Elisabeth Olofsson: Fundra om skolan 2013

Tiden för dokumentation, nationella prov och administration har ökat och lärarnas arbetsbelastning har blivit allt hårdare. Elisabeth Olofsson beskriver sina erfarenheter. (red)

Tio år.

Så länge arbetade jag som gymnasielärare i svenska och historia, efter min utbildning, innan jag blev sjuk av det. Så länge jobbade jag med planering, handledning, undervisning, dokumentation, reflektion, betygssättning och utveckling – av ungdomarna, av min undervisning, av skolan, av mig själv. Och ofta hade jag roligt!

Tio år. Till.

Så lång tid har det tagit för mig att bli så pass frisk att jag kan jobba 20 timmar per vecka, det vill säga halvtid på ett arbete där man faktiskt är färdig när man går hem. Eller, åtminstone för det mesta, kan fortsätta och bli färdig nästa dag. Så lång tid har det också tagit för mig att inse att det inte är i skolan jag ska arbeta de kommande tio åren.

Det är med sorg i mitt klappande lärarhjärta som jag har valt bort skolan. (Jag börjar ju fortfarande planera möjliga lektioner och uppgifter när jag hittar intressanta artiklar och infallsvinklar som har med mina ämnen att göra!) Men jag kan helt enkelt inte se att det finns någon möjlighet att bli och fortsätta vara frisk på den arbetsplatsen – och då måste jag, för min egen skull, också försöka hålla mig därifrån.

Vad är problemet? Jo, om jag ska kunna arbeta i skolan

– vill jag undervisa och handleda ungdomar till kunskap och utveckling i mina ämnen, dvs vara lärare och göra det som jag kan och är bra på och dessutom utbildad till. Jag vill inte, som nu är fallet, i första hand vara kurator och polis och mamma på jobbet.

(Det finns det andra som är mycket bättre på!)

– vill jag få känna att arbetsgivaren och samhället i grunden har förtroende för mig och mina kollegor och för vårt sätt att sköta arbetet. Jag vill kunna känna att jag har stöd av mina närmaste chefer och få vara stolt över vad jag gör – slippa bli ständigt påhoppad, ifrågasatt och kringskuren.

(Det skulle frigöra kreativitet och glädje. Precis vad skolan behöver!)

– vill jag ha en arbetssituation där det går att jobba ifred när det behövs och som tillåter mig att jobba deltid om jag vill/behöver det. Jag vill också ha ett schema som ger utrymme för mig att ta undervisningen och mina elevers utveckling på allvar.

(Det senare kräver förberedelse- och efterarbetstid samt tid för reflektion, vilket också genererar formativ bedömning samt nödig dokumentation. Att börja i andra änden, med dokumentationen, tror jag är synnerligen ineffektivt!)

– kan ansvariga inte fortsätta att skylla allt som händer på enskilda individer, lösa alla problem kortsiktigt samt se alla fall av mobbning, fusk, utmattning, stress etc som specialfall.

(Det är dags att sluta följa den samhällstrenden!)

Idag  jobbar jag huvudsakligen med  information, kommunikation, dokumentation och administration – kunskaper och färdigheter som verkligen finslipades under min tid som lärare. Jag gör alltså delvis samma saker som då. Skillnaden är att jag får känna mig uppskattad och att åtminstone min nuvarande arbetsgivare litar på att jag sköter mitt jobb. Och min aktning är stor för alla före detta kollegor som fortsätter slita därute för elevernas skull.

Så ja, jag har valt bort skolan och läraryrket tills vidare. Anledningen är alltså att skolan, som jag ser det, har valt bort något mycket väsentligt: att ge mig och många andra lärare möjligheten att genomföra vårt arbete på ett sätt som gör att vi kan se oss själva i ögonen i badrumsspegeln när vi borstar tänderna.

I hur många år ska det vara så?

Elisabeth Olofsson, f.d.(?) gymnasielärare Linköping

6 kommentarer till “Elisabeth Olofsson: Fundra om skolan 2013

  1. Att vara lärare är viktigt och svårt. I arbetet ingår en mängd uppgifter förutom huvuduppgiften att undervisa. Alla passar inte för alla jobb. De som hittar en annan lämpligare sysselsättning är bara att gratulera.

    • Att vara lärare ska i huvudsak handla om att vara tillsammans med eleverna och befrämja deras kunskapsinhämtning och kunskapsutveckling. Som det är upplagt i dag är det ett jobb som passar ingen skulle jag vilja säga, om du nu inte älskar administration då… De flesta av oss som väljer att bli lärare blir det för att vi vill utbilda ungdomar, inte administrera deras resultat. Detta gör jag bäst om min tid till klart övervägande del får ägnas till lektioner samt för- och efterarbete med högkvalitativ formativ bedömning som följd. Tiden skall inte användas till sådant som inte är till gagn för eleverna, det är slöseri med resurser. Inget vanligt företag skulle överleva om de skulle bedriva sin verksamhet som skolan gör. Bilfabriken skulle på sin höjd spruta ur sig mopeder som går orent…

    • Det är möjligt att just jag inte passar som lärare. Som jag nämnde i artikeln (i fjärde punkten ovan) är jag dock rädd att det inte räcker som lösning på och förklaring till skolans problem. Men tack för gratulationerna!

    • Till Bertil Törestad

      Vilken oerhört låg kommentar. Det är bara att hoppas att du inte jobbar som lärare.

  2. Delar mycket av dina synpunkter, vilket framgår av vår artikel nedan

    LÄRARROLLENS MÖJLIGHETER OM LÄRAREN FÅR ÄGNA SIG ÅT ATT UNDERVISA
    Bakgrund
    I en statlig utredning år 1898 beskrivs en skicklig lärare på följande sätt:
    • Han skulle avpassa undervisningen efter elevens fattningsförmåga, kontrollera om eleven förstått och göra en bedömning av hans kunskapsnivå.
    • Undervisningen skulle bedrivas efter en klar och genomtänkt plan, både i detaljer och i sin helhet.
    • Undervisningens dubbla mål – ”förvärfvande af kunskaper och själens utveckling” – skulle strängt tillgodoses.
    • Undervisningen skulle anpassas inte enbart efter klassens allmänna nivå utan också efter varje elevs.
    Dessa tankar har giltighet även idag, dock försvåras de i det målstyrda och rationella arbetet där ”vägen” lätt blir bortglömd. Hur ser då lärarens verklighet/vardag ut? Vilka förväntningar möts denne av, från samhället, elever, föräldrar? Vi hävdar att dessa förväntningar ofta drar åt olika håll och hur kan dessa konflikter hanteras? I denna artikel resonerar vi kring dessa frågor och söker fånga upp vad som krävs av en professionell lärare idag. Artikeln mynnar ut i ett antal frågor. Kring dessa frågor hoppas vi att det uppstår en debatt ute på skolor, bland lärarutbildare och politiker.
    Lärarprofessionen idag
    Jämför vi lärarens profession med läkarens är det värt att betona att läraren äntligen är på väg att legitimeras. Även om det schabblats en del kommer detta att få fullt genomslag 2015. En fördel om man jämför legitimeringen är att läkaren har en allmän legitimering men sedan kompletterar sin profession med att bli specialist, inom t.ex. ortopedi, kirurgi eller barnmedicin. Lärarens legitimation täcker in denna specialisering och anger på vilket stadium eller inom vilka ämnen läraren är behörig och får legitimation för.
    Detta system fanns faktiskt under den tid skolan var statligt reglerad. I lag och förordningstext fanns klart definierat vad som krävdes för att bli adjunkt, lektor eller yrkeslärare i visst ämne. Tyvärr urholkades detta genom att det gjordes avkall på dessa krav för att ”rädda kvar en lärare”. Denne kunde då få undervisa i ämnen eller på stadium där vederbörande saknade kompetens. Här har såväl fack som skolledningar ett ansvar att ha godtagit sådana lösningar. Vem skulle vilja bli opererad för ett benbrott av en läkare med psykiatri som specialitet?
    Med den nu införda lärarutbildningen kombinerad med legitimation kan de värsta av dessa problem rättas till, men det kommer att dröja innan allt ute i kommuner och friskolor justerats. Här hoppas vi att fack och skolledningar vågar ta sitt ansvar. Tyvärr har även skolledarrollen följt samma utveckling som lärarollen. Under den statligt reglerade tiden skulle en skolledare vara behörig till lärartjänst på den skola han skulle leda. Detta har eroderat genom att gymnasielärare utsetts till förskolechefer och lågstadielärare till gymnasierektorer. Det finns t.o.m. exempel där gamla underofficerare blivit rektorer. I konsekvens med lärarlegitimationen borde det också utfärdas en skolledarlegitimation med motsvarande krav.
    Läraryrket är unikt. Läraren är ämneskunnig, antingen generalist med bred kunskap som på låg- och mellanstadiet eller specialist i några ämnen som på högstadiet och i gymnasiet. Vidare har läraren pedagogisk kunskap och genom att kombinera pedagogik med ämneskunskap blir han didaktiker. Utöver detta ska han vara ledare för elevers lärande. Kanske det svåraste och med kvalificerade ledarskap som kan utövas. Ändå saknas ett sådant inslag nästan helt i lärarens utbildning. Ledarskap diskuteras inte heller ute på skolorna bland personalen eller tas upp av skoledningarna. Är det något som diskuteras handlar det oftast om organisationen. Kanske kan det ”provår” med en mentor som nya lärare ska genomgå för att få sin legitimation bidra till att rätta till detta. Därför vill vi stryka under vikten av att dessa mentorer utses med stort omdöme i samarbete mellan lärarutbildningsansvariga och respektive skolledning. Det är också viktigt att mentorerna får tid i sina tjänster för detta viktiga uppdrag. Tyvärr är det många kommuner som inte satsat på detta och det finns ett antal lärarstudenter som inte får denna hjälp vid inträdet på lärarbanan som de utlovats.
    Tid är en annan faktor som ständigt diskuteras då det gäller läraryrket. Idag undervisar en lärare ungefär lika mycket som för 40 år sedan. Till detta har dock tillkommit allt mer av dokumentation, konferenser och elevvård, vilket innebär att kärnverksamheten, undervisningen, fått allt mindre tid. Samtidigt har annan personal på skolorna, ledning, elevvård och administration ökat starkt under samma tid. Vi tycker denna senare nämnda personal skulle kunna sköta den ökade dokumentationen och elevvården så lärarna kunde koncentrera sig på att undervisa
    Visserligen har regeringen tillsatta en utredning ledd av Thomas Persson som ska se över lärares administrativa börda, vilket är positivt. Men samtidigt handlar den aktuella politiska skoldebatten om organisatoriska frågor som när betyg ska sättas och om hur stora klasserna ska vara. Borde inte i stället lärarollen och undervisningens utformning och innehåll stå i fokus.
    Läraren är en ”gatubyråkrat” med ett antal krav och oförenliga mål riktade mot sig från politiker i stat och kommun, ledning, elever och föräldrar. Detta ingår i yrket men låt då läraren få en möjlighet att utöva den verksamhet yrket handlar om, nämligen att undervisa.
    Avslutande reflektioner och några frågor inför framtiden
    Utöver vetenskap och politik behövs också något mer, något som är svårt att ta på, men ändå så viktigt. Den andra sidan av myntet handlar om människosyn och förhållningssätt, som illustreras väl av följande historia. I biografin över den amerikanske regissören och skådespelaren John Cassavetes berättas att han som ung berättade för sin far att han ville bli konstnär. Han var uppvuxen i ett villaområde där barnen förväntades läsa ekonomi, juridik eller medicin. Johans far var dock en klok man och gav sin son följande råd: ”Att bli konstnär ställer stora krav. Det du då skall göra är att ge röst åt dem som inte har någon röst”.
    Vi har ofta tänkt på detta citat. Vi befinner oss som lärare i samma situation. Vi ska ge röst åt de ungdomar vi möter. Att undervisa handlar också om att visa på det som är under och fördolt. I sita ändan handlar det om människosyn och förhållningssätt.
    Vi tycker det är av stor vikt att så många lärare som möjligt engagerar sig i denna viktiga framtidsfråga för yrket. Därför avslutar vi med några frågor som vi tror det kan vara av värde att reflektera över och diskutera ute i lärarrummen på våra skolor.
    • Bör skolan förstatligas? Vilka för- respektive nackdelar innebär detta?
    • Vad ska ingå i lärares verksamhetsuppdrag utöver undervisning?
    • Hur ska innehållet i yrket utvecklas på sikt?
    • Hur ska lärare få en lön som motsvarar utbildning och kraven på yrket?
    Leif Jarlén och Erling Öhrnell
    Förre rektor respektive bildlärare Väsyerhöjdsgymnasiet Skövde

  3. Det är alltid en förlust för Sveriges skolsystem, när kreativa lärare med konstnärssjälen i behåll lämnar skolan helt eller delvis.
    En skola där bara de administrativa lärarkrafterna har framgång kommer att förtvina av tråkighet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter