Christer Wigerfelt: Morgondagens kunskap skapas på nya arenor

Har vi en utbildningskris? Ja det finns tecken på kris i alla utbildningsinstitutioner på alla nivåer både i Sverige och internationellt, skriver Christer Wigerfelt. (red)

 

”Fitness snart viktigare än bildning”. Så löd rubriken till en artikel i Dagens Nyheter om vår syn på hälsa i en nära framtid. Signalerna har varit många om att även vår syn på kunskap håller på att förändras. Vi har bara vägrat att se dem i vitögat.

Har vi en utbildningskris? Den engelske sociologen Zygmunt Bauman svarar ja på den frågan. Postmodernismen har skapat en kris som drabbar alla utbildningsinstitutioner, från de högsta till de lägsta. Det kan avläsas i misstämningar på alla nivåer.

Tveklöst kan man tala om misstämningar när det gäller den svenska grundskolan och gymnasiet. Utbildningsminister Jan Björklund har gjort politisk karriär på i huvudsak en enda fråga, den om standarden på den svenska grundutbildningen. I internationella jämförelser sjunker resultaten för svenska elever från att tidigare ha legat nära toppen.

Samtidigt tycks Björklunds oroliga ande även sväva över andra länder. Det som synes vara en kris i Sverige är i själva verket ett internationellt fenomen. Varför? Svaret kan knappast vara en ”flumskola” av socialdemokratiskt snitt. Zygmunt Bauman skulle, om han får frågan, säkert inte heller skylla den svenska krisen på Jan Björklund.

För Bauman handlar det om samma fenomen i åtminstone hela västvärlden. Redan för drygt tio år sedan gjorde han en analys i boken Det individualiserade samhället. Han väljer att begränsa sin analys till vad som händer på universiteten.

Idag blåser globaliseringens vindar över alla samhällen, men politikerna får sina röster i nationella val och argumenterar därefter. I Sverige är det alltså enligt Björklund sossarnas och flumskolans fel att vi har en utbildningskris. Spänningen mellan nationell politik och global ekonomi är förmodligen bara en av flera nycklar till vad som händer och hur vi reagerar.

Zygmunt Bauman analyserar lärandet lite annorlunda än exempelvis lundaforskaren Peter Gärdenfors gör i boken Lusten att förstå och talar om det primära lärandet, lärande av första graden. Här är kunskapsprocessen synlig och begriplig. På nästa nivå, under det sekundära lärandet, lär man sig att lära nya saker, att komma vidare utifrån sina tidigare inlärda kunskaper. Detta lärande av andra graden fungerar som bäst i ett samhälle som är någorlunda stabilt, logiskt och överblickbart.

Nyttan av det sekundära lärandet är dock samhällsberoende, menar Bauman. Under postmodernismen bryts många orienteringspunkter i samhället ned. Vi blir alltmer förvirrade av en pågående upplösning av våra identiteter, avreglering och privatisering av vårt identitetssökande, utspridning av auktoriteterna. Denna postmoderna era har löst upp flera av det moderna samhällets strukturer. Tiden är inte längre kontinuerlig, kumulativ och riktad framåt utan har blivit episodisk.

Samtidigt är vi nu på väg att ta klivet från nationalstaten till megastaten EU. Helt logiskt om vi ser till marknadens behov, men går det att upprepa samma förvandlingsnummer som vid övergången till nationalstaten? Under stridsrop om valfrihet har marknaden ökat sitt inflytande på de politiska visionernas bekostnad över samhällsutvecklingen. I stort sett alla statsapparater, rika som fattiga, har till stora delar avstått från många av de uppgifter som tidigare ansågs vara självklara för en modern stat. Istället har de överlåtit dem åt krafter utom politisk kontroll. I nästa steg förlorar staten intresse för folklig mobilisering och kulturpolitik, för att slutligen överlåta till marknaden att skapa kulturella hierarkier. Steget är därifrån inte långt till att låta denna logik gälla även för hela utbildningen.

Ett exempel på hur inflytandet över utbildningen åtminstone delvis rinner ut händerna på politikerna är frågan om rankning av universiteten. Sommaren 2008 skrev dåvarande utbildningsministern Lars Leijonborg i sitt nyhetsbrev att ”jag är positiv till rankningssystem för högre utbildning. Jag tror att ett väl utformat rankningssystem kan utveckla kvaliteten i den högre utbildningen. Men det viktigaste skälet för mig är konsumentupplysning. Studenter investerar både tid och pengar i sina utbildningar och har rätt till bästa möjliga information innan de väljer högskoleutbildning. De vill ha svar på frågor som: Hur bra är utbildningen? – Var får jag säkrast jobb efter examen? – Var är det lättast att få studentbostad?”

Under frågan om rankningssystem ligger medvetet eller omedvetet den viktigare frågan: vem tjänar på ett rankningssystem? Ekonomihistorikern Ylva Hasselberg har närmat sig den frågan i sin essä Vem vill leva i kunskapssamhället? Hon ser det växande kravet på flexibilitet inom universitetsvärlden som en viktig utgångspunkt. Det ökade kravet på flexibilitet kan ha kopplingar till att makthavare alltmer förlitar sig på vetenskapliga undersökningar för sina beslutsunderlag. För både naturvetenskaplig och medicinsk forskning har gapet mellan forskning och industriell tillämpning minskat och därmed har kravet på flexibilitet visavi näringslivet ökat.

Kunskap är ett luddigt och svårfångat begrepp men siffror går att tugga i sig. Utbildningspolitiker vill gärna visa sina exekutiva muskler och politisk effektivitet, något som kan visas med siffror. Hur många studenter examineras varje år? Flödet är det viktiga. Till slut kan det ta sig rent parodiska uttryck.

Siffror kan jämföras – höga eller låga blir bra eller dåliga. Kontroll genom kvantifiering och mätbarhet sprider sig nu som en präriebrand bland makthavare av olika slag. Mycket uppmärksammade är de internationella jämförelser som gjorts inom grundutbildningen, främst kanske OECD:s undersökning Pisa om kunskapsnivån inom matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Resultaten för svenska 15-åringar låg först bland de högsta men har successivt sjunkit.

För regeringen har detta blivit signaler om att än mer poängtera betygens betydelse. Märkligt nog tycks ingen diskutera om det går att jämföra undersökningarna i de olika länderna. I topp ligger Finland, Shanghai, Korea, Hong Kong och Singapore. Många menar att dessa skolkulturer är relativt auktoritära. I Sverige får föräldrarna till de deltagande eleverna information om vad som väntar dem: ”Ditt barns deltagande är därför viktigt. Inga förberedelser krävs, allt hon/han behöver göra är sitt bästa på provdagen. Eleverna är anonyma och ingen annan än forskarna kommer se elevernas svar och resultat”. Inte alla elever på en skola deltar och testet betyder inget för elevens betyg. Man skulle kunna tolka de svenska elevernas relativt låga resultat som att de inte anstränger sig särskilt mycket under de två timmar provet tar och att resultatet snarare är ett tecken på elevernas högre grad av självständighet. Utbildningspolitikerna kanske helt enkelt är förblindade av sina egna kvantitativa styrningsredskap. Höga eller låga är ju bra eller dåliga.

Den engelske skolledaren Richard Gerver har i Kunskapskanalen pläderat för att glömma Pisa-mätningarna, som mer mäter modernitetens behov än det postmoderna samhällets. Istället framhäver han mätningar som Gedi, Global Entrepreneurship and Development Index. Inga av toppländerna i Pisa-undersökningen hamnar särskilt högt här. Toppländerna är istället USA, Sverige och Australien. Men politikerna lyssnar inte till dessa stridsrop, än.

Kunskapsprocesserna måste våga sig in på nya vägar och inte baseras på i förhand fastställda mål, menar Zygmunt Bauman. Istället behövs öppna processer som mer bygger på att förbli öppna utan ängslan för att inte uppnå ett slutmål. Vi måste kunna förlika oss med en ständig ovisshet, med ett stort mått av tolerans. Ett svar som väl är både öppet och inbjudande.

Christer Wigerfelt är frilansjournalist från Göteborg. Han har medverkat i tidskriften KRUT och är redaktör för webbmagasinet Alba.nu.

4 kommentarer till “Christer Wigerfelt: Morgondagens kunskap skapas på nya arenor

  1. Intressanta tankar. Skoldebatten behöver fördjupas och breddas.

  2. Det här var värt en pilsner 🙂 Precis, det är något obehagligt med den auktoritära anda som spökar för så många. Härligt att du beskriver testsituationen som ett kriterium på våra ungdomars självständighet! Kvantofrenikernas ängslan och kontrollbehov styr alltför mkt.
    Och: Vägen är målet, det är vägen som är mödan värd, eller hur?
    Mål och resultatstyrning i all ära, men…
    Att särskilja episteme och onto är ett grundfel i skolfilosoferandet. Om vi ser till slutändan av våra livslopp just nu, så har vi en samhällelighet som har lett till att hälften av alla som börjar sin ålderspension gör det ifrån sjukskrivning/förtidspension. Hälften av oss går från arbete till pension.
    Som du skriver Christer, så behöver vi en annan kunskapssyn för ett friskare, mera läkande samhälle.

  3. Tack för synpunkter. Artikeln är ett avkok av en lite längre text (3x). Den kommer att ingå i en uppdatering av min bok Medelklassens individuella revolution (2009). Nya upplagan planeras att utkomma som e-bok, förhoppningsvis under hösten.

  4. Samtidigt tycks Björklunds oroliga ande även sväva över andra länder. Det som synes vara en kris i Sverige är i själva verket ett internationellt fenomen. Varför? Svaret kan knappast vara en ”flumskola” av socialdemokratiskt snitt. Zygmunt Bauman skulle, om han får frågan, säkert inte heller skylla den svenska krisen på Jan Björklund.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter