individernas olika förmåga och sätt att lära. Läs artikeln igen så kanske du ser vad jag menar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter